9789188945716

Släppa taget GRAHAM NORTON

Översättning av Ann Margret Forsström

Alla karaktärer och situationer i den här boken är påhittade och ett resultat av författarens fantasi. Eventuella likheter med riktiga personer, levande eller döda, är en ren slump.

© Graham Norton, 2020 Översättning: Ann Margret Forsström Utgiven i Sverige av Whip Media, Falkenberg, 2020 www.whipmedia.se Originalutgåvan ”Holding”, utgiven på engelska 2016 av Hodder & Stoughton Limited, ett dotterbolag till Hachette UK Company. www.hodder.co.uk Alla former av kopiering, mångfaldigande och spridning av detta verk, både i del och helhet, är förbjudet utan skriftligt tillstånd från utgivaren. All överträdelse polisanmäls, utan undantag.

Grafisk form och omslag: Anders Nyman Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2020 ISBN 978-91-88945-71-6 Boken finns även som: E-bok (978-91-88945-72-3) Ljudbok (978-91-88945-73-0).

Till Rhoda – äntligen en bok som du kan läsa!

1 INVÅNARNA I DUNEEN visste att om någon begick ett brott i sam-

hället och om poliskonstapel Collins lyckades gripa den skyldige gjorde han förmodligen inte det till fots. Visserligen gillade folk Collins rätt bra och pratade inte illa om honom, men byborna tyckte ändå att det var rätt obehagligt att deras säkerhet hängde på en man som blev svettig bara av att gå fram och ta nattvarden.

Men just den här morgonen var det ingen som oroade sig särskilt mycket för det. Main Street var byns enda gata och händelsernas centrum. Vintern hade ännu inte kommit, men Susan Hickey såg ut som om hon skulle ge sig ut på en polarexpedition.

Hon stod nerböjd i en obekväm ställning och bearbetade några rostfläckar på grinden med stålborste. Dessutom höll hon i smyg räkning på hur många vinflaskor Brid Riordan försiktigt släppte ner i glasigloon. Sexton! Att människan inte skämdes? Utanför puben på andra sidan gatan harklade Cormac Byrne upp en rejäl slemklump som han loskade iväg ner i rännstenen. Bilmekaniker Lyons dammiga svartvita collie låg vid telefonkiosken och konstaterade att allt var precis så ointressant som han trodde och vilade huvudet mellan framtassarna igen.

Polisbilen stod liksom nersjunken utanför O’Driscolls kombinerade affär, postkontor och kafé. Det såg ut som om den hade stått där en bra stund. Konstapel Patrick James Collins satt med magen i kläm bakom ratten. Hans mamma hade bestämt att pojken skulle heta Patrick efter hennes pappa som dött sex veckor

7

innan sonen föddes och James eftersom hon gillade James Garner i Rockford tar över. Pappan hade bidragit med efternamnet. Men så här i efterhand kunde man konstatera att all denna tankemöda var förgäves eftersom alla bara kallade honom PJ. Konstapel Collins hade inte alltid varit tjock. Under långa sommarkvällar hade han lekt med de andra barnen i gränden bakom föräldrarnas affär i Limerick. Burken, kurragömma och andra utomhuslekar. Deras ljusa skratt, anklagelser för fusk och några enstaka snyftningar ekade ända tills ljudet av ett klirrande durkslag eller doften av stekt lök avslöjade att det var dags att gå hem och äta. Han saknade att känna sig som en i gänget. Kunde knappt komma ihåg hur det var att inte bli iakttagen eller nedvärderad.

Under puberteten fick han både mer aptit och blev slö, huden blev tjockare och han hamnade utanför, var inte längre en av kompisarna. Mamma hade inte behövt gnata, han märkte ju själv vad som hände, men på något vis blev han bara större och större trots att han hela tiden lovade att göra något åt sin vikt. När PJ slutade skolan kändes det omöjligt att någonsin kunna gå ner i vikt.

