Till
…………………………………………………………………………. som genom att läsa denna bok gör författaren glad Cathy Catarina Söderqvist
© Cathy Catarina Söderqvist, 2020 Utgiven i samarbete med Whip Media, Helsingborg www.whipmedia.se Sättning: Whip Media Omslag: Anders Nyman Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2020 ISBN 978-91-88945-78-5
Till den som någon gång har tvivlat ♥
Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor. Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal. Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal. Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen. Tankar från roten, Tage Danielsson (1975)
Harald den store Födelsedag: 2002-12-24 Vikt: 10 kilo Längd: 61 cm Bukomfång: 72 cm Ögonfärg: Gulmelerade Kännetecken: Brunbeige-tigrerad med vita sockor på tassarna. En vit, kraftig bringa. Svassande gång med högburet huvud. Obstinat och fräck i vokabulären. Täcker mer än en kvadratmeter av golvytan när han ligger ner. Ni borde ha koll på vem jag är och vet ni inte det, har ni missat något oerhört viktigt. Det är jag, Harald den store, som håller ihop allt och är kittet mellan familjemedlemmarna i min förvirrade familj. Den katt man lägger märke till, den som har stor, till och med störst, betydelse. Jag upprepar det för säkerhets skull. Jag är fogmassan i vår familj. Så, nu vet ni. Jag har överlevt två år till i detta kaos. Två år med bebisar som skriker, bajsar, rapar, kräks och krälar på golv som tillhör mina domäner. Man vet liksom inte var man har ung jäklarna. Ena dagen drar de mig i svansen och nästa blir jag matad med diverse matbitar. De skriker mig i öronen så att jag blir lomhörd, efter det kommer en kladdig hand som klappar det skönaste jag någonsin upplevt. Men om jag för en sekund slappnar av, får jag mig ofta en luggning i pälsen. Jag håller mig undan så gott det går, vill helst inte gå in till Bella och Elin alls om jag kan undvika det. Gubben är som han är, glömsk. Inget har förändrats, det är fortfarande förvirrat om inte värre sedan senast. Han har i alla fall levt upp av flytten och att få bo nära Solbritt naturligtvis. Mot min vilja får jag erkänna att det blev bra för jag har fått ett mer intressant liv. Om jag har tur får jag 7
träffa min älskade Cherie och gubben har sin fjälla. Jag har börjat jaga möss och fåglar igen, det är kul. En dag fick jag till och med tag i en ekorre men det var tydligen inte populärt. Elin skrek åt mig och sa att jag var en babian, eller barbar eller något sådant. Jag vet inte vad det var för fel med att jag la ekorren på trappan för att visa hur duktig jag har blivit, jag hade ju bitit av huvudet. Elin tog i alla fall emot presenten och grävde ner den bakom komposthögen. Hon ville antagligen ha den för sig själv vid ett senare tillfälle. Även om hon verkade arg först blev hon ändå glad för presenten, tror jag i alla fall.
8
Kapitel 1 Fingal var en reslig äldre man i sina bästa år. Han stod lätt framåtböjd med armarna knäppta bakom ryggen och tittade ut. Det var morgon och klockan var 08.35. Från köket kunde han se gräsmattan, halva gungställningen och sandlådan. Han gick bort till burspråket i sovrummet, härifrån kunde han se Säveån och växthuset. Han hade läst sig till i boken, Säveån – en källa till liv, att Säveåns namn syftade på de äldre namnformerna sæva och sæver som hade betydelsen stilla och sävlig med tanke på åns lugna förlopp. Boken hade han fått av Bella i present, men den hade ledsamt nog varit borta ett tag. Den var relativt tung och stor så det var märkligt att boken var försvunnen. Men det var klart, i det svarta hålet kunde vad som helst gömma sig. Då han hade flyttat tvivlade han på att ån skulle kunna ge honom samma lugna känsla där den flöt fram i Alingsås som i Lerum, men det hade den gjort. Han ångrade inte en enda dag att de hade flyttat hit för två år sedan. Harald verkade också