9789188859112

FADERLAND

ROBERT

HARRIS FADERLAND ÖVERSÄTTNING: HANS BERGGREN

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Fatherland © Robert Harris 1992 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2019 Översättning: Hans Berggren Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, Alamy Författarfoto © Peter von Felbert Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2019 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org isbn: 978-91-88859-11-2

Till Gill

J

ag vill tacka bibliotekarien och personalen vid Wiener Library i London för deras hjälp under flera år.

Jag vill dessutom tacka David Rosenthal och – i synner­ het – Robyn Sisman, utan vilka denna bok aldrig skulle ha blivit påbörjad, än mindre avslutad.

De hundra miljonerna självsäkert tyskt herrefolk skulle brutalt installeras i Europa och tillförsäkras makten genom ett monopol på teknisk civilisation och genom slavarbetet från en borttynande inhemsk befolkning av försummade, sjukdomsdrabbade, sinnessvaga analfabeter, på det att de själva måtte få tillfälle att susa fram på oändliga Autobahnen, beundra Kraft durch Freude-härbärget, partihögkvarteret, militärmuseet och det planetarium som Führern skulle ha byggt i Linz (hans nya Hitleropolis), trava runt i de lokala konstgallerierna och över sina gräddbakelser lyssna på ändlösa inspelningar av Glada änkan. Detta skulle bli det tyska tusenårsriket, från vilket inte ens fantasin skulle få någon möjlighet att fly.

Hugh Trevor-Roper Adolf Hitlers idéer

Ibland säger folk till mig: ”Var försiktig! Du kommer att få tjugo års gerillakrig på halsen!” Jag gläder mig inför den utsikten … Tyskland kommer att förbli i ett tillstånd av ständig vaksamhet.

Adolf Hitler 29 augusti 1942

del ett

tisdagen den 14 april 1964 Jag svär Dig, Adolf Hitler, som Führer och Tyska rikets kansler, min lojalitet och mitt mod.

Jag lovar Dig och de överordnade som Du tillsätter lydnad in i döden, så hjälpe mig Gud. SS-eden

k apitel ett

E

tt tjockt molntäcke hade tryckt Berlin hela natten och nu dröjde det kvar under det som skulle föreställa morgonen.

I stadens västra utkanter drog fjäderlätta regnmoln över Havelsjöns yta, likt rök. Himmel och vatten förenades till ett jämngrått sjok som bara bröts av den motsatta strandens mörka linje. Ingenting rörde sig där. Det syntes inga ljus.

Xavier March, mordutredare vid Berlins Kriminalpolizei – Kripo – klev ur sin Volkswagen och vände ansiktet upp mot regnet. Han var en kännare av den här sortens regn. Han kände utmärkt väl till dess smak, dess lukt. Det var östersjöregn, från norr, kallt och havsmättat, skarpt av salt. För ett ögonblick befann han sig tjugo år tillbaka i tiden, i tornet på en ubåt som smög sig ut ur Wilhelmshaven med släckta ljus, in i mörkret.

Han tittade på klockan. Hon var lite över sju på morgonen.

I rad längs vägkanten framför honom stod tre andra bilar.

I två av dem satt innehavaren och sov i förarsätet. Den tredje var en patrullbil från Ordnungspolizei – Orpo, som varje tysk kallade dem. Den var tom. Genom dess öppna fönster kom sprakandet av radiobrus, vasst i den fuktiga luften, då och då avbrutet av plötsliga utbrott av ourskiljbart tal. Det snurrande utryckningsljuset på taket lyste upp skogen bredvid vägen: blått-svart, blått-svart, blått-svart.

March såg sig omkring efter Orpo-poliserna och såg att de tagit skydd vid sjön under en droppande björk. Någonting glimmade blekt i dyn vid deras fötter. På en stock strax intill 15

satt en ung man i svart träningsoverall med SS-vapnet på bröstfickan. Han satt på huk, med armbågarna på knäna och händerna tryckta mot sidorna av huvudet – en sinnebild för bedrövelsen.

March drog ett sista bloss på cigarretten och sprätte iväg den.

Den fräste till och slocknade på den våta vägen.

Då han närmade sig sträckte en av poliserna upp armen. ”Heil Hitler!”

March struntade helt i honom och gled nerför den leriga slänten för att inspektera liket.

Det var en gammal mans kropp – kall, fet, hårlös och chockerande vit. På avstånd hade det kunnat vara en alabasterstaty som slängts i leran. Fläckig av dy låg kroppen på rygg halvvägs uppe ur vattnet, med armarna vitt utbredda och huvudet bakåt­ böjt. Ena ögat var hopknipet, det andra skelade ondskefullt mot den solkiga himlen. ”Ert namn, Unterwachtmeister?” Marchs röst var mjuk.

Utan att ta blicken från kroppen vände han sig till den Orpoman som hade hälsat. ”Ratka, Herr Sturmbannführer.”

