9789188945938

Sven-Anders Svensson

Tidigare titlar av Sven-Anders Svensson: Miraklet i Minnared (2016) Huset vid sjĂśn (2017)

Š Sven-Anders Svensson 2020 Utgiven av Whip Media, Helsingborg, 2020 Omslag: Anders Nyman Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2020 ISBN 978-91-88945-93-8 www.whipmedia.se/minnared

1 De kom på en söndag. Det var en sådan där dag i början av oktober med hög, klar luft och molnfri himmel. Klockan var inte mer än halv tio. Det lilla samhället höll fortfarande på att vakna. Några njöt av en lång frukost medan andra redan var ute i sina trädgårdar och räfsade ihop löv. Hade någon av dem fått syn på bilen som närmade sig norrifrån, skulle det säkert ha väckt en del frågor, men den körde aldrig in i samhället.

Istället svängde den av mot kyrkan, som låg några kilometer österut med sina nyplöjda, svarta åkrar omkring sig. Vid kyrkogårdsmuren lyste de gamla almarna gula av höstlöven. På parkeringen stod ett tiotal bilar och inne i kyrkan skulle man just fira gudstjänst. Besökarna satt i bänkarna och väntade på klockringningen. Precis när vaktmästaren tryckte igång klockorna passerade den amerikanska militärbilen på vägen utanför. I bilen satt sammanlagt sex soldater med uppdraget att rekognosera för den militärbas som skulle upprättas i området. Föraren ryckte till av den plötsliga klangen och bilen krängde en smula, men fortsatte sedan förbi kyrkan. Lite längre fram svängde den av på en grusväg, som ledde rakt in mot en gård. Där bodde den numera pensionerade lantbrukarhustrun Gerd Johansson.

Vägen, som skar rätt igenom gården mellan boningshuset och den röda ladan, hade en gång i tiden varit allmän väg, men numera ledde den egentligen ut i ingenstans. För länge sedan hade

7

det legat ytterligare en gård längre in på vägen, men nu fanns den inte kvar längre. Bara några knappt synliga rester av husgrunder vittnade om att den en gång legat där. Vägen dit var dock i gott skick, eftersom den användes för transport av timmer vid skogsavverkningen.

När Gerd fick syn på militärbilen genom sitt vardagsrumsfönster gick hon resolut mot hallen och tog på sig sin reflexjacka och sina stövlar. Den där bilen skulle hon inte låta passera genom hennes gård utan att ta reda på vad den hade för ärende. Hon gick ut och ställde sig bredbent mitt på vägen. Bilen stannade mjukt några meter framför henne. Dörren på passagerarsidan öppnades. En välväxt man, klädd i den amerikanska marinkårens fältuniform, klev ut. ”Good morning, ma’am”, sa han. ”Hej”, sa Gerd. Sedan kom hon på att hon borde prata engelska. ”Where are you going, sir? Are you lost?” ”I don’t think so, ma’am”, sa mannen, presenterade sig som kapten Adams och förklarade vad hans uppdrag gick ut på. Han tog fram en karta och pekade ut deras position med sin vita nagel.

Han hävdade envist att de var på rätt väg. När bilen en stund senare fortsatte på den smala grusvägen in i skogen hade Gerd förstått så mycket att det skulle upprättas en militärbas av något slag några kilometer in i skogen bakom hennes gård. Gerd gick in i huset på samma beslutsamma sätt som hon alldeles nyss gått ut. I hallen klev hon ur stövlarna, gick in i köket, rev åt sig bilnycklarna ur översta kökslådan, öppnade frysen och tog med sig en påse bullar hon bakat för ett tag sedan. Sedan klev hon i stövlarna och gick mot sin bil.