nöjd, katten hade levt upp och följde med ut i trädgården allt som oftast. Nåja, i alla fall om vädret var som han önskade. Han gick inte ut om det var regn, snö eller blåste för mycket, då höll han sig inomhus och helst i burspråket eftersom det fanns ett element under fönstret som värmde honom till grillnivå. Våren såg i alla fall skön ut inifrån och som han ville att den skulle vara. Mild, krispig, full med fågelkvitter och förväntningar. I går hade han fått på plats de sista bitarna i Jan van Haasteren-pusslet, By air, land and sea och det hade varit mycket trevligt att lägga. Solbritt hade varit hjälpsam med pusslet och insett vad han menat när han pratade sig varm över pusselaktiviteter och hur sinnesbejakande det var att pussla. Solbritt hade flera gånger ifrågasatt varför han inte 9
skaffade starkare glasögon utan satte det ena paret glasögon ovanpå det andra för att se bättre. Han förklarade helt enkelt att det förstoringsglas han brukade använda när han pusslade hade försvunnit. Pusselaktiviteterna låg i träda och skulle inte återtas förrän vintern var tillbaka. Han planerade istället dagen i huvudet, se till växthuset och börja gräva för att få ordning på jorden innan potatisen skulle ner. Han borde också ta cykeln till butiken och köpa hem mat. Möjligen festa till det med isterband eller kotlett. Huset var tyst och tomt, det enda som hördes var Haralds smaskande med maten. Kattmat fick han inte glömma att köpa också. Det var nog bäst att han skrev en inköpslista. Inte för att han hade dåligt minne, utan mer för att han ofta fick någon slags tillfällig sinnesfrånvaro i matbutiker. Han trodde att det kunde bero på alla människor och blippande ljud som påverkade hjärnans inre och skapade kaos. Innan han klev in i butiken hade han det han behövde köpa memorerat, men så fort han tog en kundkorg och drog den gnisslande bakom sig blev skallen trög som en gammal honungsburk. Vännerna Bella och Elin som delade hus med honom var på sina arbeten och barnen på dagis. Nej, det hette inte dagis, Bella hade upprepade gånger tillrättavisat honom om att det hette förskola. Det med namnbytet var svårt att komma ihåg. Han tyckte nog att töserna hade kunnat minska arbetstiden när de hade fått barn, men Bella hade bestämt sagt, att gå ner i tid, det var en kvinnofälla. Det kunde i långa loppet påverka att hon halkade efter i lön och i slutänden fick mindre pension. Det ville hon inte höra talas om någon mer gång. Han nämnde det inte igen eftersom det sas i en bestämdkvinnastund och han hade erfarenhetsmässigt lärt sig att hålla tand för tunga i dessa stunder. ”Tala är silver, tiga är guld”, sa han högt men bannade sig själv eftersom han hade bestämt sig för att sluta använda ordstäv. Bella hade skrattande sagt att det var töntigt med hans rabblande av ordspråk. Men det var mest Tage Danielssons citat han hade ägnat sig åt eftersom han tyckte oerhört mycket om salige Tage. Han hade varit en sann filosof som kunde se in i framtiden på 10
ett mirakulöst sätt och det var oerhört sorgligt att han hade gått bort alldeles för tidigt. Men det fick vara slut på detta rabblande av ordstäv i tid och otid för töntig ville han inte bli kallad någon mer gång. Det verkade i alla fall vara svårare med föräldraskapet i dessa dagar. Men om föräldraskap visste han inget alls. Elisabet och han hade inte skaffat några egna barn och Esters uppväxt hade han inte varit delaktig i eftersom Klara, Esters mamma, inte ville vara den andra kvinnan och stängde honom ute. Harald satt mitt på golvet och slickade tassarna efter frukosten. Han förde den salivfuktade tassen över örat och kinden om igen. Därefter bytte han tass och gjorde likadant på andra sidan. Det var rofyllt att titta på. Katten var en aning rufsig, matt i pälsen och smalare, men han åt mer än vanligt. Rädslan för att Harald hade drabbats av sjukdom kom över Fingal. Han