Page 1

Alicia Månstjärna och den femte pelaren Nils-Petter Löf


© Nils-Petter Löf, 2020 Utgiven i samarbete med Whip Media, Helsingborg, 2020 www.whipmedia.se/alicia Sättning: Anders Nyman Omslag: Eva González Lindberg Tryck: Bulls Graphics AB, Halmstad, 2020 ISBN 978-91-88945-90-7


1 En mystisk främling mardrömmar, rädsla eller natten själv som väckte Alicia den kvällen, utan något okänt. Två röster som förde ett livligt samtal, trots att tonen mera liknade något som kunde beskrivas som viskande fräsningar. Hon kunde inte sova längre och sträckte på sig. Mörkret knakade och täcket föll till golvet. Fönsterluckorna var öppna vilket släppte in en kylig vind i rummet och fick Alicias kropp att kännas ännu stelare än vanligt. Morbror hade slagit upp luckorna inför kvällen och nattens dova ljus letade sig in. ”Hej månen.” Alicia pratade ofta för sig själv. Det var så hon växt upp. Ensam med morbroderns bistra sällskap. Det enda umgänge hon hade var natten, drömmarna och de böcker som fanns. Annars var rummet stelt, tråkigt och välstädat. De flyttade så ofta att hon aldrig hann få vänner. Katten räknades inte, men tycktes förstå hennes tankar när den spände ryggen som för att välkomna den mörka delen av dygnet. Det fanns en spegel i rummet, sliten och smutsig. Den gav en märklig bild av henne. Suddig som om någon hela tiden försökte rita i hennes ansikte. En okänd kraft tycktes DET VAR INTE

7


anstränga sig för att ta bort Alicias spetsiga näsa, de eldröda ögonen och det krulliga håret. Men det spelade ingen roll. Det var så sällan hon fick träffa andra människor. Hon var nästan alltid ensam med morbrodern. Egentligen hette han Viktor, men det var inte ofta hon sade namnet. Det var något speciellt med att säga hela namnet, framförallt efternamnet. Om Alicia kunnat se sig själv i spegeln, genom reporna och smutsen, hade hon sett en blek och spinkig tjej med krulligt hår. Hon skulle ha sett sin spetsiga näsa som morbrodern hade varnat henne för att den inte borde lägga sig i allt. Framförallt var det hennes ögon som utmärkte sig. Eldröda med ett stänk av vild frihet. Alicia träffade sällan eller aldrig andra människor. Men hon hade sett barn i lekparken och läst om dem i böcker. Och hon hade aldrig hört talas om någon som hade röda ögon. En av Alicias viktigaste ägodelar var en vacker hårnål. Den satt onaturligt bra i hennes krulliga hår och var det enda minnet från hennes mor. Morbrodern hade berättat om den för henne under en av sina mindre sura dagar. Han talade oftast om hennes mor med bister min eller något som liknade fräsningar. Varken hennes mor eller smycket var något uppskattat samtalsämne. Faktum var att morbrodern inte alls tyckte om att prata om saker överhuvudtaget. När de hade gäster fick hon inte störa. Morbrodern förbjöd henne att ens visa sig. Det fanns så mycket hon inte fick göra. Inte gå ut på dagarna. Hon hade själv insett varför. Den där gången när fönsterluckan öppnats och hon fått en liten men stark solstråle på vänster hand. Det hade svidit som om hon stoppat handen i elden. Undvika andra var också en viktig del i hennes uppfostran.

8


”Jag säger er det, herr Grayson. Ni kan inte ändra min uppfattning. Hon ska inte gå i någon skola! Er … sort. Vi har klarat oss bra utan er och alla andra!” Alicia kunde höra den irriterade tonen. Mer än vanligt. Ljudet av koppar som klirrade och en undran som steg i henne. Hon kunde inte rå för det. Nyfikenheten var något som växte inom henne hela tiden. Det fanns så mycket att se. Att göra. Hellre än att vara instängd. ”Ni får ursäkta mig, Månstjärna. Men jag var inte medveten om att det fanns en annan sort. Men gällande ett helt annat ärende. Har ni kvar tingesten?” ”Ni vill prata om den i mitt hem? Den har inte bidragit till annat än död och förfall. Den är orsaken till att allt är som det är. Det där fördömda smycket. Jo, jo, tacka för att ni vill prata om det.” ”Det råder ovisshet. Det var inte min mening att göra er upprörd. Men jag tror bestämt att hon skulle utvecklas bättre om hon fick undervisning. Pelarna och bågboll tror jag att hon skulle uppskatta.” ”Bågboll”, fnös morbrodern. ”Meningslös struntsyssla till ingen nytta.” Alicia öppnade dörren försiktigt. Hon hoppades att den inte skulle gneka, vilket den alltid gjorde. Hon tyckte att hon var försiktig. Tillräckligt långsam för att hon skulle kunna smyga sig fram och titta. Tre stearinljus lyste i hallen på övervåningen. De kastade trötta ljuspunkter utefter väggarna och gav ett blekt sken åt de ålderdomliga tapeterna. Nere i farstun skymtade hon något. En stor och avlång låda som smalnade av på slutet. Så pass svart att den tycktes dra energi från stearinljusen. Det stod något otydligt på

9


lådan, men hon kunde inte se vad. Till skillnad från allt annat i huset verkade den vara blankpolerad och tilltalande, som en stjärnklar natt med gnistrande stjärnor. Fin på ett sätt som Alicia inte kunde förklara. ”Jag hör dig där uppe, Alicia”, väste morbrodern med sammanbitna tänder. ”Vad har jag sagt om att smyga sådär?” Hon tittade bakåt mot dörren. Morbrodern kunde höra allt och det var omöjligt att inte hitta på något som han inte visste om. ”Så trevligt. Ni får ursäkta mig, men jag tror bestämt att ni sa att hon inte var hemma. Trots att ni sagt att hon inte får lämna huset. Inte ensam. Får man …” Den nya rösten var trevlig. Alicia hörde sällan några andra röster. Oftast bara ett mummel på avstånd eller något de få gånger hon smugit ut. Hon hade fått skäll varje gång, men det hade varit värt det. Det bästa var att smyga till någon närbelägen park. Och se människor prata. Barn var sällan ute på natten och ibland trodde hon att världen inte innehöll några andra barn. ”Nej, det får ni inte! Hon ska gå in på sitt rum. Gå på ditt rum, Alicia! Gör det nu! Du har inget med detta att göra.” Alicia ville inte gå tillbaka. Ville inte gömma sig. Morbrodern hade aldrig förklarat varför. Det var bara så det skulle vara. Två steg och ett gnisslande ljud som talade om exakt vad som hände. Trappan annonserade hennes ankomst och hon kunde höra morbrodern. Det där suckande ljudet som var ett tecken på att han var irriterad. ”Sa jag inte att du skulle gå på ditt rum?” Nu kunde Alicia skymta den trevliga rösten vid köksbordet, upplyst av två lutande ljus. En lång man i svart rock

