När mammor dÜr Kvinnor om att mista sin mor
www.ordberoende.com www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag info@ordberoende.com Copyright © Charlotte Sirc, 2020 Omslag: Lola Flores Sättning: Mia Fallby, m-Dsign.com Redaktör: Charlotte Sirc, versalis.se ISBN: 978-91-88867-71-1 Tryck: ScandBook AB, Falun
Berättelser samlade av
CHARLOTTE SIRC
Till min mamma Eva och alla er döttrar utan mödrar
Innehåll Förord av Charlotte Sirc
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
9
Att mista sin mamma som barn Alexandra Rydholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Tiffany Pettersson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Annika Duckmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Måne Beate Sjödahl . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Signe Landin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 Jenny Persson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Ing-Marie Bergh . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 Malin Tyberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73
Att mista sin mamma före fyrtio Lotta Berg Eklundh . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 Marie Niljung . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 Kim Widén . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Marica Markkula . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 Monika Chanovian . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 Ebba Dagsdotter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 Malin Tuvesson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 Emelie Hill Dittmer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131
Anne-Marie Körling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 139 Kristin Göransson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145
Att mista sin mamma efter fyrtio Mia Möller . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 Sandra Norrbin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 Titti Bäckman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 Ingbritt Wik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 Maria Danielsson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181 Ellinor Målaredotter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 Carina S . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195 Jenny Johansen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 Catherine Risling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 211 Ann-Britt Ryd Pettersson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 Susanne Nilsson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221 Elisabeth Magnusson Rune . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 Jenny Wickberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 235 Efterord av Lotta Polfeldt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 241 Litteraturlista . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 Tack .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
256
Charlotte Sirc, initiativtagare till projektet, bor i Vallentuna utanför Stockholm med man och två tonårsdöttrar. Efter många år som flygvärdinna i Sverige och i England sadlade hon om till gymnasielärare i språk med en filosofie magisterexamen i engelska och engelsk litteratur från Stockholms universitet. Efter tio år som lärare startade Charlotte det egna text företaget Versalis och livnär sig numera som lektör, redaktör och översättare. Hon miste sin mamma i en bilolycka då hon var femton år.
Förord
”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.” Jaques Werup Det värsta som kan hända är att mamma dör. Så tänkte jag när jag var liten, precis som så många andra barn med mig. Den här boken är skriven av flickor och kvinnor som har varit med om något av det där allra värsta, att förlora sina mammor, men de har också tagit sig ut på andra sidan. Skribenterna är unga och äldre kvinnor som berättar om egna erfarenheter kring detta fundamentala, ogripbara att en mamma dör. Några berättar om mammor som tagit sina liv, andra om mammor som blivit sjuka och mammor som dött i olyckor. Oftast är förlusten smärtsam men ibland är den till och med efterlängtad. Många döttrar stod sina mammor nära men alla mamma-dotter relationer har inte varit lyckliga, för så ser livet ut. Oavsett ålder är en mammas död något som förändrar en kvinna för alltid. På senare tid har Elisabeth Kübler-Ross olika stadier av sorg förpassats till förmån för andra mer cykliska modeller och likaså har synen på sorg som något att ”klara av” och ”bli färdig med” bleknat. Dessa kvinnors berättelser bekräftar just det, att aldrig glömma 9
sin mamma och ibland sakna henne är inte samma sak som att komma över smärtan och förlusten. Ur mörkret kommer oftast ljuset och syftet med den här antolo gin är att försöka bringa en strimma ljus i ett snårigt sorgemörker. Trots att det idag finns många instanser för sörjande barn och vuxna är det i vardagen, i skolan och på jobbet, med kompisar och vänner, som flackande blickar, skruvande kroppar, klämkäcka klyschor och avledningsmanövrar drabbar sörjande som taggbuskar på bara armar. Jag vet, för jag är en av dem som förlorade min mamma när jag var ung. Min mamma var aldrig sjuk och hon var inte deprimerad eller livstrött. Tvärtom, hon stod på toppen av sin karriär och började äntligen hamna rätt i livet. Hon levde med ena foten på gaspeda len och ville alltid vidare. Hon hade ingen akademisk utbildning men hennes enorma driv tog henne från livet som hemmafru till att jobba aktivt inom politiken. Tyvärr varade det inte särskilt länge. På väg hem från jobbet den 12 december 1984 körde hon av vägen och dog omedelbart, fyrtiotvå år gammal. Hon körde utan säkerhetsbälte men det var så hon levde sitt liv. Snabbt, självsäkert och oftast på väg någonstans, då var hon som lyckligast. Min snygga mamma i högklackat och med bilhandskarna på, som fick köra en Porsche på Nürburgring i 40-årspresent av pappa. En kvinna med ett oerhört starkt rätts patos och som fick saker ur händerna, men som aldrig saktade ner. Just den där dagen skulle det förändra livet för oss alla. Samma kväll stod jag på en scen och sjöng Luciasånger. Vacker körsång om ljusets intåg i mörkret, stämningsfulla sånger om att göra den mörkaste tiden på året lite mer uthärdlig. Vilken paradox det skulle bli. När jag kom hem stod morfar i dörren. 10
Jag blev så glad, men hans ansikte visade något annat. ”Ett barn ska inte dö före sin pappa”, sa han. Jag minns att jag inte förstod vad han menade, men jag vet att jag sov i min lillasysters säng den natten. Två flickor som klamrade sig fast vid varandra medan jorden gungade. 2011 publicerades en uppmärksammad artikel av hälsosocio- logen Mikael Rostila och demografiforskaren Jan Saarela, baserad på studier av fyra miljoner svenska barn mellan tio och nitton år som förlorat en förälder. Syftet var att undersöka hur en förälders död påverkar barns dödlighetsrisk och läsningen blev en ögonöppnare för mig. Det visade sig att unga barn som förlorat sina mammor hade nästan dubbelt så hög risk än andra barn, både på kort, medellång och lång sikt. För unga flickor vars mamma dött i olyckor eller självmord var dödlighetsrisken som högst. För ett barn satte alltså en mammas död djupa spår och att föräldrar har stor betydelse för sina barn genom hela livet var uppenbart. Flickorna i undersökningen kunde varit jag och läsningen drabbade mig eftersom jag törstat så länge efter litteratur om konsekvenser för barn som förlorat föräldrar. Att läsa om upplevelsen av sorg hade jag redan gjort, men vad hände på längre sikt? Att min mammas död hade påverkat mig var självklart, hur skulle något så djupgående och traumatiskt inte kunna ha gjort det? Men att det kunde ha påverkat mig på ett så genomgripande sätt var förbluffande. Jag hade ju spenderat större delen av mitt vuxna liv med att försöka ”bli klar” med sorgen, och när jag väl hade blivit det skulle jag bli som alla andra. Det var bara det att jag aldrig verkade bli riktigt klar. Efter trettio år kunde jag fortfarande bli ledsen ibland och sakna min mamma. Av väninnor som inte förlorat sina mödrar fick jag höra att jag inte var färdig med min mammas död, och blev 11
jag inte det skulle jag inte kunna fungera och må bra. Skulle det nu visa sig att man kanske inte blev färdig? Innebar det här att det fanns fler kvinnor som kände likadant som jag? Jag ville helt enkelt veta mer om hur det blir för döttrar när mammor dör, och det är en av anledningarna till den här boken. En mammas död även handlar även om en pappa, vilket många av berättelserna vittnar om. Min pappa blev plötsligt ensam med tre tonårsdöttrar och i kombination med sin egen sorg räckte han inte till för oss. Jag tror inte han visste hur man gjorde. Redan när mamma levde var vår familj återhållsam med att uttrycka tankar och känslor och jag kan inte minnas några kramar av mina föräldrar som liten. För så hade de uppfostrats. Min och pappas relation blev komplicerad och i långa perioder obefintlig. Han lärde aldrig känna något av sina sju barnbarn särskilt väl, för att inte säga inte alls. Pappa hade aldrig någon tydlig bild av hur man är som förälder, inte helt ovanligt för hans generation män. ”Lotta behöver man inte oroa sig för, hon klarar sig alltid”, minns jag att han sa. Jag tror han skyddade sig själv med de orden, för ibland önskar sig ett barn inget annat än att få var liten och få tröst. Så här långt senare kan jag se att pappa också var ett offer. Ett föräldralöst barn som heller aldrig fick prata om förlusten av en förälder. Farfar tog sitt liv när pappa var sex år, en skam så stor i början på fyrtiotalet att det kvävdes med tystnad och förträngning. Farfar var sjuk sas det, men en polisrapport jag fann efter pappas död visade det vi länge hade anat. En tystnad så stor att den kan sluka hela människoliv som min farfars kräver starka motmedel, och det är ytterligare en av anledningarna till den här boken.
12