Gerd skulle hem till Sara Nordblom. Hon bodde bara några kilometer bort. Om det var någon som borde känna till något om

8

en militärbas i Minnared, så var det hon. Fem minuter senare stod Gerd framför hennes ytterdörr. Sara hade sin ettårige son Isak på armen när hon öppnade. ”Hej”, sa hon. ”Vad roligt att du kommer och hälsar på oss idag.” ”Ja, jag tyckte det var dags nu. Måste ju hålla koll på att allt är som det ska med den lilla familjen”, la hon till och log stort mot den lille. ”Jag tog med mig lite bullar också.” ”Kom in. Jag ska genast sätta på lite kaffe.”

En stund senare satt de vid köksbordet med varsin kopp framför sig, medan Isak med stor frenesi rensade ut ett av underskåpen på allt vad kastruller och byttor hette. ”En militärbas här i Minnared?” sa Sara när Gerd berättade om militärbilen. ”Det hade jag ingen aning om. Jag vet ju att Nato ska upprätta ett antal baser här i landet, men jag utgick från att det rörde sig om platser på ostkusten. Vad ska de med en bas till här?” ”Det undrar jag också”, sa Gerd. ”Jag fattar inte varför jag inget fått veta. Det är faktiskt i min skog den är tänkt att ligga och jag vill inte ha den där. Tänk om ryssarna börjar skicka iväg bomber mot den. Då kanske de råkar spränga både mig och min gård i luften. Ingen trevlig tanke precis. Det måste väl finnas ett bättre ställe för en militärbas.” ”Jag vill inte ha några baser alls i det här landet”, sa Sara. ”Jag vet”, sa Gerd. ”Det var därför jag tänkte att du kanske visste något. För att du varit lite engagerad i det där med fred, men du har alltså inte hört eller läst något?” ”Nej, det har jag faktiskt inte. Men någonstans måste det förstås finnas ett politiskt beslut om att basen ska ligga just här. Vi är inte ockuperade. Amerikanerna är här med den svenska regeringens samtycke.” ”Tror du att det är kommunen som bestämt det?”

9

”Knappast. Det måste vara ett regeringsbeslut.” ”Imorgon ringer jag i alla fall till kommunen”, sa Gerd. ”De borde veta vem som är ansvarig. Jag skulle gärna vilja ha ett allvarligt samtal med den människan. Vi kan inte ha en militärbas så nära bebyggda områden. Tänk om de börjar använda kärnvapen också.

Då kanske hela Minnared med kyrka och allt stryker med.” ”Kan du inte ringa mig om du får reda på något?” ”Visst”, sa Gerd och tog en klunk av kaffet.

Isak hade tröttnat på leken med kastrullerna. Nu kom han tultande mot Sara och sträckte upp armarna. Hon lyfte upp honom och satte honom i knät, samtidigt som hon flyttade kaffekoppen utom räckhåll för honom.

10

2 Ginsthult var kommunens centralort och låg en mil norr om Minnared. Kommunhuset vid torget var en skapelse från mitten av femtiotalet med putsad fasad och tidstypisk stram arkitektur.

Klockan kvart i elva på torsdagen parkerade Gerd utanför huset, smällde igen bildörren och gick med raska steg mot entrén. Hon ville absolut inte vara sen. Hennes jakt efter den som var ansvarig för beslutet att lägga en militärbas i hennes skog hade inte gått så bra. De kommunala tjänstemän hon hade pratat med visste ingenting om någon bas. Istället hade hon blivit hänvisad till kommunstyrelsens ordförande Rolf Nilsson. Han hade tyvärr varit svår att få tag på, men till slut hade hon lyckats boka ett möte med honom genom hans sekreterare.

Rolf var sextiotre år, hade sparsamt med hår på hjässan och en något bister uppsyn, men Gerd visste att bakom den fanns ett ärligt engagemang för kommunmedborgarnas bästa. Han hade varit politiskt engagerad hela sitt vuxna liv. Redan som trettioåring hade han blivit invald i kommunfullmäktige. Under en period hade han varit nämndordförande för Teknik. Då hade han ordnat med gatubelysning till ett antal vägar i Minnared och dessutom kommunalt vatten och avlopp till ett flertal av fastigheterna.