10


med till synes lika mörka ögon. På huvudet hade han en hög hatt och längst ut på den vassa näsan satt ett par mycket små glasögon, som skimrade i rött. En märklig figur med ett varmt, men underligt leende. Alicia var inte van att se glada ansiktsuttryck. Morbrodern drog sällan på munnen, om ens någonsin. ”Men hej på dig, Alicia. Det är en ära att …” Mannen ställde sig upp, tog av sig hatten och sträckte fram en hand med långa och spindellika fingrar. Vem än denna främling var så var han full av kontraster. Ansiktet och ögonen var vänliga, men resten av kroppen gav en illusion av något annat. Han var lika blek som månen och så lång att han nästan fick bocka sig för att inte slå huvudet i taket. ”Hon behöver inte hälsa. Alicia ska gå upp på sitt rum och du ska gå härifrån. Och vi ska glömma att vi haft detta samtal. Jag vill inte ha något mer med någon av er att göra. Det vill inte Alicia heller”, väste morbrodern. ”Detta kommer bara att leda till död och förfall. Sanna mina ord.” ”Det är ändå en ära att få träffa dig”, sade den okända mannen som om morbroderns ilskna utbrott inte fanns. ”Och var inte en sådan glädjedödare, Viktor. Flickstackarn måste få hälsa.” Alicia hade bara tagit ett fåtal människor i handen. Det var inte vanligt med besökare. Framförallt inte främlingar. Grannen tittade ibland förbi och den där damen som kom med posten. Men det var sällan Alicia fick träffa någon, eller ta i hand. ”Hej”, sade Alicia blygt samtidigt som hon fattade handen. ”Ursäkta min framfusighet. Mitt namn är John Grayson. Jag kommer från …”

11


Ett bestämt och hårt slag i bordet avbröt samtalet. Alicia såg in i morbroderns ögon. De där mjölkbleka globerna som inte kunde se någonting. Trots det kände hon sig alltid betraktad. Hon rös även om hon inte borde. ”Hon behöver inte veta ert namn. Inte var ni kommer ifrån eller vad ni gör. Vi har haft detta samtal och svaret är nej. Nej! Hon ska få ett normalt liv. Vet någon av er ens vad det innebär? Ett helt vanligt och tråkigt men framförallt ett säkert liv!” ”Ni får förlåta mig för att jag frågar. Men hur har ni tänkt att det ska fungera?” Morbrodern fnös så att stearinljuset vacklade till mitt på bordet. Ljuset fick skuggorna att dansa i rummet och mörka fläckar att förflytta sig i hans ansikte som en mörk dimma. ”Jag kommer på något”, fnös morbrodern. ”Vi har klarat oss bra hittills. Så försök inte läxa upp mig. Jag har hållit henne i säkerhet tills ni klampade in i mitt hem. Det var bara hövlighet som fick mig att hälsa er välkommen in.” ”Jag kunde inte låta bli att uppmärksamma ditt märke på handen, Alicia. Är du inte försiktig av dig?” Alicia drog tillbaka handen och gömde den under den andra. Hon vände halvt bort kroppen som om hon bränt sig en andra gång. Men mannens hand hade varit lika kylig som hennes egen, men absolut inte otrevlig. ”Jag är allergisk mot solen.” Grayson höjde ett ögonbryn bakom de rödskimrande glasögonen. Kastade en blick mot morbrodern och tillbaka på Alicia. Öppnade munnen, men utan att säga något. Bet sig i läppen en gång och förblev tyst. Efter vad som föreföll vara en evighet lade han en hand på Alicias axel. Lugnt och

12


försiktigt. Tittade ingående på henne och sade med djup förtvivlan i rösten: ”Jag får be om ursäkt att jag säger det, men är vi inte alla det? Det är så vi är. Men jag har aldrig hört att någon kallar det för att vara allergisk. Men så är det. Alla.” ”Alla? Nej, det är bara jag och … morbror.” Ännu en gång den där blicken. Det spelade ingen roll om Grayson hade glasögon eller inte. Det gick ändå att se det bakom ögonen. Bakom de röda glasögonen. ”Det var inte min mening att störa. Men jag tror att din morbror och du behöver samtala om detta.”

13


2 Att vakna och att sova DAGEN VAR FÖR lång

för att Alicia skulle kunna sova tryggt när solens strålar rörde sig efter husväggen. Hon kunde inte se solen, men kände sig orolig när hon hörde bilar som tutade på avstånd, människor som skrattade, ett samhälle med liv i. När hon vaknade med trötta ögon hade inte morbrodern öppnat luckorna till fönstret. Trots det visste hon att det var natt. Det fanns inget solljus som kunde skada henne. Hon visste inte hur, men någonstans inom sig var hon säker på att natten var kommen. Även om hon kunde se relativt bra i mörkret, tände hon ett kort stearinljus. Rummet tycktes mindre än vanligt. Hon ville gå ner, smyga ut i natten och höra nattfåglarna i skogen. Tyvärr stoppades planerna redan vid dörren. Den var låst och fortsatte vara stängd, trots att hon ryckte i den. Slet och drog. ”Alicia. Lugna ner dig. Det är för ditt eget bästa.” Morbroderns röst var kylig och kall på andra sidan dörren. Inte arg, men avståndstagande. ”Vad menar du?”

14


”Du är ett barn, Alicia. Det är svårt att förklara. Jag har i alla fall lagt en ny bok vid din säng. Läs den istället, tills allt detta … är över. Vi klarar oss bättre själva. Det har vi alltid gjort. Du kommer förstå när du blir äldre. Och nu måste vi flytta igen.” Alicia hann aldrig ställa flera frågor innan stegen på andra sidan dörren försvann. Kliven gick bort längs korridoren och lämnade henne ensam. Hon ville ut. Inte längre läsa sagor om andra som var på ett riktigt äventyr. Ville ut. Bankade på dörren, skrek och gnällde. Drog med naglarna och rispade långa streck i träet. Hon visste att morbrodern skulle bli arg om han kände till skadegörelsen. Men han skulle aldrig se. Hon kastade boken i väggen, drog i luckorna som täckte fönstret. Återvände till dörren och sparkade, klöste och skrek. Halva natten fortsatte Alicia, tills hon föll ihop gråtande med ryggen mot dörren. Hon visste inte vad som hänt, men hon ångrade att hon sett den där mannen. ”Jag vill bara komma ut. Vill inte vara här”, gnällde Alicia. ”Jag orkar inte mer.” Katten var inte i rummet, som om den visste att hennes utbrott skulle komma. Ensam och glömd. Exakt så kände sig Alicia. Alla morbroderns regler. Med ansiktet i händerna grät hon fler tårar än hon trodde sig ha. Hon satt så länge och lät tårarna ta över. Blev inte avbruten av morbrodern, utan av ett slag mot huvudet. Men det var inget slag. Hon hade ramlat i golvet. Rummet var nu mörkt och dunkelt vilket gav alla färger en gråaktig ton. Samtidigt var det inte hennes rum. Hon var på fel sida om dörren. Hon befann sig i korridoren och såg upp på dörren till sitt eget sovrum. Fortfarande stängd. Fortfarande låst.

