9789188945112

MARIA HÖGLANDER

VAD FINNS DET ATT SKRATTA ÅT? EN MAMMAS KAMP FÖR SITT BARN

D RA E T DA VA P UP TGÅ Y U N

© Maria Höglander, 2019 Utgiven av Whip Media www.whipmedia.se Andra upplagan Första upplagan utgiven 2016 Grafisk form: Anders Nyman Omslagsdesign: www.designstudioe.com Tryck och distribution: Publit AB, Malmö, fr. 2019 ISBN 978-91-88945-11-2

FÖRORD Det var egentligen ett lätt beslut att ta när jag skulle skriva den här boken. Jag tycker att ämnet behöver lyftas upp och pratas om, för allt för många lider i tysthet av att skammen är för stor för att söka hjälp. Många anhöriga döljer vad som sker bakom deras dörrar och törs inte prata om hur de har det i verkligheten.

Jag fick inspiration till att skriva en egen bok genom att en vän gav ut sin livshistoria. Då tänkte jag att jag har också mycket att berätta som skulle kunna bli en bok. Många vet inte vad medberoende är och jag tycker det är på tiden att samhället öppnar sina ögon och ser medberoende för vad det är. I min mening är det en folksjukdom som behöver tas på allvar. Anhöriga behöver få hjälp.

Alkohol och droger förstör inte bara den beroende utan drabbar också alla närstående runt omkring.

Det föll sig naturligt för mig att skriva min bok i presensform eftersom jag varje gång jag satte mig vid datorn skickades tillbaka till det som varit. Alla händelser, alla känslor kom tillbaka till mig som om de hände just nu och boken gick inte att skriva på annat sätt.

Jag var under flera månader tillbaka i helvetet igen och det var en enorm påfrestning att skriva den här boken. Jag genomlevde varje liten detalj av mitt liv igen och den ångest jag då bar på varje dag, gjorde sig påmind igen. Jag upplevde alla känslor jag hade då som om de vore idag.

Jag hade genom att läsa alla dagboksanteckningar jag sparat lätt att skriva den, men ibland hittade jag saker som jag hade förträngt och fick bearbeta olika händelser efter hand som jag skrev.

Jag blev nästan lite manisk för att få klar min bok och de månader det tog att skriva den gick jag helt upp i mitt skrivande. All

ledig tid gick åt att skriva och att bearbeta. Det var terapi för mig att skriva min bok. Många gånger satt jag framför datorn och brast ut i gråt, många gånger läste jag igenom vad jag skrivit dagen innan och återigen slungades jag tillbaka i tiden och brast ut i gråt.

Men att gå igenom mitt förflutna upprepade gånger har gjort mig starkare och samtidigt mera ödmjuk inför livet. Jag har blivit vän med min historia. Även om boken var känslomässigt påfrestande att skriva vill jag genom att ge ut den visa samhället hur det är att vara medberoende.

Jag vill att ni ska få ta del av hur det är att som nära anhörig varje dag vara livrädd att den man älskar ska dö. Jag vill att ni ska få uppleva all ångest, frustration, förtvivlan och maktlöshet som vi som står bredvid känner.

Jag hoppas att jag öppnar ögonen på dem som inte vet vad medberoende är och vad det innebär att som närstående råka ut för det här.

Jag vill att anhöriga som fortfarande inte vågat söka hjälp förstår att de inte är ensamma. Vi är många och jag hoppas genom min bok att fler vågar söka hjälp. Det finns en väg ut ur medberoende bara man vågar ta första steget och be om hjälp.

Det här är min historia. Den är bara en av alla som finns där ute.

Läs den med eftertanke …

Maria Höglander Januari 2016

Sista helgen i augusti 2008 flyttar helvetet in på riktigt.

Då börjar min äldste sons självskadebeteende, som sedan ska eskalera och sluta med ett självmordsförsök.

Men det hela börjar redan flera år tidigare … och fortsätter långt efteråt …

1 Jag träffar Emanuels pappa när jag är 19 år och går sista året på Vårdlinjen på gymnasiet. Han är en av de första flyktingarna från Iran som kommer till vår lilla stad Arvika. Jag charmas av hans exotiska utseende. Han är mörk, brunögd, vacker och han talar mycket bra engelska. Han uppvaktar mig och jag faller för honom för han är annorlunda och spännande. Vi inleder ett förhållande och till en början är det alldeles underbart. Jag känner mig sedd och älskad och vi tillbringar mycket tid tillsammans. Hans iranska vänner accepterar mig och jag får delta i deras sammankomster. Jag känner mig stolt över att få vara en del av dem och jag tycker det är spännande att få lära mig en ny kultur. Det dröjer inte länge förrän vi flyttar ihop.