Nu när han tänkte efter förstod han att han hade gömt sig bakom vikten och använt den som en ursäkt för att slippa den jobbiga konkurrensen med de andra tonåringarna. Slapp samla mod att bjuda ut en flicka på dans, för vilken av alla Margaret eller Fiona med lång, vit hals och glänsande hår skulle vilja hamna i hans svettiga grepp? De andra killarna försökte bräcka varandra med häftiga skor med lädersula eller färgglada klistermärken på cykeln, men PJ insåg att hur mycket han än ansträngde sig skulle han aldrig kunna bli cool. Övervikten gjorde honom visserligen inte lycklig, men den innebar att han slapp en hel del hjärtesorger.

Den innebar en befrielse.

Livet som polis passade PJ. Uniformen och bilen fick honom

8

inte att känna sig mer udda än han redan var och det var ingen konst att hålla ett strikt professionellt avstånd till byborna han bevakade. Nu tittade han ut genom bilrutan på den långa, flacka kullen där turisterna försvann i sina bilar mot kusten och allt det vackra de blivit utlovade. Folk stannade inte i Duneen. Och till deras försvar måste man säga att det heller inte fanns någon anledning. Här fanns inget att göra som utmärkte byn framför andra.

Den låg inklämd i en vacker grönskande dal, Main Street kantades av två- och trevåningshus, för länge sedan målade i ljusa pastellfärger, bleka ”babyfärger”. Längst bort ledde en gammal bro över floden Torne. Bortanför den skymtade den stadiga lilla grå kyrkan på en låg kulle. Allt såg ut som det alltid gjort, ingen nu levande kom ihåg något annat. I Duneen gick inte tiden, den sipprade undan.

PJ tryckte sitt fuktiga pekfinger mot smulorna på låret, stoppade in dem i munnen och suckade. Klockan var bara elva. En och en halv timme kvar till lunch. Vad var det för dag? Onsdag.

Fläskkotletter. Sedan skulle han nog få resterna av smulpajen från i går. Fast då kom PJ ihåg att han hade ätit upp den direkt ur det höga kylskåpet innan han gick och lade sig. Han rodnade lite och tänkte på att hushållerskan mrs Meany hade sett formen i vasken.

Att hon suckat lite och diskat den under varmvattenkranen samtidigt som hon tänkte ut någon ny godsak att fresta honom med. PJ var säker på att han varit hälften så tjock om det inte varit för mrs Meany. Hon kunde absolut nöja sig med en smörgås till lunch.

Inte behövde han äta två lagade mål mat om dagen, eller två efterrätter vad det anbelangade. PJ åt en stadig frukost bara för att hon serverade den innan han hann protestera. Det ryckte till i armen när han fantiserade om hur han knuffade till hennes lilla kropp med kylskåpsdörren och lät henne falla omkull på golvet för att

9

hon inte längre skulle kunna storögt kommentera att han ätit upp allt på tallriken: ”Jag behöver minsann inte fråga om maten smakade konstapeln!”

En knackning på sidorutan avbröt de våldsamma fantasierna.

Det var affärsinnehavaren själv, mrs O’Driscoll. I vanliga fall brukade det vara dottern Mairead, eller den smala polska flickan vars namn han inte kom ihåg men inte ville fråga om igen eftersom han var så generad. PJ vred på tändningsnyckeln och tryckte på fönsterknappen. Sedan harklade han sig eftersom han inte hade pratat med någon sedan han sa adjö till mrs Meany kvart i nio. ”Vackert väder i dag igen.” ”Ja, tack och lov. Här kommer jag med en kopp te så slipper du gå ur bilen.”

Mrs O’Driscoll skrattade och visade de nätta små tänderna. Hon var vänlig, men PJ hörde bara en kvinna skratta åt en man i hans storlek som satt inklämd i förarsätet och att hon gottade sig åt sin egen slanka figur. Hon räckte fram den ångande koppen med ena handen och sedan körde hon upp en tallrik med scones och sylt i ansiktet på honom. ”Den är precis nybakad och prästfrun har gjort sylten.” ”Du är alldeles för snäll mot mig”, svarade PJ och log ansträngt.