Numera var han, utan konkurrens, kommunens starke man. När Gerd visades in i hans rum satt han vid sitt skrivbord med en pappershög framför sig. Han såg väldigt upptagen ut.

11

”Hej Gerd”, sa han, reste sig från skrivbordet, gick fram till henne och tog i hand. ”Det var ett tag sedan. Hur är det?” ”Jo tack. Jag har det ganska bra nu egentligen. Hur är det själv?” ”Mycket att stå i, förstås, men jag kan inte heller klaga. Det här jobbet har jag ju valt själv och jag trivs med det. Men sätt dig ner nu”, sa han och pekade på en av stolarna, som stod uppställda mitt emot hans skrivbord.

Gerd sjönk ner på den stoppade stolen. Rolf slog sig ner bakom skrivbordet. Han sköt pappershögen åt sidan, som för att markera att han verkligen tog Gerd och hennes ärende på allvar. ”Jag måste erkänna att jag inte kände till något om den här militärbasen förrän min sekreterare berättade vad ditt ärende gällde.

Jag utgick från att alla Natobaserna skulle placeras i östra Sverige.

Att vi skulle få en här i våra trakter var en lika stor överraskning för mig som för dig. Jag har verkligen försökt få reda på vem som är ansvarig för beslutet, men tyvärr inte hittat någon. Det jag fått fram är att regeringen gett Nato fria händer att placera militärbaserna där de finner det lämpligt. Egentligen är det nog ganska klokt.

Nato kan det här med krig och är säkert kompetenta nog att välja ut de mest strategiska platserna ur försvarssynpunkt. Vem i Nato som bestämt att den ska ligga i din skog fick jag aldrig fram och det spelar nog ingen större roll egentligen. De kommer förmodligen inte ändra på beslutet. Det finns säkert en bra tanke bakom.” ”Jaha. Så jag är alltså tvungen att offra en del av min skog?” ”Så kan man också uttrycka det, förstås. Men du blir inte av med din skog. Du bara lånar ut den ett tag.” ”Hur länge då?” ”Det blir inte länge. Så fort de diplomatiska samtalen kommer igång och säkerhetsläget har stabiliserats så försvinner de. Det rör sig säkert inte mer än om ett par månader.”

12

”Men jag kunde väl ha fått veta något innan de kom.” ”Jo, det kan jag hålla med om. Det borde jag också fått. Jag vet faktiskt inte varför vi inte fått det. Kanske fick inte ens regeringen veta var baserna skulle placeras. Eller så har de helt enkelt missat att föra informationen vidare. Verkligen mycket dåligt i så fall.” ”Vet du något om hur många soldater som ska hålla till i min skog?” ”Ja, det har jag faktiskt fått reda på”, sa Rolf och sken upp. ”Basen är inte alls särskilt stor jämfört med de andra i landet. Bara femhundra soldater ska stationeras där.” ”Femhundra!” Det är ju nästan dubbelt så många som bor i Minnared.” ”Ja, om man jämför med ortens befolkning kan det ju tyckas många. Men jag tror inte du kommer märka så mycket av soldaterna. De kommer nog hålla sig inne på basen för det mesta. Och när de ger sig ut i samhället är det säkert under organiserade former med ett ansvarigt befäl.” ”Får jag ingen ersättning för att de är i min skog och använder min väg?” ”Det har jag tyvärr inte hunnit ta reda på, men jag ska forska i saken. Jag lovar att återkomma så fort jag fått reda på något. Var det något mer du undrade?” ”Nej, det var nog allt.”

Rolf skrev upp hennes mobilnummer och försäkrade att hon var välkommen att höra av sig till honom om hon skulle komma på några fler frågor. Hon sa adjö, lämnade hans rum och gick ner till pizzerian på torget för att äta lunch.