Men efter hand visar det sig att han har svårt att ta till sig den svenska kulturen och han vill gärna göra som han vill i vårt förhållande. Han vill kunna komma och gå som det passar honom och han tycker det är helt normalt att göra så när jag påpekar att jag inte tycker det är rätt. Jag försöker prata med honom om att här i Sverige är män och kvinnor jämlika och här hjälps vi åt i ett förhållande. Här respekterar vi varandra. Han vill inte riktigt lyssna på vad jag säger utan fortsätter att göra på sitt sätt. Jag finner mig inte i situationen och det är ett faktum att vårt förhållande inte kommer att hålla. Vi bråkar mycket och ofta när vi har bråkat försvinner han i flera dagar. Vi gör slut otaliga gånger för att sedan återförenas igen. Det är ett stormigt förhållande.

Vår son, Emanuel, föds i december 1990, efter att vi varit tillsammans i tre och ett halvt år. Han är ett efterlängtat barn och jag

11

minns att jag är så lycklig och stolt över honom. Han är så vacker med sitt mörka hår och sina stora mörka, bruna ögon och jag är så full av lycka över att ha blivit hans mamma. När jag tittar på honom kan jag helt enkelt inte se mig mätt på honom. Jag känner att jag verkligen är redo att bli mamma och att ta på mig föräldrarollen. Det här med att bli mamma har jag längtat efter länge och nu har det äntligen hänt.

Tyvärr blir relationen inte bättre av att vi får ett litet barn som jag hoppas på medan jag går och bär på honom. Vi fortsätter att bråka även efter att han har fötts och till slut är uppbrottet oundvikligt. Vårt förhållande är fruktansvärt destruktivt och jag tvingas mot min egentliga vilja att bryta upp, annars vet jag att jag går under. Trots att jag fortfarande älskar honom måste jag, för att klara mig och överleva, gå ifrån honom.

Så jag och hans pappa går isär redan när Emanuel är ett år gammal och han får växa upp ensam med mig, utan en faders-gestalt. Jag och hans pappa kommer att ha en mycket ansträngd relation många år framöver. Vi har svårt att kommunicera med varandra och ofta blir det hårda ord som sägs när vi träffas. Det här kommer att påverka min son eftersom han blir den som kommer i kläm. Han får växa upp med en mamma och pappa som inte kan prata med varandra utan som istället pratar illa om varandra framför sin lille son.

Det här kommer att ge oanade konsekvenser för Emanuel i framtiden. Hur än ett barns föräldrar beter sig är de ändå barnets närmaste och barnet älskar sina föräldrar oavsett de handlingar de begår. Barn förstår inte att föräldrar kan göra fel utan skuldbelägger sig själva istället. Vad vi gör när vi pratar illa om varandra är att vi får ett barn som anklagar sig själv att det är hans fel att vi bråkar och som senare kommer att känna agg mot oss men mest mot sig själv. Jag förstår inte förrän senare i livet vad våra handlingar gjort med Emanuel. Hur vi har påverkat vårt barn.

Jag och min son har ett bra förhållande under hans barndom och den här tiden när vi är ensamma minns jag bara bra saker ifrån.

12

Emanuel är ett mycket snällt och förståndigt barn och då fortfarande lyckligt. Vi gör många roliga saker ihop och vi är väldigt nära.

Det är han och jag mot världen och vi har det bra tillsammans. Han träffar sin pappa varannan helg i början, men när han är runt två år minskar kontakten med honom, för att sedan komma att upphöra helt i många år. Jag ångrar att jag inte försökte mer för att få hans pappa att tillbringa tid med sin son under uppväxten.

Men samtidigt vet jag att det ansvaret egentligen inte ligger på mig. Det är var och ens skyldighet att ta ansvar för sitt eget liv och göra det bästa av det. Fast i efterhand förstår jag att min son har vuxit upp med en känsla av saknad. Han har känt sig övergiven och han har saknat sin pappa fast han aldrig nämnt det. Han har åtminstone aldrig uttryckt i ord att han har saknat honom. Däremot kommer det att visa sig i handlingar när han blir äldre.

Emanuel är ändå ett väldigt älskat barn. Jag avgudar honom och han har sin mormor och morfar som vi tillbringar mycket tid med när han är liten. Eftersom jag är ensamstående blir det de som tar hand om honom när jag åker till jobbet på dagarna. De kommer att bli hans trygghet i livet. Han älskar sin mormor över allt annat och hon gör allt för honom. Tillsammans sitter de ofta och målar och skriver ihop eller spelar spel. Dessutom går de titt som tätt på upptäcktsfärd i naturen. Hon har ett tålamod som få.

