__MAIN_TEXT__

Page 1

0


Mannen i rutig skjorta En lågspänningsroman av Magnus Danielson

Titel: Mannen i rutig skjorta Copyright © Magnus Danielson, 2019 Ansvarig utgivare: Magnus Danielson www.magnusdanielson.com Framställd av Vulkan.se, tryckt i Riga ISBN: 978-91-88949-14-1

1


1. Måndagen den 11 december Trots att han inte finns, har Inge Göransson den senaste halvmilen av loppet, hängt sig kvar som en igel i ryggen på de tre kenyanerna. I början hade han fått slita ont för att hålla jämna steg med de lätt trippande afrikanerna, men under den senaste kilometern har något hänt. Det känns som om hans nyss blytunga fötter, har börjat sväva en bit ovanför den hårdtrampade grusvägen och bara lätt smeker vägbanan vid varje steg. Han har inga problem att följa konkurrenterna längre. Kroppen har förmodligen börjat vänja sig vid den extrema hettan som lägrat sig över högslätten. Dammet som löparnas fötter rör upp, blandas med den stillastående, dallrande luften och gör det svårt att skönja detaljer i omgivningen. Helt plötsligt har natten fallit över den östafrikanska savannen. Det är kolsvart runt omkring den lilla flocken av springande människor. I mörkret lyser vilddjurens skrämmande ögon från bushen. Till vänster om dem, är han övertygad om att en nattjagande leopard smyger bland träden. Men på andra sidan vägen ljusnar himlen av ljusmattan från staden i dalen. Det är Tjapet, småstaden på gränsen mellan Serengetis savanner och Kilimanjaros slocknade vulkaner. Egentligen heter staden som lyser upp himlavalvet Falköping, belägen där Västgötaslätten övergår i Sydsvenska höglandet, i svackan mellan platåbergen Mösseberg och Ålleberg. Inge Göransson inser att de blixtrande djurögonen tillhör den förtamade dovhjortsflocken i den lilla djurparkens inhägnad uppe på berget. Backarna de sedan börjar springa 2


nedför är inte Kibos slänter, utan Mössebergs diabasbranter, skapade när superkontinenten Pangeas bildades för 300 miljoner år sedan. När den vindlande löpningen på serpentinstigarna ned längs bergssluttningen fortsätter in emellan Mössebergsparkens nyplanterade avenbokar och förbi de gamla sanatoriebyggnaderna, tänjer Inge på stegen och passerar de tre motståndarna. Två av dem släpper genast en lucka, men den starkaste av de tre, Mora Magadishu, hänger på. Utmed kanten av parkens öde svandammar, där ingen någonsin har sett krokodilerna, går det med rasande fart. Mora börjar mattas och Inge drar ifrån. Danska vägen, den gamla landsvägen till Skara, passerar han med lätta, dansande steg och ljudet från kenyanens fötter mot asfalten hörs mer och mer avlägset. Nu är Inge ute i den sista nedförsbacken längs gångbanan på Mössebergsgatan, som via en tunnel leder under västra stambanans järnvägsspår. Tävlingsbanan kantas här av en tusenhövdad publik som är alldeles i extas. De skriker ut hans namn så det slår lock för öronen. ”Inge! Inge! Inge!” skanderar de i kör. Han har en knapp kilometer kvar till målet och börjar känna sig segerviss. Publikens vrål ger honom extra krafter. Nu kan han till och med uppfatta de upphetsade TV-kommentatorernas referat i etern: “Guld! Guld! Det blir guld! Inge Göransson tar guldet!” I verkligheten finns det varken kenyanska löpare eller jublande publik och absolut inte någon extrem hetta. Några mediekommentatorer går heller inte att urskilja i det rådande vintermörkret. Och Inge Göransson finns bara på grund av ett missförstått telefonsamtal. Namnet hade dykt upp en dag på hans jobb, när en säljare hade ringt och frågat efter ingenjör 3