svalde ner klumpen i halsen och log stort för att hålla oron borta. ”Tänk att du tvättar dig med dregel, jag brukar använda tvål och vatten”, sa han till katten och skrattade till. ”Är du klar så att vi kan ta oss ut, eller ska herrn polera kroppsdelarna dagen lång?” Harald tittade på honom, nickade med huvudet fram och tillbaka från sida till sida. Fingal funderade ännu på om katteländet hade ådragit sig Parkinson men han hade inte nämnt det för Bella eftersom han inte ville bli utskrattad om han hade fel. Hon var en glad och snäll tös, Bella, men hon skrattade ofta åt honom. Som då han berättade om det pornografisurfande katten ägnade sig åt för några år sedan, det trodde hon inte alls på och beskyllde Fingal för att ha glömt av att han varit på kattsidan. Vis av erfarenhet förstod han att vissa saker måste tänkas igenom grundligt innan han dryftade dem. Det verkade inte som om hon var på samma våglängd som han i tankebanorna. Harald satt och stirrade rätt in i ytterdörren, det var som om han trodde att dörren rent av skulle flyga upp av den genomborrande blicken. Där var en filur till som hade ställt in skallen på en helt annan våglängd. Fingal fick brått att stoppa fötterna i gummistövlarna, sätta trädgårdskepsen på huvudet och lyfta jackan av kroken. När han tryckte ner handtaget hörde han kattens kommentar vid sidan om. 11
Här kan en sitta hela dagen. Kommer du, gubbstrutt, eller vill du att jag ska ruttna bort? När de kom ut på gräsmattan sköt Harald upp bakdelen mot häcken och spred urinen utefter det gröna med jämna mellanrum. Varje dag gick han samma slinga som om han satt upp neongröna plastband i grenarna och exakt visste hur han skulle gå. Katteländet borde få kläder uppsydda, en kattuniform med ordet VAKT med stora bokstäver över ryggen. Handklovar i bältet, batongen släpande efter sig och den svassande gången. Fingal skrattade högt så att axlarna hoppade och tog sedan fram spaden ur förrådet. Det skulle allt ha sett ut det. Än är det fart i gubben, tänkte han stolt och satte foten mot kanten på spaden. Det var fasligt vad tungt det var att vända jorden, tjälen hade möjligen inte släppt. Efter tre spadtag var han utpumpad, strök med handen över pannan och satte tillbaka kepsen. Som tur var behövde han inte klippa gräset, Bella och Elin hade investerat i en robotgräsklippare som barnen hade döpt till Bobbo, efter barnprogrammet Babblarna. Snart var det nog dags att ta fram den ur förrådet men han såg inte direkt fram emot det för han visste inte riktigt var han hade gräsklipparen. Ibland kom Bobbo farande när han minst anade det och några gånger hade Harald fått springa ifrån den för att inte bli av med svansen. Fingal vilade kroppen mot spaden och tänkte på att han till sommaren skulle fylla åttio år. Nu för tiden fick man vara glad för varje dag man vaknade upp. Annars var det i sömnen han ville gå hädan. Lugnt och stilla utan en massa ståhej runtomkring. Men han fick inte välja hur och inte när, det retade honom. Harald kom åkande på gräsmattan, rumpan mot gräset, den tjocka magen utmed sidorna och framtassarna i luften. Det var ett nytt påhitt. När katten gjorde på samma sätt inomhus skällde Fingal på honom utan vidare resultat. Detta var möjligen ett nytt modernt kattsätt att tvätta av sig i de bakre regionerna. ”Vad i himmelens namn gör du?” undrade Fingal. Det kliar i röven, svarade Harald och åkte förbi igen. ”Du har nog slarvat med hygienen”, sa Fingal och tog ett spadtag till. ”Jag borde kanske bada dig.” 12
Det ska du inte alls, jag avskyr vatten och det vet du. Katten gick iväg över gräsmattan med huvudet högt, satte sig tillrätta på trappan och blundade mot den bleka vårsolen. Det satt långt inne att erkänna ens för sig själv, men Fingal började på allvar fundera på om han borde införskaffa en maskin, en jordvändarmaskin som kunde vända på jorden åt honom.