Inne i restaurangen hade lunchgästerna ännu inte börjat strömma till, så Gerd var ensam sånär som på en man i femtioårsåldern, som satt vid ett fönsterbord och väntade på sin beställning. Gerd

13

beställde en Capricciosa och satte sig vid ett bord på behörigt avstånd från mannen.

En stund senare landade den nygräddade, oreganodoftande pizzan framför henne. Hon skar ut en bit och blåste på den. Sedan stoppade hon den försiktigt i munnen. Medan hon tuggade tänkte hon på sin väg. Den skulle aldrig hålla för all trafik. De här militärerna måste hitta en annan väg.

På vägen hem stannade hon till i Konsumbutiken i Minnared för att köpa mjölk. I kassan satt Evy och såg väldigt nöjd ut. När hon fick syn på Gerd rättade hon till sitt blonda hår på det där speciella sättet. Det var ett tecken på att hon tänkte leverera värdefull information. Evy såg som sin livsuppgift att hålla reda på allt och alla i byn. Hon såg till att människor fick reda på saker om varandra och det fanns ingen som njöt så mycket av att berätta något som hon. Särskilt sådant som hon var säker på att ingen annan kände till. När Gerd skulle betala mjölken bytte hon sittställning, rättade till kragen på blusen och lutade sig fram. ”Det har varit amerikanska soldater här och handlat”, sa hon och log sitt läppstiftsröda leende. ”Det kan jag mycket väl tänka mig. Nato ska ju upprätta baser här i landet. En av dem ska ligga här i Minnared. I min skog faktiskt.”

Evy blev tyst och snörpte med munnen. Gerd drog kortet i kortläsaren, tryckte in sin kod och gick mot utgången. Hon kände Evys långa blickar i nacken ända tills hon kom ut från affären. När hon kom hem ringde hon till Sara. ”Så han visste inget om basen?” sa Sara. ”Så sa han i alla fall. Jag tror inte att han ljög.” ”Det är ju inte klokt. Hur kan de göra så här? Vi borde åtminstone ha fått veta något innan de kom.”

14

”Jo, det tycker jag med. Rolf också verkar det som. Han skulle i alla fall ta reda på om jag kunde få någon ersättning.” ”Det är det minsta han kan göra. Ring mig om du får veta något mer.” ”Det ska jag göra.”

15

3 Två veckor senare stod Gerd Johansson hemma på vägen till sin gård och inspekterade vägbommen som den före detta kyrkvaktmästaren Edvin Andersson hjälpt henne att få på plats. De stadiga fundamenten av betong på varje sida av vägen såg pålitliga ut och själva bommen såg myndighetsmässig ut, med sina fält av rött och gult. För att passera bommen måste man låsa upp den med en nyckel och föra den åt sidan. Den hade kostat en del, men på sikt skulle den betala sig. Den ökande trafiken genom hennes gård skulle gå hårt åt vägen. Underhållskostnaderna skulle med största sannolikhet stiga katastrofalt. Kostnader som hon nu helt slapp. Dessutom var det värt ganska mycket att slippa både höra och se den bullriga trafiken utanför köksfönstret. Gerd sparkade lätt på betongfundamentet. Igår hade Edvin varit här och gjutit.

Nu var betongen stenhård. Ett femtiotal meter framför bommen hade Gerd satt upp en egentillverkad skylt. Den såg inte särskilt officiell ut, men budskapet var tydligt. Dessutom var det skrivet på engelska. Private road, stod det med svarta bokstäver målade på en vit bakgrund. Ett tag hade hon funderat på att skriva ”Private Property. Keep out!”, men så tänkte hon att det kanske var alltför provocerande.

Gerd hade försökt förklara för kapten Adams att det var hennes väg, visat papper på det och sagt att de måste göra en egen väg till sin bas. Han hade lyssnat på henne och lovat att se vad han kunde

16

göra åt saken. En vecka hade gått, men ingenting hade hänt. Gerd hade frågat igen, men fått samma svar, fortfarande utan synbart resultat. Tvärtom hade trafiken ökat. Militärfordonen hade också blivit allt större och tyngre. Gerd hade inte sett någon annan råd än att sätta upp en bom. Då kanske de skulle förstå att hon menade allvar.