Sturmbannführer var en SS-titel, likvärdig med majors rang inom Wehrmacht, och Ratka – trött och våt som en hund som han var – tycktes ivrig att visa respekt. March kände till hans typ utan att ens vända sig om: tre ansökningar om förflyttning till Kripo som alla fått avslag; en plikttrogen hustru som producerat ett helt fotbollslag av barn för Führern; en inkomst på 200 riksmark i månaden. Ett liv levt på hoppet. ”Nå, Ratka”, sa March, med samma mjuka röst. ”När hittades han?” ”För lite drygt en timme sen, Herr Sturmbannführer. Vi skulle just sluta vårt skift, patrullering vid Nikolassee. Vi tog anropet. Högsta prioritet. Vi var här på fem minuter.” ”Vem hittade honom?”

Ratka gjorde en gest över axeln.

16

Den unge mannen i träningsoverallen kom på fötter. Han kunde inte ha varit mer än arton. Hans hår var så kortsnaggat att den skära skulten syntes genom fjunet av ljusbrunt hår.

March märkte att han undvek att se på liket. ”Vad heter ni?” ”SS-skytt Hermann Jost, till er tjänst.” Han talade med s­ achsisk accent – nervös, osäker, angelägen att vara till lags. ”Från Sepp Dietrich-högskolan vid Schlachtensee.” March kände till den: en monstrositet i betong och asfalt byggd under 50-talet, precis vid södra änden av Havelsjön. ”Jag springer här på morgonen för det mesta. Det var fortfarande mörkt. Först trodde jag det var en svan”, tillade han hjälplöst.

Ratka fnös med en föraktfull min. En SS-kadett som blev rädd för en död gammal man! Inte undra på att kriget i Ural aldrig tog slut. ”Såg ni någon annan, Jost?” March talade i vänlig ton, som en snäll farbror. ”Nej. Ingen alls. Det finns en telefonkiosk vid picknick­ området, en halv kilometer bort. Jag ringde, sen kom jag hit och väntade tills polisen kom. Det fanns inte en själ på vägen.”

March tittade på kroppen igen. Den var mycket fet. Kanske 110 kilo. ”Vi måste se till att få upp honom ur vattnet.” Han vände sig mot vägen. ”Dags att väcka våra törnrosor.” Ratka, som stod och trampade i ösregnet, flinade.

Det regnade häftigare nu, och Kladowsidan av sjön var så gott som försvunnen. Vattnet piskade trädens löv och trummade på biltaken. Det låg en tung regnlukt av förruttnelse i luften: rik mylla och multnande växtlighet. Marchs hår låg klist­rat mot skulten, vatten sipprade nerför hans nacke. Han märkte det inte. För March innehöll varje nytt fall, hur rutinartat det än månde vara, ett löfte om ett äventyr – i början åtminstone.

Han var fyrtiotvå år gammal – smal, med grått hår och kyliga grå ögon i samma ton som himlen. Under kriget hade 17

propagandaministeriet uppfunnit ett smeknamn på ubåtsmanskapen – ”de grå vargarna” – och det kunde ha varit ett bra namn för March, på ett sätt, för han var en mycket enveten detektiv. Men han var ingen varg till naturen, sprang inte med flocken, litade mer på hjärnan än på musklerna, så hans kolleger kallade honom ”räven” i stället.

Ubåtsväder!

Han slet upp dörren på den vita Skodan och träffades av en pust het, kvav luft från bilvärmen. ”Morron, Spiedel!” Han skakade polisfotografens beniga axel. ”Dags att blöta ner sig.” Spiedel vaknade med ett ryck.

Han blängde ilsket på March.

Fönstret på förarsidan av den andra Skodan vevades redan ner då March kom fram mot den. ”Allright, March. Allright.”

Det var SS-läkaren August Eisler, en Kripo-patolog, rösten var gnällig av sårad värdighet. ”Spar din kasernhumor till dem som uppskattar den.”

De samlades vid vattenbrynet, alla utom doktor Eisler, vilken stod för sig själv i skydd under ett urmodigt svart paraply som han inte erbjöd sig att dela med sig av. Spiedel fäste en blixt på kameran och placerade försiktigt höger fot på en lerklump.

Han svor när sjön sköljde över hans sko. ”Jävlar!”

Blixten avfyrades och frös för ett ögonblick scenen: de vita ansiktena, regnets silvertrådar, skogens mörker. En svan kom ilande ur en närbelägen vassrugge för att se vad som pågick och började cirkla runt några meter bort. ”Försvarar sitt bo”, sa den unge SS-mannen. ”Jag vill ha ett till här.” March pekade. ”Och ett här.”

Spiedel svor igen och drog sin dyblöta fot ur leran. Kameran blixtrade två gånger till.