15


Katten kom gående i korridoren. Tyst och med ögon som återspeglade mörkret. Inga stearinljus lyste. Morbrodern tände dem endast för Alicias skull. Samma sak varje natt. Men den här natten hade han inte gjort det. Inte heller öppnat luckorna. Det var inte meningen att hon skulle få komma ut denna natt. I farstun låg fortfarande den märkliga lådan. Den som påminde om en mörk och välpolerad kista. Alicia tyckte att det var den vackraste sak som kommit till deras hem. Hon drog fingrarna längs dess sida och kände en besynnerlig värme. Fortsatte med handen upp till toppen och bokstäverna som var svåra att urskilja. Hon böjde sig närmare, men trots nattsynen kunde hon inte förmå ögonen att läsa den mjuka texten. Alicia smög sig ut i köket även om de gamla träplankorna knarrade och plockade fram ett stearinljus. Ljuset dansade så fint och det var som om natten blev till dag. Lådan glänste fortfarande lika vackert. Alicia hade kunnat stå där hela natten. Nu kunde hon bättre se texten. Mjuka bokstäver som tycktes levande och lika egendomliga som resten. Hon visste inte varför, men hon läste texten högt, trots att hon riskerade att väcka morbrodern. Men han verkade inte vara i närheten. Att läsa högt var hennes enda sällskap i livet. ”Alicia Månstjärna”, läste hon långsamt. Hon tappade stearinljuset i golvet och tog ett steg bakåt. Ljudet av hennes röst dånade i huset. Hon väntade på att morbrodern skulle komma skrikande och dra henne upp till rummet och prata allvar med henne. Ta ifrån henne böckerna. Mer än så kunde han inte göra. Turerna till skogen hade han redan tagit när hon förvisades till rummet. Men ingen

16


morbroder kom. Var han än befann sig var han tydligen för långt borta för att höra. Kanske han försvunnit på en av alla sina resor till naturen. En gång varje månad. Kanske. Nytt mod och ett stearinljus som återigen lyste. Nog var det hennes namn alltid. Så vackert skrivet, men hon kunde inte förstå varför hennes familjenamn stod där. Insidan av lådan var vadderad med mjukt rött tyg. Så mysigt och lent att Alicia aldrig någonsin känt något så behagligt. Gulaktiga knappar satt längs kanten och längst upp fanns en utbuktning, likt en kudde i det röda tyget. Det kunde inte vara möjligt. En säng i en låda? Mer hann Alicia inte tänka eller förundras, innan ett gnällande ljud nådde henne. Grinden utanför dörren. Den som gnisslade mer än något annat. Påminde om ljudet från en katt som skrek i natten. Morbrodern! Han var på väg tillbaka. Hon borde springa. Om han fann henne utanför hennes rum skulle den lilla frihet hon fortfarande hade tas ifrån henne. Hon var tvungen att gömma sig. Nedervåningen var en fälla. Solen skulle komma om kanske en eller två timmar. Leta sig in genom alla fönster och finna Alicia. Den enda plats som var säker var hennes eget rum. Men dörren var låst och hon visste inte hur hon tagit sig genom. Hon tittade på det mjuka tyget. Insåg att hon med lätthet skulle få plats. Denna sak skulle kunna agera som ett tillfälligt skydd, i alla fall under dagen. Hon fick tänka på eventuella konsekvenser senare. Lådan var rymlig, ovanligt hemtrevlig och gav henne inte den instängda känsla som hon trott. Locket föll på plats med en nästan ohörbar puff och allt blev svart. Så mörk hade Alicia aldrig någonsin upplevt omgivningen. Tyst, dunkel och

17


sömnig. En halv gäspning och hon insåg att sömnen skulle komma. Som om hela saken faktiskt var byggd för att låta henne slumra. Hur lång tid som gått visste hon inte. Kanske bara ett ögonblick. Morbrodern skulle naturligtvis hitta henne. Bli arg och förvisa henne till rummet. Hur kunde hon vara så dum? Så naiv? Locket öppnades, men en annan varelse tittade in. Det var inte morbroderns mjölkaktiga ögon. Faktum var att hon inte ens befann sig i farstun. Var än hon vaknat var det inte hemma. Gula och stora ögon tittade på henne. Det märkliga ansiktet försvann och lämnade henne med en djup och trött inandning. Det verkade nästan som om varelsen inte ens var intresserad av att hon låg där.

18


3 Inskrivningen hon uppfatta många röster, de kändes som en filt över Alicias öron. De gula ögonen hade försvunnit. Nu kunde hon skymta en stor sal, så stor att hon först trodde att hon befann sig utomhus. Ett välvt tak, med taggiga spetsar som letade sig ner, som dessutom var så högt att det var svårt att se något slut, om det ens fanns något. Faktum var att det mera påminde om en enorm grotta som långsamt förvandlats till en egen värld. Träpelare och väggar inkräktade på den naturliga berghålan. När hon satte sig upp kunde hon se flera lådor. De flesta svarta och öppna upptill, men även en del bruna och grå, samt några i mera grälla färger som tydligt stack ut. Den stora varelsen med gula ögon, som påminde om en människa gånger två, fortsatte längs raden. Öppnade lådorna, tittade ner och gick långsamt vidare. Sade varken hej eller något annat till de som låg i lådorna. Som om detta var det mest naturliga i hela världen. ”Men aj, min rygg! Det känns som om jag sovit i tusen år. Har jag sovit i tusen år? Mamma sa att det skulle gå fort. Trodde inte … nej, men hej på dig! Mitt namn är …” I BAKGRUNDEN KUNDE