Hansson. Han hade tyckt att det lät som Inge Göransson och tankspritt svarat att någon sådan person inte finns på detta kontor. Istället blev det namnet på den fantasifigur som han har skapat för att göra ett ibland långt och tråkigt träningspass lite roligare, genom att drömma sig bort till en OS-final, eller som denna gång, ett maratonlopp genom Östafrikas sagolika landskap som slutar på hemstaden Falköpings regnvåta gator. Han hade börjat med löpträning tre år tidigare och alias Inge Göransson har följt med honom på åtskilliga träningspass sedan dess. Han hade insett att kroppen hade förfallit mer och mer sedan han slutade gymnasiet och börjat på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Det var för tjugo år sedan, vilket innebar att förbättringspotentialen i hans löpning var enorm. Träningen hade gett som resultat att han tidigare i höst bestämt sig för att han skulle vara mogen att nu i maj springa Göteborgsvarvets tjugoen kilometrar. Idag är det två dagar kvar till Lucia och en typisk västsvensk decemberkväll med någon enstaka plusgrad i luften och tunga regndroppar som faller från sidan i en bitande sydvästvind. Trots detta får den imaginära framgången i fantasitävlingen honom att känna ett svagt lyckorus när hans inre öra hör publikens jubel och kommentatorernas superlativ. Han ler ett brett, lyckligt leende medan han springer nedför Mössebergsgatan. Han är alldeles ensam på vägen, förutom en mötande bil. För övrigt är inte ens hundägarna ute. Helen kör lite över tillåten hastighet. Hon har sedan tonåren haft en miljöbetingad tidsoptimism, skapad som protest mot sin mors precisionspassning av alla tänkbara

4


tidsanvisningar, allt från kokbokens angivna antal minuter för äggkokning till med barnen beslutade gå-till-sängs-tider. Helens egenskap medför att ett antal minuter, vanligtvis alldeles för många, spårlöst försvinner i perioden mellan att Helen borde göra en sak, tills hon verkligen utför den. Oftast utnyttjas den tidsperioden med att påbörja små uppgifter som hon absolut inte borde ha prioriterat just då. Speciellt ikväll, till detta tillfälle, vill hon absolut komma i tid. Hon är på väg till en andra anställningsintervju hos ett rekryteringsföretag på Mössebergsgatan. Nu, klockan sju på kvällen, skall hon träffa sin tilltänkta arbetsgivare för första gången, tillsammans med rekryteringskonsulten. Helen har verkligen fokuserat på att göra rätt saker den senaste timmen, för att undvika att bli försenad. Mycket nöjd med sig själv, lämnar hon bostaden tio minuter före den avtalade mötestiden, vilket nästan är tillräckligt för hennes korta resa. Problemet som uppstår för Helen, förutom att hon måste stanna till på väg till bilen för att växla några ord med damen i grannlägenheten, är att under hennes dagliga arbetsresor kör hon exakt samma väg som ikväll, Järnvägsgatan förbi stationen och vänster upp längs Mössebergsgatan för vidare färd mot industriområdet i stadens norra del. När hon svänger upp på Mössebergsgatan faller hon tillbaka till detta vanemönster, samtidigt som hon börjar fundera på att hon måste boka biljett till julresan hem till släkten i Norrland. Det ger till följd att hon totalt glömmer bort kvällens ärende. Hon kör förbi adressen som hon ska till i kväll och åker vidare den gamla vanliga rutten. Innan hon når Danska vägen inser misstaget. Efter en blick på bilklockan förstår hon att hennes tidsmarginal håller på att gå upp i rök. Hon gör en, förmodligen olaglig, U-sväng i den tomma gatukorsningen och kör tillbaks nedför backen. En ensam löpare, som hon inte observerade tidigare, lufsar nedför 5