March böjde sig ner och tog tag i kroppen under armhålorna. Huden var hård, som kallt gummi, och hal. ”Hjälp mig.”

18

Orpo-männen tog tag i varsin arm och tillsammans, grymtande av ansträngningen, tog de i och släpade upp liket ur vattnet, över den leriga strandkanten och upp på det blöta gräset.

När March rätade på sig såg han uttrycket i Josts ansikte.

Den gamle mannen hade haft på sig ett par blå badbyxor som hade hasat ner till knäna. I det iskalla vattnet hade könsdelarna skrumpnat till en liten klunga vita ägg i ett bo av svart könshår.

Vänstra foten fattades.

Givetvis, tänkte March. Det här var en dag då ingenting skulle bli enkelt. Verkligen ett äventyr. ”Herr doktor. Er uppfattning, tack.”

Med en irriterad suck trippade Eisler försiktigt fram och drog av sig ena handsken. Likets ben slutade vid nederdelen av vaden. Eisler böjde sig stelt, fortfarande med paraplyet i handen, och lät fingrarna löpa runt stumpen. ”En propeller?” frågade March. Han hade sett lik uppdragna ur vältrafikerade båtleder – från Tegeler See och Spree i Berlin, från Alster i Hamburg – som sett ut som om slaktare hade varit på dem. ”Nej.” Eisler drog tillbaka handen. ”En gammal amputation.

Riktigt välgjord, faktiskt.” Han tryckte hårt med knytnäven på bröstet.

Dyigt vatten forsade ur munnen och bubblade ur näsborrarna. ”Rigor mortis tämligen långt gången. Död i tolv timmar.

Kanske mindre.” Han drog på sig handsken igen.

En dieselmotor väsnades någonstans bortom träden bakom dem. ”Ambulansen”, sa Ratka. ”De tar då tid på sig.”

March gjorde en gest mot Spiedel. ”Ta en bild till.”

March tittade ner på liket och tände en cigarrett. Sedan satte han sig på huk och stirrade in i det enda öppna ögat. Så satt han en lång stund. Kameran blixtrade igen. Svanen stegrade sig, slog med vingarna och vände ut mot mitten av sjön på jakt efter föda.

k apitel två

K

ripos högkvarter ligger nästan i andra änden av Berlin, tjugofem minuters körning från Havelsjön. March behövde ett vittnesmål från Jost och erbjöd sig att köra honom till hans kasern så han fick byta om, men Jost tackade nej, han föredrog att göra sitt uttalande så snart som möjligt. Så när väl kroppen stuvats in i ambulansen och skickats till bårhuset gav de sig iväg i Marchs lilla fyrdörrars Volkswagen genom rusningstrafiken.

Det var en av de där dystra Berlinmorgnarna då den berömda Berlinluften inte verkar särskilt stärkande utan helt enkelt rå, fukten stack i händer och ansikte som tusen frusna nålar. På Potsdamer Chaussee tvingade stänket från de passerande bilarnas hjul de fåtaliga fotgängarna att hålla sig intill husväggarna.

När March såg dem genom den regnfläckiga rutan, föreställde han sig en stad av blinda som famlade sig fram till arbetet.

Alltsammans var så normalt. Senare var det just detta som mest skulle slå honom. Det var som att råka ut för en olycka: före den, inget utöver det vanliga, sedan, i ögonblicket och efter­åt, en värld som förändrats för alltid. För det fanns inget mer rutinartat än ett lik uppfiskat ur Havelsjön. Det hände två gånger i månaden – utslagna och misslyckade affärsmän, dumdristiga ungar och kärlekskranka tonåringar; olyckshändelser och självmord och mord; de desperata, de dåraktiga, de sorgsna.

Telefonen hade ringt i hans lägenhet vid Ansbacher Strasse 20

strax efter sex och femton. Han hade inte blivit väckt av signalen. Han hade legat med öppna ögon i halvmörkret och lyssnat på regnet. De senaste månaderna hade han sovit dåligt. ”March? Vi har fått en rapport om ett lik i Havelsjön.” Det var Krause, Kripos nattbefäl. ”Åk dit och ta en titt är du hygglig.”

March hade sagt att han inte var intresserad. ”Om du är intresserad eller ej hör inte hit.” ”Jag är inte intresserad”, sa March, ”för jag är inte i tjänst.

Jag tjänstgjorde förra veckan, och förrförra.” Och veckan dessförinnan, kunde han ha tillagt. ”Det här är min lediga dag.

Kolla din lista igen.”

Det hade blivit tyst i andra änden, sedan hade Krause kommit tillbaka på tråden, motvilligt ursäktande. ”Du har tur, March. Jag tittade på förra veckans jourlista. Du kan återgå till att sova. Eller …” Han hade småflinat. ”Eller vad du nu höll på med.”

En vindby hade piskat regnet mot rutan och fått den att skallra.