Innan Gerd gick in för att dricka sitt elvakaffe ryckte hon i bommen för att kontrollera att den var ordentligt låst, men precis när hon var på väg att gå kom kapten Adams körande i en jeep. Han stannade framför bommen, klev ur, tog av sig kepsen och kliade sig i huvudet. Gerd gick fram till honom. ”Jag kan inte låta er köra på min väg längre”, förklarade hon på sin skolengelska. ”Nu måste ni helt enkelt ordna en egen väg.” ”Vi har inte tid att ordna någon väg. Jag har förklarat läget för mina överordnade, men de lyssnar inte. Tidplanen måste hållas, säger de. I den finns inte utrymme för något vägbygge. Så ni måste helt enkelt låta oss passera.” ”Jag är ledsen. Du kommer inte förbi. I så fall vill jag prata med din chef. Jag har min väg att tänka på”, avslutade hon och gick.

Kapten Adams stod kvar en stund framför bommen och funderade. Sedan klev han in i bilen, vände på jeepen och körde därifrån. En kvart senare stannade en svenskregistrerad blå Mazda framför bommen. Gerd fick syn på den från sitt vardagsrumsfönster. Hon gick ut för att se vem det var. En kvinna kom gående mot henne. Hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern, var klädd i en vinröd täckjacka och hade axelremsväska. Hon hade lockigt hår och var nästan huvudet längre än Gerd. ”Hej”, sa hon och sträckte fram handen. ”Jag heter Maria Pihlblad och kommer från lokaltidningen. Är det du som är Gerd Johansson?”

17

”Det stämmer.” ”Jag håller på med ett reportage om vad militärbasen innebär för er som bor här i Minnared. Jag fick höra av kassörskan i Konsumbutiken att du blir närmaste granne. Skulle jag kunna få göra en intervju med dig?” ”Blir det med bild och allt då eller?” ”Ja, gärna. Det vore det bästa om det är okej med dig?” ”Det kan nog gå för sig”, sa Gerd efter en viss tvekan. ”Följ med in till mig då. Jag skulle just dricka elvakaffe. Vill du ha?” ”Tack gärna.” ”Jag tror det är bäst att du tar med dig bilen och ställer den utanför ladan”, sa Gerd. ”Jag ska låsa upp bommen för dig.”

När de kommit in satte Gerd på kaffet, tog fram de sista bullarna ur frysen och dukade med finkopparna, eftersom det inte var varje dag hon fick besök av en journalist från lokaltidningen. Gerd berättade om när kapten Adams och hans mannar hade kommit första gången, om mötet med kommunstyrelsens ordförande och varför hon till slut hade bestämt sig för att sätta upp en bom. ”De har gått hårt åt skogen också”, sa Gerd. ”Jag har varit därinne och tittat. Minst femtio träd har de fällt. Jag undrar om jag någonsin kommer få någon ersättning för det.” ”Du har alltså inte fått någon ersättning så här långt?” ”Inte en krona. Och inte ett ljud har jag hört från Rolf Nilsson.”

Maria antecknade i sitt block och förklarade att hon fått ihop tillräckligt. Hon tackade så mycket för kaffet och bullarna och lovade att mejla artikeln innan den skulle publiceras, så att Gerd kunde kontrollera att hon blivit rätt citerad.

När de kom ut körde en kamouflagefärgad traktor med grävskopa in på gården. Den kom från militärbasens håll, fortsatte genom gården och stannade framför Gerds bom.

18

”Vad ska de ta sig till nu?” sa Gerd.

De hoppade in i Marias bil och körde efter. På andra sidan bommen stod kapten Adams tillsammans med en ljushårig kvinna i uniform. Kaptenen och hans sällskap gick fram till Marias bil.