Vem kunde ana att ett enkelt scones kunde åstadkomma så många olika känslor? Han kände sig nertryckt, arg, glupsk, hungrig och besegrad. Allt på en gång. ”Håll till godo och bekymra dig inte, jag ber Petra hämta tallriken om en stund. Du mumsar nog snabbt i dig!” Kvinnan skrattade igen och skyndade tillbaka in i affären.

PJ ställde koppen och fatet på passagerarsätet och tog sconeset. Han tvingade sig att sluka det i två tuggor i stället för en och slickade bort syltresterna ur mungiporna. Satte ifrån sig tallriken

10

och tog en klunk te. Programledaren i radio ställde filmfrågor. Vad hette skådespelarna i originalversionen av Ghostbusters? Den var ju lätt. Bill Murray, Dan Akroyd och … vad hette den tredje? PJ blundade för att koncentrera sig på mannens ansikte men såg i stället bara Emma Fitzmaurices hånflin. De hade sett Ghostbusters på en dejt. PJ blev alldeles varm av skam som om det hänt i går.

Det klumpiga försöket att maka sig tillrätta i den smala biofåtöljen för att lägga armen om henne. Hennes sätt att se på honom och skratta. Inte ett dugg finkänsligt, bara hånfullt. Varför hade hon tackat ja till att följa med på bio? Ett nej hade visserligen varit pinsamt och förnedrande, men bättre än att sitta och stirra på filmduken och försöka låta bli att gråta medan hon skakade av skratt i fåtöljen bredvid. PJ hade aldrig gjort om misstaget.

Nu knackade det på rutan igen. Han vände sig om och trodde att … vad hette hon nu igen skulle stå där. Men i stället var det en lång man strax under femtio med väderbiten hy och kalrakat huvud för att dölja flinten som kommit alldeles för tidigt. Han bar en klargul varseljacka och höll en skyddshjälm under armen. PJ tänkte att han antagligen jobbade på bostadsbygget bakom skolan. Fönstret gled ner. ”Förmannen skickade hit mig. Vi har hittat något däruppe”, sa mannen och gjorde en obestämbar gest mot skolan.

Det här kändes bra. Han behövdes. PJ tog en långsam klunk te och tittade upp på honom. ”Vad då för något?”

Nu rullade undersökningen igång. ”Det är kanske inget. En del av killarna sa vi skulle jobba på, men jag och förmannen tyckte att någon borde titta på det.” ”Okej, då åker jag upp dit. Vill du ha lift?” ”Ja, tack gärna.”

11

PJ kom att tänka på att han höll i koppen och fatet och så var det ju tallriken. Pinsamt. Nu framstod han inte som den smarte moderne polisen han ville vara. Först tvekade han lite, sedan insåg han att han var poliskonstapel och den andre bara en vanlig jobbare och sträckte ut porslinet genom rutan. ”Kan du vara hygglig och gå in med det här till affären åt mig?”

Jobbaren reagerade inte. Tänkte han säga nej? Fattade han långsamt? Men sedan tog han grejerna utan ett ord och gick in med dem. Mannen verkade plötsligt mycket större när han hade satt sig i bilen. Deras axlar snuddade vid varandra. Konstapel Collins startade motorn, lade i backen och sträckte ut armen bakom passagerarstolen för att kunna se bättre genom bakrutan. Den obekväma rörelsen, känslan av att vara så nära en annan varm kropp skickade plötsligt tillbaka honom till Emma i biomörkret, men den här gången var det ingen som skrattade.

PJ konstaterade belåtet att bilen rullade bakåt på gruset, lade smidigt i ettan, fortsatte snabbt över gatan och uppför kullen öster om byn, förbi skolan mot det som en gång var familjen Burkes bondgård. Både Susan Hickey och collien tittade upp när polisbilen försvann i ett moln av urgammalt damm. Konstapel Collins kunde inte låta bli att grymta till. Nu mådde han bra av någon anledning. Kände sig som en vinnare.