Man hade ett standardförfarande då ett lik hittades: en rättsläkare, en polisfotograf och en utredare måste genast bege sig till platsen. Utredandet gick efter ett roterande schema som fanns på Kripo-högkvarteret vid Werderscher Markt. ”Vem är det som har jouren idag, apropå det?” ”Max Jaeger.”

Jaeger. March delade tjänsterum med Jaeger. Han hade tittat på sin väckarklocka och tänkt på det lilla huset i Pankow där Max bodde med sin fru och fyra döttrar: under veckan var det nästan bara vid frukostdags han träffade dem. March, å andra sidan, var frånskild och bodde ensam. Han hade vikt eftermiddagen för att umgås med sin son. Men de långa morgon­ timmarna bredde ut sig framför honom som ett tomrum. Som han mådde vore det bra med något rutinartat att distrahera sig med.

21

”Äh, låt honom vara i fred”, hade han sagt. ”Jag är vaken.

Jag tar det.”

Det var för nästan två timmar sedan. March sneglade på sin passagerare i backspegeln. Jost hade suttit tyst ända sedan de lämnade Havelsjön. Han satt stelt i baksätet och stirrade på de grå byggnader som gled förbi. Vid Brandenburger Tor blev de stoppade av en motorcykelpolis.

Mitt på Pariser Platz gjorde en SA-orkester i våta bruna uniformer helt om och stampade i vattenpölarna. Genom folkvagnens stängda fönster kom det dämpade dunkandet av trummor och trumpeter som malde fram en gammal partimarsch.

Många hade samlats utanför Konstakademin för att titta på, med hopkurade axlar i regnet.

Det var omöjligt att köra genom Berlin så här års utan att stöta på någon liknande repetition. Om sex dagar var det Adolf Hitlers födelsedag – Führerdagen, en allmän helgdag – och varenda orkester i riket skulle paradera. Vindrutetorkarna slog takten som en metronom. ”Här ser vi det slutgiltiga beviset”, mumlade March och betraktade folksamlingen, ”på att det tyska folket är som tokigt i militärmusik.”

Han vände sig mot Jost som log ett matt leende.

En cymbalkrasch avslutade musicerandet. Det duggade av fuktiga applåder. Kapellmästaren vände sig om och bugade.

Bakom honom hade SA-männen redan börjat till hälften gå, till hälften springa, tillbaka till sin buss. Motorcykelpolisen väntade tills torget var tomt, sedan blåste han en kort signal i sin visselpipa. Med en vitbehandskad hand vinkade han dem genom Brandenburger Tor. Unter den Linden gapade framför dem. Den hade förlorat sina lindar 1936 – de hade huggits ner i ett statsstyrt vandaldåd vid tiden för Berlinolympiaden. I deras ställe, på ömse sidor av boulevarden, hade stadens Gauleiter, Joseph Goebbels, låtit resa en allé av tio meter höga stenkolonner, var och en krönt av 22

en partiörn med utbredda vingar. Vattnet droppade från deras näbbar och vingspetsar. Det var som att köra genom en indiansk begravningsplats.

March saktade in framför trafikljusen vid korsningen Friedrichstrasse och tog av till höger. Två minuter senare parkerade de på en plats mittemot Kripo-byggnaden vid Werderscher Markt.

Det var ett fult ställe – ett tungt, sotrandat wilhelminskt åbäke till byggnad, sex våningar högt, på södra sidan av torget. March hade kommit hit, nästan sju dagar i veckan, i tio års tid. Som hans ex-fru ofta hade beklagat sig, hade det blivit mer välbekant för honom än hemmet. Därinne, på andra sidan SS-vaktposterna och den gnisslande dörrkarusellen, kungjorde en anslagstavla det förhandenvarande terroristberedskapsläget.

Det fanns fyra koder, i stigande allvarlighetsgrad: grönt, blått, svart och rött. Idag, liksom alltid, var det beredskapsläge rött.

Ett par vakter i ett glasbås synade dem när de steg in i foajén.

March visade sitt identitetskort och skrev in Jost.

Vid Werderscher Markt var det mer liv och rörelse än vanligt. Arbetsbördan tredubblades alltid veckan före Führerdagen.

Sekreterare med lådor fulla av akter klapprade på höga klackar över marmorgolvet. Luften var tjock av lukten från våta överrockar och bonvax. Grupper av polismän i Orpo-grönt och Kripo-svart stod och viskade om brott. Över deras huvuden, från varsin ände av hallen, stirrade girlandbehängda byster av Führern och chefen för Rikets centrala säkerhetsbyrå, Reinhard Heydrich, på varandra med tomma ögon.

March drog metallgallret i hissen åt sidan och visade in Jost.

De säkerhetsstyrkor som Heydrich kontrollerade var uppdelade i tre. På botten av hackordningen fanns Orpo, de vanliga snutarna. De plockade upp fyllon, bevakade Autobahn, skrev ut fortkörningsböterna, skötte arresteringarna, patrullerade järnvägarna och flygplatserna, besvarade nödanrop, fiskade upp liken ur sjöarna.