19


En flicka i Alicias ålder med svart långt hår och bruna ögon satt i en liknande låda och sträckte fram handen som en matt hälsning. Hon log och visade sina onödigt stora huggtänder. Alicia hade aldrig någonsin sett eller hört talas om sådana tänder. Hon tvekade och kände ett obehag i magen. Alicia borde fly från denna flicka, hon var kanske ett elakt djur som tänkte bita henne. Men hennes granne pratade så mycket och verkade ofarlig. Hon hade fokus på något helt annat vilket fick både henne, lådan och det smala bordet att välta. Hon föll i golvet med ett brak som ekade i salen, lådan sprack och allas uppmärksamhet riktades mot dem. Ett ögonblick var det tyst tills skratten bröt igenom tystnaden. Tjejen kröp ut ur lådan och tittade upp på Alicia, när hon skamset tog sig på fötter igen. ”Mitt fel. Jag är lite klumpig av mig. Men i alla fall. Mitt namn är Celina Bradshaw”, sade hon och vinkade medan hon reste sig upp. ”Vilken fin kista du har. Jag sa att jag ville ha en svart, men mamma sa att alla Bradshaws alltid har haft bruna. Jag tycker brunt är fult. Svart är … tuffare. Och din glänser, den är så fin. Men nu pratar jag för mycket igen. Vad heter du?” Alicia försökte tänka. Tittade runt på alla andra som återgått till att prata i smågrupper. Hon såg den stora varelsen som fortsatte lyfta på varje lock. Den jämrade sig och struntade nu i att titta ner i varje låda. Men vad hade flickan sagt. Kista? Var hon död? Naturligtvis hade Alicia dött. Det var döden som kommit och hälsat på. Den där mannen. Alicia borde fly. Springa allt hon orkade och gömma sig, där solen inte kunde nå henne. Be morbrodern om ursäkt och aldrig

20


någonsin lämna sitt rum igen. Hon kände sig dessutom skräckslagen inför så mycket människor, även om de verkade vara barn. Hon var inte van vid stora folksamlingar. Hon fick ont i magen, som om hon svalt en klump med oro. ”Förstår du inte vad jag säger? Det kommer så mycket folk hit, att vi alla kanske inte pratar samma språk. Min mamma, hon är från Skottland, brukar säga att man inte ska …” Flickan hejdade sig. Tittade ingående på Alicia och böjde sig framåt. Stirrade så djupt in i Alicias ögon att hon var tvungen att trycka sig bakåt mot lådan. Mot kistan. Det kändes obehagligt, och Alicia visste inte vad hon skulle tänka. ”Men coolt. Röda ögon! Svart kista och röda ögon. Läckert! Jag känner ingen vampyr som har röda ögon nu när jag tänker efter. En del får en annan nyans än de vanliga färgerna. Du vet, bruna, gröna, blåa och sådär isvita. Men det är mestadels de vanliga. En del nästan gråa. Men röda. Vad heter det man har på ögonen för att kunna ändra färgen? Du vet som en del människor har.” ”Linser”, fick Alicia ur sig. ”Ja linser! Men hallå! Du kan ju prata. Så berätta vad du heter.” Alicia tvekade. Det var så mycket ny information inom loppet av några ögonblick. Hon borde springa. Borde inte vara där. Det fanns för många människor på denna plats. För mycket folk. Hon visste inte hur hon kommit hit, vad hon hade här att göra eller vem denna tjej var. Hon borde göra som morbrodern lärt henne. Gömma sig. ”Alicia Månstjärna.” Celinas leende bleknade. ”Jaha … men du ser ut som en vampyr. Lika blek. Men ditt

21


efternamn. Ska inte varulvarna komma på … något annat sätt? Du låter mer som en varulv, men du ser helt klart ut som en vampyr. Men du kom hit i en kista. Så du är en vampyr.” Alicia rynkade på näsan och tittade runt i salen. Det fanns mängder med pojkar och flickor i hennes ålder. Klädda på olika sätt och antingen ensamma eller i grupper. Den enda som stack ut med sin längd var varelsen med gula ögon. Men alla barnen var bleka. ”Nej, alltså. Vad menar du?” En svag och vänskaplig knuff. Som om de varit vänner i evigheter. En lätt beröring som Alicia inte var van vid. Nog hade hon sett barnen i parken göra så. Eller vuxna. Men hon hade sällan haft en vän i mer än några veckor. Och när morbrodern kommit på vänskapen hade de flyttat. Trots att hon och denna Celina endast utbytt några få ord var de som bästa vänner. ”Jag är egentligen ett troll”, började Celina och bjöd på ett leende. ”Men du får inte säga det till någon. Jag skämtar bara. Se inte så förvånad ut. Är det inte spännande? Mamma sa att det kan verka lite nervöst. Men det är lugnt. Det är bara skolan.” ”Skolan?” Alicia blev förvånad. Hade morbrodern gått med på att hon skulle få börja på en skola? Kanske en skola för barn med samma problem som hon hade. Framförallt med tanke på att salen tycktes sakna synliga fönster. Troligen för att hålla solen ute. Andra barn som också var allergiska mot den gula saken på himlen. ”Ja skolan. Du vet. Minerva. Men se inte så förvånad ut.

22


Det kan vara märkligt. Du kanske hade en lång resa. Mamma säger alltid så mycket. Hon är gammal. Du vet hur de kan vara när de är gamla. Men hon ser ung ut. Ganska ung i alla fall. Min mamma har jobbat här, men det var länge sen. Vad gör dina föräldrar?” Alicia hann aldrig berätta hur det var med hennes föräldrar. En annan reslig figur, en vuxen, gick med bestämda steg genom gruppen av barn. Alicia kände igen den resliga hatten och glasögonen som skimrade i rött. Blicken var inställd på Alicia, men hon kunde inte avgöra om den var trevlig eller hotfull. Han gick med snabba steg och stannade bredvid dem. Han lade en hand på Alicias låda som om den vore gjord av is och blicken var alldeles tom. ”Ni får ursäkta mig, elever. Men det var min bestämda uppfattning att denna kista var tom. Jag … hade ett långt samtal med Viktor Rask, det vill säga din morbror, om detta. Om man tackar nej så skickas en …” Grayson kliade sig över hakan med de långa fingrarna och granskade de två barnen vid hans fötter. Celina var inte sen med att fylla i de saknade orden, som om Grayson inte visste vad han skulle säga. ”En tom kista? Mamma sa det. Och vet ni mer vad hon sagt? Hon har berättat så mycket om Minerva och er också, herr Grayson.” ”Förlåt mig, fröken Celina Bradshaw. Jag talar gärna om din moder och vad hon sagt i framtiden. Jag måste bara få tänka ett ögonblick. Ändrade sig Viktor Rask gällande din skolgång? Egentligen spelar det ingen roll. Jag tror att fröken Alicia Månstjärna kan vara något förvirrad efter … transporten.”