13
Kapitel 2 Han ställde ifrån sig cykeln vid matbutiken, tog av hjälmen, drog fingrarna genom håret så att det la sig tillrätta i mittbena och satte den rutiga hatten på huvudet. Inne i butiken tog han en rullvagn. Kattmat, hushållspapper och potatis läste han på lappen och letade sig framåt medan korgen gnisslade bakom honom. Kotletter och en skvätt grädde till såsen. Han plockade ner varorna varefter han strök dem på listan med blyertspennan. I botten på ryggsäcken hade han lagt en kylklamp för efteråt tänkte han träffa Solbritt och det kunde ta både en och två timmar. Som från ingenstans fick han en knuff i ryggen, det var tur att kylklampen tog emot en del av stöten. Vis av erfarenhet då han för många år sedan blivit bestulen på plånbok och körkort, höll han handen på bröstfickan där bankkortet låg. ”Oj, ursäkta jag såg dig inte”, sa en stressad kvinna som stapplade fram på skyhöga klackar. Skorna klapprade mot butiksgolvet, hon gjorde en gir runt honom och tog paketet med grädde som han just sträckt sig mot. Kvinnan klapprade vidare med korgen på armen och mobilen i andra handen som en sköld mot yttervärlden. Fingal uppfattade ett visst luftdrag då hon passerade. Det var värst vad geschwint det gick för henne att stjäla hans utvalda paket med grädde. Efter att han hade strukit varorna på listan gick han mot kassan och la märke till den stressade kvinnan passera ut genom dörrarna medan hon tittade ner i mobilens gps för att hitta hem. Det hade varit klurigt i början att hitta varorna i den nya butiken. Det fanns dessutom en hel del affärer som man kunde välja att handla maten i. Willys, Lidl, Ica, Coop och stora Ica på Vimpeln. Han brukade ta cykeln till den lilla Ica-butiken eftersom han hade bra överblick och hittade enkelt 14
där inne. De andra butikerna tyckte han var förvirrande och hade alltför många olika valmöjligheter. Vem behövde ha ett trettiotal tandkrämstuber att välja på, eller femtio olika slags chokladsorter? Nej, han blev bara obeslutsam när det var för många sorter att välja på. Ibland hade han följt med Bella och Elin då de storhandlade på Willys eller Lidl men det var mest som ett gatlopp och han blev kolossalt trött av strapatserna. Dessutom var det lite av dagens höjdpunkt med mathandlandet. Han fick se folk och ibland byta några ord med någon annan än katteländet eftersom de flesta i Alingsås var trevliga och öppna människor. På samma gång som han satte bankkortet i kortläsaren och tänkte slå in koden, flyttades hans kropp i sidled då någon med full kraft körde in i honom med en sulky. Han tittade ner på ett barn som satt i vagnen och såg på honom. Modern tycktes inte ha märkt fadäsen, hon var fullt upptagen med att lassa upp varor på bandet och puttade vagnen framför sig med ena foten. Han harklade sig lätt. ”Ursäkta mig, damen, kan ni flytt…” ”Du kan knappa in koden”, avbröt den unga mannen i kassan uppfordrande. ”Det skulle jag kunna om jag nådde, men det står en barnvagn i vägen.” Kassören reste sig till hälften ur stolen och tittade ner. ”Kan du köra undan din vagn så att farbrorn kan slå koden?” sa han till mamman. ”Oj, jag såg dig inte”, ursäktade hon sig. Fingal hängde på sig ryggsäcken efter att han hade packat ner varorna. Han kontrollerade att bankkortet låg i bröstfickan och fortsatte sedan till stan medan han ledde cykeln. Tydligen var han osynlige mannen. Eller osynlige farbrorn. Han tänkte på ett gammalt barnprogram. Farbrorn som inte vill va stor. Visst hette han Ragnar, den farbrorn? Tänk vad ordet farbror och händelsen vid kassan kunde leda fram till intressanta funderingar i en lång sammansatt kedja. Men han borde tänka på sol istället, för Solbritt väntade på honom vid cykelparkeringen. Hon hade skickat meddelande om att hon var på plats. Han var inte helt ute ur spelet, meddelanden kunde han läsa och svara på. Naturligtvis 15