23

Uppe i toppen fanns Sipo, säkerhetspolisen. Sipo omfattade både Gestapo och partiets egna säkerhetsstyrkor, SD. Deras högkvarter låg i ett gruvligt komplex vid Prinz-AlbrechtStrasse, en kilometer sydväst om Werderscher Markt. De sysslade med terrorism, omstörtande verksamhet, kontraspionage och ”brott mot staten”. De hade öron i varje fabrik och skola, sjukhus och mäss; i varje stad, i varje by, på varje gata. Ett lik i en sjö skulle intressera Sipo bara om det tillhörde en terrorist eller en förrädare.

Och någonstans mellan de båda andra, och omärkligt övergående i båda, kom Kripo – avdelning V av Rikets centrala säkerhetsbyrå. De utredde vanliga brott, från inbrott, via bankrån, misshandel, våldtäkt och blandäktenskap, ända upp till mord. Lik i sjöar – vilka de var och hur de hamnat där – det var Kripos arbete.

Hissen stannade på andra våningen. Korridoren var upplyst som ett akvarium. Svagt lysrörsljus studsade från grönt linoleum och grönputsade väggar. Det var samma lukt av bonvax som i foajén, men här var den kryddad med toalettdesinfektions­ medel och kallnad cigarrettrök. Tjugo dörrar i mattglas kantade passagen, somliga halvöppna. Här låg utredarnas rum. Från ett hördes ljudet av ett ensamt finger som knackade på en skrivmaskin; i ett annat ringde en telefon utan att någon svarade. ”’Nervcentrum i det oupphörliga kriget mot nationalsocialismens brottsliga fiender’”, sa March och citerade en nyligen införd artikelrubrik i partitidningen, Völkischer Beobachter.

Han gjorde en paus, och då Jost fortsatte att se oförstående ut, förklarade han: ”Ett skämt.” ”Förlåt?” ”Glöm det.”

Han sköt upp en dörr och tände ljuset. Hans tjänsterum var inte stort mer än ett dystert skåp, en cell. Dess enda fönster vette mot en gård omgiven av svartnat tegel. Ena väggen var täckt av hyllor: slitna, skinninbundna volymer av statuter och 24

dekret, en handbok i rättsvetenskap, en ordbok, en atlas, en gatukarta över Berlin, telefonkataloger, aktlådor med påklistrade etiketter – ”Braune”, ”Hundt”, ”Stark”, ”Zadek” – var och en en byråkratisk gravsten, till minne av något sedan länge bortglömt offer. En annan sida av kontoret upptogs av fyra arkivskåp. På ett av dem stod en klängväxt som ställts där av en medelålders sekreterare för två år sedan vid höjdpunkten för en outtalad och obesvarad passion riktad mot Xavier March. Den var nu död. Det var hela möblemanget, frånsett två hopskjutna träskrivbord under fönstret. Det ena var Marchs, det andra tillhörde Max Jaeger.

March hängde sin överrock på en hängare vid dörren. Han föredrog att inte bära uniform när han kunde undvika det, och i morse hade han använt ösregnet vid Havelsjön som ursäkt för att klä sig i grå byxor och en tjock blå tröja. Han sköt fram Jaegers stol mot Jost. ”Sätt dig. Kaffe?” ”Ja tack.”

Det fanns en automat i korridoren. ”Vi har för fan fotografier. Det är ju rent otroligt. Titta bara på det här.” Hela vägen kunde March höra rösten av Fiebes på VB 3 – sexualbrotts­ roteln – skryta om sina senaste framgångar. ”Hennes hembiträde tog dem. Kolla, man kan se vartenda hår. Bruden borde bli proffsfotograf.”

Vad kunde det röra sig om? March dunkade kaffeautomaten i sidan och den stötte ut en plastmugg. Någon officersfru, gissade han, och en polsk arbetare som fraktats in från Generalguvernementet för att jobba i trädgården. Oftast var det en polack, en drömsk och själfull polack, som fingrade på hjärtesträngarna hos någon fru vars make befann sig borta vid fronten. Det lät som om de hade blivit fotograferade in flagranti av någon svartsjuk jänta från Bund deutscher Mädel som var ivrig att vara myndigheterna till lags. Detta var ett sexualbrott enligt definitionen i 1935 års rasskändningslag.

Han dunkade till maskinen ännu en gång.

25

Det skulle bli rättegång i folkdomstolen, med smaskiga rapporter i Der Stürmer som en varning till andra. Två år i Ravensbrück för frun, degradering och vanära för maken. Tjugofem år för polacken, om han hade tur, i annat fall dödsstraff. ”Jävlar!” En mansröst muttrade någonting och Fiebes, en vesslelik inspektör i mitten av de femtio vars fru rymt med en SS-skidlärare för tio år sedan, gav upp ett gapskratt. March, med en kopp kaffe i vardera handen, retirerade till sitt tjänsterum och drämde igen dörren bakom sig så ljudligt han kunde med foten.