23


Celina rynkade pannan och tog tag i Graysons byxor och drog försiktigt. Som om hon blev avundsjuk när hon inte fick all uppmärksamhet. Grayson vred på huvudet och munnen förvandlades till ett streck. ”Min mamma säger att man inte blir förvirrad. Att det är precis som att …” ”Snälla, fröken Celina Bradshaw. Jag måste tyvärr prata ostört med Alicia Månstjärna.” Han vände blicken mot Alicia och nickade försiktigt. ”Om du är så god att slå följe med mig, fröken Alicia Månstjärna, så kommer allt att bli väldigt tydligt. Kom här. Denna väg.” Ett halvt steg, sedan tog det återigen stopp. Den stora saken med den gula blicken röt så att det dånade och fick fyra bleka barn att hoppa åt sidan. Grayson knäckte till med huvudet och fick ett märkligt uttryck i ansiktet. Gav de båda flickorna varsin snabb blick, innan han återigen tog till orda. ”Ursäkta mig. Jag återkommer. Ta väl hand om Alicia Månstjärna, Celina Bradshaw. Raag behöver min uppmärksamhet.” Han lyfte handen i luften och skrek med hård stämma. ”Du ditt stora troll! Du kan inte bända i kistorna så där! Hör du mig, Raag? Nej, för nattens skull, inte slå på kistan! Sluta! Du kan inte göra sådär!” Grayson hoppade framåt, välte en öppnad kista och fortsatte i vild panik. Alicia, inklusive de flesta i samlingen, blev stående och betraktade det som pågick. Raag försökte med händerna dra upp locket på en kista och lyckades i samma stund som Grayson kom fram. Fick upp luckan tillsammans med små träflisor som flög över rummet. ”Du får förlåta mig för att jag säger detta. Men vad gör du, ditt stora troll? Du kan inte våldföra dig på våra … men vid

24


nattens mörker.” Grayson stängde kistan igen med en hård smäll som ekade genom salen och hela vägen upp till taket. ”Raag. Lyssna mycket noga. Ta ut alla barn härifrån. Upp till matsalen eller något sådant. Och det är natt, ingen fara. Bara … få ut barnen härifrån. Nu om ni kan vara så god! Jag tar hand om detta.” Raag ryckte på axlarna, mumlade något och försvann iväg i salen bort till några andra elever. Två barn som varit på väg att gå fram till kistan drogs med av Raag som om de varit ogräs. De klagade, men han tycktes inte vara det minsta intresserad av deras klagomål. Han började fösa barnen likt en skock får framför sig. ”Min mamma berättade om Raag”, sade Celina storögt, samtidigt som hon återigen knuffade Alicia i sidan. ”Han har varit här superlänge. Är det inte häftigt att skolan har sitt eget troll som vaktmästare? Han kanske inte säger så mycket. Men ska vara snäll ändå. Och Grayson sa att jag skulle ta hand om dig. Kom, du kan få hålla mig i handen. Jag trodde inte man kunde bli förvirrad av det där. Men det är så mycket jag inte vet. Antar att det är inskrivning nu. Och jag undrar varför Grayson blev så arg? Som om han sett en jägare. Min mamma säger att de är läskiga. Jägare alltså. Inte Grayson. Han är snäll.” En pojke med spetsig haka, snett flin och brunt hår som var lika vasst som munnen, knuffade till Celina i trängseln. Hon föll till golvet, men möttes inte av en ursäkt. Istället satte pojken fingrarna för näsan som om det luktade illa. Viftade med den andra och gjorde en överdriven gest med hela ansiktet. ”Men vad det luktar halvblod. Se dig bättre för nästa gång,

25


halvblod! Jag kunde ha ramlat eller fått dig över mig. Jag kunde ha gjort mig illa.” ”Du din …” Celina bet ihop tänderna så hårt att det knastrade. ”Men så gulligt då. Du har tagit fram betarna. Eller du kanske inte kan plocka undan dem? Så blir det med halvblod. Du kanske kan använda tänderna som någon form av slangbella när vi spelar bågboll. Det vore väl trevligt. Du vet, som människor gör.” ”Min mamma har faktiskt också …” ”Fula tänder? Men så bra då. Flytta på dig så jag kommer fram, sa jag.” Alicia ville säga något men blev bara stående som ett vittne till händelsen. Tittade på pojken med det spetsiga ansiktet och manteln med skimrande detaljer när han försvann. Vännen, om man nu kunde bli vänner så fort, satt fortfarande på golvet med uppgivet ansiktsuttryck. ”Vill du ha hjälp upp?” ”Jag behöver inte hjälp … förlåt. Jo. Tack. Jag blir bara så arg.” Celina tog emot handen och drogs upp. ”Det var jag som skulle ta hand om dig. Och nu detta. Han är bara en sådan knöl.” Alicia teg igen och följde med strömmen av folk. Genom två portar och i slingrande trappor. De kom ut i en stor sal, minst lika stor som den förra. Denna hade däremot enorma fönster ut mot en mörk och molnig natt. På väggarna hängde tavlor och på golvet stod enorma träbord, med fint utskurna trästolar till. De fyra målningarna på väggen var ofantliga. En föreställde en likblek figur, en annan något som bäst kunde beskrivas som en varg som ylade mot skyn,

26


den tredje en kvinna med eld i handen och den sista ett myller av saker. Den tavlan tycktes inrymma allt från djur till människor i ett hopkok som om den inte passade in. ”Alla elever! Sätt er ner vid borden! Det har skett ett missöde och därför kommer inskrivningen att ske här i matsalen istället för i mörkersalen!” Alicia kunde inte se vem som talade. En vacker kvinnoröst som var likt sång för hennes öron. Faktum var att det mera lät som ett musikstycke, men utan toner. Märkligt vackert på något sätt. ”Kom, Alicia. Du kan sitta här med mig.” Celina tog tag i Alicias hand och drog henne genom vimlet. Hon tyckte sig höra en snabb konversation mellan två andra elever. En som hon gärna hört mer av, men den försvann i tomma intet bland alla där inne. ”Hörde du inte? Död”, sade en elev med skakig stämma. ”Nä men lägg av! Kom det en död i den? Läskigt”, svarade den andra med en svag rysning i tonen. Orden försvann och Celina satte sig ner, log brett och visade återigen tänderna. Alicia kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Kunde inte vara lätt att äta med så stora saker som stack ut. ”Vad är det som händer?” Alicia frågade samtidigt som hon satte sig ner. ”Jag vet inte. Det är inte så här det ska gå till. Min mamma har berättat … men det är inte det du vill veta. Grayson sa att du … var förvirrad. Men ingen vampyr ska bli det. Inte vad jag vet. Men jag antar att det finns en första gång för allt.” Alicia fick ett fåraktigt uttryck och insåg det själv. Hon visste vad vampyrer var. Hade läst om dem i en av alla böckerna