12

2 DÖRREN TILL O’DRISCOLLS affär öppnades innan polisbilens

dämpade motorljud hade försvunnit och Evelyn Ross klev ut på gatan. Hon var klädd i röd yllekappa, mörkblå basker och bar på en flätad korg och såg inte riktigt ut att höra hemma på Main Street i Duneen. Evelyn var lång, hade kastanjefärgat hår och den sortens fina drag som gjorde att det var mycket svårt att bedöma hur gammal hon var – kanske i fyrtioårsåldern? Hon såg ut som en kvinna som ordnade tennisturneringar i Hamptons eller serverade glögg till ryttarna före jakten och inte som någon som traskade förbi telefonkiosken och bilverkstaden med bara en liten förpackning havregryn och senaste numret av Southern Star i korgen. Hon gick försiktigt den korta biten över gatans knöliga beläggning och knäppte samtidigt upp kappan. Vädret var milt trots att det var slutet av november. Collien följde med henne en bit, men sedan vek den av hemåt till bilverkstadens gård. Susan Hickey tittade inte ens upp.

Evelyn var vad man kan kalla ”välkänd” i byn och i trakten omkring. Inte direkt berömd, men alla visste vem hon var och de som inte gjorde det fick snart veta. Hon var en av flickorna Ross på Ard Carraig. De var tre, Abigail, Florence och så den yngsta, Evelyn.

Alla var ogifta och bodde tillsammans i barndomshemmet, ett stort stenhus en och en halv kilometer utanför byn.

Föräldrarna hade drivit ett lönsamt lantbruk och var ortens mest förmögna. Det pratades lite om att de hade gjort kloka

13

investeringar. Robert Ross hade ärvt marken och Rosemary, som var enda barnet till en bankdirektör i Cork, bidrog med aktierna.

Alla undrade hur den lilla flickan från storstan skulle klara livet på landet, men det passade henne i själva verket perfekt. Snart var Rosemary ledamot av varenda kommitté och styrelse i trakten.

Det unga paret blev glada när den första dottern föddes, men även om de aldrig pratade om sådana saker förvandlades glädjen till en djup besvikelse när de fått sin tredje lilla flicka. Det kändes orättvist. Varför fick de ingen son? Efter Evelyn drabbades Rosemary av två missfall och sedan hände inget mer. Robert började känna att hans åtrå efter Rosemary och längtan efter en son inte var bra för henne. Slut med djupa våta kyssar, nu snuddade de bara sedesamt vid varandras läppar innan han släckte ljuset. Så låg de där i mörkret fulla av kärlek till varandra, men med en känsla av att ha svikit den andra. En del äktenskap brinner upp, andra lägger sig bara ner och dör som ett skadat djur.

Konstigt nog var det cancern som väckte äktenskapet till liv.

Rosemary och Robert upptäckte under hennes sista tid att kärleken fanns kvar, den hade bara legat begravd under mängder av missförstånd och försummade tillfällen och väntade på att bli uppgrävd som de fullständigt bevarade kroppar man kan hitta i en torvmosse. De talade givetvis fortfarande inte om sina känslor, men varje gång han kom med en kopp te fast hon inte bett om det, en kopp med för mycket eller för lite mjölk, varje gång hans grova händer ställde koppen med utskvimpat te på nattygsbordet bredvid radbandet, förstod hon att han fortfarande älskade henne.

Evelyns första skoldag efter mammans begravning var svår. De flesta flickorna undvek henne eftersom de inte visste vad de skulle säga och de som inte gjorde det ville bara veta om hon hade sett liket. Det var en lättnad att komma till Ard Carraigs grindar och

14

när hon fortsatte uppför allén med den tunga skolväskan på ryggen tillät hon sig att gråta. Evelyn hade inte gråtit på hela dagen och visste att mamma skulle ha varit stolt över henne, men nu när hon såg husets mörka fönster blev det för mycket. Allt kändes grått och ödsligt och så skulle det förbli eftersom mamma inte fanns längre.