Werderscher Markt 5/6 Berlin

Reichskriminalpolizei Vittnesutsaga

Mitt namn är Hermann Friedrich Jost. Jag är född den 23.2.45 i Dresden. Jag är kadett vid Sepp Dietrich-högskolan, Berlin. Klockan 05.30 i morse gick jag ut till min vanliga träningsrunda. Jag föredrar att springa ensam. Min vanliga rutt för mig västerut genom Grunewald till Havelsjön, norrut längs sjökanten till restaurangen Lindwerder och sedan söderut mot kasernen i Schlachtensee. Trehundra meter norr om brovägen vid Schwanenwerder såg jag något ligga i vattnet vid strandkanten. Det var en manskropp. Jag sprang till en telefon en halv kilometer bort längs strand­stigen och larmade polisen. Jag återvände till kroppen och väntade på att myndigheterna skulle anlända. Hela tiden regnade det häftigt och jag såg ingen.

Jag gör detta uttalande av egen fri vilja i närvaro av Kripo­utredare Xavier March.

SS-skytt H.F. Jost 08.24/14.4.64 26

March lutade sig tillbaka i sin stol och studerade den unge mannen då denne undertecknade sitt uttalande. Det fanns inga hårda linjer i ansiktet. Det var lika skärt och mjukt som ett spädbarns, med några skrikiga finnar kring munnen, lite blont fjun på överläppen. March tvivlade på att han rakade sig. ”Varför springer du ensam?”

Jost lämnade tillbaka sitt uttalande. ”Det ger mig en chans att tänka. Det är bra att vara ensam en gång om dagen. Man är sällan ensam i en kasern.” ”Hur länge har du varit kadett?” ”Tre månader.” ”Trivs du med det?” ”Trivs!” Jost vände ansiktet mot fönstret. ”Jag hade just börjat studera vid universitetet i Göttingen när jag blev inkallad.

Låt oss säga att det inte precis var den lyckligaste dagen i mitt liv.” ”Vad studerade du?” ”Litteraturhistoria.” ”Tysk?” ”Finns det någon annan?” Jost log ett av sina vattniga leenden. ”Jag hoppas kunna återvända till universitetet när jag har tjänstgjort mina tre år. Jag vill bli lärare, författare. Inte soldat.”

March ögnade igenom hans uttalande. ”Om du nu är så antimilitär, vad gör du då i SS?” Han kunde gissa sig till svaret. ”Min far. Han var med och grundade Leibstandarte Adolf Hitler. Ni vet hur det är: Jag är hans ende son. Det var hans högsta önskan.” ”Du verkar avsky det.”

Jost ryckte på axlarna. ”Jag överlever. Och jag har fått höra – inofficiellt, naturligtvis – att jag inte kommer att behöva åka till fronten. De behöver en assistent vid officersskolan i Bad Tölz till att undervisa i en kurs rörande den amerikanska litteraturens förfall. Det låter mer i min stil: förfall.” Han vågade sig på ännu ett leende. ”Jag kanske blir expert på området.”

27

March skrattade och sneglade igen på uttalandet. Det var något som inte stämde här, och nu såg han det. ”Säkerligen.”

Han lade uttalandet åt sidan och reste sig. ”Jag får önska lycka till med undervisandet.” ”Kan jag gå nu?” ”Givetvis.”

Jost reste sig med lättad uppsyn. March fattade dörrhand­ taget. ”Bara en sak.” Han vände sig om och stirrade SS-kadetten i ögonen. ”Varför ljuger du för mig?”

Jost ryckte tillbaka med huvudet. ”Vadå …?” ”Du säger att du lämnade kasernen halv sex. Du ringer polisen fem över sex. Schwanenwerder ligger tre kilometer från kasernen. Du är i form: du springer varje dag. Du sölar inte: det ösregnar. Såvida du inte plötsligt börjat halta måste du ha kommit fram till sjön en bra stund före sex. Så vi har – vadå?

– tjugo minuter av trettiofem som det inte redogjorts för i ditt uttalande. Vad gjorde du, Jost?”

Den unge mannen såg panikslagen ut. ”Jag kanske lämnade kasernen senare. Eller jag gjorde väl några varv runt löparbanan där först …” ”’Kanske, kanske …’” March skakade sorgset på huvudet. ”Det här är fakta som kan kontrolleras, och jag varnar dig: det blir inte roligt för dig om jag måste berätta sanningen för dig i stället för tvärtom. Du är homosexuell, va?” ”Herr Sturmbannführer! För Guds skull …”

March lade händerna på Josts axlar. ”Det bryr jag mig inte om. Kanske springer du ensam varje morgon så att du kan träffa någon kille i Grunewald under tjugo minuter. Det är din sak. Det är inget brott vad mig anbelangar. Det enda jag är intresserad av är liket. Såg du något? Vad gjorde du egentligen?”

