9789188859501

1893 öppnade en spektakulär världsutställning i Chicago. Statyer och konstverk hade fraktats från jordens alla hörn och världens första pariserhjul tronade över konstgjorda sjöar och arkitektoniska underverk i bländande vitt.

Tanken var att rädda stadens usla rykte – men bara några kvarter utanför utställningsområdet hade mannen som skulle bli känd som USA:s förste seriemördare byggt ett hotell med lönnrum och kremeringsugnar.

ERIK LARSON är översatt till 17 språk och har sålt mer än 7 miljoner böcker. Han är utbildad journalist och har arbetat för såväl The Wall Street Journal som The New Yorker och Time Magazine. Författaren säger sig göra all research själv, med motiveringen: »Varför skulle jag låta någon annan göra allt det roliga?« För sina böcker har han sammantaget mottagit inte mindre än 25 litterära utnämningar.

DJÄVULEN I DEN VITA STADEN är detaljerad och uppslukande true crime – om tillblivelsen av en lika häpnadsväckande som otursförföljd världsutställning, och jakten på en skoningslös bedragare och mördare. Hur H. H. Holmes lyckades tortera, mörda och dölja sina offer är trots alla bevis lika obegripligt som fascinerande.

ERIK LARSON

ÅRHUNDRADETS BROTT

Edgar Award Winner

Washington State Book Award

International Horror Guild Award

San Francisco Chronicle Best Book of the Year

Pacific Northwest Booksellers Association Award

»Larson skriver historia på ett så underhållande sätt att det blir lika dramatiskt som en roman ... Det blir knappast sämre av att sanningen överträffar dikten.«

Snart som serie med Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese

NEW YORK TIMES

»Ytterst givande läsning ... en briljant bok.«

ERI K LARSON

BOSTON GLOBE

»En fantastisk historia: kunnigt, underhållande och skarpsinnigt berättad.« NEW YORK DAILY NEWS

Erik Larsons flerfaldigt belönade faktaklassiker har sålt i över 5 miljoner exemplar och fått mer än 100 000 femstjärniga läsarbetyg.

»Uppslukande ... ytterst väl underbyggd ... oerhört fascinerande.« CHICAGO TRIBUNE

»Larson balanserar skickligt de makabra detaljerna med världsutställningens katastrofala konsekvenser.«

»Så bra att du upprepade gånger frågar dig själv – hur kunde jag inte känna till detta sedan tidigare?«

USA TODAY

ESQUIRE

»Det mest uppslukande stycke populärhistoria som du någonsin kan tänka dig.« SAN FRANCISCO CHRONICLE

»En fantastiskt överraskande bok ...

Larson är historiker, med en romanförfattares själ.« CHICAGO SUN-TIMES

ISBN 978-91-88859-50-1

Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Arcangel Images, Bygone Collection/Alamy, Shutterstock Författarfoto: Benjamin Benschneider

BOOKMARK

DJÄVULEN I DEN VITA STADEN

ERIK LARSON

DJÄVULEN i den vita staden I ÖVERSÄTTNING AV THOMAS PREIS

Alla Bookmarks böcker trycks på FSC-märkt ­papper. FSC verkar för att bevara världens skogar, hotade djur- och växtarter samt för ett långsiktigt jordbruk med bra arbetsvillkor.

Conscious Label klimatkompenserar all vår bok­produktion så att den bidrar till förnyelsebara energi­källor och reducerad miljöpåverkan.

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Djävulen i den vita staden originalets titel: The Devil in the White City: Murder, Magic and Madness at the Fair That Changed America © Erik Larson 2003, 2019 utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2019 översättning: Thomas Preis omslag: Anders Timrén omslagsfoton: Arcangel images, Alamy, Shutterstock författarfoto © Benjamin Benschneider tryck: ScandBook, 2019 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org isbn: 978-91-88859-50-1

NÄRA FÖRESTÅENDE ILLDÅD (En kommentar) I Chicago bodde vid slutet av 1800-talet två män mitt i röken från industrier och rasslandet av tåg, båda stiliga, båda blåögda och båda osedvanligt skickliga inom sitt gebit. Var för sig förkroppsligade de ett inslag i den väldiga dynamik som besjälade Amerikas hetsiga lopp fram mot 1900-talet.

Den ene var arkitekt och hade ritat många av Amerikas mest betydande byggnadsverk, bland dem Flatiron Building (”Strykjärnshuset”) i New York och Union Station i huvudstaden Washington. Den andre var mördare, en av de mest produktiva i historien och förelöpare till en amerikansk arketyp, seriemördaren i stadsmiljö.Visserligen träffades de båda aldrig, åtminstone inte i något offentligt sammanhang, men deras öden blev sammanflätade genom ett unikt och magiskt evenemang, en begivenhet som i stort sett har fallit moderna tiders människor ur minnet, men som på sin tid ansågs äga en omskapande kraft som var nästan jämbördig med det nordamerikanska inbördeskrigets.

På de följande sidorna ska jag berätta om dessa män och detta evenemang, men jag måste redan här klargöra att hur egendomliga eller makabra några av berättelsens episoder än må förefalla, så är den här boken inte ett fantasiverk. Allt som står mellan citattecken i texten är hämtat ur ett brev, en dagbok eller något annat dokument. Handlingen utspelas till största delen i Chicago, men jag ber läsarna om tillgift för att jag en och annan gång vinglar tvärsöver delstatsgränser, som när den robuste, sorgdrabbade kriminalpolisen Geyer stiger in i den sista ohyggliga källaren. Jag ber också om överseende med de sporadiska avstickare som berättelsen kräver, däribland utflykter in på läkarhögskolors anskaffande av skelett och det korrekta utnyttjandet av Black Prince-pelargoner i ett trädgårdslandskap planerat av landskapsarkitekten Olmsted.

Under de bloddrypande detaljerna och röken och lerjorden handlar den här boken om livets förgänglighet, och om orsaken till att vissa människor väljer att fylla den korta livstid de har fått sig tillmätt med försök att uppnå det omöjliga, medan andra väljer att skapa sorg. När allt kommer omkring är det en skildring av den ofrånkomliga motsättningen mellan gott och ont, mellan dagsljus och mörker, mellan Den vita och Den svarta staden. erik larson seattle

prolog

OMBORD PÅ ”OLYMPIC” 1912

OMBORD PÅ ”OLYMPIC”

Det var den 14 april 1912, en skickelsediger dag i sjöfartshistorien, men det visste naturligtvis ännu inte mannen i svit 63–65 på shelterdäck C. Vad han däremot visste var att ena foten värkte svårt, mer än han hade förväntat sig. Han var sextiofem år och hade med tiden blivit korpulent. Håret var numera grått och mustaschen nästan vit, men ögonen var lika blå som förr, och i den här stunden var de än blåare tack vare närheten till havet.

Foten hade tvingat honom att uppskjuta resan länge, och nu höll den honom förankrad i sviten medan de andra förstaklasspassagerarna, bland dem hans fru, gjorde det som han skulle ha glatt sig åt att göra, nämligen att utforska fartygets mer exotiska delar. Mannen njöt av fartygets lyxiga överflöd, på samma sätt som han njöt av flotta pullmanvagnar på tågresor och av jättelika öppna spisar, men värken i foten lade sordin på njutningen. Han var medveten om att de kroppsliga rubbningar som låg bakom värken var en följd av hans mångåriga vägran att lägga band på sitt umgänge med de finaste vinerna, maträtterna och cigarrerna. Smärtan påminde honom varje dag om att hans tid här på jorden närmade sig slutet.

Strax innan han begav sig ut på resan hade han sagt till en vän: ”Den här förlängningen av en mans liv är inte intressant, när han har fullbordat sitt verk och gjort det rätt väl.”

Mannen hette Daniel Hudson Burnham, och vid det laget var hans namn bekant i hela världen. Han var arkitekt och hade gjort sitt verk ”rätt väl” i Chicago, New York, Washington, San Francisco, Manila och många andra stora städer. Han och hans hustru Margaret var nu på väg med en atlantångare till Europa tillsammans med dotter och måg för att under hela sommaren göra en rundresa där. Burnham hade bestämt sig för det här fartyget, White Star-linjens ”Olympic”, därför att det var nytt och lyxigt och stort. Vid det tillfälle då han bokade resan var ”Olympic” det största skeppet i reguljär trafik, men bara tre dagar före avfärden hade ett systerfartyg – en tvilling som var en liten aning längre – berövat det den rangen när det avseglade på sin jungfrufärd. Burnham visste att tvillingfartyget i detta

16 • djävulen i den vita staden ögonblick förde en av hans närmaste vänner, målaren Francis Millet, över samma hav men i motsatt riktning.

När dagens sista solstrålar sökte sig in i Burnhams svit begav sig han och Margaret i väg mot förstaklass matsal på däcket nedanför. De tog hissen för att hans fot skulle slippa tortyren i den stora centraltrappan, men han gjorde det motvilligt eftersom han beundrade den konstnärliga utformningen av balustradernas spiralornamenterade smidesverk och den väldiga kupolen av järn och glas som uppfyllde skeppets inre med dagsljus. Den värkande foten hade lagt allt svårare hinder i vägen för hans rörlighet. Så sent som en vecka tidigare hade han drabbats av förödmjukelsen att han måste åka rullstol genom Union Station i Washington, den station som han hade ritat.

Mr och mrs Burnham superade för sig själva i förstaklassmatsalen på ”Olympic” och drog sig sedan tillbaka till sin svit, där Burnham återigen utan någon särskild anledning kom att tänka på Frank Millet. Impulsivt beslöt han att mitt på havet skicka en hälsning till Millet via fartygets kraftfulla Marconitelegraf.

Burnham kallade på en uppassare. En medelålders man med knivskarpa pressveck tog emot hans hälsning och gick upp med den tre däck till Marconihytten intill kommandobryggan. Efter en liten stund återvände han med hälsningen kvar i handen och meddelade att telegrafisten hade vägrat sända meddelandet.

Med värkande fot och uselt humör fordrade Burnham att uppassaren skulle gå tillbaka till telegrafisthytten och begära en förklaring.

Millet var aldrig långt borta ur Burnhams tankar, och det var inte heller det evenemang som hade sammanfört dem: den stora världsutställningen i Chicago 1893. Han hade varit en av Burnhams närmaste bundsförvanter under den långa, bitterljuva kampen om att få anordna utställningen. Dess officiella namn var Columbianska världsutställningen och det officiella syftet var att fira 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Amerika, men under ledning av Burnham, utställningens byggnadsdirektör, hade den formats till något förtrollande som blivit känt över hela världen som ”Den vita staden”.

Utställningen hade bara pågått i ett halvt år, men under den tiden hade grindvakterna registrerat 27,5 miljoner besökare, detta när landets hela befolkning uppgick till 65 miljoner. På sin bästa dag lockade utställningen 700 000 intresserade. Emellertid var det något av ett under att utställningen

ombord på ”olympic” • 17 alls hade blivit av. För att få den till stånd hade Burnham varit tvungen att brottas med en uppsjö av hinder, som vart och ett kunde ha – borde ha – omintetgjort den långt före öppningsdagen. Tillsammans hade han och hans arkitekter trollat fram en drömstad vars storslagenhet och skönhet överträffade allt som de var för sig skulle ha kunnat föreställa sig. Besökarna kom finklädda och med ytterst allvarsam uppsyn, som om de steg in i en katedral. Det fanns de som grät över utställningens skönhet. De fick smaka på ett nytt slags småtilltugg som kallades Cracker Jack och bestod av popcorn och jordnötter överdragna med karamell, och en ny frukosträtt med namnet Shredded Wheat, kuddar av klippt fullkornsvete som man åt med mjölk. Hela byar hade hämtats från Egypten, Algeriet, Dahomey och andra fjärran nejder, tillsammans med deras invånare. Enbart i avdelningen ”Gata i Kairo” var nästan tvåhundra egyptier engagerade, och den innehöll tjugofem byggnader, bland dem en teatersalong med femtonhundra sittplatser som presenterade en ny och skandalös underhållningsform för Amerika. Allt hos utställningen var exotiskt och framför allt storskaligt.

Den upptog en yta av 2,6 kvadratkilometer och fyllde mer än tvåhundra byggnader. En enda utställningshall hade så stor volym att den samtidigt kunde ha rymt Förenta staternas kongressbyggnad i Washington, Cheopspyramiden, katedralen i Winchester, Madison Square Garden i New York och Saint Paul’s Cathedral i London. Ett byggnadsverk som först förkastades som ett ”missfoster” blev utställningens symbol, en maskin som var så kolossal och skräckinjagande att den omedelbart överskuggade Alexandre Eiffels torn, som hade sårat Amerikas stolthet så djupt. Aldrig förut hade så många av historiens mest strålande ljus samlats på samma plats på samma gång. Bland dessa celebriteter kunde man notera Buffalo Bill, Theodore Dreiser, Susan B. Anthony, Jane Addams, Clarence Darrow, George Westinghouse, Thomas Edison, Henry Adams, ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern, Nikola Tesla, Ignacy Paderewski, Philip Armour och Marshall Field. Richard Harding Davis kallade utställningen ”den största händelsen i landets historia sedan inbördeskriget”.

Utan tvivel hade något magiskt hänt under den sommar då världsutställningen pågick, men även mörker hade drabbat arrangemanget. Tjogtals med arbetare hade blivit skadade eller dödade under byggandet av drömmen, och deras familjer dömdes därmed till fattigdom. Bränder hade tagit livet av ytterligare femton stycken, och en dråpare hade förvandlat avslutningsceremonin från något som skulle ha blivit seklets största fest till en jättelik begravning. Ännu värre saker hade utspelats, men sanningen om

18 • djävulen i den vita staden dem kom bara långsamt i dagen. En seriemördare hade varit i farten bland Burnhams vackra skapelser. Unga kvinnor som lockats till Chicago av utställningen och av utsikterna till ett självständigt liv hade försvunnit. De hade senast blivit sedda i eller i närheten av mördarens fastighet, som var ett helt kvarter lång och en parodi på allt som arkitekter satte högt. Inte förrän efter utställningen hade Burnham och hans kolleger fått kännedom om de plågade breven med beskrivningar av döttrar som kommit till Chicago och sedan slutat att ge några livstecken ifrån sig. Pressen spekulerade om att mängder av utställningsbesökare måste ha försvunnit i huset. Till och med de härdade medlemmarna av stadens Whitechapel Club, uppkallad efter Jack Uppskärarens jaktmarker i London, blev bestörta över det som kriminalpoliser till slut hittade inne i huset och över att sådana ohyggligheter hade kunnat försiggå så länge utan att upptäckas. Enligt den rationella förklaringen var skulden de förändringens krafter som under den tiden hade satt Chicago i jäsning. Med tanke på denna våldsamma oro var det begripligt att en ung och stilig läkares gärningar undgick uppmärksamhet, men efter hand som tiden gick började till och med sansade män och kvinnor att se honom i ett mindre rationellt ljus. Han beskrev sig själv som Djävulen och hävdade att hans kroppsform hade förändrats. Så många egendomliga saker började hända de män som hade dragit honom inför rätta att hans påstående verkade nästan trovärdigt.

För dem som var benägna att tro på övernaturliga ting räckte det som bevis att juryns ordförande dog.

Burnhams fot värkte. Däcket vibrerade. Var man än befann sig ombord kände man hur kraften i de tjugonio ångpannorna på ”Olympic” förmedlades uppåt genom skrovplåtarna. Det var det enda konstanta fenomen som – till och med i lyxhytterna och matsalarna och röksalongen, trots den påkostade mödan att få dessa utrymmen att se ut som om de hade hämtats direkt från slottet i Versailles eller en 1600-talsherrgård i England – avslöjade att man befann sig ombord på ett fartyg som drevs fram mot havets allra blåaste fjärran vidder.

Burnham och Millet hörde till de få av utställningens byggherrar som ännu var i livet. Så många andra hade gått bort. Olmsted och Codman.

McKim. Hunt. Atwood – på ett gåtfullt sätt. Och den där första förlusten, som Burnham fortfarande hade svårt att fatta. Snart skulle det inte finnas någon kvar, och utställningen skulle upphöra att existera som ett levande minne i någon människas medvetande.

ombord på ”olympic” • 19 Vilka återstod av nyckelpersonerna, förutom Millet? Bara Louis Sullivan: bitter, spritdoftande och arg över gud vet vad, men han drog sig inte för att ta vägen om Burnhams kontor för att vigga pengar eller sälja en målning eller en teckning.

Frank Millet verkade i alla fall fortfarande stark och kry och uppfylld av den fina mustiga humor som i så hög grad hade livat de långa nätterna under byggandet av utställningen.

Uppassaren kom tillbaka. Uttrycket i hans blick var förändrat. Han bad om ursäkt. Fortfarande kunde han inte få meddelandet ivägsänt, sa han, men nu hade han åtminstone en förklaring. En olycka hade drabbat Millets fartyg. Faktum var att ”Olympic” i det ögonblicket för full maskin stävade mot norr för att undsätta systerfartyget, med order att hämta ombord och ta hand om skadade passagerare. Mer visste han inte.

Burnham flyttade på benet, grinade illa och väntade på fler nyheter. Han hoppades att när ”Olympic” slutligen kom fram till olycksplatsen, skulle han hitta Millet och få höra honom berätta en fantastisk historia om resan.

I friden i sin salong slog Burnham upp dagboken.

Den natten mindes han utställningen med ökad skärpa.

första delen

FRUSEN MUSIK CHICAGO 1890–91

DEN SVARTA STADEN

Så lätt det var att försvinna.

Varje dag ankom tusen tåg till Chicago eller avgick därifrån. Många av dessa tåg medförde ensamstående unga kvinnor, som aldrig hade sett en storstad men nu hoppades kunna göra en av de största och mest hårdföra av dem till sitt hem. Jane Addams, stadsreformatorn som grundade Hull House i Chicago för att bedriva socialt arbete bland immigranter, skrev: ”Aldrig tidigare i civilisationens historia har ett så stort antal unga flickor plötsligt frigjorts från hemmets beskydd och tillåtits att utan tillsyn vandra kring på storstadens gator och att arbeta under främmande tak.” Kvinnorna sökte arbete som maskinskriverskor, stenografer, sömmerskor och väverskor. Männen som anställde dem var mestadels anständiga medborgare inriktade på effektivitet och vinst, men inte alltid. Den 30 mars 1890 satte en tjänsteman på First National Bank in en varning under rubriken ”Lediga platser” i Chicago Tribune för att upplysa kvinnliga stenografer om ”vår allt starkare övertygelse om att ingen helt igenom hederlig affärsman som ej drabbats av senilitet annonserar efter en kvinnlig stenograf som är blond, attraktiv, alldeles ensam i staden eller villig att sända sitt foto. Alla sådana annonser röjer uppenbara tecken på en vulgär sinnesattityd, och vi finner det ej tryggt för någon enda dam att svara på annonser med sådana otillständiga formuleringar.”

Kvinnorna gick till sina arbeten på gator som slingrade sig förbi barer, spelhus och bordeller. Osedlighet frodades, med myndigheternas goda minne. ”De salonger och sovrum där hederligt folk bodde var (liksom i dag) tämligen trista ställen”, skrev författaren, dramatikern och kriminalreportern Ben Hecht på sin ålders höst, då han försökte förklara de kvardröjande dragen av det gamla hårdkokta Chicago. ”Det var på sätt och vis betryggande för människor att veta att djävulen utanför deras fönster var i full fart med upptåg och rackartyg i flammande svaveleld.” Med en bild som skulle komma att visa sig bara alltför träffande liknade Max Weber staden vid ”en människa avflådd sin hud”.