När Emanuel är hos dem får han hela deras uppmärksamhet och han njuter i fulla drag av att få vara hemma hos mormor och morfar. Jag minns att det är min pappa som skolar in Emanuel på dagis när det är dags att börja där. Min pappa får bli min sons manliga förebild istället för hans pappa. Han får följa med dem till västkusten varje sommar när de hyr en stuga där. Ibland åker jag med dem dit och ibland får Emanuel åka med själv. Under hans uppväxt umgås vi nästan dagligen med mina föräldrar och vi gör många saker ihop med Emanuel. De är ofta barnvakt åt mig när jag ska bort eller jobbar helger. Emanuel är så nära sin mormor att han ibland glömmer bort sig och kallar henne för mamma.

13

Förutom att Emanuel inte har sin pappa, så har han en fin och trygg uppväxt med oss andra omkring honom. Men det räcker inte tyvärr. Känslan av saknad, övergivenhet och att det är han det är fel på har etsat sig fast. Han utvecklar en skampersonlighet som inte är värd att älskas.

14

2 1997 träffar jag mina två andra barns pappa. Vi köper en lantbruksfastighet på landet några mil utanför Arvika och flyttar ut dit när Emanuel ska börja andra klass. Jag är lycklig och tror att jag äntligen har träffat mannen jag ska leva tillsammans med. Vi renoverar huset och ser fram emot ett liv tillsammans. Min sambo tar sig an Emanuel som om han är hans egen och de två har en bra relation.

Emanuel får ofta följa med honom ut och hjälpa till ute med att köra traktor eller vara med och greja i garaget. Han tycker mycket om att vara tillsammans med Johan och han ser honom som sin extrapappa. Emanuel är fortfarande ett lyckligt barn som är glad i livet. Han får många kompisar i sin nya klass och han umgås ofta med dem efter skolan. På fritiden spelar han fotboll och han är med i scouterna.

Jag ser inte alls några tecken på att han mår dåligt. Det enda jag observerar under den här tiden är att han har svårt att ta till sig beröm. Han tycker inte om när någon säger till honom att han är duktig eller har gjort något bra. Då blir han nästan arg, går därifrån och vill inte höra på. Jag tycker det är lite underligt att det alltid är så, men fortsätter att ge honom beröm fast han inte vill. Han är en duktig, liten kille som förtjänar att berömmas.

Medan vi håller på att renovera huset är jag gravid med mitt andra barn och jag är så lycklig över att jag snart ska bli mamma igen.

Emanuel är nu sju år och jag har länge velat ge honom ett syskon.

Jag själv är ensambarn och jag har under hela min uppväxt velat ha ett syskon, så det är en självklarhet att jag ska ha flera barn. Jag vet hur mycket jag längtade efter att ha ett syskon att dela saker och upplevelser med, och jag vill inte att min son ska behöva känna sig

15

ensam i livet som jag gjorde. Jag vill ge honom syskon som han kan känna trygghet tillsammans med den dag jag inte finns kvar.

Så i januari 1999 blir jag mamma igen till en pojke vid namn Isaac, och ett år efter det kommer min tredje pojke, Samuel. Två små, fina barn som kommer att få växa upp i kaos.

Emanuel blir glad över att få två småbröder och han hjälper ofta till med dem genom att leka med dem. Han är stolt över sina syskon.

Jag har ofta på senare tid undrat hur han som liten egentligen kände sig när hans syskon hade en närvarande pappa som bodde på samma ställe som dem, när han själv hade en pappa som inte alls fanns där för honom. Kände han sig utanför i vår familj eller tyckte han sig tillhöra den? Kändes avsaknaden av hans pappa ännu större när han såg sina syskon leka med sin pappa? Det gör ont att Emanuel gick miste om sina första år med sin pappa, för jag vet att grunden läggs där. De första fem åren i ett barns liv är avgörande hur resten kommer att se ut. Barnet behöver båda sina föräldrar för att växa upp till en trygg och självständig individ. De behöver kärlek, trygghet och uppmärksamhet från båda.

Men efter att vi flyttar från staden och ut på landet börjar Emanuel efter något år få lite kontakt med sin pappa igen och han börjar vara hos honom varannan helg. Jag är glad att han tar upp kontakten igen med sin son. Emanuel behöver verkligen det. Det verkar fungera bra och de kommer överens. Han och jag kan fortfarande inte prata med varandra utan han släpper av Emanuel på gårdsplanen de gånger han kommer hem med honom.