Jost skakade på huvudet. ”Ingenting. Jag svär.” Hans vida, bleka ögon började tåras. ”Då så.” March släppte honom. ”Vänta därnere. Jag ska ordna transport tillbaka till Schlachtensee.” Han öppnade dörren.

28

”Kom ihåg vad jag sa: det är bättre att du berättar sanningen för mig nu än att jag tar reda på den själv senare.”

Jost tvekade, och för ett ögonblick trodde March att han kanske skulle säga något, men så gick han ut i korridoren och försvann.

March ringde ner till garaget i källaren och beställde en bil.

Han lade på och stirrade ut genom det smutsiga fönstret mot väggen mittemot. Det svarta teglet glänste under hinnan av regnvatten som rann ner från de övre våningarna. Hade han varit för hård mot pojken? Antagligen. Men ibland kunde sanningen bara nås ur bakhåll, tas ogarderad genom en överrumplingsattack. Ljög Jost? Säkerligen. Men om han nu var homosexuell, då hade han knappast råd att låta bli att ljuga: den som befanns skyldig till ”brott mot samhället” skickades direkt till arbetsläger. SS-män som gripits för homosexualitet kommenderades till straffbataljoner på östfronten. Få återvände.

March hade sett ett tjugotal unga män som Jost under det senaste året. Det fanns fler av dem för varje dag. De gjorde uppror mot sina föräldrar. Ifrågasatte staten. Lyssnade på amerikanska radiostationer. Spred sina uselt tryckta kopior av förbjudna böcker – Günter Grass och Graham Greene, George Orwell och J. D. Salinger. I första hand protesterade de mot kriget – den synbarligen ändlösa kampen mot den amerika­stödda sovjetgerillan, vilken malt vidare öster om Ural i tjugo år.

Han kände sig plötsligt skamsen över sitt sätt att behandla Jost och övervägde att gå ner och be honom om ursäkt. Men så beslöt han, som alltid, att hans plikt mot de döda kom i första rummet. Hans botgöring för morgonens trakasserier skulle bli att sätta namn på kroppen i sjön.

Sambandscentralen på Berlins Kriminalpolizei upptar större delen av tredje våningen vid Werderscher Markt. March tog trappan två steg i taget. Utanför entrén bad en kpistbeväpnad 29

vakt om hans legitimation. Dörren öppnades med en dov knäppning från elektroniska reglar.

En upplyst karta över Berlin upptar hälften av bortre väggen.

En vintergata av stjärnor, brandgula i halvmörkret, utmärker huvudstadens etthundratjugotvå polisstationer. Till vänster om den finns en annan karta, ännu större, som avbildar hela riket. Röda lampor markerar de städer som är stora nog att berättigas sina egna Kripo-avdelningar. Centraleuropa lyser högrött. Längre österut tunnas ljusen gradvis ut tills det bortom Moskau, tidigare kallat Moskva, bara finns några få isolerade gnistor som flämtar likt lägereldar i mörkret. Det är ett brottens planetarium.

Krause, vakthavande befäl för Berlins Gau, satt på en upphöjd plattform under kartorna. Han talade i telefon när March kom fram och lyfte handen till hälsning. Framför honom satt ett tiotal kvinnor i stärkta vita blusar inne i glasavbalkningar, alla försedda med hörlurar och mikrofon. Vad de måtte få höra!

En sergeant i en pansardivision kommer hem från en sejour i öster. Efter en familjemiddag tar han fram sin pistol, skjuter sin fru och sina tre barn i tur och ordning. Sedan skvätter han sin skalle över hela taket. En hysterisk granne ringer polisen. Och nyheten kommer hit – kontrolleras, utvärderas, reduceras – innan den skickas ner till den där korridoren med dess spruckna linoleum och unkna cigarrettrök.

Bakom vaktbefälet satt en uniformerad sekreterare med sur uppsyn och gjorde noteringar på kvällens incidenttavla. Det fanns fyra kolumner: brott (allvarliga), brott (vålds-), olyckshändelser, dödsfall. Varje kategori hade dessutom fyra rutor: klockslag för rapporten, informationskälla, rapportens detaljer, åtgärd vidtagen. En genomsnittlig natts förödelse i världens största stad, med en befolkning på tio miljoner, reducerades till hieroglyfer på några få kvadratmeter vit plast.

Det hade inträffat arton dödsfall sedan klockan tio kvällen innan. Det värsta olycksfallet – IM 2K 4B – var tre vuxna 30

och fyra barn omkomna i en bilolycka i Pankow strax efter elva. Ingen åtgärd; det kunde man lämna åt Orpo. En familj innebränd i en eldsvåda i Kreuzberg, en man knivhuggen utanför en bar i Wedding, en kvinna ihjälslagen i Spandau.