27


som morbrodern inte visste om. Den som hon hittat i parken. Men det var sagor. Sådana fanns inte på riktigt. ”Är du verkligen en vampyr?” ”Om jag är en vampyr? Vi är alla vampyrer. Åh, stackare. Om du inte är något annat. Då har du kommit till fel inskrivning. Men det spelar ingen roll. Jag är inte som andra. Problemet är inte att … ja, det den där dumma pojken sa. Utan mina tänder. Jag kan inte dra in dem. De sitter fast. Så jag tänker välja Meteoriten. Det finns vampyrer där, men det är ovanligt. Vi ska ju gå i Stjärnan. Ja, du vet säkert hur allt ligger till. Min mamma har pratat så mycket att jag knappt kommer ihåg något. Antar att dina föräldrar gjort det också.” Celina pekade mot en av de enorma tavlorna. Längst upp ovanför den bleka figuren fanns en stjärna. Precis som det fanns en sol över tavlan med den brinnande handen, en måne ovanför den vargliknande varelsen och något som faktiskt kunde liknas vid en meteorit ovanför den mera kaosfyllda tavlan. Det var den tavlan som saknade all form av struktur och ordning. ”Jag förstår inte.” ”Jag lovade Grayson att jag skulle ta hand om dig. Så här är det, har mamma sagt. Det finns typ fyra delar. En för oss vampyrer, Stjärnan. En för varulvarna som naturligtvis är Månen. Och Solen för magiska människor. Fast är man människa, om man ändå är magisk? Då är man väl typ magisk. Eller? Hur som helst. Min faster hon … strunt samma. Men sen är det den ensamma Meteoriten. Den är för alla andra. Typ troll, älvor och andra saker.” ”Sa du troll?”

28


”Ja, men de är ovanliga. Kanske en i varje klass, om ens det. Vad heter det när man går i skolan hemma?” ”Hemundervisning”, sade Alicia trevande. ”Precis! Trollen lär sig typ hemma. Vet inte riktigt vad de lär sig hemma. De är inte direkt några läshuvuden. Men ja. Jag tänker välja Meteoriten. Jag vet. Jag vet. Vampyrer går inte där. Men vi får gå där.” Alicia var glad för att denna vän med utstående tänder och fint leende pratade. Men nu tycktes orden vara slut. Som om det var Alicias tur att säga något. Men allt var så nytt. Inte bara rummet, utan även alla andra barn och det Celina sagt. Alicia visste inte om hon skulle vara nervös eller glad. Om detta var en skola kanske det var en teaterskola eller vad det hette. Som hon hört de andra barnen i lekparken prata om förskolor. Där de var uppdelade i olika blommor. Kanske något sådant? För alternativet var att hon var en vampyr. Och hon var inte en vampyr. Alicia var en helt vanlig flicka som visserligen bodde med sin arga morbror. Men trots det en människa. ”Vad ska jag välja?” ”Du? Du ser … normal ut. Vore jag du skulle jag välja Stjärnan. Där går typ alla vampyrer. Min mamma gick där. Inte min pappa. Han … gick inte här. Men mamma. Hon säger att Stjärnan är bäst om man är vampyr.” ”Om jag vill gå samma som du då … den där Meteoriten.” ”Då är det bara att välja den. Inget konstigt. Oj, nu börjar det hända något. Vi ska skriva in oss. Följ med mig. Grayson sa att jag skulle hjälpa dig. Så därför hjälper jag dig. Kom!” Alicia drogs för andra gången på mycket kort tid med av Celina, som en extra svans. Såg bleka ansikten, andra barn

29


och två vuxna som jäktade genom rummet med bekymrade ansiktsuttryck. En av dem var inte blek som de andra, utan mera grovvuxen och med tydliga polisonger. De två flickorna ställde sig i en av alla köer som sträckte sig fram mot borden. I ett annat led, som löpte parallellt, kunde Alicia uppfatta den där elaka killen. Den som kallat Celina för halvblod. Han höll sig för näsan och pekade, samtidigt som han skrattade mot Celina. Elak. Alicia hade inte träffat många barn i sitt liv. Men hon kunde direkt se när någon var dum. Hon ville stå upp för Celina, men visste inte vad hon skulle säga eller göra. Vid ledets slut satt en stor sak som påminde om en människa med hopsjunket ansikte, likt en padda. Över axlarna hade hon en filt som tycktes lika hopsjunken som hon själv. Hon skrev långsamt med ena handen och vinkade fram Celina och Alicia utan att ens lyfta blicken. ”En i taget men två går bra”, sade hon med släpig röst. ”Nu ska vi se. Celina Bradshaw och Alicia Månstjärna. Välkomna.” Tystnad i flera sekunder. Som om de förväntades säga något. Istället tog kvinnan vid bordet ett djupt andetag och fortsatte tala och halvt sucka i en underlig blandning. ”Jag kommer nu skriva in er i Stjärnan. Klass 1B tycks det bli. Ni kommer därefter att …” ”Fru …” Celina tycktes osäker på vad hon skulle säga. ”Alltså jag vill gå på Meteoriten. Inte Stjärnan.” Först nu tittade paddan upp med mörka ögon och neutral blick. Granskade långsamt Celina och övergick sedan till Alicia. Sade inget på en lång stund, utan återvände långsamt till papperet.

30


”Jag antar att du är fullt medveten om detta, Celina Bradshaw. I så fall skriver jag in dig på Meteoriten. Det blir klass 1A för dig. Om det inte är fullt. Men det finns nog plats för en vampyr.” Ingen ton eller känsla i rösten, förutom ett eftersläpande sätt som drog ut på varje stavelse. ”Och du, Alicia Månstjärna. Ska jag skriva in dig som vanligt?” ”Som vanligt?” ”På Stjärnan”, suckade återigen paddan. ”Det är standardförfarandet för vampyrer. Det var i alla fall det tills för några minuter sen.” Alicia tittade runt i salen och såg pojken med det taggiga håret. Såg den där stora varelsen som blivit kallad för ett troll och hörde upprörda röster längre bort i rummet. Tittade upp på de vackra tavlorna och pendlade mellan den kaosfyllda som föreställde ett hopkok av varelser och den andra som var förgylld med en stjärna. Tittade länge och väl innan hon slutligen betraktade Celina som log ett svagt leende med de utstickande tänderna. Tog mod till sig och kämpade mot den där konstiga känslan i magen. ”Kan jag välja Meteoriten?” ”Antingen Stjärnan eller Meteoriten. Du har inte …” Paddan tittade upp på Alicia med samma neutrala blick och tycktes inte lägga något värde i orden. ”Kriterierna, unga vampyr, för något annat.” ”Då vill jag också gå på Meteoriten. Klass 1A om det går att ordna.” Paddan antecknade något på andra sidan bordet. Verkade göra en ovanligt stor punkt, men tycktes inte nöjd med resultatet. ”Vänligen uppsök Lora Hyde. Det är hon där borta, utan