Evelyn rundade hörnet och fortsatte in på gården. Den kalla vinden torkade kinderna. Hon drog benen efter sig som om hon ville vänta i det längsta med att komma in i det kalla, dystra köket. Ingen radio. Ingen doft av nybakt bröd som svalnade på bänken. Hon skulle just gå in genom köksdörren när hon såg att det lyste borta i verkstaden. Under årens lopp hade hon ofta gått den där korta biten och granskat varenda detalj. De tio stegen över leriga kullerstenar, den lilla handen som sköt upp den tunga trädörren med flagnande färg, skuggan på golvet som svängde av och an, arbetskängornas smutsiga sulor och ett oknutet skosnöre, händerna som klappat henne på huvudet i morse hängde slappa. Det knakande repet. Här slutade minnet att fungera. Hon kunde aldrig se pappans ansikte.

Pappan som inte klarade av att leva vidare utan sin Rosemary.

Först visste ingen vad det skulle bli av de tre flickorna Ross.

Kvinnor från byn kom med mat till dem och några karlar hjälpte till att ordna begravningen, men snart märktes det att de varken behövdes eller var välkomna. Abigail tog befälet och det verkade nästan som om hon hade väntat på att få göra det. Hon arrenderade ut marken till en lantbrukare i närheten och det innebar att Florence kunde resa iväg och utbilda sig till lärare. Evelyn skötte hushållet fast hon var yngst, tog hand om det mesta av städningen och matlagningen. Hon tänkte att det skulle upphöra så småningom, men på något vis kom aldrig rätta tillfället att överge Abigail och när Florence återvände och började undervisa hemma

15

i skolan, kändes det som om det helt enkelt var meningen att de skulle fortsätta att bo ihop, bundna av sorgen och det stora huset som glömt alla de lyckliga stunder det upplevt.

Men nu hade det gått tjugosex år och när Evelyn Ross gick samma väg tänkte hon inte på det förgångna. I kväll skulle Abigails väninnor komma och spela bridge och Evelyn funderade på vad hon skulle bjuda dem på till teet. Skulle hon ta fram finporslinet med de gula rosorna? Eller var det att ta i? Skulle Abigail himla med ögonen? Evelyn bestämde sig för att strunta i det. Det var snyggt och varför väntade de med att använda det? Vilket tillfälle på Ard Carraig skulle någonsin vara så märkvärdigt att det förtjänade finporslinet?

Evelyn hängde upp kappan på hängaren vid frysen, satte på radion och började förbereda lunchen. Hon kastade en blick på klockan som var kvart över tolv. Florence skulle snart komma hem och hon hade alltid bråttom. Soppan stod rykande het på spisplattan och bakpulverbrödet låg fint upplagt på ett fat när hon hörde det välbekanta plinget av ringklockan på Florences cykel som hon lutade mot väggen vid köksdörren. Sedan kom hon instörtande omgiven av en fläkt frisk luft.

Florence ansågs vara sötast av de tre systrarna. Hon bar det ljusbruna håret axellångt och kammade sidobena. Evelyn avundades henne ”kurvorna” som damtidningarna kallade dem, fast Florence klädde sig aldrig så att de framhävdes. Hon gick mest i kilt och ylletröja och liknade en präktig skolflicka. Nu var hon mer andfådd än vanligt. Evelyn förstod att hon fått höra nyheter. ”Det är så spännande!” ”Vad då?” ”Jo, just när jag höll på att avsluta geografilektionen susade polisbilen förbi.”

16

Florence hängde jackan på stolsryggen och satte sig ner. Sedan tog hon en brödskiva och gjorde en konstpaus. ”Och?” ”Jag tänkte inte mer på det, men när jag cyklade hem såg jag att den stod uppe vid bygget. Eftersom jag inte ville verka nyfiken lät jag bli att cykla dit, men sedan såg jag några byggjobbare utanför affären och då stannade jag och frågade vad som hänt. Du anar inte!” ”Nej, det har du rätt i. Det gör jag inte”, svarade Evelyn medan hon tog fram två sopptallrikar ur skåpet. Det här var en välbekant lek. ”De hittade något när de höll på att gräva en grund och tror att det är ett lik!”

Sopptallrikarna landade med ett brak i golvet och skärvorna for över hela köket.

17