gångbanan på vänstersidan. För att spara tid så styr hon över till denna sidan av gatan och parkerar utanför hus nummer tio. Hon är fullt medveten om att detta också är en smula illegal manöver, med parkering mot färdriktningen, men det får gå om man sparar en halv minut. En decemberkväll mitt i veckan lär det inte komma några poliser eller parkeringsvakter. Hon drar åt handbromsen, stänger av motorn och knäpper loss säkerhetsbältet. Han som egentligen inte heter Inge, kastar ett öga på sin träningsklocka. Den visar 18:59. Han ler fortfarande när han tänker på kenyanerna. En svart bil kör förbi på gatan i lite väl hög fart, svänger över mot hans trottoarkant, bromsar in och parkerar en bit framför honom. Samtidigt hör han något som snabbt närmar sig bakifrån. Mora Magadishu? Han tänker att det är omöjligt för han själv att öka tempot ytterligare. Dagdrömmen med de besegrade kenyanerna är i samma ögonblick bortpinglad av en cykels ringklocka bakom hans rygg. Fan, vad är det för en idiot som cyklar på löparbanan? Och som dessutom saknar cykellyse, ser han, när han snabbt vrider huvudet bakåt. Han tar ett steg åt vänster för att inte bli påkörd. Cyklisten väljer att passera honom på högersidan. Innan Helen öppnar bildörren så uppmärksammar hon i backspegeln ånyo löparen som är på väg nedför backen mot henne. Det är en lång gänglig man som springer med tunga steg och krängande överkropp. Han ser trött ut. Trots det småskrattar han av någon anledning. En gammaldags reflexbricka dinglar från hans högra sida. Utan den hade han i princip varit osynlig i mörkret. Armpendlingen är obefintlig. Han skulle behöva lite löpskolning, hinner Helen notera medan hon öppnar dörren. Den gänglige mannen utan 6


armpendling svänger samtidigt åt sidan och då får hon ett ögonblick för sent se den mörka skuggan i form av en cyklist, komma farande bakom löparen, nedför gångbanan och tränga sig mellan löparen och Helens bil. Cyklisten gör en undanmanöver för att inte träffa hennes nyöppnade dörr, samtidigt som han med sin vänstra hand får tag i den långe löparens högra axel och knuffar denne åt sidan. Löparen flyger snett framåt, rakt in i en lyktstolpe och vägen blir fri för cyklisten. Alias Inge Göransson hinner inte värja sig och hör hur det sjunger i stolpen och sen i hans huvud. Det känns som att någon försöker pressa lyktstolpen genom hans skalle på samma gång som hjärnan är på väg ut igenom pannbenet. Effekten blir att det svartnar för hans ögon och han faller omkull. Cyklisten vinglar till men lyckas hålla sig upprätt tillsammans med sin cykel, och nu med fri passage, försvinner han ner längs gatan genom järnvägsviadukten. Helen hoppar förskräckt ut ur bilen och ser sig omkring längs gatan. Återigen är hon den enda levande varelsen där, förutom förhoppningsvis den fällda löparen. Hon förstår att det är hon som måste ta hand om den skadade, som ligger på rygg på den våta trottoaren. Hon rusar fram, böjer sig över mannen och betraktar honom i en sekund. Denne är lång, mager och med några dagars trendig, eller på grund av förbisedd rakning, vildvuxen, skäggstubb i det långsmala ansiktet. Mitt emellan de slutna ögonen sitter en smal, lite krokig näsa som nu har börjat svullna. Klädd i en marinblå poplinoverall från förra milleniet med en gammal rutig flanellskjorta överst och med en urtvättad, stor mössa nerdragen över öronen, så ser han ganska oförarglig ut. Att döma av detta yttre så är inte ordet trendig applicerbar på honom, anar Helen. Hon klappar försiktigt hans kind. Skäggstubben sticks.