31


några elever runt sig.” Paddan höjde långsamt fingret och pekade på en figur längst nere i hörnet. ”Här har ni era inskrivningar, Celina Bradshaw och Alicia Månstjärna.” Hon viftade med den fria handen i luften som för att visa att deras tid var över. ”Nästa!” Salen tömdes långsamt på barn och ungdomar. Långa rader med förväntansfulla grupper försvann efter andra likbleka varelser. För gamla för att vara förstaårselever, för unga för att vara någon form av lärare. Kanske äldre elever som visade de yngre, tänkte Alicia. Figuren i hörnet kunde inte varit mera olik alla andra i rummet. Ljust klädd med ett vackert ansikte. Omringat av ett glänsande blont hår och långa ögonfransar. Tittade på sig själv i en spegel och log djupt mot den egna avbilden. När Alicia kom närmare såg hon ögonen som påminde om katten därhemma. Vackra, men samtidigt väldigt opassande på en människa. Om det nu var en människa. ”Men god dag på er, små söta vampyrer. Hittar ni inte er klassföreståndare? Eller har er fadder gått iväg utan er? Jag kan hjälpa er att hitta till rätt lärare eller föreståndare om ni önskar.” Den typen av röst kände Alicia igen. Sockersöt och varm på ett underbart sätt. Så välkomnande och samtidigt onaturligt sövande. Lika träffsäker som hennes utstrålning i sig själv. Så vacker. Så underbar. Men framförallt så mjuk. ”Vi tror att ni är det”, klämde Celina osäkert fram och sneglade bakåt. ”Vi ska gå på Meteoriten. Och … damen som skrev in oss sa att vi skulle prata med er.” Den avlånga kvinnan stoppade undan spegeln och log det största leende som Alicia någonsin sett.

32


”Men så underbart! Varmt välkomna, mina barn. Jag hoppas ni förstår vad ni gett er in på. Inget fel med Meteoriten. En del kan ha … förutfattade meningar om vi säger så. Berätta nu för mig, vad heter så underbara vampyrer som ni två?” ”Mitt namn är Celina Bradshaw. Fast min mamma brukar kalla mig Celi eller något sådant. Och detta är …” Alicia sade inget. Förväntade sig inte att behöva presentera sig själv. Det hade hon aldrig behövt när hon bott med sin morbror. Han hade alltid gjort det. Hon blev stående ett ögonblick innan hon svarade med osäker stämma. ”Alicia … Alicia Månstjärna.” ”Men så fantastiskt! Jag kände din mor, Alicia. Hon var en riktig mästare på bågboll om jag inte missminner mig. Tragisk händelse. För att inte tala om det som hände vid uppvaknandet. Så tragiskt. Men ingen oro. Det skedde utanför skolan. Nu ska vi se om det kommer någon mer hit till mig. I vanliga fall brukar inte sådana som ni, vampyrer alltså, välja Meteoriten. Jag är mest här för att visa att möjligheten finns. Men oftast är det bara någon som villat bort sig. Men kom, stå inte bara där. Låt oss gå en rundtur i skolan.” Alicia ville fråga om modern, men vågade inte. Det lilla hon visste kunde sammanfattas i några få ord. Morbrodern hade aldrig uppskattat att prata om hennes mamma eller pappa. Alicias mor var död och fadern försvunnen. Vad det nu innebar. De var troligen båda döda. Alicia hade slutat fråga morbrodern. Det hade oftast slutat i bråk eller sura miner i flera dagar. Här fanns så många varelser överallt att Alicia inte kunde undgå att känna en märklig känsla i magen. Det var sällan hon såg fler än två eller tre människor på samma

33


ställe. Nu hade hon sett flera varelser än hon sammanlagt sett i hela sitt liv. ”Kom nu, mina barn, så ska vi titta. Vi börjar med att gå ut. Det är en fin natt. Här ute har vi rektorns torn och …” Skolan var vacker och bestod av en blandning av nytt och gammalt. En del torn, så höga att det såg ut som om de nådde ända upp till himlen och flera mindre, nästan fallfärdiga. Yttermuren var byggd av gråaktig sten som troligen skulle stå i en halv evighet och lite till. På en del sidor fanns stora och vackra fönster, skimrande i lila eller grönt. Små flaggor satt överallt och darrade i vinden, föreställande olika himlakroppar. Alicia förundrades över hur vackert det var. Men kunde inte låta bli att känna klumpen i magen. Att inte behöva gömma sig i en skugga eller fundera över när morbroderns nästa vredesutbrott skulle komma. Först nu började hon inse att hon var på en helt ny plats och egentligen förstod hon inte alls vad hon gjorde där. Kanske hon somnat och drömde sitt livs mest livliga dröm. Den långa kvinnan pekade med fingret upp mot ett torn och skulle precis börja rundvisningen när Celina drog henne i klänningen. Kvinnan blev förvånad men inte upprörd. Mötte endast Celinas blick och dragande hand med ett vackert och omhändertagande leende. ”Ja, mitt barn? Vad undrar du?” ”Vad hände nere i mörkersalen? Den där kistan som inte gick att öppna. Mamma säger alltid att om man undrar något så ska man fråga. Så därför frågar jag.” Lora Hyde växlade med blicken mellan barnen. Log svagt, men återvände snabbt till sitt vanliga utseende. ”Ja, det är nog lika bra att jag berättar. En av de där sakerna

34


ni sover i kom inte tillbaka med en elev och den var inte tom. Ja, ni vet hur det där fungerar. Om man lämnar ett avslag, så skickar man tillbaka en tom … kista”, sade Lora Hyde och försökte dölja ordet i ett mummel, innan hon fortsatte med sin oförändrade glädje. ”Ja, ni förstår. Men den var inte tom. Den var … ja. Ni får höra det sen. Det är inte min uppgift att berätta. Vet faktiskt inte om jag får berätta.” Celina verkade förstå, men det gjorde inte Alicia. Det spelade ingen roll. Allt var en enda fråga som säkerligen skulle få ett svar någon gång. Kanske alltihop var ett stort skämt? Kanske alla dessa människor hittat på det här? Som ett tivoli eller en temapark. ”Men nog om det. Här har vi i alla fall den stora matsalen, under den ligger mörkersalen. Den som ni inte kan besöka när solen är framme … men varför förklarar jag detta? Det är egentligen vampyrsaker. Men ja ja. Ibland är molnen glesa och solen letar sig fram. Vi försöker ha ett konstant moln som ska skydda utomhus. Men det är ändå strängt förbjudet för små vampyrer att gå ut på dagen. Även om molnen är tjocka. Ibland letar sig några solstrålar igenom och ibland fungerar inte molnen. Så lova mig det. Inget springande utomhus när solen är framme.” Alicia höjde armen som hon läst att man borde göra i skolan. Morbrodern hade aldrig sett Alicia lyfta armen. Hemma skulle det visslas om man ville något. Men hon hade läst om det i böcker, att man borde göra så när man gick i skolan. ”Ja, mitt barn. Du tycks vilja fråga något.” ”Jag tål inte solljuset”, sade Alicia skamset. ”Nej jag vet, mitt barn. Ingen av er gör det. Men oroa dig inte. Det finns skydd överallt. Och er sovsal är mörk och ni