inte snabbt som de unga med hjälp av tummarna. Han använde sig istället av pekfingervalsen och det tycktes fungera det också. Då Solbritt fick syn på honom viftade hon med bägge armarna som en väderkvarn, hon trodde nog ännu att han blott hade ledsyn. Bredvid Solbritt tjoade Majken klädd i något böljande färggrant tyg. Han lyfte på hatten, kramade om sin käresta och gav henne en snabb kyss på munnen. Hon doftade gott som vanligt, något åt det blommiga hållet. Majken slöt Fingal i en bamsekram och klappade kärvänligt om honom. ”Så roligt att du har hittat hit till Alingsås”, sa Fingal till sin forne granne. ”Jag ska shoppa lite kläder och så hittade jag Solbritt övergiven här på gatan”, skrattade Majken högt. ”Vill du följa med och fika?” undrade Solbritt. Majken skakade på huvudet. ”Nej tack, jag har inte tid. Måste rusa, hej så länge.” De såg efter Majken då hon med raska steg tog sig fram längs Kungsgatan med tunikan fladdrande nedanför vårjackan och det röda håret som en gloria. Solbritt vände sig mot Fingal och log stort. Hennes leende fick ständigt hans hjärta att hoppa till och göra en frivolt av pur glädje. De hasselnötsbruna ögonen glittrade mot honom och de grå lockarna dansade tango runt huvudet. När de satt sig på plats med varsin mugg te och kanelbulle berättade Fingal om osynligheten som hade drabbat honom. ”Jag är alltså osynlige farbrorn. Men det hade varit trevligare om mannen i kassan hade sagt herrn eller mannen”, sa han, rullade ut kanelbullen och stoppade en bit i munnen. Solbritt skrattade till och undrade sedan hur alla mådde hemmavid. ”Jo, det går sin gilla gång. Harald är vresig som vanligt. Beate domderar med Selmer och barnen håller igång som två hejdundrande galningar. Jag försöker vända på jorden i potatislandet, men den är motsträvig.” ”Du borde haft en jordfräs”, sa Solbritt. ”Då hade du bara behövt gå bakom och styra. Om vi bodde tillsammans skulle jag kunna hjälpa dig med trädgården.” 16
Just det, så hette maskinen, jordfräs. Tänk att han hade glömt av det. Han tittade upp på henne när orden hon sagt landade inom honom. ”Bo tillsammans?” ”Precis, kanske förlova och gifta oss. Du vet, folk gör det när de har varit i sällskap ett tag.” Orden fastnade i strupen på honom. Trodde hon att de var ungdomar? Han hade inget att erbjuda henne och hon skulle få vårda honom, förstod hon inte det? Han harklade sig ljudligt och sa hoppfullt: ”Ska vi äta tillsammans i dag?” Solbritt satte handen för munnen. ”Det hade varit jättetrevligt”, fnissade hon. ”Men jag ska passa Josefine.” Fingal tittade förvånat på henne. Att Solbritt ibland var upptagen med annat var inget nytt, men det var värst vad fnittrig hon var i dag. Hon tog hans hand och smekte med tummen över handryggen. ”Jag älskar dig och vill alltid träffa dig, det vet du. Det får bli en annan gång.” ”Hur mår ditt lilla barnbarn förresten?” sa han. Solbritt såg ut som om hon försökte kväva ett skratt igen. Han undrade vad i hela friden hon sysslade med. Kvinnor var mystiska, han visste inte var han hade dem. De sa en sak och menade något annat som de ville att han skulle gissa sig till. Eller så sa de inget alls och hoppades att han skulle lirka fram var problemet låg. Men när kvinnorna på allvar ville något kunde inget rubba deras beslutsamhet. Han bestämde sig för att prova med gissningsleken. ”Är det något roligt som har hänt?” ”Jag är bara glad i dag”, sa hon med ett spelande leende runt munnen. Hon tog nervöst tag i servetten och vek den som en solfjäder för att ha något för händer. ”Jag trodde att något väldigt roligt hänt.” ”Inte alls.” ”Sååå.” ”Jag måste hem”, sa hon, skrattade till igen och reste sig med servetten i handen. Fingal fick brått att ställa undan brickorna 17
och kränga på sig ryggsäcken. På utsidan av kaféet gav hon honom en lätt kram, sträckte på sig, lämnade en kyss på hans kind och gick iväg. Fingal tittade efter Solbritt en lång stund, hennes tankar var på ett helt annat ställe. Att tjata på henne hade han inget för. Vad det än var för hemlighet hon hade skulle det nog komma med tiden. Bara hon inte … Han stannade i steget, hjärtat fladdrade till. Hon verkade vara väldigt uppspelt och häromdagen hade hon berättat att någon från Askim ringt till henne. Visst hade hon en gång nämnt en ungdomskärlek från Askim som var rik? Tänk om det var honom som hon blivit kär i igen. Nej, så kunde det inte vara, hon hade ju precis sagt att hon älskade honom och pratat om förlovning. Men om den rika knösen hade kommit hit till Alingsås och vilselett henne, rent av hjärntvättat Solbritt? Hur skulle han själv kunna mäta sig med eller ens behålla solen i hans liv under dessa premisser? Det var omöjligt. Vad hade han att erbjuda henne? En gammal skruttig gubbe som han med en fet katt. Han måste agera för han kunde inte låta det bästa som hänt honom glida ur händerna. Om han måste slåss för Solbritt med knytnävarna så var han beredd att göra det.
18