7


Alias Inge Göransson har fått en rejäl smäll i pannan och på näsan. Han blundar för att kunna koncentrera sig på att läsa av sitt eget hälsotillstånd. Det spränger i huvudet. Näsan är bedövad men bultar i takt med pulsen. Det känns som den håller på att spricka. Då klappar någon honom i ansiktet. ”Hallå, hallå! Hur mår du? Vakna, snälla …” Han öppnar försiktigt sina ögon och ser rakt in i ett annat ögonpar, glittrande blågrågröna, nedanför en rödblond lugg som sticker ut under en mönsterstickad yllemössa. Det är en kvinnas ögon som omges av tunna smilrynkor. Hennes leende syns först inte mycket av, men det spricker upp när hon ser att han är vid medvetande och sprider sig från ögonvrårna in till hennes näsrot. Han smittas omedelbart av en oemotståndlig värme och glädje. Han förvånas av att han kan se alla detaljerna i hennes ansikte, bara med hjälp av det i den våta asfalten reflekterande ljuset från gatlyktorna. ”Är jag död?” frågar han med ett saligt leende på läpparna. ”Är du en ängel?” Kvinnan öppnar munnen igen, fortfarande leende, så hennes lite sneda framtänder syns. ”Åh, tack och lov, du lever! Nej, du är inte död. Förlåt mig. Jag såg dig, men inte cyklisten. Vilken idiot! Gick det bra? Kära nån! Det var inte meningen. Du kunde ha slagit ihjäl dig. Mår du okej? Ska jag köra dig till sjukhuset? Jag heter Helen … vem är du?” Alias Inge blir överväldigad av alla orden som smattrar mot honom och som han inte kan koncentrera sig på. Det blixtrar till i hans huvud igen, men nu inte av smärta. Han håller på att bli handlöst förälskad, bokstavligen talat vid första ögonkastet. Det har pågått i ungefär femton sekunder men det går inte att hejda, vilket han för tillfället ändå inte har en tanke på att göra. Han bara stirrar in i de här glittrande ögonen och tar till sig den växande, varma och samtidigt pirrande känslan i bröstet. Han hade slutat tro på så plötslig 8


kärlek. Senaste gången det hände var för fyra år sedan när han träffade Sara i en korvkioskkö. Nu ligger han på rygg och tittar in i de vackraste ögon han någonsin sett, fortsätter att le och gör sedan sina två första misstag i denna gryende, eventuella kärlekshistoria. Han försöker svara på hennes frågor. ”Mora Maga …nej, Inge Göransson. Men nej, det är ingen fara med mig. Det gick bra.” Så finns mycket överraskande Inge Göransson på riktigt! ”Åh, vad skönt”, svarar hon med den rödblonda luggen och de glittrande blågrågröna ögonen, som tydligen heter Helen. Återigen ger hon honom en kort men öm klapp på kinden, nu inte för att väcka honom till liv, utan mer för att bekräfta att hon ser att han är okej. ”Är det säkert? Jag måste sticka. Jag är sen till ett jätteviktigt möte. Här får du mitt kort. Ring mig om du behöver hjälp. Du kanske inte mår så bra som du tror”, fortsätter hon, ler igen och plockar fram ett misshandlat visitkort ur handväskans ytterfack. Hon kastar en blick på det och trycker det i hans hand. När hennes varma och mjuka fingrar sluter sig runt hans kalla och fuktiga hand önskar han att hon aldrig ska lossa greppet. Men hon gör det, reser sig upp, säger hejdå och småspringer mot det närmsta huset, en stor gammal tvåvåningsvilla, där det lyser i några fönster på bottenvåningen. Han ser efter henne, ångrar något fruktansvärt att han sagt att han mår bra, lägger märke till att hon är ganska kort, klädd i en halvlång vindjacka med en knälång kjol och mörka strumpor över ett par vältränade vader. Han öppnar munnen för att skrika: ”Stopp, jag mår inte alls bra. Kom tillbaks!” Men han törs inte släppa ut de orden, så de fastnar på hans läppar. Istället är det hon som hastigt vänder sig om, kollar snabbt om han ligger kvar, ser att han är på väg upp i sittande 9


ställning, ler och vinkar för att sedan försvinna in genom husets entré, in i värmen med honom lämnad ute i kylan. Han tänker att han kan ringa och säga de orden senare till henne, lite mer välformulerade. Han sätter sig upp och plockar fram visitkortet som hon gav honom. Sittande på den hårda, kalla asfalten försöker han läsa de små magiska tecknen på den lilla pappbiten. Helen Eliasson, godkänd revisor, Samuelssons Ekonomikonsult AB, stavar han sig igenom de första raderna, och så ett telefonnummer och en mejladress med ännu mindre text, som han inte klarar av att tyda i mörkret. Jag och mina ögon har passerat fyrtioårsstrecket, märker han. Han stoppar ner kortet i bröstfickan på skjortan, vilken han just ikväll hade dragit på sig ovanpå den vanliga träningsjackan, då vädret verkligen hade blivit motbjudande för utomhusaktiviteter. Han ställer sig försiktigt upp. Benen känns lite ostadiga. Han tar stöd mot dörren på hennes bil. Huvudet värker. Nu inte bara ångrar han att han sa till henne att allt var bra, han begriper att han har blåljugit för henne också. Vart kenyanerna har tagit vägen har han inte en tanke på. Patrik Persson kör den vit-blå-gula polisbilen i hög fart längs Torstenssonsgatan norrut. ”Såg du vart den jäveln tog vägen?” säger han ilsket till kollegan bredvid. ”Lugna ner dig. Han cyklade ju bara utan ljus”, svarar Magnus Danielsson. ”Bara? Han flydde från uniformerad polis. Jag tror han svängde ner på Mössebergsgatan.” Patrik svänger höger ut på Mössebergsgatan och får syn på en man som vinglar runt på trottoaren på andra sidan. Där står också en svart Volkswagen Golf uppenbarligen felparkerad. Den vinglande mannen är lång och smal med ett magert, kanske fårat, ansikte. Han har 10


en gammal stickad mössa med stor, rund tofs nerdragen i pannan. På kroppen är han klädd i någon slags tillsynes uttjänt rutig vindjacka eller skjorta. Patrik placerar honom snabbt i kategorin missbrukare alternativt uteliggare. Som ordningspoliser i Falköping känner både Patrik och Magnus till nästan alla individer i det klientelet i staden, men vid första anblick inte den man som de nu ser ragla fram längs trottoaren och som håller sig upprätt med hjälp av den parkerade bilen. ”Där har vi en skön lirare. Sketfull på måndag kväll. Känner du igen honom?” Patrik väntar inte på svar, saktar in och svänger över gatan, upp över den höga trottoarkanten med ett skumpande och in på den breda gångbanan. Det är för sådana här manövrar alla polisbilar borde vara SUV:ar, hinner Patrik tänka innan han stoppar precis framför uteliggarmannen, som nu tar stöd mot polisbilens motorhuv. Patrik hoppar ur och greppar om den uppenbart kraftigt påverkade mannens arm och reser upp honom. ”Och hur var det här då? Tittat lite djupt i glaset redan nu?” Han som inte heter Inge Göransson förstår att det är han som blir tilltalad av den här polisen. Han har svårt att fokusera blicken nu och känner sig yr efter att han rest sig. ”Är det här din bil? Har du kört den hit?” fortsätter Patrik. ”Va? ... Nej, nej …, nej, det var en ängel. Jag slog huvudet i lyktstolpen … där …” säger han och pekar på lyktstolpen, som ser ut att ha klarat sig oskadd igenom incidenten. ”Jaså, skadegörelse på kommunens egendom”, skrattar Patrik Persson rått. ”Bäst du följer med oss.” Patrik ser möjligheten att, trots att han missat cyklisten utan lyse, få ett upplyftande avslut på det trista dagpasset med ett litet gripande för fylleri alternativt drogfylleri. Patrik genomför en snabb, resultatlös kroppsvisitation på mannen, som 11


protesterar svagt. Patrik öppnar bakdörren på polisbilen och försöker fösa in mannen i baksätet. Då kräks mannen rakt på Patrik Perssons polisjacka. ”Va, fan …” säger han förorättad. ”Din gris!” Han trycker in mannen i bilen. ”Lugna dig lite”, säger Magnus till Patrik. ”Torka av honom och dig spyorna.” Patrik får en hushållsrulle i handen. Magnus tittar på mannen i baksätet i ljuset från bilens innerbelysning. ”Jag tror inte han är full. Han verkar vara träningsklädd och ser ut att ha fått en smäll i huvudet.” En stark rodnad börjar blomma upp i mannens panna och näsan är nu rejält svullen. ”Hur mår du? Vad har hänt?” frågar Magnus. ”Jag ledde med flera meter och då sprang han omkull mig…med cykeln. Då slog jag huvudet. Sedan kom det en kvinna och tog hand om mig. Men sedan försvann allihop, Mora och hon …” ”Ledde en kvinna en cykel till Mora?” lägger sig Patrik i. ”Vem är du?” ”Inge Göransson”, svarar mannen förvirrat. Ånyo är Inge Göranssons existens bekräftad.

12


13

Profile for Smakprov Media AB

9789188949141  

9789188949141  

Profile for smakprov