35


har era … saker ni sover i. Alltså Stjärnans sovsal. Men det går säkert att ordna något för er i den andra sovsalen. Hos Meteoriten. Ingen fara. Vi ordnar det.” De gick längs en stor mur och Lora Hyde fortsatte att peka på statyer, växter och väggar. Hälften av orden blandades med leenden, skratt och förklaringar som tycktes betydelselösa. Hon gick ett tiotal meter längre och verkade nästan ha glömt de två hon skulle visa platsen för. Som om Lora Hyde mestadels pratade för sig själv framför en spegel. ”Hörde du vad hon sa? Något annat”, viskade Celina mellan de utpekande tänderna. ”I en av kistorna. Jag tror inte hon gillar det ordet. En del älvor kan vara petiga med en del saker, har mamma sagt. Ord, gester eller bilder. Men de är snälla. Oftast i alla fall.” ”Jag tror jag hörde två prata om det. Att någon dött.” ”Ojsan. Ja, bäst vi springer ikapp vår klassföreståndare innan hon lämnar oss här.” Den eftermiddagen fick Alicia se mycket som hon inte trodde var möjligt. Växter med äpplen stora som meloner, två vargliknande varelser som försvann in i skogen. Hon fick uppleva den vackra skolan som påminde om en enorm borg i sten. Höga och mörka torn, som stack upp i fyra separata delar. Genom hela borgen rann en flod och där hade hon sett saker med vingar sitta och prata. Allt var så magiskt att hon inte visste var hon skulle titta. Samtidigt kände hon den där oron över vad allt egentligen betydde och vad som hänt nere i mörkersalen. Och vad hon egentligen gjorde på en plats som denna. Och hon började långsamt inse det, hon var en ung liten vampyr.

36


4 Lära sig i mörkret ALICIA FICK BARA en skymt av klassen som hon skulle gå med

den dagen. Skratt, ett pappersflygplan som seglade i luften och kanske tjugo elever. Troligen några fler. Hon visste inte vad hon förväntat sig. Faktum var att hon inte förväntat sig någonting, när hon föstes in i klassrummet. De satt i bänkar om två. Den enda Alicia kände var Celina som hon lyckligtvis fick sitta tillsammans med. Lora Hyde hade stått framme vid tavlan och tittat med leende ögon ut på klassen. En pojke klagade på att de blivit upptvingade mitt i natten. En tid som enligt Alicia var lika god som någon annan. Framförallt en tid utan risk för sol. ”Varför ska vi ha detta mitt i natten?” klagade ytterligare en pojke. ”Vet inte”, svarade en annan. Lora Hyde gav inte sken av att bry sig om pojkarna. Hon fortsatte att le, slog med ett litet metallföremål mot ett glas och fick alla att tystna. Mumlandet i rummet försvann så snabbt att Alicia först nu insåg hur högt alla pratat. ”Varmt välkomna alla mina små barn till ännu en termin. Er första. En del känner jag igen. Har haft era syskon eller

37


känt era föräldrar. En del är nya. Men det gör detsamma. Ni är alla lika välkomna till Meteoriten och klass 1A. Jag tänkte börja med att se så att alla namn stämmer.” ”Fröken?” En svag rispa i leendet hos lärarinnan när den unga pojken störde. Alicia böjde sig bakåt och kunde se pojken. Liten, kanske lite mindre än hon själv. Mörkblå kläder som var både mjuka och tunna. Över näsryggen låg ett skimmer som påminde om glittrande stjärnor och hans kattögon påminde om Lora Hydes. Men det var något annat med pojken. Han vred sig oroligt och kliade sig på ena benet. ”Nu ska vi se.” Lora Hyde tittade i ett papper på katedern. ”Visst är du John Webster? Kalla mig bara Lora. Fröken får mig att låta så … så gammal. Vad ville du, mitt barn?” ”Varför är vi vakna mitt i natten?” frågade John Webster, som om talet var en kraftansträngning. ”Vore mycket skönare att sova nu.” ”Vi har två ljuskänsliga vampyrer i klassen, underbara John Webster. Till dess att molnet fungerar helt felfritt, kommer en del av undervisningen att ske nattetid. Om vi inte är under mark eller i något av mörkerrummen.” Mumlet kom tillbaka och alla tittade sig runt och fann snart Celina och Alicia, som två magneter för deras ögon. Alicia ville helst försvinna genom golvet. Upplevde hur allt omkring henne blev ett enda brus av ljud, innan Lora Hyde återigen slog lätt med järnbiten mot glaset. ”Såja, mina barn. Tystnad. Såja. Jag ska ta era namn och sedan ska jag berätta allt för er. Ni är många olika barn med … diverse olika talanger så att säga … så vi måste kunna respektera varandra. Oavsett vilka ni är.”

38


John Webster kastade en hård blick mot Alicia och Celina. Han fnös så kraftfullt att det lätt kunde ha tagits för en nysning och mumlade något som Alicia inte kunde uppfatta. ”Nu så. Era namn. Dig har jag redan sett, John Webster. Sen var det Celina Bradshaw? Där sitter du, mitt barn. Och bredvid dig har du …” Lora sökte ögonkontakt och tycktes börja forma orden. Men något ljud hördes inte innan dörren öppnades. En figur med hög hatt tittade in. Fick klassen att tystna och alla att titta på vampyren i dörren. De stora huggtänderna försvann in och vampyrläraren försökte undgå att visa sig andfådd när den höga hatten höll på att ramla av. ”Ursäkta mig, Hyde. Jag måste få låna en av era elever. Om ni ursäktar mig vill säga”, sade Grayson med andan i halsen. ”Nej, men herr Grayson. Så trevligt att se er. Ett av mina barn säger ni. Är det något som har hänt, förutom det-därdu-vet?” Inte ens ett halvt andetag in på skolan och Alicia hade redan problem. Detta kunde inte vara bra. ”Förlåt om jag säger det, Hyde. Men jag måste få ta med mig Alicia Månstjärna. Det har skett ett fruktansvärt misstag.”

39

Profile for Smakprov Media AB

9789188945907  

9789188945907  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded