9789188859143

”Spännande … Harris förblir de antika källorna väldigt trogen och utsmyckar luckorna med tät dialog och kvicka iakttagelser …

Den bästa formen av berättad historia.”

I den hyllade Cicero-trilogin skildrar Robert Harris i spänningsform antikens episka händelser och en av dess mest kända företrädare: det retoriska geniet Cicero. Resultatet är en unikt levande teckning av politiska maktkamper, rivalitet och blodtörst – tidlösa ingredienser som gör kopplingarna till vår samtid än mer påtagliga.

Den romerska republikens fall Vid 48 års ålder befinner sig den legendariske talaren Cicero i exil – långt från den politiska maktens centrum i Rom. Hans enda möjlighet att återvända är att svära trohet till en karismatisk men farlig fiende: Julius Caesar.

Med listighet, mod och ordens makt kämpar Cicero sig tillbaka till senatens glans och blodiga politik. Men triumviratet, bestående av Caesar, Pompejus och Crassus, börjar falla sönder och enbart Cicero kan förutse den förödelse som väntar.

DIKTATORN är den tredje och avslutande delen i Cicero-trilogin och har blivit hyllad för sin kombination av historia och fiktion. Det är en fängslande och stormande skildring av antikens episka händelser – kollapsen av den romerska republiken samt morden på dess ledare.

”Det är måttet på Harris skicklighet: att vi upplever en 2000 år gammal kris som om vi läste en modern skildring.”

THE NEW YORK TIMES BOOK REVIEW ISBN 978-91-88859-14-3

Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, Alamy

NEW STATESMAN

ROBERT

ROBERT HARRIS arbetade i många år som journalist och politisk redaktör innan han 1992 romandebuterade med den kontrafaktiska thrillern Faderland. Totalt har Robert Harris skrivit tolv bästsäljande romaner som har översatts till trettiosju språk och sålt i mer än femton miljoner exemplar. En officer och spion, om justitiemordet på Alfred Dreyfus, utnämndes till årets roman 2013 av British National Book Awards.

HARRIS DIKTATORN

© Peter von Felbert

CICERO-TRILOGIN III

CICEROTRILOGIN

III

”Harris är oförmögen att skriva en onjutbar bok … Han skildrar magnifikt de antika intrigerna.”

THE WALL STREET JOURNAL

”Harris tecknar ett trovärdigt och levande porträtt av Cicero och hans liv.”

WASHINGTON POST

”Triumferande, övertygande och gripande.”

SCOTSMAN

”Mästerlig … Harris skildring av händelserna som föregick mordet på Caesar är ytterst övertygande ...

Djupt tillfredsställande.”

THE TELEGRAPH

”Harris ger den antika historien en känsla av pågående thriller.”

NEW YORK MAGAZINE

”Utmärkt … Diktatorn bekräftar Harris position som vår ledande mästare av både den historiska och moderna thrillern.”

THE DAILY MAIL

”En sensationell politisk thriller.”

”Lika charmig som gripande.”

KIRKUS REVIEWS

THE GUARDIAN

DIKTATORN

”Det fängslande dramat – med fokus på demokratins bräcklighet och människans felbarhet – belyser starkt såväl den antika erans konflikter som vår egen tids.”

PUBLISHERS WEEKLY

ROBERT

HARRIS DIKTATORN ÖVERSÄTTNING: SVANTE SKOGLUND

företal I Diktatorn skildrar jag de sista femton åren i den romerske statsmannen och författaren Ciceros liv i form av en fiktiv biografi skriven av hans sekreterare Tiro. Att Tiro funnits och att han skrev en levnadsteckning över Cicero är väldokumenterat.

Han föddes som slav på en av släktens gårdar. Han var tre år yngre än sin arbetsgivare men överlevde honom med många år; om man ska tro kyrkofadern Hieronymus blev Tiro hundra år gammal. ”De tjänster som du har gjort mig är oräkneliga”, skrev Cicero 50 f.Kr. i ett brev till Tiro, ”både hemma och på resa, i Rom och utomlands, i privata och offentliga angelägenheter, i mina studier och litterära arbeten …” Tiro var först med att skriva ned ett tal i senaten ord för ord, och hans snabbskrift, kallad notae tironianae, användes inom kyrkan ända in på 500-talet; en del av dessa skrivsätt (bland annat tecknet & och förkortningen etc.) har införlivats med många språk. Han skrev flera lärda avhandlingar om latinets historia. Historikern Asconius Pedianus, som levde under första århundradet efter Kristus, nämner Tiros verk om Ciceros liv som källa, och Plutarkos citerar ur det två gånger. Men tyvärr försvann den boken och allt annat Tiro skrivit när romarriket föll sönder.

Många med mig hade gärna velat veta hur Tiro skildrade Ciceros liv, som var ovanligt även med deras händelserika tids måttstock. Han hade en ganska enkel bakgrund jämfört med 13

sina rivaler ur aristokratin, men lyckades – trots sin brist på intresse för krigiska ting – med sin talekonst och skarpa hjärna göra en kometkarriär i den romerska politiken.

Endast fyrtiotvå år gammal, vilket var den lägsta tillåtna åldern, valdes Cicero till konsul. Hans ämbetsår – 63 f.Kr. – blev en prövning, då han blev tvungen att ta hand om en sammansvärjning, ledd av Sergius Catilina, som hotade att störta republiken. För att kväsa revolten lät senaten, under Ciceros ordförandeskap, avrätta fem framstående medborgare. Händelsen kom att kasta en skugga över resten av hans gärning.

När något senare tre av de mäktigaste männen i Rom – Julius Caesar, Pompejus och Marcus Crassus – bildade sitt så kallade triumvirat för att tillsammans styra staten valde Cicero att gå emot dem. För att hämnas utnyttjade Caesar sin ställning som överstepräst och bussade den ärelystna aristokratiska populisten Clodius – en gammal fiende till Cicero – på honom. Caesar såg till att Clodius adopterades av en plebejisk familj och därmed kunde väljas till folktribun, vilket innebar att han med folkets stöd kunde trakassera och förfölja sina motståndare.

Cicero insåg snabbt att han var tvungen att lämna Rom. Det är med landsflykten som Diktatorn tar sin början.

Mitt syfte har varit att, med den frihet som romanformen ger, beskriva slutet på den romerska republiken så som det kan ha upplevts av Cicero och Tiro. Så långt det varit möjligt bygger breven, talen och händelseförloppet på samtida källor.

I Diktatorn beskrivs en period som kanske är den mest kaotis­ ka och händelserika i västerlandets historia – i alla fall fram till fasorna mellan 1933 och 1945 – och för att hjälpa läsarna att hitta rätt i Ciceros vittförgrenade och sammanstörtande värld avslutas boken med en personförteckning och ordförklaringar.

Robert Harris Kintbury, den 8 juni 2015

Den antika världens melankoli tycks mig djupare än den som drabbar vår tids människor, som alla, mer eller mindre, förutsätter att ett evigt liv väntar på andra sidan det mörka tomrummet. Men för dem som levde under antiken utgjorde detta ”svarta hål” själva oändligheten; deras drömmar växer fram och vissnar mot en bakgrund av oföränderlig ebenholts. Inga skrik, inga kramper – inget annat än fastheten i en allvarsamt stirrande blick. Just då, när gudarna hade upphört att finnas till och Kristus ännu inte anlänt, uppstod ett unikt ögonblick i hi­ storien – mellan Cicero och Marcus Aurelius – då människan stod helt ensam. Ingen annanstans finner jag denna specifika storslagenhet.

Gustave Flaubert i ett brev till Edma Roger des Genettes, 1861 När han levde förhöjde Cicero livet. Det kan även hans brev göra, även om det bara sker hos en och annan student som för en stund tar en paus från sin självförminskande förtvivlan och i stället lever bland Vergilius togaklädda människor, desperata härskare över en större värld.

D. R. Shackleton Bailey, Cicero, 1971

första delen landsflykten 58 f.Kr.–47 f.Kr.

Nescire autem quid ante quam natus sis acciderit, id est semper esse puerum. Quid enim est aetas hominis, nisi ea memoria rerum veterum cum superiorum aetate contexitur?

Att vara ovetande om det som tilldrog sig innan man själv föddes är detsamma som att alltid förbli ett barn. För vad är ett människoliv värt om det inte genom historien vävs samman med våra förfäders öden?

Cicero, Orator, 46 f.Kr.

I Jag minns att Caesars stridslurar jagade oss medan mörkret föll över Latiums slätter, och att deras trånande, ivriga ljudstötar – som påminde om djuriska brunstvrål – sedan upphörde och ersattes av våra flämtande andetag och skrapandet från våra skosulor som hasade fram på den isiga vägen.

De odödliga gudarna nöjde sig alltså inte med att låta Cicero bespottas och häcklas av sina likar. Det räckte inte att han mitt i natten drevs bort från hem och härd – inte ens att han, när vi flydde till fots från Rom, bakom sig kunde se sitt hus stå i lågor.

Till allt detta ansåg gudarna uppenbarligen det nödvändigt att lägga ytterligare en plåga: han tvingades höra sin fiendes armé bryta läger på Marsfältet. Även om Cicero var äldst i vårt sällskap höll han samma raska takt som vi andra. Det var inte länge sedan som Caesars öde legat i hans händer. Cicero kunde ha gjort slut på honom lika lätt som man krossar ett ägg. Nu rörde de sig i motsatt riktning. Medan Cicero skyndade söderut på flykt undan sina motståndare marscherade arkitekten bakom hans fall norrut, för att ta makten över de båda galliska provinserna.

Cicero gick med huvudet nedböjt utan att säga ett ord. Jag förmodade att han var så förtvivlad att han inte orkade tala.

Det var först i gryningen, i Bovillae där hästarna väntade och där flyktens andra etapp skulle ta sin början, som han vände 19

ROBERT HARRIS

sig om just när han klivit upp i vagnen och utbrast: ”Borde vi kanske vända tillbaka, Tiro?”

Jag var inte beredd på frågan. ”Jag vet inte”, svarade jag. ”Jag har inte tänkt på det.” ”Då är det hög tid att du gör det. Varför lämnade vi Rom egentligen?” ”På grund av Clodius och hans gatugäng.” ”Och varför är Clodius så mäktig?” ”För att han är folktribun och därför kan stifta lagar mot dig.” ”Och vem såg till att han kunde väljas till folktribun?”

Jag dröjde lite med svaret. ”Ja, det var ju Caesar.” ”Precis. Caesar. Tror du att det var en slump att han började tåga mot Gallien just igår? Självfallet inte! Han väntade med att ge marschorder tills hans spejare rapporterat att jag lämnat Rom. Varför? Jag har alltid utgått från att Caesar banade väg för Clodius som ett sätt att straffa mig för att jag gått emot honom. Fast tänk om hans verkliga syfte hela tiden har varit att tvinga bort mig från Rom. Men vad kan han ha för planer som gör att han inte vågar lämna staden så länge jag är kvar?”

Jag borde ha sett logiken i det Cicero sa. Jag borde ha försökt få honom att vända om. Men jag var för utmattad för att kunna tänka klart. Fast i ärlighetens namn handlade det inte bara om det; jag var dessutom livrädd för att hamna i klorna på Clodius anhängare så fort vi återvände till Rom. Därför blev min reaktion som den blev. ”Det är en bra fråga, som jag dessvärre inte kan svara på. Men skulle det inte verka obeslutsamt att dyka upp där på nytt efter att vi tagit farväl av alla? I vilket fall som helst har Clodius nu bränt ned ditt hus – så vart skulle vi ta vägen? Vem skulle öppna sin dörr för oss? Nej, jag tror att det är klokare om du håller dig till den ursprungliga planen och tar dig så långt bort från Rom som möjligt.”

20

DIKTATORN

Cicero lutade huvudet mot ena vagnssidan och slöt ögonen.

Jag slogs av hur sliten han såg ut i det blekgrå ljuset. Han hade inte klippt vare sig håret eller skägget på flera veckor, och han var iklädd sin svarta toga. Han hade ännu inte fyllt femtio, men dessa uttryck för sorg gjorde att han såg mycket äldre ut – som något slags uråldrig helig man på tiggarstråt.

Efter en stund suckade Cicero djupt. ”Vet du, Tiro, du kanske har rätt. Jag är så trött att jag inte kan tänka längre.”

Så gick det till när vi begick vårt ödesdigra misstag, mer på grund av trötthet och vankelmod än något annat. Vi fortsatte ilfärden söderut under återstoden av dagen och under de följande tolv dagarna, tills vi hade Rom på vad vi trodde var säkert avstånd.

För att undvika onödig uppmärksamhet färdades vi med ett så litet sällskap som möjligt: förutom Cicero, jag och kusken ingick tre beväpnade slavar till häst, en framför vagnen och två bakom. Under sätet hade vi stuvat undan en liten kista med guld- och silvermynt som Atticus, Ciceros äldste och bäste vän, hade försett honom med som reskassa. Vi sov bara hemma hos personer som vi visste att vi kunde lita på – aldrig mer än en natt på samma ställe – och höll oss undan de platser som fienden kunde förvänta sig att Cicero skulle besöka, till exempel hans villa i Formiae, det första av hans hus som förföljare skulle leta i, och även kusten runt Neapel som så här års började fyllas av romare på jakt efter vintersol och värmande källor. I stället tog vi oss så fort vi kunde till Italiens tåspets.

Ciceros plan, som han tänkte ut under färden, var att ta sig över till Sicilien och stanna där tills den politiska uppviglingen mot honom i Rom hade blivit mindre intensiv. ”Förr eller senare kommer de att vända sig mot Clodius”, siade han. ”Det är så de där bråkstakarna brukar bete sig. Han kommer visserligen alltid att vara min dödsfiende, men han kommer inte alltid att vara folktribun – och det får vi inte gömma. Om nio månader är hans ämbetstid till ända. Då kan vi resa hem igen.”

21

ROBERT HARRIS

Han var säker på att sicilianarna skulle ge oss ett varmt mottagande, om inte annat eftersom han ju en gång lyckades driva den tyranniska ståthållaren Verres på flykt från ön. Den segern, som blev starten på Ciceros politiska karriär, hade dock hunnit bli tolv år gammal, och sedan dess hade Clodius hunnit tjänstgöra som kvestor där. Jag skickade brev om vår ankomst i förväg, och väl framme i Regium hyrde vi en liten sexårad båt för överfarten till Messina.

Vi styrde ut från hamnen en kylig vintermorgon, då gränsen mellan havets ljusa blå färg och himlens mörker var knivskarpt tecknad. Den knappa halvmilen långa överfarten tog mindre än en timme. Vi kom så nära att vi såg Ciceros anhängare stå uppradade på klipporna för att hälsa honom välkommen.

Men mellan oss och hamnmynningen hade ett krigsfartyg ställt sig; det bar ståthållarens, Gaius Vergilius, röda och gröna flagg, och när vi kom närmare lättade det ankar och rörde sig långsamt framåt för att genskjuta oss. Vergilius själv stod vid relingen omgiven av sina liktorer. Han ryckte tydligt till när han såg hur ovårdad Cicero var och ropade en hälsning, som Cicero vänligt besvarade. De hade setts i senaten under många år.

Vergilius frågade vilka Ciceros avsikter var.

Cicero svarade att han naturligtvis hade tänkt gå iland på ön. ”Då stämmer det jag hört”, svarade Vergilius. ”Men dessvärre kan jag inte gå med på det.” ”Varför inte?” ”På grund av Clodius nya lag.” ”Och vad går den ut på? Det kommer så många nya lagar hela tiden att man inte kan hålla ordning på dem.”

Vergilius vinkade till sig en av sina män som lutade sig ned och sträckte fram ett dokument som jag genast överlämnade till Cicero. Än idag kan jag minnas hur den svaga brisen fick den tunna papyrusen att fladdra och prassla i hans händer som 22

DIKTATORN

om den fått liv. Det var det enda ljud som hördes. Han studerade texten noga, och när han var klar lämnade han tillbaka dokumentet till mig utan att säga ett ord.

Lex Clodia in Ciceronem Enär M. T. Cicero har berövat romerska medborgare livet utan rättegång och dom, och i det syftet falskeligen nyttjat senatens ställning och dekret, har vi beslutat följande: att han förbjuds komma Rom närmare än sextiofem mil; att den som gömmer eller tar emot honom ska straffas med döden; att all hans egendom ska konfiskeras; att hans hus i Rom ska rivas och en helgedom tillägnad Friheten ska invigas på dess plats; att den som föreslår, röstar för eller vidtar åtgärder för att han ska återvända ska behandlas som fiende till staten, om icke de medborgare som Cicero lagstridigt låtit avrätta först återfår livet.

Lagen måste ha varit ett förfärligt slag för Cicero. Men han visade inga tecken på att förlora fattningen utan avfärdade den med en handviftning. ”Och när”, frågade han ”offentliggjordes dessa dumheter?” ”Dokumentet ska ha utfärdats i Rom för åtta dagar sedan.

Hit nådde det först igår.” ”Då är det ju ingen lag än och kommer inte att vara det förrän efter tredje läsningen.” Han vände sig till mig. ”Tito, kan du berätta för ståthållaren när den tredje läsningen blir.”

Jag försökte räkna. Innan ett förslag kunde röstas om och bli lag, måste det ha lästs upp på Forum tre marknadsdagar i följd.

Men jag var så omskakad av det jag just hade läst att jag inte kunde komma ihåg vilken veckodag det var, för att inte tala om vilka dagar som det var marknad i Rom. ”Om tjugo dagar”, drog jag till med. ”Kanske tjugofem.” ”Där ser du!” ropade Cicero. ”Jag klarar mig i tre veckor till, 23

ROBERT HARRIS

om nu lagen röstas igenom, vilket jag är säker på att den inte gör.” Han ställde sig framme i fören, bredbent så att sjögången inte skulle få honom att tappa balansen, och bredde vädjande ut armarna. ”Vergilius, min käre gamle vän, visst kan du i alla fall låta mig komma i land och tillbringa ett par dagar med mina anhängare?” ”Jag är ledsen, men som jag redan förklarat kan jag inte ta den risken. Jag har diskuterat saken med mina juridiska råd­ givare. De säger att även om du tog dig till den västra udden, till Lilybaeum, skulle du befinna dig mindre än sextiofem mil från Rom. Och det är mig som Clodius då kommer att straffa.” ”Men du har inte rätt att hindra en romersk medborgare från att resa.” Cicero lät inte lika vänlig längre. ”Jag har all rätt i världen att försöka bevara lugnet i min provins. Och som du vet är det mina ord som gäller här på ön …”

Vergilius lät ursäktande, ja, till och med förlägen. Men han var orubblig, och efter några fler kyliga invändningar från Cicero kunde vi inte göra annat än att vända tillbaka till Regium. Återfärden orsakade högljudda protester på stranden, och jag såg nu för första gången att Cicero var allvarligt bekymrad. Vergilius var trots allt en av hans vänner, och kunde en vän reagera så här betydde det att han inte skulle hitta en fristad i hela Italien. Att åka tillbaka mot Rom och argumentera mot lagförslaget skulle vara för riskabelt. Han hade dröjt för länge.

Bortsett från den fysiska fara som en sådan resa innebar skulle Clodius motion troligen röstas igenom. Och vi skulle då befinna oss sextiofem mil innanför den gräns som den nya lagen stipulerade. Nej, för att vara på den säkra sidan måste vi genast ta oss utomlands. Gallien var självfallet uteslutet på grund av Caesar. Vi måste alltså resa österut över det förrädiska vinterhavet – till Grekland, kanske, eller Asien. Dessvärre befann vi oss för tillfället på fel sida om den italienska halvön. Vi måste skyndsamt ta oss till den motsatta kusten, till Brundisium vid Adriatiska havet, och där hitta ett fartyg som var stort nog 24

DIKTATORN

att genomföra en sådan seglats. Vår situation var allt annat än gynnsam. Det var säkert så Caesar, mannen som banat väg för Clodius, hade velat ha det.

Det tog oss två mödosamma veckor att färdas över bergen, ofta i kraftigt regn och på usla vägar. Vi fruktade hela tiden att bli anfallna av rövare, även om de små städerna som vi passerade var nog så fredliga. Nätterna tillbringade vi i rökiga och råkalla värdshusrum, och vi sköljde ned gammalt stelnat bröd och senigt kött med traktens sura vin. Ciceros sinnesstämning pendlade mellan vrede och förtvivlan. Han insåg nu att han begått ett förfärligt misstag när han reste ifrån Rom. Det hade varit ren galenskap att lämna staden och låta Clodius oemotsagd sprida den falska uppgiften att Cicero hade ”berövat romerska medborgare livet utan rättegång och dom” när i själva verket samtliga fem konspiratörer, ledda av Catilina, getts möjlighet att försvara sig och hela senaten stått bakom dödsstraffet.

Ciceros flykt kunde tolkas som att han erkände sin skuld. Han borde ha följt sin instinkt och återvänt till Rom när han hörde Caesars soldaters stridslurar och för första gången anade att han gjort fel. Han grät när han tänkte på vad hans dårskap och feghet utsatt fru och barn för.

När Cicero var klar med sina självförebråelser vände han piskan mot Hortensius ”och de andra aristokraterna” som aldrig kunde förlåta honom att han valts till konsul trots sin enkla bakgrund och dessutom räddat republiken. Det var inte av omsorg utan för att förgöra honom som de uppmanat Cicero att fly. Han borde ha erinrat sig Sokrates, som sa att döden var bättre än landsflykten. Ja, han borde ha tagit sitt eget liv. Han lyfte upp en kniv från matbordet. Han skulle minsann ta sitt liv! Jag sa inget. Jag tog inte hans hot på allvar. Han tålde inte åsynen av blod, varken andras eller det egna. Hela sitt liv hade han gjort allt för att undvika fälttåg, gladiatorspel, offentliga avrättningar, begravningar – allt som kunde påminna honom 25

ROBERT HARRIS

om hans dödlighet. Han var rädd för smärta och skräckslagen för döden, och detta var det huvudsakliga skälet till att han flytt Rom, även om jag aldrig skulle vara ofin nog att påpeka det.

När vi till sist såg Brundisiums befästa murar på avstånd beslöt han sig för att inte fortsätta in i staden. Porten var bred och full av folk, och eftersom alla torde ha förstått att det var hit han varit på väg trodde han att det var här eventuella lönnmördare skulle slå till. I stället red vi ett stycke norrut längs kusten och sökte en fristad hemma hos hans gamla vän Marcus Laenius Flaccus. Den natten sov vi i ordentliga sängar för förs­ ta gången på tre veckor, och följande morgon gick vi ned till stranden. Vågorna gick mycket högre än på västkusten. En kraftig vind tryckte ihärdigt upp vattenmassorna mot strandens klippor och grus. Cicero tyckte aldrig om att färdas till havs, och sjöresan som låg framför oss verkade ytterst riskabel.

Men det här var vår enda möjliga flyktväg. Bortom horisonten, knappt tjugo mil bort, väntade provinsen Illyricum.

Flaccus kände av sin gästs oro och sa: ”Försök att gaska upp dig, Cicero. Kanske den nya lagen inte röstas igenom, eller så lägger en av de andra tribunerna in sitt veto. Och nog måste det väl finnas någon i Rom som ställer upp för dig? Hur är det med Pompejus, till exempel?”

Cicero stod kvar med blicken mot havet utan att säga ett ord.

Några dagar senare fick vi veta att lagförslaget hade gått igenom, som vi befarade. Det innebar att Flaccus kunde straffas med döden för att han inhyste en man som dömts till landsflykt. Ändå försökte han få oss att stanna. Han försäkrade att han inte lät sig skrämmas av Clodius. Men Cicero lyssnade inte på det örat. ”Din trohet gör mig rörd, gamle vän, men så snart lagen gick igenom gav Clodius sina hejdukar order att jaga ifatt mig. Vi har ingen tid att förlora.”

Jag hade hittat ett handelsskepp i hamnen med en kapten som behövde pengar och var beredd att – för en ansenlig summa – trotsa det stormiga havet. Följande morgon, redan i gryningen 26

DIKTATORN

innan staden hunnit vakna, gick vi ombord. Fartyget var bastant och brett, med tjugo mans besättning. Hon brukade gå med varor mellan Dyrrhacium och Italien. Jag är ingen expert på området, men skutan verkade tillräckligt säker. Enligt kaptenen skulle överfarten inte behöva ta mer än ett och ett halvt dygn, men vi var i så fall tvungna att ge oss iväg direkt och utnyttja den gynnsamma vind som rådde. Medan sjömännen gjorde i ordning fartyget och Flaccus väntade på kajen dikterade Cicero ett avskedsbrev till hustrun och barnen: Det har varit ett gott liv, en storartad ämbetsbana – det goda i mig, inget dåligt, blev mitt fall. Kära Terentia, den trognaste och bästa av hustrur, min älskade dotter Tullia och lille Marcus, vårt enda återstående hopp – farväl! Jag skrev ned hans ord och gav brevet till Flaccus, som sedan stod och vinkade farväl. Seglen hissades, förtöjningarna släpptes, roddarna sköt ifrån och vi satte av i det ljusgrå morgonljuset.

Till en början hade vi god fart. Cicero stod högt ovanför däcket på styrmännens plats, där han lutade sig mot akterrelingen och såg det höga fyrtornet i Brundisium försvinna bakom oss.

Bortsett från besöken på Sicilien var detta första gången som han lämnade Italien sedan han som yngling rest till Rhodos för att lära sig talekonst av Molon. Av alla jag någonsin känt var Cicero den som var sämst mentalt rustad för ett liv i exil.

För att trivas behövde han allt det som ingår i det civiliserade livet: vänner, nyheter, skvaller, samtal, politik, middagar, teater, bad, böcker, vackra hus. Det måste ha smärtat honom att se allt detta försvinna i väster.

Det tog drygt en timme innan Italien var uppslukat, ersatt av havets tomhet. Vinden förde oss stadigt framåt, och när vi skar genom vågorna tänkte jag på Homeros fras om mörkblå vågor som skummade i fören. Mitt på förmiddagen tycktes dock fartyget tappa fart. De stora bruna seglen hängde slappt, och de två männen som stod vid sina styråror på vardera sidan om oss 27

ROBERT HARRIS

utbytte bekymrade blickar. Efter en stund började svarta moln torna upp sig vid horisonten, och inom en timme hade de lagt sig som ett lock över oss. Det blev mörkare och temperaturen sjönk. Det började blåsa igen, men den här gången fick vi vindbyarna rakt i ansiktet tillsammans med skummet som de rev loss från vågorna. Det gungande däcket pepprades med hagel.

Cicero rös till, lutade sig över relingen och kräktes. Ansiktet var likblekt. Jag lade armen runt honom och började föra honom mot det nedre däcket och hytten där. Vi hade hunnit halvvägs nedför lejdaren när en kraftig blixt skingrade mörkret och genast följdes av ett förfärligt brak, som från ett ben som knäcks eller ett träd som klyvs. Jag var säker på att vi förlorat masten, för plötsligt kändes det som om vi höll på att gå överstyr, medan svarta massor av glänsande vatten kastade sig mot oss i blixtarnas sken. Vindens tjut överröstade allt. Jag föste Cicero framför mig in i hytten, föll ned ovanpå honom och drog igen dörren.

Vi försökte ställa oss upp men skutan lutade för mycket.

Durken var täckt med vatten upp till fotknölarna så att fötterna bara gled. Först lutade hon åt det ena hållet och sedan åt det andra. Vi försökte hålla i oss i väggarna men kastades fram och tillbaka i mörkret tillsammans med verktyg, vintunnor och kornsäckar – som eländiga kreatur i en kärra på väg till slakt.

Till sist lyckades vi krypa upp i ett av hörnen, där vi satt genomblöta och skakade medan båten kastades av och an. Jag var säker på att vi skulle förlisa, blundade och bad till Neptunus och alla andra gudar om räddning.

Så gick timme efter timme. Jag vet inte hur länge vi satt där i hytten, men säkert pågick ovädret resten av den dagen, hela natten och en bit in på nästa dag. Cicero verkade helt borta. Flera gånger lade jag handen mot hans kalla kind för att försäkra mig om att han ännu var i livet. Varje gång öppnade han ögonen och gav mig en hastig blick innan han blundade igen. Efteråt sa han att han varit övertygad om att han skulle 28

DIKTATORN

drunkna, men att sjösjukan gjorde att han inte kände någon fruktan. Snarare tänkte han att naturen i sin nåd skonar den som befinner sig in extremis från utslocknandets fasor och får döden att framstå som en välkommen befriare. En av de största överraskningarna han varit med om, berättade han, var när han vaknade den andra dagen och insåg att stormen bedarrat och att han fortfarande levde: ”Dessvärre är mitt liv ett sådant elände att jag nästan beklagar det.”

När vi var säkra på att ovädret var över gick vi ut på däck.

Sjömännen höll just på att lämpa ett lik överbord – en stackars sate som fått huvudet krossat av bommen. Havet var stilla som olja och hade samma grå nyans som himlen. Kroppen gled nästan ljudlöst ned i vattnet. I den kyliga vinden urskilde jag en lukt av något ruttet och sönderfallande som jag inte kunde identifiera. Ett par kilometer bort skymtade jag en svart klippa som reste sig ur vågorna. Jag antog att stormen fört oss hemåt igen och att det var Italiens kust som jag såg. Kaptenen skrattade åt min okunskap och sa att det var Illyricum. Det jag hade framför mig var de berömda klipporna som skyddade inloppet till den gamla staden Dyrrhacium.

Cicero hade först tänkt att vi skulle resa till Epirus, det bergiga landet i syd, där Atticus ägde ett stort gods som bland annat omfattade en befäst by. Det var en ödslig trakt som ännu inte återhämtat sig efter senatens hämnd ett sekel tidigare: sedan landet lierat sig med Roms fiender hade samtliga sjuttio städer jämnats med marken och hela befolkningen – hundrafemtiotusen personer – sålts som slavar. Cicero hade sagt att han inte hade något emot att vistas på en så hemsökt plats. Men alldeles innan vi avreste från Italien fick vi ett meddelande från Atticus, i vilket han ”beklagade” att Cicero kunde stanna högst en månad så att det inte blev allmänt känt vart han tagit sin tillflykt.

Annars skulle Atticus i enlighet med Clodius nyinstiftade lag kunna straffas med döden för att han gömde den landsflyktige.

29

ROBERT HARRIS

När vi steg i land i Dyrrhacium hade Cicero ännu inte bestämt sig för vart vi skulle ta vägen – antingen söderut till Epirus, trots att det bara var en tillfällig lösning, eller österut till Makedonien, där ståthållaren Apuleius Saturninus var en gammal vän, och sedan vidare till Grekland och Aten. Det skulle visa sig att någon annan redan fattat beslutet åt honom. En budbärare väntade på kajen, en ung man som gav ett mycket oroligt intryck. Först sedan han försäkrat sig om att ingen såg på drog han in oss i en övergiven lagerbyggnad och räckte fram ett brev från Saturninus, ståthållaren. Jag har det inte i mitt arkiv eftersom Cicero ryckte tag i det och slet det i småbitar så snart jag läst upp det för honom. Men jag minns innehållet i stora drag. Saturninus ”beklagade” (samma uttryck som Atticus valt) att han, trots deras mångåriga vänskap, inte kunde ta emot Cicero i sitt hushåll eftersom det skulle vara ”oförenligt med en romersk ståthållares värdighet att ge skydd åt en dömd landsflykting”.

Cicero var hungrig, våt och utmattad efter resan. Sedan han rivit sönder brevet från Saturninus och slängt bitarna på marken sjönk han ihop på en tygbal med huvudet i händerna. Det var kuriren som bröt tystnaden: ”Jag har ytterligare ett brev till min herre …”

Det var från en av ståthållarens yngre tjänstemän, kvestorn Gnaeus Plancius. Hans släkt ägde jord i Ciceros hemtrakter, i Arpinum. Plancius började med att skriva att hans brev var konfidentiellt men att budbäraren var pålitlig. Han skrev att han inte ställde sig bakom ståthållarens beslut, att det vore en ära att erbjuda Landsfadern skydd men att allt måste ske i största hemlighet. Plancius var redan på väg för att möta oss vid gränsen mot Makedonien och hade ordnat så att en vagn hämtade Cicero i Dyrrhacium. ”Åk genast! Jag ber dig, med tanke på säkerheten, att inte dröja ens en timme. Jag förklarar mer när vi ses.” ”Kan vi lita på honom?” frågade jag.

30

DIKTATORN

Cicero stirrade ned i golvet och svarade tyst: ”Nej. Men vad har jag för val?”

Med budbärarens hjälp såg jag till att vårt bagage flyttades från fartyget till kvestorns vagn, som visade sig vara en simpel historia, inte mycket bekvämare än en fängelsecell på hjul.

Den saknade fjädring, men fönstren täcktes med järngaller som den flyende resenären kunde se ut genom utan att själv bli upptäckt.

Vi tog oss skramlande upp från hamnen in i staden och därifrån till Via Egnatia, den stora härväg som leder ända till Bysans. Ett snöblandat regn föll. En jordbävning hade ägt rum bara några få dagar tidigare och skördat många offer bland det lokala stamfolket. Det var inte bara vädret som gjorde landskapet allt annat än upplyftande. Det låg lik utmed vägen. Här och där satt skaror med överlevare i provisoriska tält bland ruinerna, där de försökte värma sig vid öppna eldar. Det var den här stanken av förstörelse och förtvivlan som jag hade känt när vi närmade oss från havet.

Vi färdades över slätten i riktning mot de snötäckta bergen och tillbringade natten i en liten by omgiven av höga toppar.

Det var ett smutsigt värdshus med getter och kycklingar i rummen på nedervåningen. Cicero åt inte mycket och pratade ännu mindre. I det här märkliga och öde landet med dess vilda befolkning hade han till sist drabbats av en djup förtvivlan, och jag fick verkligen anstränga mig för att väcka liv i honom nästa morgon och övertala honom att fortsätta resan.

Under två dagar gick färden vidare upp mot bergen, tills vi kom fram till en stor sjö vars stränder täcktes med is. På andra sidan sjön syntes staden Lychnidos, som markerade gränsen mot Makedonien. Det var här, på torget, som Plancius väntade oss. Han var en man i trettioårsåldern, och man såg att han var välbyggd under uniformen. Han hade sex legionärer med sig, och när de alla skyndade fram mot oss greps jag av ett ögonblicks panik och tänkte att vi klivit rakt in i en fälla. Men 31

ROBERT HARRIS

Plancius omfamnade Cicero varmt, med tårar i ögonen, och jag blev genast övertygad om att hans känslor var äkta.

Han försökte inte dölja att Ciceros tillstånd gjorde honom bekymrad. ”Du måste försöka få tillbaka din styrka”, sa han, ”men vi kan tyvärr inte stanna här.” Och så berättade han något som han inte vågat skriva om: att han fått tillförlitliga uppgifter om att tre av medlemmarna i Catilinas sammansvärjning som Cicero tvingade i landsflykt – Autronius Paetas, Cassius Longinus och Marcus Laeca – jagade honom och hade svurit att ta hans liv. ”Så då går jag inte säker någonstans”, sa Cicero. ”Hur ska vi kunna klara oss nu?” ”Jag kommer att beskydda er, som jag lovade. Jag vill att du följer med till Thessaloniki och bor i mitt hus. Jag var militär­ tribun fram till förra året och är fortfarande i tjänst, så det kommer att finnas soldater som skyddar dig så länge du håller dig inom Makedoniens gränser. Jag bor inte i något palats, men huset är säkert och du kan vistas där så länge som du behöver.”

Cicero bara stirrade på Plancius. Bortsett från Flaccus gästfrihet var detta det första riktiga erbjudandet om hjälp som han fått på flera veckor – eller snarare månader – och han blev djupt rörd av att det kom från en ung man som han knappt kände, nu när gamla bundsförvanter som Pompejus hade vänt honom ryggen. Han försökte säga något men orden stockade sig i halsen och han var tvungen att vända sig bort.

Via Egnatia sträcker sig omkring tjugofem mil genom Make­ doniens berg innan vägen tar sig ned mot Amphaxisslätten och porten in till Thessaloniki; det var här som vår färd slutade – två månader efter avresan från Rom – i en avsides belägen villa inte långt från en livligt trafikerad gata i stadens norra delar.

Fem år tidigare hade Cicero tveklöst varit Roms mäktigaste man, och vad gällde folkets kärlek var det bara Pompejus som slog honom. Nu hade han blivit av med allt – anseende, 32

DIKTATORN

ställning, familj, ägodelar, hemland, ja, till och med sin sinnesfrid, i alla fall ibland. Av säkerhetsskäl höll han sig inomhus under dygnets ljusa timmar. Man hemlighöll hans närvaro. En vakt hade ställts ut vid ingången. Plancius berättade för personalen att den nye gästen var en gammal vän som drabbats av sorg och melankoli. I likhet med alla lyckade lögner innehöll den mer än ett korn sanning. Cicero åt eller talade inte mycket, och han stannade för det mesta på sitt rum. Ibland kunde man höra hans gråt från den ena änden av huset till den andra. Han ville inte ha några besökare, inte ens sin bror Quintus, som reste förbi på väg hem från sin tid som ståthållare i Asien. Du skulle inte ha mött din bror, den man du känner, skrev Cicero ursäktande, och inte någon som liknar honom – utan i stället ett lik som råkar andas. Jag gjorde mitt bästa för att trösta honom, utan framgång, för hur skulle jag, en enkel slav, kunna förstå hans förlust, jag som aldrig ägt något som varit värt att förlora? När jag ser tillbaka på den här tiden inser jag att mina försök att erbjuda tröst genom filosofin bara måste ha gjort saken värre. Vid ett tillfälle, när jag försökte lägga fram det stoiska argumentet att ägodelar och ställning inte är nödvändiga eftersom dygd är det enda som krävs för att uppnå lyckan, slängde han en stol på mig.

Vi hade kommit till Thessaloniki i början av våren, och jag tog mig för att skriva brev till Ciceros vänner och familj för att, i all hemlighet, låta dem veta var han befann sig. Jag bad dem adressera sina brev till Plancius. Det tog tre veckor innan breven nådde fram till Rom och ytterligare tre veckor innan vi fick svar. De nyheter som vi på så sätt fick ta del av var allt annat än uppmuntrande. Terentia berättade att familjens eldhärjade hus på Palatinen hade rivits och gett plats åt Clodius helgedom som, ironiskt nog, var tillägnad Friheten. Villan i Formiae hade plundrats, och samma öde hade drabbat familjens lantegendom i Tusculum; det påstods att grannarna stulit en del av träden. Den hemlösa Terentia hade först sökt skydd hos sin syster i Vestalernas hus.

33

ROBERT HARRIS

Men den gudlösa skurken Clodius trotsade alla heliga lagar och bröt sig in i templet och lät släpa mig till Basilica Porcia, där han, inför gatumobben, hade fräckheten att ställa frågor om mina egendomar. Naturligtvis vägrade jag svara. Han krävde då att jag överlämnade vår son som pant, så att jag inte skulle bete mig olämpligt. Jag pekade då på målningen som avbildar Valerius när han besegrade kartagerna och påminde honom om att mina förfäder deltagit i det slaget. Och eftersom min släkt aldrig fruktat Hannibal skulle vi sannerligen aldrig skrämmas av en sådan som Clodius.

Det var sonens öde som bekymrade Cicero mest. ”En mans främsta plikt är att skydda sina barn, och nu kan jag inte fullgöra den.” Marcus och Terentia hade flyttat in hos Ciceros bror, medan hans högt älskade dotter bodde med sin mans familj. Även om Tullia, precis som sin mor, försökte tona ned sina svårigheter kunde man läsa mellan raderna och på så vis ana sanningen: att hon vårdade sin man, den känslige Frugi – vars hälsa aldrig varit robust och nu verkade ha kollapsat under pressen. Min älskade, mitt hjärtas längtan! skrev Cicero till sin hustru. Att du, som en gång var ett stöd åt alla, ska plågas så! Jag tänker på dig dag och natt. Farväl, mina frånvarande älskade, farväl!

Politiskt var situation lika mörk. Clodius och hans anhängare fortsatte ockupera Castortemplet i Forums södra hörn. Från sitt högkvarter i templet kunde de skrämma de röstande församlingarna och genomdriva eller stoppa lagförslag precis som de ville. En av de nya lagar som vi fick höra talas om krävde exempelvis att Cypern skulle införlivas med riket och beskattas ”till det romerska folkets fromma” – det vill säga betala för den utdelning av säd till varje medborgare som Clodius hade infört – och krävde att denna stöld skulle utföras av Marcus Porcius Cato. Givetvis godkändes lagen, det behöver knappt påpekas. För vilka skulle rösta nej till en lag som utkrävde skatt 34

DIKTATORN

av andra, i synnerhet om skatten gynnade dem själva? Först vägrade Cato, men Clodius hotade då att ställa honom inför rätta om han trotsade lagen. Eftersom de romerska lagarna är heliga för Cato kände han sig tvungen att foga sig. Han avseglade mot Cypern tillsammans med sin unge systerson Marcus Junius Brutus, vilket innebar att Cicero blev av med sin mest talföra anhängare i Rom. Senaten hade inget att sätta emot Clodius hot. Till och med Pompejus (”Farao”, som Cicero and Atticus kallade honom när ingen lyssnade) verkade frukta den allt mäktigare folktribun som han hjälpt Caesar släppa fram. Det ryktades att Pompejus ägnade större delen av sin tid åt att älska med sin unga hustru Julia, Caesars dotter, medan han lät sin ställning i det offentliga livet bli allt svagare. Atticus försökte muntra upp Cicero med sina skvallriga brev. Ett av dem finns kvar: Du minns kanske att Farao för några år sedan, efter att han satt tillbaka Armeniens kung på tronen, förde med sig prinsen till Rom som gisslan? Strax efter din avresa tröttnade i alla fall Pompejus på att ha gossen hemma hos sig, så han lämpade över honom på Lucius Flavius, den nya stadspretorn. Givetvis fick vår Lilla Fröken Sötnos [Ciceros öknamn på Clodius] strax veta detta. Han bjöd in sig själv på middag hos Flavius, bad att få se prinsen och tog honom med sig hem efter middagen, som om han vore en servett! Men varför då? hör jag dig fråga. Jo, för att Clodius bestämt sig för att sätta prinsen på Armeniens tron i stället för fadern och snuva Pompejus på alla intäkter från landet. Det låter otroligt – men du har inte hört allt än! Prinsen skickas så småningom iväg på en båt till Armenien, men det blåser upp till storm och fartyget tvingas återvända. Pompejus ber då Flavius skynda sig ned till Antium och lägga beslag på prinsen igen. Men Clodius män har lagt sig i bakhåll. Strider utbryter på Via Appia. Många dödas – bland dem Pompejus gode vän Marcus Papirius.

35

ROBERT HARRIS

Sedan dess har det bara gått utför med Pompejus. Häromdagen när han kom till Forum med anledning av att en av hans anhängare ställts inför rätta (Clodius väcker ju talan mot alla) hade Clodius samlat ihop en skara busar som skrålade: ”Vad heter vår pilska imperator? Vad heter han som vill ha en man?

Vem är han som kliar sig i knoppen med ena fingret?” Efter varje fråga skakade Clodius vecken i togan precis som Farao brukar göra. Och så kom svaret som ett vrål: ”Pom-pe-jus!”

Ingen i senaten lyfte ett finger för att hjälpa honom. De tycker alla att han förtjänar den här behandlingen med tanke på hur han svek dig …

Men om Atticus trodde att den här typen av nyheter skulle ha en lugnande verkan på Cicero hade han fel. Tvärtom gjorde de bara att han kände sig ännu mer isolerad och hjälplös. Att Cato var borta, Pompejus kuvad, senaten maktlös och medborgarna mutade, och att Clodius gäng styrde över all lagstiftning, fick Cicero att befara att hans landsförvisning aldrig skulle återkallas. Han förbannade de förhållanden som han tvingades leva under. Thessaloniki kan vara nog så trevligt att besöka under några vårdagar. Men sedan kom sommaren, och sommaren i Thessaloniki är ett helvete av fukt och myggor. Inte den minsta vindfläkt sätter växtligheten i rörelse. Luften är kvävande.

Och eftersom stadens murar lagrar värmen kan nätterna vara ännu mer outhärdligt heta än dagarna. Jag sov i ett rum bredvid Ciceros, eller rättare sagt: jag försökte sova. Där jag låg i det lilla sovrummet kände jag mig som en spädgris i en tegelugn – och fick för mig att svetten som rann nedför nacken var svålen som smälte. Efter midnatt hörde jag ofta Cicero stappla runt i mörkret tills dörren öppnades och han barfota tassade iväg på mosaikplattorna. Jag smög ut efter honom och höll honom under diskret uppsikt. Han satte sig ute på gården, på kanten till den torrlagda lilla dammen med en igentäppt fontän. Han brukade titta upp mot stjärnorna, som om han av deras inbördes 36

DIKTATORN

positioner kunde utläsa någon förklaring till att hans lycka så uppenbart övergett honom.

Nästa morgon kallade han på mig. ”Tiro”, viskade han och höll mig hårt i armen. ”Jag kan inte stanna i den här förfärliga hålan. Jag håller på att bli galen.” Fast vart kunde vi åka? Cicero fantiserade om Aten eller kanske Rhodos. Men Plancius var obeveklig: risken för lönnmord var snarare större nu än någonsin, sedan ett rykte kommit i svang om att Cicero tagit sin tillflykt till trakten. Med tiden hade jag börjat misstänka att Plancius njöt av att ha fått kontrollen över en sådan berömdhet och därför inte ville släppa oss ifrån sig. När jag berättade detta för Cicero sa han: ”Han är ung och ärelysten. Kanske räknar han med att situationen i Rom kommer att förändras och att han ska gynnas av att ha hjälpt mig. Men i så fall bedrar han sig.”

Sent en eftermiddag, när den värsta hettan lagt sig något, gick jag in till staden med brev som skulle till Rom. Det var svårt att få Cicero att svara på brev, och när han väl gjorde det blev det oftast i form av långa litanior. Jag sitter fortfarande fast här utan någon att prata med eller något att tänka på. Det kan inte finnas någon plats som är mindre lämplig för den som drabbats av en sådan sorg som jag. Men han skrev i alla fall, och som komplement till de pålitliga resenärer som vi då och då kunde anförtro hans korrespondens tog jag hjälp av kurirer som arbetade åt en viss Epifanes, en lokal köpman som handlade mycket med Rom. Epifanes var en inbiten skojare, förstås, som de flesta i den där delen av världen. Men jag utgick från att jag betalade tillräckligt för att kunna räkna med hans diskretion. Han hade sitt lager i backen som ledde upp från hamnen, nära Egnatiska porten. Taket täcktes av ett rödaktigt vägdamm som den livliga trafiken mellan Rom och Bysans rörde upp. För att ta sig till hans kontor måste man gå över en gårdsplan, där några av hans kärror alltid höll på att lastas och lossas. Det var där som jag fick syn på en stridsvagn; tistelstängerna vilade på träblock och de frånspända hästarna sörplade vatten från en ho. Vagnen 37

ROBERT HARRIS

skilde sig så mycket från Epifanes vanliga oxkärror att jag var tvungen att gå fram och ta mig en närmare titt. Det var tydligt att vagnen körts hårt: den var så smutsig att man inte kunde urskilja färgen. Men lika tydligt var att den var snabb och stark och byggd för strid. När jag väl hittat köpmannen på magasinets övervåning frågade jag vems vagnen var.

Han gav mig en slug blick. Ӏgaren presenterade sig inte.

Han bad mig bara se efter vagnen.” ”En romare?” ”Helt säkert.” ”Ensam?” ”Nej han hade med sig någon. En gladiator, kanske. De var båda unga. Och verkade starka.” ”När kom de hit?” ”För en timme sen.” ”Och var är de nu?” ”Inte den blekaste.” Han ryckte på axlarna och blottade sina gulnade tänder.

Då slogs jag av en förfärlig misstanke. ”Har du kanske läst mina brev? Har du låtit följa efter mig hem?” ”Min bäste herre, jag är chockerad, jag saknar ord …” Han bredde ut armarna i en gest som skulle övertyga om hans oskuld medan han såg sig om, som om han vädjade till en osynlig jury. ”Hur kan du ens antyda något sådant?”

Epifanes! För att vara en man som levde på att ljuga var han förvånansvärt dålig på det. Jag vände mig om och rusade nedför trappan. Jag stannade inte förrän jag hade Plancius villa inom synhåll och upptäckte två skumma typer som stod och hängde på gatan utanför. Jag saktade ned stegen. När de två främlingarna vände sig om och granskade mig oblygt blev jag säker på min sak: de hade skickats hit för att mörda Cicero.

Den ene av dem hade ett hopsnörpt ärr som löpte från det hög­ ra ögonbrynet ned till käken. Epifanes hade säkert rätt: mannen såg ut att komma direkt från gladiatorskolan, medan den 38

DIKTATORN

andre kunde ha varit en smed, med tanke på hans svällande, solbrända muskler och att hans ansikte var svart som en afrikans.

Han ropade till mig: ”Vi letar efter huset där Cicero bor. Vet du var det ligger?” Jag hann knappt formulera mitt nekande svar innan han lade till: ”Säg till honom att Titus Annius Milo har rest ända från Rom för att betyga sin aktning.”

Det var mörkt och kvavt inne i Ciceros rum och lågan på vaxljuset fladdrade. Han låg på sidan, vänd mot väggen. ”Milo?” upprepade han håglöst. ”Vad kan det vara för slags namn? Är han grek kanske?” Han rullade över på rygg och reste sig på armbågarna. ”Vänta nu – var det inte en kandidat med det namnet som nyligen valdes till folktribun?” ”Jo, det stämmer. Det måste vara han. Och han är här nu.” ”Men som tillträdande tribun borde han väl vara i Rom? Ämbetstiden börjar ju om tre månader.” ”Han sa att han ville prata med dig.” ”Han har rest långt för en pratstund. Vad vet vi om karln?” ”Ingenting.” ”Har han kommit för att döda mig?” ”Kanske – han har i alla fall en gladiator med sig.” ”Det låter inte så förtroendeingivande.” Cicero lutade sig bakåt och såg ut att fundera. ”Tja, vad spelar det för roll? Jag kan lika gärna dö som att leva här.”

Han hade legat och tryckt så länge på sitt rum att ljuset bländade honom när jag öppnade dörren. Han rörde sig stelt och den vaxgula huden, de utmärglade dragen och det spretiga grå håret gav honom ett spöklikt utseende. Det var därför inte så underligt att Milo inte kände igen Cicero, när han kom ut stödd på min arm. Det var först när Milo hörde den välbekanta rösten hälsa honom välkommen som han, med en flämtning, förde handen till hjärtat, bugade djupt och förklarade att detta var det viktigaste ögonblicket och den största äran i hans liv, att 39

ROBERT HARRIS

han många gånger hört Cicero tala i rätten och på Forum men aldrig vågat hoppas på att få träffa Landsfadern personligen och ännu mindre (som han hoppades) göra honom en tjänst …

Han höll på ett tag i samma stil tills han lyckades framkalla en reaktion från Cicero som jag inte sett på flera månader: ett skratt. ”Så ja, unge man, nog av smicker. Du är glad att se mig, förstår jag. Kom!” Han klev fram mot Milo med utbredda armar och omfamnade honom.

Senare skulle Cicero klandras för sin vänskap med Milo.

Och det stämmer att den blivande folktribunen var halsstarrig, våldsam och hänsynslös, men det finns situationer när dessa egenskaper är mer värdefulla än visdom, lugn och försiktighet – och just då hade vi en sådan situation. Dessutom blev Cicero rörd av att Milo rest så långt för att träffa honom. Det fick honom att känna att han inte var ett avslutat kapitel. Han bad honom återkomma till middagen, då de skulle kunna prata mer.

Han gjorde sig till och med i ordning inför måltiden, kammade sig och bytte om till något mindre begravningsaktiga kläder.

Plancius hade åkt norrut, till Tauriana, för att sitta domare i en rättegång, så det var bara vi tre till middagen. (Milos gladiator, en murmillo vid namn Birria, fick äta i köket. Det var allom bekant att Cicero haft en och annan skådespelare som middagsgäst, men han drog gränsen vid gladiatorer.) Vi lade oss till bords i trädgården under ett nät som höll myggorna borta. Under de timmar som följde fick vi veta en del om Milo och varför han företagit sin mödosamma och mer än hundra mil långa resa hit. Han berättade att han kom från en god men fattig familj och hade adopterats av sin morfar. Han hade varit tvungen att försörja sig genom att driva en gladiatorskola i Kampanien, som levererade kämpar till begravningsspelen i Rom. (”Inte så konstigt att vi inte hört talas om honom förut”, sa Cicero till mig efter middagen.) Arbetet förde honom ofta till huvudstaden, där han förfärats av det våld som Clodius släppt lös. Han hade gråtit över att Cicero falskeligen anklagats 40

DIKTATORN

och drivits bort från Rom. Och han tänkte att han med sin verksamhet hade en unik möjlighet att återställa ordningen.

Via ombud hade han därför tagit kontakt med Pompejus och kommit med ett erbjudande. ”Det här är naturligtvis konfidentiella uppgifter”, sa han och sneglade på mig. ”Det jag nu berättar måste stanna mellan oss.” ”Vem tänkte du att jag skulle skvallra för?” svarade Cicero. ”Slaven som tömmer min potta? Kocken som lagar min mat?

Jag träffar inga andra.”

Milo berättade vad han erbjudit Pompejus: tvåhundra välutbildade slagskämpar som kunde besätta Roms centrala delar och på så vis göra slut på Clodius makt över lagstiftningen.

Som gentjänst hade Milo velat ha betalt för sina omkostnader.

Han ville också att Pompejus skulle hjälpa honom att bli vald till folktribun: ”Jag skulle ju inte kunna göra det här som vanlig medborgare, för då skulle jag bli åtalad. Nej, jag måste få det skydd som ett ämbete kan ge mig.”

Cicero lyssnade spänt. Han nöjde sig med att peta i maten. ”Och vad fick du för svar från Pompejus?” ”Först var han rätt kallsinnig. Sa att han skulle tänka på saken. Men så seglade historien om den armeniske prinsen upp, som ledde till att Clodius män tog livet av Papirius. Har ni hört om det?” ”Jo, vi har hört en del.” ”Efter att hans vän dödats verkade Pompejus komma på and­ra tankar. Dagen efter Papirius likbål bjöd han hem mig till sig. ’Det där du sa om att bli folktribun – jag har bestämt mig för att ge mitt stöd.’” ”Och hur reagerade Clodius när du blev vald? Han måste ju fatta vad som är i görningen.” ”Det är just därför som jag kommit hit. Och det här kan ni inte ha hört, för jag åkte från Rom direkt efter att det hände och ingen kurir kan ha tagit sig snabbare hit än jag.” Han gjorde en paus och sträckte fram koppen efter mer vin. Han hade 41

ROBERT HARRIS

rest långt för att få framföra sin historia. Han var utan tvekan en god berättare och tog den tid han behövde. ”Det var för två veckor sedan, ungefär, inte så långt efter valen. Pompejus hade något ärende till Forum och stötte där på några av Clodius anhängare. Det blev lite tjafs och en av dem tappade en dolk.

Det var många som såg vad som hände, och folkmassan började skrika att Clodius gäng försökte mörda Pompejus. Hans tjänare såg till att han snabbt kom därifrån. Han låste sedan in sig i sin bostad, och så vitt jag vet är han kvar där än, med sin hustru Julia som enda sällskap. ”Så den store Pompejus är inspärrad i sitt eget hus!” utbrast Cicero häpet. ”Visst är det lustigt! Han förtjänar det verkligen – och det är han fullt medveten om. Han sa faktiskt till mig att det största misstag han begått var att låta Clodius tvinga bort dig från Rom.” ”Sa han verkligen det?” ”Ja. Och det är för att berätta detta som jag rest genom tre länder nästan helt utan att sova eller äta: Pompejus tänker göra allt som står i hans makt för att få din landsförvisning återkal­ lad. Han är verkligen på krigsstigen. Han vill få tillbaka dig till Rom, så att vi – du, han och jag – kan slåss sida vid sida och rädda republiken från Clodius och hans gäng! Vad säger du om det?”

Han var som en hund som släpper ett jaktbyte framför sin husse. Om han hade haft svans skulle han ha viftat med den så kraftigt att den dunsat mot soffan. Men om Milo räknat med glädje eller tack som belöning blev han besviken. Även om Cicero var nedstämd och såg sliten ut hade han inga problem med att se nyktert på situationen. Han snurrade runt vinet i koppen och rynkade pannan innan han tog till orda. ”Är Caesar med på det här?”

Milo vred på sig en aning. ”Det får du ta med honom.

Pompejus är beredd att göra sin del, men då måste du göra din.

42

DIKTATORN

Han skulle knappast lyckas få hem dig till Rom om Caesar satte sig på bakhasorna.” ”Han vill alltså att jag ska försonas med Caesar?” ”Han uttryckte det snarare som att du måste inge honom tillförsikt.”

Mörkret hade fallit under vårt samtal. Ute i trädgården hade slavarna tänt lyktor, som myggen snabbt drogs till och förmörkade. På bordet fanns varken lyktor eller ljus, så jag kunde inte riktigt tyda Ciceros ansiktsuttryck. Han satt tyst en lång stund. Det var gräsligt hett som vanligt, och från gatan hördes alla de ljud som jag kommit att förknippa med kvällarna i Makedonien: cikadorna och myggorna, hundskallen, lokalbefolkningens småprat – på ett märkligt, grovt tungomål. Jag undrade om Cicero tänkte samma sak som jag: att ännu ett år här skulle bli hans död. Kanske gjorde han det, för till sist suckade han uppgivet och sa: ”Och på vilket sätt tänker ni er att jag ska kunna ’inge honom tillförsikt’?” ”Det där är din sak. Om någon kan hitta de rätta orden så är det du. Men Caesar har förklarat för Pompejus att han behöver något skriftligt innan han är beredd att ompröva sin hållning.” ”Så jag ska alltså skriva något som du kan ta med dig till Rom?” ”Inte alls. Den delen av överenskommelsen angår bara dig och Caesar. Men Pompejus tror att det bästa är om du skickar ett ombud till Gallien. Någon som du litar på och som kan lämna fram ditt brev personligen.”

Caesar. Allting handlade i slutändan om honom. Jag kunde fortfarande höra tjutet från hans soldaters stridslurar inom mig.

Och så plötsligt kände jag – snarare än såg, eftersom det nu blivit så mörkt – att de båda andra runt bordet tittade på mig.

”Spännande … Harris förblir de antika källorna väldigt trogen och utsmyckar luckorna med tät dialog och kvicka iakttagelser …

Den bästa formen av berättad historia.”

I den hyllade Cicero-trilogin skildrar Robert Harris i spänningsform antikens episka händelser och en av dess mest kända företrädare: det retoriska geniet Cicero. Resultatet är en unikt levande teckning av politiska maktkamper, rivalitet och blodtörst – tidlösa ingredienser som gör kopplingarna till vår samtid än mer påtagliga.

Den romerska republikens fall Vid 48 års ålder befinner sig den legendariske talaren Cicero i exil – långt från den politiska maktens centrum i Rom. Hans enda möjlighet att återvända är att svära trohet till en karismatisk men farlig fiende: Julius Caesar.

Med listighet, mod och ordens makt kämpar Cicero sig tillbaka till senatens glans och blodiga politik. Men triumviratet, bestående av Caesar, Pompejus och Crassus, börjar falla sönder och enbart Cicero kan förutse den förödelse som väntar.

DIKTATORN är den tredje och avslutande delen i Cicero-trilogin och har blivit hyllad för sin kombination av historia och fiktion. Det är en fängslande och stormande skildring av antikens episka händelser – kollapsen av den romerska republiken samt morden på dess ledare.

”Det är måttet på Harris skicklighet: att vi upplever en 2000 år gammal kris som om vi läste en modern skildring.”

THE NEW YORK TIMES BOOK REVIEW ISBN 978-91-88859-14-3

Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, Alamy

NEW STATESMAN

ROBERT

ROBERT HARRIS arbetade i många år som journalist och politisk redaktör innan han 1992 romandebuterade med den kontrafaktiska thrillern Faderland. Totalt har Robert Harris skrivit tolv bästsäljande romaner som har översatts till trettiosju språk och sålt i mer än femton miljoner exemplar. En officer och spion, om justitiemordet på Alfred Dreyfus, utnämndes till årets roman 2013 av British National Book Awards.

HARRIS DIKTATORN

© Peter von Felbert

CICERO-TRILOGIN III

CICEROTRILOGIN

III

”Harris är oförmögen att skriva en onjutbar bok … Han skildrar magnifikt de antika intrigerna.”

THE WALL STREET JOURNAL

”Harris tecknar ett trovärdigt och levande porträtt av Cicero och hans liv.”

WASHINGTON POST

”Triumferande, övertygande och gripande.”

SCOTSMAN

”Mästerlig … Harris skildring av händelserna som föregick mordet på Caesar är ytterst övertygande ...

Djupt tillfredsställande.”

THE TELEGRAPH

”Harris ger den antika historien en känsla av pågående thriller.”

NEW YORK MAGAZINE

”Utmärkt … Diktatorn bekräftar Harris position som vår ledande mästare av både den historiska och moderna thrillern.”

THE DAILY MAIL

”En sensationell politisk thriller.”

”Lika charmig som gripande.”

KIRKUS REVIEWS

THE GUARDIAN

DIKTATORN

”Det fängslande dramat – med fokus på demokratins bräcklighet och människans felbarhet – belyser starkt såväl den antika erans konflikter som vår egen tids.”

PUBLISHERS WEEKLY