Gerd öppnade bildörren. ”Hi there”, sa den ljushåriga kvinnan och förklarade att hon var major Jones, kaptenens överordnade. ”Sorry we have to move away your barrier. There’s a war coming up, you know.” ”Nej”, skrek Gerd. ”You can’t do that.” ”We’re just following orders”, sa majoren och gav tecken till grävmaskinisten.

Gerd satt helt handlingsförlamad och såg hur det ena betongfundamentet grävdes upp. Med förvånansvärd lätthet förpassades sedan hela bommen i låst tillstånd till vägdiket. Det hela var klart på mindre än fem minuter. Maria beordrades sedan backa tillbaka till gården så att traktorn kunde köra tillbaka till basen igen. Hon gjorde som hon blev tillsagd och traktorn passerade tätt följd av kapten Adams i sin jeep, som vinkade glatt åt dem. ”Det här är ju inte klokt”, sa Maria. ”Jag måste ha lite bilder på dig nu. Gärna en där du står bredvid den demolerade bommen.” ”Det går bra”, sa Gerd. ”Men lova att den kommer med i tidningen då.” ”Självklart. Den kommer utan tvekan med på förstasidan.”

19

4 Ginsthults Nyheter kom ut tisdag och fredag varje vecka. En fredag i månaden delades tidningen ut gratis till alla hushåll. Reportaget om militärbasen publicerades just en sådan fredag. Ordföranden i Minnareds hembygdsförening, Gunnar Andersson, var en av tidningens många trogna läsare. Han var sjuttioett år gammal och bodde i en av villorna runt Konsumbutiken. När han på fredagsmorgonen hämtade tidningen från brevlådan och la upp den på köksbordet hajade han till. På förstasidan fanns en bild av Gerd Johansson och hennes demolerade vägbom. Gerd var en gammal barndomskamrat. Han bläddrade snabbt fram till sidan med reportaget. När han läst färdigt satte han sig ner på köksstolen, tog ett djupt andetag och blev sittande. Det hela var upprörande, tänkte han. Så illa fick man helt enkelt inte behandla en människa, även om det gällde att försvara nationen. Gerd hade sedan generationer tillbaka bott i Minnared. Om det var någon i det här landet som skulle skyddas av försvarsmakten så var det hon, men istället behandlades hon som en fiende. Det kändes som en kränkning, inte bara mot Gerd, utan mot hela byn. Gunnar tog fram sin mobil och ringde upp sekreteraren i hembygdsföreningen.

Nästa dag tog Gunnar bilen upp till Gerd. Han hade pratat med flera av hembygdsföreningens medlemmar och alla som någon gång hade träffat Gerd var minst lika upprörda som han. Det var helt enkelt nödvändigt att han agerade i egenskap av ordförande,

20

så han hade bestämt sig för att åka hem till Gerd och prata med henne. När han körde in på hennes gård såg han att hon hade besök. Framför ladan stod, förutom hennes egen bil, ytterligare en bil som han inte kände igen. Innan Gunnar hunnit fram till ytterdörren öppnades den och Gerd kom ut på trappan. ”Hej Gunnar”, ropade hon. ”Det var verkligen länge sedan.” ”Hej”, sa han, gick fram till henne och kramade om henne. ”Ja, det var ett bra tag sedan vi sågs. Jag undrar hur det är med dig? Jag har läst om dig i tidningen. Jag tycker det är fruktansvärt det du har råkat ut för.” ”Det är ingen större fara med mig”, sa Gerd. ”Men det är klart att jag är sur. Jag vill ju ha min väg och min skog i fred.” ”Det är många nere i byn som tycker du behandlats väldigt illa, så jag är inte bara här som en gammal vän till dig, utan också i egenskap av ordförande för hembygdsföreningen. Kan vi hjälpa dig på något sätt? Kanske med att sätta upp en ny och bättre bom?” ”Så roligt att ni vill hjälpa mig. Jag blir nästan rörd. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag behöver hjälp med än, men kom in så kan vi prata om det. Jag sitter just nu och pratar om militärerna med Sara.” ”Sara?” ”Ja, Sara Nordblom. Prästen, du vet.” ”Jaså, du har finbesök. Då ska jag inte störa, vi kan ta det en annan gång.” ”Du stör inte och det är inget finbesök. Vi umgås en del nu, Sara och jag. Vi är grannar. Jag lovar att hon inte kommer hålla några predikningar för dig. Kom in nu”, envisades Gerd. Gunnar lydde.

Sara reste sig upp när han kom in i köket och de tog varandra i hand. När han slagit sig ner vid köksbordet bad han Gerd berätta sin version av det som hänt.

21

”Vad kan vi göra för dig, tycker du?” frågade han när hon var klar. ”Jag tror faktiskt inte det är någon idé att sätta upp en ny bom.

Jag tror att de kan få bort den ganska lätt, även om vi gör den kraftigare. De har hiskeliga maskiner däruppe på basen. Jag har sett dem när de åkt förbi med dem lastade på stora lastbilar.” ”Det säger du”, sa Gunnar och gned sig fundersamt på sin nyrakade haka. ”Vad tror du om att blockera vägen med ett antal traktorer då? Jag tror att det finns folk som är beredda att låna ut dem. Kanske en som kan komma hit med en skogsmaskin också.” ”Jo, det skulle nog trassla till det lite för militärerna, men för mig också, tyvärr. Jag kommer ju inte ut med min egen bil då.

Dessutom finns det ju risk att traktorerna kan bli skadade och det vill jag inte ha på mitt samvete.” ”Vi kanske ska göra en mänsklig vägbom”, föreslog Sara, som hittills suttit tyst. ”Vad menar du?” sa Gerd. ”Man samlar helt enkelt ihop så många människor som möjligt, sätter sig ner på vägen och hindrar militärtrafiken att köra genom gården.” ”Jag tycker det låter livsfarligt”, sa Gerd. ”Tänk om de kör över oss. Rent bokstavligt, alltså.” ”Det vågar de inte”, sa Sara bestämt. ”De vill inte ha några människoliv på sitt samvete. Hur skulle det se ut? De är ju här för att försvara oss. Inte ta död på oss. Se bara till att vi blir tillräckligt många och att media är här. Då vågar de aldrig köra över oss. Jag lovar.” ”När folk vi har samlat ihop vill gå hem då?” sa Gerd. ”Vad gör vi då?” ”Det bästa är förstås om vi kan ha folk här dygnet runt”, sa Sara.

22

”Det kanske inte blir så lätt, men även om vi bara lyckas blockera vägen under en dag, så har vi i alla fall försökt göra motstånd. Det betyder mycket. Inte bara för vår egen värdighets skull, utan också för alla andra som kan råka illa ut av de här vansinniga krigsförberedelserna.” ”Det där med värdighet gillar jag”, sa Gunnar. ”Vi kan inte låta oss behandlas hur som helst av amerikanerna bara för att vi behöver deras hjälp.” ”Ja, någonting måste vi ju göra”, sa Gerd. ”Det passar kanske bra med en sådan där ickevåldsaktion mot de här militärerna.”

Nästa lördag infann sig sammanlagt fyrtio personer på Gerds gård. I huvudsak var det äldre folk, i Gerds och Gunnars ålder, men några yngre fredsaktivister hade också hittat dit. Och så några ungdomar från orten, som ville vara med där det hände saker.