Vi är nu en familj som jag har längtat så efter men varken jag eller min sambo är nöjda i vårt förhållande. Jag tycker att jag får ta alldeles för mycket ansvar och min sambo är nog inte riktigt redo för föräldrarollen med två småbarn. Jag är besviken över vilken vändning mitt liv har tagit. Jag tycker att det enda jag gör under dagarna är att ta hand om barnen, laga mat, städa och sedan ta hand om

16

barnen igen när min sambo ska på träning. Jag känner att jag får ta hela ansvaret och att jag aldrig får någon tid för mig själv. Vi skiljs åt under mycket skrik och bråk när vår yngste son är tre år. Jag tar över huset och bor sedan kvar där i tre år. Mina yngsta barn bor under den här tiden mestadels hos mig och det är ofta väldigt slitsamt att få ihop tiden med arbete och tre barn som alla har olika behov och intressen.

17

3 Min mamma har under lång tid varit sjuk och hösten 2003 förstår vi alla att hon inte kommer att leva kvar hos oss så länge till.

Mamma väljer att stanna kvar hemma istället för att läggas in och min pappa sköter om henne i hemmet den sista tiden. Det var fruktansvärt att se sin egen mamma ligga i sängen och sakta men säkert tyna bort. Jag försöker vara hos henne så ofta som möjligt, men det finns inte så mycket tid som jag skulle vilja ha. Jag har ett jobb att sköta och efter det mina barn att ta hand om. Helst skulle jag vilja avlasta min pappa mycket mera för han får dra ett tungt lass den sista tiden.

Jag och min mamma får ändå många timmar där i sängen när vi pratar om allt mellan himmel och jord och vi får tillräckligt med tid att ta adjö av varandra. Mamma vet att hon ska dö och den sista tiden bara väntar hon på det. Stunderna vi har tillsammans är fruktansvärt smärtsamma, men samtidigt väldigt fina. Jag tar på mig en mask, håller tillbaka mina tårar och försöker göra det så bra som möjligt för min mamma. Vi pratar om många minnen under de här sista månaderna och även om framtiden då hon inte kommer att vara där.

Jag gör mitt sorgearbete i bilen på vägen hem varje gång jag har besökt henne. Jag storgråter de två milen upp till mitt hus. Ibland ser jag knappt vägen för alla tårar. Sedan är det bara att lämna kvar sorgen i bilen, ta på sig masken igen och möta mina barn med ett leende och försöka få ihop vardagen. Mina två yngsta barn är så små fortfarande så de förstår aldrig riktigt vad som händer, men Emanuel orkar på slutet inte åka och hälsa på sin mormor.

Mamma ser inte ut som mamma i slutskedet utan mera som en

18

liten fågelunge av skinn och ben. Jag får också stålsätta mig för att inte bryta ihop och jag är glad att han slipper se henne den sista tiden. Han får behålla minnet av hur hon såg ut när hon fortfarande orkade vara uppe.

I början av februari 2004 åker jag till pappa efter jobbet. Han ringer och talar om att nu är det nog inte så länge kvar innan mamma går bort. När jag kommer dit är hon i koma och andas tungt och långsamt. Det rosslar i hennes bröst. Jag sitter hos henne, stryker henne över håret och talar om att jag älskar henne. Hon tar sitt sista andetag strax före halv tolv på natten. När allt är över känns det som en befrielse. Nu äntligen slipper hon alla outhärdliga smärtor, äntligen får hon frid.

Jag har redan bearbetat min sorg medan mamma fortfarande levde och kan hantera förlusten bra och gå vidare. Det är så klart tomt utan mamma, men jag har massor med fina minnen kvar från tiden då hon var frisk och hon är ändå på något sätt alltid med mig även i fortsättningen. Emanuel däremot ger sig aldrig tid att sörja sin mormor. Han stänger in sin sorg och pratar sällan om mormor efter att hon har dött. Hans trygghet i livet är med ens borta.

19

I augusti 2008 hamnar Maria Höglander i en tillvaro som blir ett helvete. Det är vid den här tidpunkten som hennes äldste son börjar med självskadebeteenden, vilket senare eskalerar i självmordsförsök.

I Vad finns det att skratta åt? skildras en mammas vardag vid sidan av sin sons psykiska ohälsa, missbruk och drogberoende.

Det är en sann gripande berättelse om en mammas desperation att försöka rädda sitt barn.

Maria beskriver sin kamp för att sonen ska få hjälp, om sin maktlöshet inför sonens beroende och om sin rädsla för att han ska dö. Det är en mörk historia fylld av förtvivlan, men också en bok om hopp, kärlek och tillfrisknande.