24 • djävulen i den vita staden Anonym död drabbade tidigt och ofta. Vart och ett av dessa tusen tåg som ankom till staden och återigen lämnade den gjorde det i markplanet.

Man kunde stiga ut från en trottoarkant och bli ihjälkörd av ett tåg tillhörigt bolaget Chicago Limited. Varenda dag dödades i genomsnitt två människor vid stadens järnvägskorsningar. Deras skador var groteska. Fotgängare plockade upp avklippta huvuden. Det fanns andra faror. Spårvagnar föll från klaffbroar. Hästar skenade och släpade in vagnar i folksamlingar.

Bränder tog ett tiotal liv om dagen. Det uttryck tidningarna allra helst använde om de ihjälbrända var ”stekta”. Man kunde bli smittad med difteri, tyfys, kolera och influensa. Och det begicks mord. Under den tid utställningen byggdes och pågick steg kurvan över de dödsfall som män och kvinnor förorsakade varandra brant i hela landet men framför allt i Chicago, där polisen tvingades konstatera att den saknade både det manskap och den kunskap som behövdes för att bemästra det ökande antalet brott.

Under de första sex månaderna 1892 inträffade nästan åttahundra dödsfall orsakade av våld. Fyra om dagen. De flesta var banala och en följd av rånöverfall, gräl eller svartsjuka. Män sköt kvinnor, kvinnor sköt män och barn sköt varandra av misstag. Men allt detta kunde man förstå. Ingenting i stil med morden i Whitechapel hade inträffat. Jack Uppskärarens femmordsorgie år 1888 hade trotsat alla förklaringar och över hela Amerika fängslat läsare som inte kunde föreställa sig att något sådant skulle kunna hända i deras egna hemstäder.

Men situationen var på väg att förändras. Vart man än såg verkade gränsen mellan det anständiga och det orättfärdiga vara stadd i upplösning.

Kvinnorättskämpen Elizabeth Cady Stanton argumenterade till förmån för skilsmässa. Brottmålsadvokaten Clarence Darrow ivrade för fri kärlek. En ung kvinna vid namn Borden tog livet av sina föräldrar.

Och i Chicago steg en ung stilig läkare av ett tåg med läkarväskan i handen. Han trädde ut i en värld av larm, rök och ånga, en miljö mättad med de ampra lukterna av slaktade kor och svin. Han fattade tycke för den.

Breven kom senare, från familjer med namnen Cigrand, Williams, Smythe och otaliga andra, adresserade till den egendomliga dystra Borgen vid korsningen av Sixty-third Street och Wallace Street med böner om att få veta var döttrar och dotterdöttrar höll hus.

Det var så lätt att försvinna, så lätt att förneka all kännedom, så otroligt lätt att i röken och bullret dölja att något mörkt hade slagit rot.

Detta var Chicago kort före öppnandet av historiens största utställning.

”BEKYMREN HAR BARA BÖRJAT”

På eftermiddagen måndagen den 24 februari 1890 samlades tvåtusen personer på trottoaren och gatan utanför tidningen Chicago Tribunes redaktion, på samma sätt som liknande skaror skockades utanför var och en av stadens tjugoåtta andra tidningar, samt i hotellvestibuler, på barer och utanför telegrambyråerna Western Union och Postal Telegraph Company.

Folksamlingen utanför Tribune omfattade affärsmän, bokhållare, handelsresande, stenografer, poliser och minst en barberare. Expressbud stod beredda att skynda i väg så snart det fanns nyheter värda att rapportera. Luften var kylig. Rök fyllde tomrummen mellan husen och minskade sikten till bara ett par kvarter. Då och då röjde poliser väg för någon av stadens ljusgula spårvagnar, som kallades ”greppvagnar” eftersom förarna kopplade fast dem vid en ständigt löpande kabel under gatan. Långkärror fulla med grosshandelsvaror skramlade fram över gatstenarna, dragna av väldiga hästar som pustade ut ånga som steg upp mot skumrasket ovanför.

Väntan var spänd, för Chicago var en plats mån om sin stolthet. I varje vrå av staden granskade folk ansiktet på butiksägare, droskkuskar, kypare och hotellpojkar för att se om nyheten redan hade kommit och om den var god eller dålig. Dittills hade det varit ett fint år. Chicagos invånartal hade för första gången nått en miljon och gjort staden till landets näst folkrikaste efter New York, även om griniga invånare i Philadelphia, som förut låg på andra plats, inte var sena att framhålla att Chicago ägnat sig åt bedrägeri genom att inkorporera stora markområden lagom till 1890 års decenniefolkräkning.

Chicago ruskade på axlarna åt krypskyttet. Var man stor, så var man. Om man fick framgång den här dagen skulle det äntligen göra slut på östkustens uppfattning att Chicago inte var något annat än en penninglysten avkrok med svinslakterier; ett misslyckande skulle betyda en förödmjukelse som staden inte kunde hämta sig från i första taget, med tanke på att dess ledande män hade skrutit med att Chicago måste avgå med segern. Det var det skrävlet, inte den envisa blåsten från sydväst, som hade fått New Yorkredaktören Charles Anderson Dana att ge Chicago öknamnet ”Den uppblåsta staden”.

26 • djävulen i den vita staden På sitt kontor överst i den elva våningar höga byggnaden ”The Rookery” kände två män denna spänning starkare än de flesta: det var Daniel Burnham, 43 år, och hans kompanjon John Root, nyligen fyllda 40. De hade deltagit i hemliga samtal, fått vissa garantier och gått så långt som att göra rekognoseringsutfärder till avsides delar av staden. De var Chicagos ledande arkitekter, de hade varit först med att bygga högt och ritat landets allra första byggnad som kom att kallas skyskrapa. Varje år blev ett nytt hus ritat av dem högst i världen, verkade det som. När de flyttade in i The Rookery vid La Salle Avenue och Adams Street, ett härligt ljusfyllt bygge ritat av Root, såg de vyer över sjön och staden som inga andra än byggnadsarbetare förut hade skådat. De visste emellertid att dagens händelse rymde möjligheten att få deras dittillsvarande framgångar att verka futtiga.

Nyheten skulle komma med telegram från Washington. Tribune skulle få det från en av tidningens egna reportrar. Dess redaktörer, textredigerare och sättare skulle ställa samman extraupplagor, medan eldarna skyfflade in kol i pannorna till tidningens ångdrivna pressar. Ett redaktionsbiträde skulle klistra upp varje ankommande nyhetsbulletin i ett fönster, vänd utåt så att förbipasserande fotgängare kunde läsa den.

Strax efter klockan fyra enligt lokal standardtid för järnvägarna tog Tribune emot det första telegrammet.

Inte ens Burnham kunde med säkerhet säga vem som först hade lagt fram förslaget. Det verkade som om många hade fått idén samtidigt – den ursprungliga avsikten hade bara varit att Chicago skulle anordna en världsutställning för att fira 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Nya världen.

Till att börja med vann idén knappt något bifall. Amerika var uppfyllt av den energiska satsning på att nå rikedom och makt som hade inletts efter inbördeskrigets slut och verkade inte ha något större intresse av att fira sitt avlägsna förflutna. Sedan gjorde fransmännen 1889 något som väckte allas uppmärksamhet.

I Paris, på Champ-de-Mars, Marsfältet, öppnade Frankrike L’Exposition Universelle, en världsutställning som var så stor och pampig och exotisk att när besökarna gick därifrån var de övertygade om att ingen annan utställning skulle skulle kunna överträffa den. Mitt på utställningsområdet höjde sig ett torn av järn 300 meter mot skyn, långt högre än något annat byggnadsverk på jorden. Tornet tillförsäkrade inte bara konstruktören Alexandre Gustave Eiffel evig ryktbarhet, utan det var också ett åskådligt bevis på att Frankrike hade manövrerat bort Förenta staterna från tätpositionen på järn-

frusen musik • 27 och stålområdet, trots Brooklynbron, järnvägsbygget Hästskokurvan och andra obestridliga prestationer av amerikanska ingenjörer.

Förenta staterna hade sig självt att skylla för det intrycket. I Paris hade Amerika bara gjort en halvhjärtad ansträngning att visa upp sina konstnärliga, industriella och vetenskapliga framgångar. ”Vi kommer att räknas bland de nationer som har visat sig föga aktsamma om sin framtoning”, skrev Chicago Tribunes korrespondent i Paris den 13 maj 1889. Andra nationer hade, fortsatte han, byggt upp avdelningar präglade av värdighet och stil, medan de amerikanska utställarna hade åstadkommit ett virrvarr av paviljonger och kiosker utan några konstnärliga riktlinjer eller någon enhetlig plan. ”Resultatet är ett sorgligt sammelsurium av bodar, stånd och basarer som ofta är osköna var för sig och absurda sammantagna.” Frankrike hade tvärtom satsat allt det kunde på att försäkra sig om att dess storhet gjorde alla överväldigade.”Andra nationer är inte rivaler”, skrev korrespondenten, ”de tjänar blott till att framhäva Frankrike, och torftigheten i deras paviljonger bildar, som avsikten var, endast en bakgrund till Frankrikes storhet, dess rikedom och dess glans.”

Till och med Eiffels torn, som av önsketänkande amerikaner förutspåddes bli en misslyckad skapelse som i all framtid skulle vanpryda Paris vackra stadsbild, visade sig ha en oväntad strålkraft med sin elegant svepande bas och avsmalnande spira som förde tankarna till strimman efter en raket som sköt i höjden. Denna förödmjukelse var outhärdlig. Amerikas stolthet över sin växande makt och internationella ställning hade blåst upp patriotismen till ny styrka. Nationen måste få tillfälle att gå förbi fransmännen, och inte minst genom att övertrumfa Eiffel. Tanken att anordna en stor utställning för att fira Columbus upptäckt av Amerika blev plötsligt oemotståndlig.

Först ansåg de flesta amerikaner att om en utställning för att hedra nationens djupaste rötter skulle hållas någonstans, så borde den rätta platsen vara Washington, huvudstaden. Till att börja med instämde även Chicagotidningarna, men efter hand som idén om en utställning tog form kom andra storstäder att se den som något eftersträvansvärt, framför allt på grund av den ökade status vinnaren skulle få, vilket var en mäktig lockelse under denna epok, då rangstolthet endast överträffades av bördsstolthet.

Plötsligt ville New York och St. Louis ha utställningen. Washington gjorde anspråk på äran därför att det var medelpunkt för regeringen, New York därför att det var medelpunkt för allting. Ingen brydde sig om vad St. Louis tyckte, men staden fick en liten klapp på axeln för sin djärvhet.

Ingenstans var lokalpatriotismen starkare än i Chicago, där folk talade

28 • djävulen i den vita staden om ”Chicagoandan” som om den var en konkret påtaglig kraft, och de yvdes över hur fort de hade återuppbyggt staden efter storbranden 1871. De hade inte bara reparerat den; de hade också gjort den till landets ledande stad inom handel, tillverkningsindustri och arkitektur. All stadens rikedom hade emellertid inte lyckats rubba den vitt spridda uppfattningen att Chicago var en andra rangens stad som satte slaktade svin högre än Beethoven. New York var landets huvudstad beträffande kultur och social förfining, och New Yorks främsta medborgare och tidningar påminde ständigt Chicago om det.

Om utställningen anordnades på rätt sätt – om den övertrumfade Paris – kunde den en gång för alla utplåna den åsikten. När redaktörerna för Chicagos dagstidningar såg att New York gav sig in i tävlingen började de ställa frågan: varför inte Chicago? Tribune varnade för att ”New Yorks hökar, ormvråkar, gamar och andra orena krypande, krälande och flygande rovdjur sträcker ut klorna för att lägga beslag på utställningen”.

Den 29 juni 1889 tillkännagav Chicagos borgmästare DeWitt C. Cregier att en kommitté bestående av 250 av stadens mest framstående män hade tillsatts. Kommittén sammanträdde och antog en resolution vars avslutande mening löd: ”De män som har medverkat till att bygga Chicago vill ha utställningen, och eftersom deras anspråk är rättmätigt och väl underbyggt, avser de att få den.”

Emellertid hade kongressen avgörandet i sin hand, och nu hade tiden kommit för den slutliga omröstningen.

Ett redaktionsbiträde på Tribune gick fram till fönstret och klistrade upp den första bulletinen. Den inledande delröstningen hade gett Chicago övertaget med en stor marginal, 115 röster mot New Yorks 72. Därnäst följde St. Louis, sedan Washington. En kongressledamot motsatte sig att man över huvud taget skulle ordna en utställning och röstade på pin kiv för Cumberland Gap. När de församlade utanför Tribune såg att Chicago låg före New York med 43 röster brast de ut i jubelrop, visslingar och applåder.

Alla var dock på det klara med att Chicago fortfarande saknade 38 röster för att uppnå den enkla majoritet som krävdes för att få hålla utställningen.

Andra delröstningar följde. Dagsljuset bleknade till tunn buljong. Trottoarerna fylldes av män och kvinnor som hade slutat sina arbeten. Maskinskriverskor – de kvinnor som hanterade de senaste kontorsapparaterna – strömmade ut från The Rookery, Montauk och andra skyskrapor. Under kapporna var de iförda den allmänt brukliga vita blus och långa svarta kjol som så starkt frammanade tangenterna på deras Remingtonmaskiner.

frusen musik • 29 Droskkuskar svor och lugnade sina hästar. En lykttändare kilade längs utkanten av folksamlingen och tände gaslågorna på toppen av gjutjärnsstolpar. Plötsligt sprang det fram färger överallt: de gula spårvagnarna och de blå uniformerna på telegrampojkar som ilade förbi med väskor fulla av glädje och sorg, droskkuskar som tände de röda nattlyktorna baktill på sina kabrioletter, ett stort förgyllt lejon som låg på huk utanför hattbutiken tvärsöver gatan. I de höga husen ovanför blommade gasljus och elektriskt ljus upp i skymningen som prästkragar.

Redaktionsbiträdet på Tribune visade sig på nytt i tidningens fönster, den här gången med resultatet av den femte delröstningen. ”Den dystra stämning som sänkte sig över mängden var tung och kall”, noterade en reporter. New York hade ökat med femton röster, Chicago bara med sex.

Skillnaden mellan dem hade minskat. Barberaren i hopen framhöll för alla i närheten att New Yorks nya röster måste ha kommit från kongressledamöter som förut hade hållit på St. Louis. Detta avslöjande föranledde en armélöjtnant, Alexander Ross, att deklarera: ”Mina herrar, jag är beredd att omvittna att vem som helst från St. Louis skulle kunna stjäla kyrksilvret.”

En annan man ropade: ”Eller förgifta sin frus hund.” Det senare uttalandet väckte allmänt bifall.

New Yorks grupp i Washington, bland dem Chauncey Depew, ordförande i New York Central Railroad och en av tidens mest uppskattade vältalare, anade att vinden hade vänt och föreslog ett uppehåll till nästa dag. När församlingen utanför Tribune fick veta det buade och väste den, eftersom den helt riktigt tolkade gruppens yrkande som en manöver för att vinna tid och lobba för fler röster.

Yrkandet avslogs, men kongressen beslöt att lägga in en kort paus. Skaran av människor stannade kvar på plats.

Efter den sjunde delröstningen var Chicago bara en röst från majoritet.

New York hade faktiskt tappat mark. En tystnad sänkte sig över gatan.

Droskor bromsade in. Poliserna struntade i de allt längre kedjorna av spårvagnar som sträckte sig åt vänster och höger som en jättelik kadmiumgul mur. Passagerare steg av och väntade på nästa tillkännagivande med blicken fäst vid Tribunes fönster. Kablarna som brummade fram under gatubeläggningen slog an en mollton av spänning och höll kvar den.

Inom kort visade sig en ny man i tidningens fönster. Han var lång, smal och ung och hade svart skägg. Nu betraktade han folkmassan med uttryckslöst ansikte. I ena handen höll han en klisterburk, i den andra en pensel och ett pappersark. Han tog god tid på sig och lade arket på ett bord,

30 • djävulen i den vita staden utom synhåll, men alla där utanför kunde på hans axelrörelser se vad han gjorde när han långsamt och omständligt skruvade locket av klisterburken.

Det vilade något gravallvarligt över ansiktet, som om han stod och såg ner på en kista. Omsorgsfullt strök han klister på arket. Det tog honom en god stund att lyfta upp det till fönstret.

Ansiktsuttrycket förändrades inte. Han klistrade arket mot rutan.

Burnham väntade. Hans kontorsrum vette liksom Roots mot söder för att tillfredsställa deras längtan efter naturligt ljus – en allmänt utbredd längtan i Chicago där gaslågorna, som fortfarande var den vanligaste formen för konstgjord belysning, inte i någon högre grad lyckades lätta upp stadens konstanta kolröksskymning. Elektriska glödlampor, ofta i armaturer som kombinerade gas och elektricitet, hade just börjat lysa upp de nyaste husen, men på sätt och vis förvärrade de problemet eftersom de krävde en elgenerator i källaren, driven av ånga från koleldade pannor. Efter hand som dagsljuset dog bort gjorde gaslyktorna på gatorna och i husen där nere att röken glimmade mattgult. Burnham hörde bara väsandet av gas från lamporna i hans rum.

Det faktum att han nu befann sig här, i en så upphöjd position med ett kontor så högt ovanför staden, skulle sannerligen ha överraskat och glatt hans hädangångne far.

Daniel Hudson Burnham föddes den 4 september 1846 i Henderson i delstaten New York. Familjen hyllade swedenborgska ideal som lydnad, självtukt och pliktuppfyllelse i det allmännas tjänst. År 1855, då Daniel var nio år, flyttade familjen till Chicago där fadern etablerade en framgångsrik grosshandel i läkemedelsbranschen. Daniel var en medelmåttig skolgosse: ”arkivet på Gamla Centralskolan visar att han ofta hamnade så lågt som på 55 procent”, upptäckte en journalist, ”och 81 procent tycks vara det högsta han någonsin uppnådde”. Han var emellertid en mycket skicklig tecknare och skissade ständigt. När han var arton år skickades han av fadern till östkusten för att studera hos privatlärare och förbereda sig för inträdesproven på Harvard och Yale. Pojken visade sig lida av svårartad examensångest. ”Jag reste till Harvard tillsammans med två män som var mindre väl förberedda än jag”, berättade han. ”Båda klarade sig galant men jag blev underkänd, efter att ha suttit av två eller tre provskrivningar utan att kunna skriva ett ord.” Samma sak hände på Yale. Båda universiteten vägrade att anta honom. Det glömde han aldrig.

Hösten 1867 återvände Burnham vid tjugoett års ålder till Chicago. Nu

frusen musik • 31 sökte han arbete på ett fält där han kanske skulle kunna lyckas och tog anställning som ritare på arkitektbyrån Loring & Jenney. Han hade funnit sin kallelse, skrev han 1868 och meddelade föräldrarna att han ville bli ”den störste arkitekten i staden eller landet”. Följande år drog han emellertid i väg till Nevada tillsammans med några goda vänner för att försöka sig på att utvinna guld. Han misslyckades. Han ställde upp i valet till Nevadas delstatskongress och misslyckades där också. Då åkte han utblottad tillbaka till Chicago i en godsfinka och började på L. G. Laureans arkitektbyrå. Sedan kom oktober 1871: en ko, en lykta, förvirring och blåst. Den stora branden i Chicago utplånade nästan artontusen hus och gjorde mer än hundratusen människor hemlösa. Förstörelsen utlovade arbete utan slut åt stadens arkitekter, men Burnham sade upp sig. Han sålde slipat planglas, och misslyckades. Han blev apoteksbiträde, och slutade. Han skrev: ”I familjen finns en benägenhet att tröttna på att syssla länge med samma sak.”

Förtretad och orolig presenterade Burnhams far år 1872 sonen för en arkitekt vid namn Peter Wight, som tog intryck av den unge mannens teckningsförmåga och anställde honom som ritare. Burnham var då tjugofem år. Han tyckte om Wight och han tyckte om arbetet, och han fäste sig särskilt vid en av Wights andra ritare, en sydstatare som hette John Wellborn Root och var fyra år yngre. Root föddes den 10 januari 1850 i Lumpkin i Georgia och var ett musikaliskt underbarn som kunde sjunga innan han lärde sig tala. Under inbördeskriget, när Atlanta låg i rykande ruiner, hade Roots far smugglat ut honom till Liverpool ombord på en konfedererad blockadbrytare. Root lyckades bli antagen till studier i Oxford, men innan han hade hunnit bli klar med sin examen slutade kriget, och fadern kallade tillbaka honom till Amerika och hans nya hem i New York, där den unge mannen studerade väg- och vattenbyggnad vid New York University och blev ritare hos den arkitekt som senare skapade Saint Patrick’s Cathedral.

Burnham blev genast fäst vid Root. Han beundrade Roots vita hy och muskulösa armar, och hans hållning vid ritbordet. De blev vänner och sedan kompanjoner. Sin första inkomst registrerade de tre månader innan 1873 års depression ströp landets ekonomi. Den här gången höll dock Burnham ut. Något i kompanjonskapet med Root stärkte honom. Det fyllde ett tomrum och stimulerade bådas talanger. De kämpade för att få egna uppdrag och lejde under tiden ut sina tjänster till andra mer etablerade företag.

En dag år 1874 klev en man in på deras byrå och förändrade i ett slag deras liv. Han var svartklädd och såg ordinär ut, men i hans förflutna fanns det blod, död och stora vinster i överväldigande mängd. Den han sökte var

32 • djävulen i den vita staden Root, men Root var bortrest. I stället presenterade han sig för Burnham som John B. Sherman.

Han behövde inte förtydliga vem han var. Som verkställande direktör för Union Stock Yards, Chicagos stora slakterier, härskade Sherman över ett blodigt rike som sysselsatte 25 000 män, kvinnor och barn och varje år slaktade fjorton miljoner djur. Direkt och indirekt var inemot en femtedel av Chicagos invånare beroende av slakterierna för sin försörjning.

Sherman fattade tycke för Burnham. Han uppskattade hans styrka, hans stadiga blå blick och hans självsäkra sätt att föra samtalet. Sherman gav byrån i uppdrag att bygga en villa åt honom på Prairie Avenue i korsningen med Twenty-first Street. Flera andra av Chicagos pampar bodde i närheten, och då och då kunde man få se Marshall Field, George Pullman och Philip Armour promenera i sällskap till arbetet som en trio av titaner i svart. Root skissade utkast till ett hus i tre våningar med gavlar och sadeltak, av rött tegel, mattgul sandsten, blå granit och svart skiffer. Burnham renritade utkasten och övervakade bygget. Han råkade stå i entrén till villan och begrunda arbetet, när en ung man med en aning högdraget sätt och egendomligt svassande gång – det var inte fråga om fåfänga utan en medfödd missbildning – kom fram till honom och presenterade sig som Louis Sullivan. Namnet sa inte Burnham något. Inte ännu. Sullivan och Burnham samtalade. Sullivan var arton år, Burnham tjugoåtta. Burnham berättade i förtroende för Sullivan att han inte tänkte nöja sig med att bara bygga hus. ”Min tanke är att skapa en stor affärsrörelse”, sa han, ”för att hantera stora saker, göra affärer med stora affärsmän och bygga upp en stor organisation, för man kan inte hantera stora saker om man inte har en stor organisation.”

John Shermans dotter Margaret brukade också besöka byggplatsen. Hon var ung, söt och blond och kom ofta på besök, under förevändning att hennes väninna Della Otis bodde på andra sidan gatan. Margaret tyckte verkligen att huset var mycket fint, men det hon beundrade allra mest var arkitekten, som verkade så hemmastadd bland travarna av sandsten och virke.

Det tog ett tag, men sedan gick det upp ett ljus för Burnham. Han friade till henne. Hon sa ja, och förlovningstiden förlöpte problemfritt. Sedan inträffade en skandal. Burnhams äldre bror hade förfalskat checkar och skadat deras fars grosshandelsfirma. Burnham sökte genast upp Margarets far för att bryta förlovningen, eftersom han menade att den inte kunde bestå i skuggan av en skandal. Sherman förklarade att han respekterade Burnhams hederskänsla men inte ville godta att han drog sig ur. Han sa lågmält: ”Det finns ett svart får i varje familj.”

frusen musik • 33 Längre fram skulle den äkta maken Sherman rymma till Europa med dottern till en god vän.

Burnham och Margaret gifte sig den 20 januari 1876. Sherman köpte ett hus åt dem vid Forty-third Street och Michigan Avenue, nära sjön men också nära slakterierna, vilket var än viktigare. Han ville ha dem inom räckhåll. Visserligen gillade han Burnham och såg med välvilja på äktenskapet, men han litade inte helt på den unge arkitekten. Han tyckte att Burnham drack för mycket.

Shermans tvivel på Burnhams karaktär färgade inte av sig på hans respekt för Burnhams skicklighet som arkitekt. Han beställde andra byggen.

Sitt största förtroendebevis gav han när han bad Burnham & Root bygga en infartsportal till Union Stock Yards som skulle återspegla slakteriernas växande betydelse. Resultatet blev Stone Gate, Stenporten, tre valvbågar av Lemontkalksten med takbeklädnad av koppar och över mittvalvet den inhuggna bysten – säkert Roots idé – av John Shermans favorittjur Sherman.

Porten blev ett landmärke som har stått kvar ända in på 2000-talet, långt efter det att det sista svinet hade vandrat mot evigheten över den väldiga träramp som kallades Suckarnas bro. Även Root gifte sig med en dotter ur slakterikretsen, men hans erfarenhet blev dystrare. Han ritade ett hus åt John Walker, som var styrelseordförande för slakterierna, och blev bekant med Walkers dotter Mary. Under deras förlovningstid insjuknade hon i tuberkulos. Sjukdomen fick ett allt starkare grepp om henne, men Root höll fast vid förlovningen trots att det stod klart för alla att han skulle komma att gifta sig med en döende kvinna.

Vigseln hölls i huset som Root hade ritat. En god vän till dem, poeten Harriet Monroe, väntade tillsammans med de andra gästerna på att bruden skulle visa sig i trappan. Monroes syster Dora var den enda brudtärnan.”En lång väntan skrämde oss”, skrev Harriet Monroe senare, ”men till slut visade sig bruden stödd på sin fars arm likt en vålnad på trappavsatsen, och sakta, ack så dröjande med det tunga sidensläpet efter sig steg hon nedför den breda trappan och gick över golvet till burspråksfönstret, som var smyckat med blommor och rankor. Intrycket var kusligt sorgligt.” Roots brud var mager och blek och kunde bara viska sina vigsellöften. ”Hennes festliga utstyrsel föreföll vara utsmyckning på en dödskalle”, skrev Harriet Monroe.

Innan sex veckor hade gått var Mary Walker Root död. Två år senare gifte sig Root med brudtärnan Dora Monroe och krossade troligen hennes poetsysters hjärta. Det förefaller stå utom all diskussion att även Harriet Monroe var förälskad i Root. Hon bodde i närheten och besökte ofta det

34 • djävulen i den vita staden äkta paret i deras hem vid Astor Place. År 1896 gav hon ut en biografi över Root som skulle ha fått en ängel att rodna. Längre fram beskrev hon i sin memoarbok A Poet’s Life Roots äktenskap med hennes syster som ”så fullkomligt lyckligt att mina egna drömmar om lycka, som bekräftats av detta föredöme, fordrar en lika säll uppfyllelse och icke skulle kunna godta något mindre än dess like”. Men Harriet fann aldrig dess like utan ägnade i stället sitt liv åt dikten och grundade med tiden tidskriften Poetry, där hon publicerade Ezra Pound och bidrog till att ge honom en nationell berömmelse.

Root och Burnham hade goda tider. En flod av uppdrag strömmade till deras byrå, därför att Root lyckades lösa ett problem som hade förföljt byggmästare i Chicago ända sedan staden grundades. Genom att lösa det hjälpte han staden att bli skyskrapornas födelseort, trots att marken där inte kunde ha varit mindre lämpad för detta.

På 1880-talet upplevde Chicago en explosiv tillväxt som fick tomtpriserna att raka i höjden på ett sätt som ingen hade kunnat föreställa sig. Det skedde framför allt inom den centrala ”The Loop”, Öglan, så kallad på grund av att spårvagnslinjerna gick i cirkelformade sträckningar. När tomtpriserna steg sökte markägarna metoder att förbättra avkastningen av sina investeringar. Himlen lockade.

Det mest grundläggande hindret för att bygga på höjden var gränserna för människans förmåga att gå i trappor, särskilt efter de måltider folk satte i sig på 1800-talet, men detta hinder hade undanröjts genom hissens tillkomst och, vilket var lika viktigt, Elisha Graves Otis konstruktion av en säkerhetsanordning som bromsade in en hiss som föll fritt. Andra stötestenar fanns dock kvar, och den väsentligaste av dem var Chicagos mark, vars komplicerade beskaffenhet fick en ingenjör att beskriva utmaningen att anlägga grunder där som ”troligen utan sin like i knivighet någon annanstans i världen”. Berggrunden låg 42 meter under markytan, vilket var alltför djupt för att byggnadsarbetarna skulle kunna nå ner till den på något som helst ekonomiskt och riskfritt sätt med de byggmetoder som stod till buds på 1880-talet. Mellan den nivån och markytan fanns det en blandning av sand och lera som var så mättad med vatten att ingenjörerna kallade den ”gombosoppa”. Den trycktes ihop redan under tyngden av anspråkslösa hus och fick arkitekterna att rutinmässigt planera sina byggnader med trottoarer som slöt an till bottenvåningen en decimeter över jämviktsplanet, i förhoppning om att trottoarerna skulle komma i rätt läge när byggnaden satte sig och drog dem med sig ner.

Det fanns bara två kända sätt att lösa problemet med markens beskaffen-

frusen musik • 35 het: antingen bygga låga hus och därmed undvika att problemet uppstod, eller också driva ner kassuner till berggrunden. Den senare tekniken krävde att arbetarna grävde ut djupa schakt, stöttade väggarna och pumpade schakten så fulla med luft att det höga trycket höll undan vattnet, en metod som var beryktad för att vålla dykarsjuka med dödlig utgång och huvudsakligen begagnades av brobyggare, eftersom de inte hade något annat val.

John Augustus Roebling hade använt sig av kassuner vid det berömda bygget av Brooklynbron, men metoden hade använts redan tidigare i Förenta staterna, mellan 1869 och 1874, när James B. Eads byggde en bro över Mississippi vid St. Louis. Eads upptäckte att arbetarna började drabbas av tryckfallssjuka efter att ha varit nere tjugo meter under marken, ungefär halva det djup som en kassun skulle behöva nå ner till i Chicago. Av de trehundrafemtiotvå man som arbetade på brons beryktade östra kassun tog tryckrelaterade sjukdomar livet av tolv, gjorde två till invalider för livet och skadade sextiosex andra, en olycksfallsfrekvens på mer än 20 procent.

Men Chicagos markägare ville ha vinst, och i stadens centrum betydde vinst höjd. En investerare från Massachusetts, Peter Chardon Brooks III, gav 1881 Burnham & Root uppdraget att bygga den högsta kontorsbyggnad som någonsin uppförts i Chicago, en byggnad som han tänkte kalla The Montauk. Tidigare hade han gett dem deras första stora uppdrag i centrum, det sju våningar höga komplexet Grannis Block. Burnham berättade att i den byggnaden ”började vår originalitet framträda … Den var ett underverk. Alla kom dit för att se på den, och staden var stolt över den.” De flyttade byrån till byggnadens översta våning (vilket råkade vara en potentiellt livsfarlig flytt, men det visste ingen då). Nu ville Brooks att den nya byggnaden skulle bli 50 procent högre,”om”, som han sa,”marken kan bära den”.

Brooks gjorde snart kompanjonerna frustrerade. Han var kinkig och sparsam och verkade inte bry sig om hur huset såg ut, bara det var funktionellt. Han gav instruktioner som med många år föregrep Louis Sullivans berömda maning att formen måste följa funktionen. ”Hela byggnaden ska vara till för användning, inte för utsmyckning”, skrev Brooks. ”Dess skönhet kommer att ligga i dess anpassning efter ändamålet.” Inget skulle skjuta fram från fasaden, inga vattenkastare, inga frontoner, eftersom framskjutande detaljer samlade smuts. Han ville att alla rör skulle vara friliggande. ”Det där döljandet av rör är ett stort misstag, de bör ligga öppet och om nödvändigt vara omsorgsfullt och elegant målade.” Hans sparsamhet sträckte sig ända till husets badrum. Enligt Roots ritningar skulle det vara

36 • djävulen i den vita staden skåp under handfaten. Brooks gjorde invändningar. Ett skåp var ”även en bra gömma för smuts och för möss”.

Den svåraste delen av Montaukbyggnaden var grunden. Först tänkte Root begagna sig av en teknik som Chicagoarkitekter hade använt sedan 1873 för att bära upp byggnader av normal höjd. Arbetarna skulle bygga pyramider av sten på bottenplattan. De breda baserna på pyramiderna fördelade tyngden och minskade sättningen; de smala topparna var fästen för pelare som bar upp tyngden. Emellertid skulle pyramiderna behöva vara kolossala och källaren förvandlad till ett Giza av sten för att bära upp tio våningar av sten och tegel. Brooks gjorde invändningar även på den punkten.

Han ville att källaren skulle vara fri för ångpannorna och generatorn.

När lösningen första gången föll Root in måste den ha verkat för enkel för att duga. Han tänkte sig att man skulle gräva ner till det första någorlunda fasta lerlagret, den så kallade skenhällan, och där gjuta en cirka sextio centimeter tjock cementplatta. Ovanpå den skulle arbetarna lägga ett skikt av stålskenor från plattans ena ände till den andra, och ovanpå detta ett nytt likadant skikt i rät vinkel. Ytterligare skikt skulle placeras ut på samma sätt.

När sedan detta gallerverk av stål var klart, skulle man gjuta in det i Portlandcement och på så vis åstadkomma ett slags bred, styv flotte som Root kallade en flytande grund. Det han i praktiken föreslog var en konstgjord berggrund, som också skulle fungera som källargolv. Brooks gillade förslaget.

När Montaukbyggnaden stod färdig var den så nymodig och så hög att den trotsade all beskrivning med gängse termer. Ingen vet vem som myntade namnet, men det passade, och Montaukbyggnaden blev den första som döptes till ”skyskrapa”. Thomas Talmadge, som var arkitekt och kritiker i Chicago, skrev: ”Det Chartres betydde för den gotiska katedralen, det betydde Montaukbyggnaden för den höga kontorsbyggnaden.”

Det var en blomstringstid för arkitektoniska nyskapelser. Hissarna blev snabbare och säkrare. Glastillverkarna lärde sig att fabricera allt större flak av slipat planglas. William Jenney på firman Loring & Jenney, där Burnham inledde sin bana som arkitekt, ritade den första byggnaden som hade en bärande metallstomme, där uppgiften att bära upp byggnaden flyttades från ytterväggarna till ett inre skelett av järn och stål. Burnham och Root insåg att Jenneys uppfinning befriade byggmästarna från de sista fysiska hindren för att gå upp i höjden. De utnyttjade den till att bygga ständigt högre byggnader, hela städer i skyn befolkade av ett helt nytt släkte av affärsmän, som av en del kallades ”klippbor”. Det här var män, skrev Lincoln Steffens, ”som

frusen musik • 37 inte vill ha ett kontor om det inte ligger i höjden där luften är sval och frisk och utsikten vidsträckt och vacker, och där det råder tystnad i affärernas hjärta”.

Burnham och Root blev förmögna. Inte förmögna som Pullman, inte tillräckligt för att räknas till samhällets högsta toppar vid sidan av Potter Palmer och Philip Armour, eller för att deras fruars klänningar skulle beskrivas i Chicagotidningarna, men förmögnare än någon av dem hade förväntat sig, tillräckligt för att Burnham varje år skulle kunna köpa en tunna utsökt madeira och låta den åldras genom att skicka den två gånger jorden runt med långsamma fraktskepp.

Efter hand som deras byrå blomstrade alltmer började kompanjonernas karaktärer framträda och klarna. Burnham var själv en talangfull konstnär och arkitekt, men hans främsta styrka var förmågan att skaffa kunder och förverkliga Roots eleganta skapelser. Han var stilig, lång och stark och hade livlig blå blick, och allt detta drog till honom kunder och vänner så som en lins koncentrerar ljus.”Daniel Hudson Burnham var en av de stiligaste män jag någonsin har sett”, berättade Paul Starrett, som senare skulle leda bygget av Empire State Building; han började 1888 på Burnham & Root som alltiallo. ”Det var lätt att se hur han fick uppdrag. Redan hans sätt och utseende gjorde att halva slaget var vunnet. Det räckte att han kom med det mest vardagliga påstående, så lät det betydelsefullt och övertygande.” Starrett kom ihåg vilket starkt intryck han tog av Burnhams ofta upprepade maning: ”Gör inte upp små planer, för de är inte magiska nog att öka människors puls.”

Burnham hade klart för sig att Root var byråns konstnärliga drivkraft.

Han ansåg att Root hade talangen att snabbt kunna åskådliggöra en byggnad för sig i alla dess detaljer. ”Jag har aldrig mött någon som var hans like i det avseendet”, berättade Burnham. ”Han brukade bli tyst och frånvarande och få ett fjärrskådande uttryck i blicken, och så såg han klart och tydligt byggnaden för sin inre syn – varenda sten.” Samtidigt visste Burnham att Root inte var särskilt intresserad av arkitekturens affärsmässiga sida och av att odla de kontakter på Chicago Club och Union League Club som så småningom gav nya uppdrag.

Root spelade orgel varje söndagsförmiddag i First Presbyterian Church.

Han skrev operarecensioner åt Chicago Tribune. Han läste mycket om filosofi, vetenskap, konst och religion, och han var känd i Chicagos högre kretsar för sin förmåga att konversera om nästan vilket ämne som helst, och det mycket spirituellt. ”Hans konversationsförmåga var utomordentlig”, berät-

38 • djävulen i den vita staden tade en vän.”Det verkade inte finnas något ämne som han inte hade utforskat och blivit grundligt kunnig i.” Han hade ett underfundigt sinne för humor. En söndagsförmiddag trakterade han orgeln med särskilt stort allvar.

Det tog ett tag innan någon märkte att han spelade visan ”Shoo, Fly” – ”Sjas, fluga”. En kvinna berättade att när Burnham och Root var tillsammans ”brukade jag alltid tänka på ett stort kraftigt träd omgivet av blixtar”.

Båda erkände och respekterade den andres talanger. Det samförstånd detta ledde till återspeglades i arbetet på deras byrå, som enligt en historiker fungerade med samma mekaniska precision som ”ett slakthus”, en träffande liknelse med tanke på Burnhams nära affärsmässiga och privata relationer till Union Stock Yards. Men Burnham skapade också en kontorsmiljö som inte skulle börja bli vanlig förrän hundra år senare. Han installerade en gymnastiksal. Under lunchen spelade de anställda handboll. Burnham gav fäktlektioner. Root bjöd på improviserad underhållning på ett hyrt piano. ”Det var en ström av brådskande arbeten på kontoret”, berättade Starrett, ”men stämningen där var härligt fri och lättsam och mänsklig i jämförelse med andra kontor där jag hade arbetat.”

Burnham var på det klara med att han och Root tillsammans hade fått en framgång som ingen av dem skulle ha kunnat uppnå på egen hand. Deras samstämmighet i arbetet gav dem möjlighet att åta sig ständigt mer utmanande och djärva projekt, vid en tid då mycket av det som en arkitekt gjorde var nytt och då dramatiska ökningar av byggnadernas höjd och tyngd förstorade risken för katastrofala misslyckanden. Harriet Monroe skrev: ”Båda männen blev oupphörligt alltmer beroende av den andres arbete.”

Alldeles som deras byrå växte också staden. Den blev större, högre och rikare, men den blev också smutsigare, mörkare och farligare. Ett töcken av rök fylld med askflagor förmörkade gatorna och minskade ibland sikten till bara ett kvarter, särskilt på vintern när kolpannorna eldades för fullt. Den ständiga trafiken av tåg, spårvagnar, lastvagnar och andra hästekipage – fyrhjuliga surreyvagnar, täckta landåer, viktorior, enspända kupéer, faetonger och likvagnar, alla med järnbeslagna hjul som träffade stenläggningen likt rullande släggor – åstadkom ett ständigt muller som inte dog bort förrän efter midnatt och gjorde det outhärdligt att ha fönstren öppna på sommarkvällarna. I fattiga distrikt hopades soporna på bakgatorna och svämmade över i jättelika avskrädesbingar som blev bankettsalar för råttor och spyflugor. Miljarder flugor. Kadavren av hundar, katter och hästar blev ofta liggande där de föll. I januari frös de i ömkliga ställningar; i augusti svällde de upp som ballonger och sprack. Många hamnade till slut i Chi-

frusen musik • 39 cagofloden, stadens främsta trafikåder. När det regnade häftigt strömmade flodvattnet som en flottig plym långt ut i Michigansjön, till tornen som utmärkte intagsrören för stadens dricksvatten. Efter regnen var de gator som inte var belagda med makadam täckta av en osande sörja av hästspillning, gyttja och sopor som sipprade fram mellan granitblocken som var ur ett sår. Chicago fyllde besökare med både beundran och bävan. Den franske redaktören Octave Uzanne kallade staden ”denna gordiska metropol, så omåttlig, så satanisk”. Författaren och förläggaren Paul Lindau betecknade den som ”ett gigantiskt tittskåp, fullt av yttersta fasa, men ytterligt rakt på sak”.

Burnham älskade Chicago för de möjligheter det erbjöd, men han började dra sig för att bo i själva staden. År 1886 hade han och Margaret hunnit få fem barn: två döttrar och tre söner, av vilka den senaste, Daniel, hade fötts i februari. Det året köpte Burnham en gammal mangårdsbyggnad vid sjön i den stillsamma byn Evanston, av somliga kallad ”förorternas Aten”.

Tvåvåningshuset hade sexton rum, var omgivet av ”praktfulla gamla träd” och låg på en lång rektangulär tomt som sträckte sig till sjön. Han köpte huset trots att hans fru och svärfadern gjorde invändningar till att börja med, och han underrättade inte sin mor om den planerade flytten förrän den var fullbordad. Senare skrev han en ursäkt. ”Jag gjorde det”, förklarade han, ”därför att jag inte längre står ut med att låta mina barn gå på Chicagos gator …”

Framgångarna kom lätt till Burnham och Root, men kompanjonerna drabbades också av prövningar. År 1885 ödelade en brand Grannis Block, deras flaggskeppsbyggnad. I varje fall en av dem befann sig vid tillfället på kontoret och undkom nedför en brinnande trappa. Sedan flyttade de byrån till översta våningen i The Rookery. Ett hotell i Kansas City som de hade ritat rasade tre år senare under bygget, flera arbetare skadades och en omkom. Burnham blev förtvivlad. Staden anställde ett förhör om dödsorsaken, och utredningen riktade in sig på byggnadens konstruktion. För första gången under sin karriär fann sig Burnham utsatt för ett offentligt angrepp.

Han skrev till sin fru: ”Du får inte oroa dig över den här historien, vad tidningarna än skriver. Det kommer utan tvivel att bli klander och mycket tråkigheter innan vi har kommit igenom saken, men allt detta ska vi axla på ett enkelt, rättframt och manligt sätt; så långt vi förmår.”

Erfarenheten gick honom djupt till sinnes, framför allt det faktum att hans kompetens granskades av en byråkrat som han inte hade något inflytande över. Tre dagar efter raset skrev han till Margaret: ”Coronern är en

40 • djävulen i den vita staden osympatisk liten doktor, en obegåvad politisk klåpare som ansätter mig hårt.” Burnham kände sig bedrövad och ensam och ville resa hem. ”Jag längtar förfärligt mycket efter att vara där i lugn och ro tillsammans med dig.”

En tredje motgång drabbade byrån under den här tiden, men av ett annat slag. Trots att Chicago snabbt var på väg att vinna erkännande som ett industriellt och merkantilt kraftcentrum, plågades de ledande männen av förtalet från New York att deras stad inte hade några kulturella tillgångar att skryta med. En framstående Chicagobo, Ferdinand W. Peck, ville försöka avhjälpa den bristen och föreslog att man skulle uppföra en teater, The Auditorium, som var så stor och så akustiskt fulländad att den tystade klankandet från östkusten och till på köpet genererade vinst. Peck föreställde sig att denna jättelika teater skulle inneslutas i ett ännu större skal som rymde ett hotell, en bankettsal och kontorslokaler. De många arkitekter som superade på Kinsley’s Restaurant, som i Chicago hade en rang jämbördig med Delmonico’s i New York, var eniga om att detta skulle bli det allra viktigaste arkitektoniska uppdraget i stadens historia och att det med största sannolikhet skulle gå till Burnham & Root. Det var även Burnham säker på.

Peck valde Chicagoarkitekten Dankmar Adler. Han visste att om byggnaden visade sig vara akustiskt bristfällig skulle den bedömas som misslyckad, hur imponerande det färdiga verket än var för övrigt. Adler var den ende som förut hade bevisat sig behärska principerna för utformning av lokaler med god akustik. ”Burnham blev inte glad”, skrev Louis Sullivan, som nu var kompanjon till Adler, ”och John Root blev inte heller direkt förtjust.” När Root fick se några tidiga ritningar till The Auditorium sa han att det verkade som om Sullivan tänkte ”kladda ner ännu en fasad med utsirningar”. Ända från början rådde det en spänning mellan de båda firmorna, även om ingen kunde ana att den många år senare skulle bryta ut i ett skarpt angrepp från Sullivan på en av Burnhams främsta skapelser, detta sedan Sullivans egen karriär hade upplösts i en dimma av sprit och sorg. Tills vidare låg spänningen under ytan, som en vibration, det ohörbara skriet i överbelastat stål. Den orsakades av oförenliga åsikter om arkitekturens natur och ändamål. Sullivan såg sig i första hand som konstnär, idealist. I sin självbiografi, där han hela tiden talade om sig själv i tredje person, beskrev han sig som ”en oskuldsfull person med själen helt absorberad av de sköna konsterna, av filosofierna, av religionerna, av sällheten i naturens härlighet,

frusen musik • 41 av sitt sökande efter människans verklighet, av sin djupa tro på kraftens välgörande verkan”. Han kallade Burnham för ”en kolossal krämare” som var besatt av att uppföra de största, de högsta, de dyraste byggnaderna. ”Han var buffelaktig och taktlös och simpel.”

The Auditorium började byggas den 1 juni 1887. Resultatet blev en praktfull byggnad som tills vidare var den största i privat ägo i Amerika.

Teatersalongen hade mer än fyratusen platser, tolvhundra fler än Metropolitanoperan i New York. Och den var luftkonditionerad med hjälp av ett system som blåste luft över is. Den omgivande byggnaden inrymde kontorslokaler till uthyrning, en jättelik bankettsal och ett hotell med fyrahundra luxuösa rum. En resenär från Tyskland kom ihåg att man bara genom att vrida på en elektrisk ratt på väggen ovanför sängen kunde beställa handdukar, brevpapper, isvatten, dagstidningar, whisky eller skoputsning.

Det blev den mest berömda byggnaden i Chicago. Förenta staternas president Benjamin Harrison var närvarande vid invigningen.

När allt kom omkring visade sig dessa motgångar vara bagateller för Burnham och Root. Åtskilligt värre saker skulle inträffa, och det snart, men den 14 februari 1890, dagen för den stora röstningen om utställningen, tycktes kompanjonerna förutbestämda för ett helt livs framgångar.

Utanför Tribunes redaktionsbyggnad rådde tystnad. Människorna som stod där behövde några ögonblick för att smälta nyheten. En man med långt skägg var en av de första som reagerade. Han hade svurit att inte raka sig förrän Chicago fick utställningen. Nu steg han uppför trappan till Union Trust Company Bank i grannhuset. På översta trappsteget utstötte han ett tjut som ett vittne liknade vid ylandet av en raket. Andra i hopen följde hans exempel, och inom kort hade tvåtusen män och kvinnor och barn – mest telegrambud och hyrda expressbud – upphävt ett jubel som svepte genom kanjonen av tegel, sten och glas som en lavin. Expressbuden pilade i väg med nyheten, medan över hela staden telegrambud rusade från Postal Telegraph Companys och Western Unions expeditioner eller kastade sig upp på sina ”säkerhetscyklar” av märket Pope, en med destination Grand Pacific Hotel, en annan med målet Palmer House, andra för att bege sig till The Richelieu, The Auditorium, Wellington, de eleganta villorna vid Michigan Avenue och Prairie Street, klubbarna – Chicago, Century, Union League – och de exklusiva bordellerna, framför allt Carrie Watsons etablissemang med dess sköna unga damer och floder av champagne.

Ett av telegrambuden tog sig genom mörkret till en oupplyst gränd som

42 • djävulen i den vita staden stank av rutten frukt. Det var tyst, bortsett från det alltmer dämpade väsandet av gaslyktor på gatan som pojken hade lämnat bakom sig. Han letade rätt på en dörr, knackade och steg in i ett rum fullt med män, en del unga, andra gamla. Alla tycktes tala i mun på varandra, och några var mycket berusade. En likkista mitt i rummet tjänade som bardisk. Ljuset var svagt och kom från gaslågor dolda bakom dödskallar uppsatta på väggarna. Andra skallar låg kringströdda i rummet. En bödelssnara hängde på väggen, likaså diverse vapen och en filt med intorkat blod.

Dessa föremål markerade att rummet var högkvarter för The Whitechapel Club, uppkallad efter den Londonslum där Jack Uppskäraren två år tidigare hade begått sina mord. Klubbens ordförande hade Uppskäraren som officiell titel; medlemmarna var huvudsakligen journalister, som till klubbens möten hade med sig historier om mord uppsamlade från stadens gator. Vapnen på väggen hade använts vid verkliga mord och ställts till förfogande av poliser i Chicago; skallarna var gåvor från en psykiater vid ett närbeläget dårhus; filten härstammade från en medlem som hade kommit över den när han bevakade en drabbning mellan armén och siouxerna.

När männen i Whitechapel Club hade fått veta att Chicago tilldelats utställningen författade de ett telegram till Chauncey Depew, som mer än någon annan symboliserade New York och den stadens kampanj för att få arrangera utställningen. Tidigare hade Depew lovat medlemmarna av Whitechapel Club att om Chicago vann skulle han infinna sig på nästa möte för att bli hackad i stycken av Uppskäraren själv – bildligt, förmodade han, men hur skulle man någonsin kunna vara säker när det gällde Whitechapel Club? Klubbens kista hade till exempel en gång använts för att transportera liket av en medlem som hade begått självmord. Efter det att klubben fått liket utlämnat hade medlemmarna kört det till Indiana Dunes vid Michigansjön, där de byggt ett jättelikt likbål. De lade liket på toppen och tände sedan bålet. Med facklor i händerna och iförda svarta dräkter med huvor tågade de sedan runt elden medan de sjöng psalmer för den döde mellan klunkar av whisky. Klubben hade också för sed att skicka maskerade medlemmar för att kidnappa besökande celebriteter och smussla undan dem i en svart vagn med fördragna fönster, allt utan att säga ett ord.

Telegrammet från klubben nådde Depew i Washington tjugo minuter efter den sista delröstningen, samtidigt som Chicagos grupp i kongressen började fira segern på Willard Hotel i närheten av Vita huset. Telegrammet löd: ”När får vi ser er på vårt dissektionsbord?”

frusen musik • 43 Depew skickade genast ett svar: ”Jag står till er tjänst när så beordras och är efter dagens händelser fullt beredd att lämna min kropp i bidrag åt Chicagos vetenskapliga forskningar.” Även om Depew storsint erkände nederlaget tvivlade han på att Chicago på allvar insåg vilken utmaning staden hade framför sig. ”Den mest förunderliga utställningen i både moderna och forna tider har nyss framgångsrikt avslutats i Paris”, förklarade han för Tribune. ”Vad ni än gör kommer det att jämföras med den. Om ni når upp i jämnhöjd med den har ni gjort succé. Om ni överträffar den har ni vunnit en storseger. Om ni inte lyckas lika väl kommer ni att ställas till svars av hela det amerikanska folket för att ni har åtagit er något som ni inte gick i land med. Ta er i akt”, varnade han. ”Lämna inget åt slumpen!”

Chicago bildade genast ett regelrätt bolag, Columbianska världsutställningsbolaget, för att finansiera och bygga utställningen. Ansvariga tjänstemän klargjorde i tysthet att Burnham och Root skulle vara de ledande arkitekterna. Bördan för att återupprätta nationens stolthet och prominens i kölvattnet på Parisutställningen hade fallit på Chicago, och Chicago hade i sin tur, om än diskret tills vidare, bestämt vidarebeordrat den till översta våningen i The Rookery.

Ett misslyckande kunde inte komma i fråga. Burnham visste att om utställningen inte fick framgång skulle nationens ära bli fläckad, Chicago förödmjukat och hans eget företag drabbat av ett förödande slag. Vart han än vände sig mötte han någon – en god vän, en tidningsredaktör, en medlem av samma klubb – som talade om för honom att nationen förväntade sig något oerhört stort av utställningen. Och det på rekordtid. Enbart The Auditorium hade tagit nästan tre år att bygga och drivit Louis Sullivan till gränsen för fysiskt sammanbrott. Nu begärdes det av Burnham och Root att de på ungefär samma tid skulle bygga något som motsvarade en hel stad – och inte vilken stad som helst, utan en som i glans skulle överträffa Parisutställningen. Det var också nödvändigt att utställningen gick med vinst.

Bland Chicagos ledande män var vinstmöjligheter en fråga om privat och kommunal ära.

Enligt traditionella arkitekturmått verkade utmaningen omöjlig att möta. Ensam skulle ingen av arkitekterna ha kunnat klara av det, men Burnham var övertygad om att han och Root hade viljan och den förenade organisations- och konstruktionstalangen för att lyckas. Tillsammans hade de besegrat tyngdkraften och erövrat Chicagomarkens lösa gombosoppa

44 • djävulen i den vita staden och därmed för alltid ändrat på stadslivets karaktär; nu skulle de tillsammans bygga utställningen och ändra på historien. Det kunde göras därför att det måste göras, men utmaningen var kolossal. Depews orerande om utställningen blev snabbt tröttsamt, men karlen hade en förmåga att träffsäkert och kortfattat fånga en situations verkliga karaktär. ”Chicago är likt en man som gifter sig med en kvinna som redan har en familj på tolv i bagaget”, sa han. ”Bekymren har bara börjat.”

Inte ens Depew förutsåg emellertid den verkliga omfattningen av de krafter som började rikta in sig på Burnham och Root. I det här ögonblicket såg han och de utmaningen i dess två mest elementära dimensioner, tid och pengar, och de var krävande nog.

Endast Poe kunde ha fantiserat resten.

1893 öppnade en spektakulär världsutställning i Chicago. Statyer och konstverk hade fraktats från jordens alla hörn och världens första pariserhjul tronade över konstgjorda sjöar och arkitektoniska underverk i bländande vitt.

Tanken var att rädda stadens usla rykte – men bara några kvarter utanför utställningsområdet hade mannen som skulle bli känd som USA:s förste seriemördare byggt ett hotell med lönnrum och kremeringsugnar.

ERIK LARSON är översatt till 17 språk och har sålt mer än 7 miljoner böcker. Han är utbildad journalist och har arbetat för såväl The Wall Street Journal som The New Yorker och Time Magazine. Författaren säger sig göra all research själv, med motiveringen: »Varför skulle jag låta någon annan göra allt det roliga?« För sina böcker har han sammantaget mottagit inte mindre än 25 litterära utnämningar.

DJÄVULEN I DEN VITA STADEN är detaljerad och uppslukande true crime – om tillblivelsen av en lika häpnadsväckande som otursförföljd världsutställning, och jakten på en skoningslös bedragare och mördare. Hur H. H. Holmes lyckades tortera, mörda och dölja sina offer är trots alla bevis lika obegripligt som fascinerande.

ERIK LARSON

ÅRHUNDRADETS BROTT

Edgar Award Winner

Washington State Book Award

International Horror Guild Award

San Francisco Chronicle Best Book of the Year

Pacific Northwest Booksellers Association Award

»Larson skriver historia på ett så underhållande sätt att det blir lika dramatiskt som en roman ... Det blir knappast sämre av att sanningen överträffar dikten.«

Snart som serie med Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese

NEW YORK TIMES

»Ytterst givande läsning ... en briljant bok.«

ERI K LARSON

BOSTON GLOBE

»En fantastisk historia: kunnigt, underhållande och skarpsinnigt berättad.« NEW YORK DAILY NEWS

Erik Larsons flerfaldigt belönade faktaklassiker har sålt i över 5 miljoner exemplar och fått mer än 100 000 femstjärniga läsarbetyg.

»Uppslukande ... ytterst väl underbyggd ... oerhört fascinerande.« CHICAGO TRIBUNE

»Larson balanserar skickligt de makabra detaljerna med världsutställningens katastrofala konsekvenser.«

»Så bra att du upprepade gånger frågar dig själv – hur kunde jag inte känna till detta sedan tidigare?«

USA TODAY

ESQUIRE

»Det mest uppslukande stycke populärhistoria som du någonsin kan tänka dig.« SAN FRANCISCO CHRONICLE

»En fantastiskt överraskande bok ...

Larson är historiker, med en romanförfattares själ.« CHICAGO SUN-TIMES

ISBN 978-91-88859-50-1

Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Arcangel Images, Bygone Collection/Alamy, Shutterstock Författarfoto: Benjamin Benschneider

BOOKMARK