Utrustade med smörgåsar, kaffetermos, sittunderlag och oömma kläder slog sig aktionsdeltagarna ner mitt över vägen utanför Gerds hus. Vädret var dagen till ära soligt och stämningen i gruppen präglades av beslutsamhet, blandat med en viss uppsluppenhet. Det kändes viktigt att göra något tillsammans för en god sak. Dessutom fick man en anledning att träffas, vilket alltid var trevligt. Man hällde upp kaffe, bjöd på varandras kakor och bullar och kallpratade skämtsamt. Under ett förberedande opinionsmöte i hembygdsgården hade man enats om kraven. Stopp för militär trafik på privat väg och ekonomisk ersättning till markägare där militära baser ska upprättas. Alla skulle sitta kvar tills man fick löfte om att kraven skulle tillgodoses.

På trappan till Gerds ytterdörr satt Maria Pihlblad från Ginsthults Nyheter med sin axelremsväska och kamera. Hon hade precis tagit lite bilder på folksamlingen. Nu reste hon sig för att intervjua några av demonstranterna. Den militära trafiken

23

var inte särskilt intensiv. Gerd visste att det inte brukade komma mer än en eller två bilar på lördagar och nästan aldrig några tunga fordon. Bara jeepar eller andra fordon av personbilstyp. Det hade hon framfört under planläggningen av aktionen. Alla hade varit överens om att det kändes bäst att börja aktionen lite försiktigt.

Därför hade man valt lördagen.

Klockan 13.52 anlände kapten Adams i en jeep tillsammans med major Jones, som skulle följa med och inspektera hur långt man kommit med anläggningsarbetet av basen. Kapten Adams stannade jeepen någon meter framför de kaffedrickande människorna.

Han klev ur bilen och gick fram till Gerd, som han vid det här laget kände igen. ”Kan ni vara vänliga att flytta er så vi kan komma fram.” ”Tyvärr”, sa Gerd. ”Det är en privat väg. Ni får ta en annan väg.”

Kapten Adams gick långsamt tillbaka till jeepen, satte sig bakom ratten och diskuterade den uppkomna situationen med major Jones. Sedan vände han jeepen och körde därifrån.

Klockan 16.25 kom polisen. Solen var på väg ner och hade gömt sig bakom trädtopparna. Folk satt med jackorna knäppta upp till halsen. Kaffet hade man druckit upp och tilltugget var uppätet.

Två polisbilar, varav en polispiket, stannade framför den sittande folksamlingen. En polisman klev ur. Han ställde sig bredbent med händerna i sidorna framför dem. ”Ni måste flytta er så att soldaterna kan komma igenom här.” ”Det här är en privat väg”, sa Gerd. ”Soldaterna får ta en annan väg.” ”Det här handlar om rikets säkerhet”, sa polismannen. ”Då kan vi inte ta hänsyn till vems vägen är. Flytta nu på er, allihop.”

Men folk satt kvar. Polismannen blickade ut över folksamlingen med smala ögon. Sedan gav han ett tecken åt sina kolleger i

24

bilarna. Med dragna batonger kom poliserna utrusande, men när man såg hur många äldre som fanns med bland de sittande demonstranterna hade man inte hjärta att använda batongerna.

Istället försökte man bära bort människor, men lyckades inte särskilt bra. Dels för att man helt enkelt var för få poliser. När några av demonstranterna blivit bortburna, sprang de snabbt tillbaka till sin sittplats igen medan poliserna var upptagna med att bära bort de andra. Dels hade demonstranterna under förberedelserna fått utbildning i ickevåld av en fredsaktivist som Sara kände. De hade bland annat lärt sig hur de skulle göra sig extra tunga och svåra att lyfta bort. Poliserna insåg snart att de hade fått en omöjlig uppgift och gav upp. De packade in sig i sina bilar och åkte därifrån under demonstranternas jubel. När jublet lagt sig tog Gunnar ordet.

Han var före detta polis och hade sina aningar om vad som skulle hända. ”Jag är säker på att de kommer tillbaka”, sa han. ”Vi vet inte när och inte hur många fler de blir, men tillbaka kommer de. Det är jag säker på. Nu måste vi göra ett vakthållningsschema.”

25