Registreringen av Marchs egen störda morgon stod sist på listan: 06.07[O] (det betydde att larmet kommit från Orpo) IM Havel/March. Sekreteraren tog ett steg tillbaka och satte huven på sin penna med ett vasst klick.

Krause hade avslutat sitt telefonsamtal och såg defensiv ut. ”Jag har redan bett om ursäkt, March.” ”Glöm det. Jag vill ha listan på saknade. Berlinområdet. Säg de senaste fyrtioåtta timmarna.” ”Inga problem.” Krause såg lättad ut och snurrade runt i sin stol mot den purkna kvinnan. ”Du hörde vad utredaren sa, Helga. Kolla om det har kommit in något den senaste timmen.” Han snodde runt och vände sig mot March, rödögd av brist på sömn. ”Jag skulle ha låtit det bero en timme. Men är det något problem där i trakten så – ja, du vet hur det är.”

March tittade upp mot Berlinkartan. Större delen var ett grått spindelnät av gator. Men till vänster fanns två stora färgfläckar: Grunewalds gröna skogsmarkering och, utmed den, Havelsjöns blå band. I sjön låg en ö, hopkurad som ett foster och förbunden med stranden genom en tunn navelsträng till broväg.

Schwanenwerder. ”Har Goebbels fortfarande ett ställe där?”

Krause nickade. ”Resten också.”

Det var en av Berlins mest fashionabla adresser, praktiskt taget ett regeringsreservat. Några tiotal stora hus som låg skymda från vägen. En vaktpost vid infarten till brovägen. Ett bra ställe att vara ostörd på, trygg, för skogsvyer och privata båtplatser; ett dåligt ställe att hitta ett lik på. Kroppen hade sköljts upp mindre än trehundra meter därifrån.

Krause sa: ”Lokala Orpo kallar det för ’fasanstråket’.”

31

March log: ”guldfasaner” var gatuslang för partiledarskapet. ”Inte bra att låta skiten ligga för länge på den förstutrappan.”

Helga var tillbaka. ”Saknade personer sedan söndag morgon”, förkunnade hon, ”och ännu icke återfunna.” Hon gav en lång rulle med tryckta namn till Krause som kastade en blick på den och räckte den till March. ”Här finns det så det räcker att hålla dig sysselsatt.” Han tycktes finna detta roande. ”Du borde ge den till din feta kompis, Jaeger. Det är han som borde ta hand om det här, om du minns?” ”Tack. Jag tänker börja, åtminstone.”

Krause skakade på huvudet. ”Du jobbar dubbelt så många timmar som de andra. Du blir inte befordrad. Du har skit­ dåligt betalt. Är du tokig, eller?”

March hade rullat ihop listan på saknade till ett rör. Han böjde sig fram och knackade Krause lätt på bröstet med den. ”Du glömmer dig, kamrat”, sa han. ”Arbeit macht frei.”

Arbetslägrens motto. Arbete gör dig fri.

Han vände sig om och banade sig väg genom raderna av telefonister. Bakom sig hörde han Krause vädja till Helga. ”Vad säger du nu då? Vafan är det för jävla skämt?”

March kom tillbaka till sitt kontor just som Max Jaeger hängde upp sin rock. ”Zavi!” Jaeger bredde ut armarna. ”Jag fick ett meddelande från sambandsrummet. Vad kan jag säga?” Han bar en SS-Sturmbannführers uniform. På den svarta jackan fanns ännu spår av hans frukost. ”Räkna det mitt veka gamla hjärta till godo”, sa March. ”Och bli inte för upphetsad. Det fanns ingenting på kroppen som identifierade den och det saknas hundra personer i Berlin sen i söndags. Det kommer att ta timmar bara att gå igenom listan. Och jag har lovat att ta med mig pojken ut i eftermiddag, så du får klara det på egen hand.”

Han tände en cigarrett och förklarade detaljerna: fyndplatsen, 32

den felande foten, hans misstankar mot Jost. Jaeger tog det till sig med en serie grymtningar. Det var en lufsig, ovårdad bjässe till karl, två meter lång, med klumpiga händer och fötter.

Han var femtio, nästan tio år äldre än March, men de hade delat tjänsterum sedan 1959 och arbetade ibland som ett team.

Kolleger vid Werderscher Markt skämtade ibland bakom ryggen på dem: Räven och Björnen. Och kanske fanns det något av gammalt gift par över dem, i deras sätt att gnabbas sinsemellan och ställa upp för varandra utåt. ”Här är listan på saknade.” March satte sig vid sitt skrivbord och rullade upp utskriften: namn, födelsedata, tidpunkt för försvinnandet, adresser till uppgiftslämnarna. Jaeger lutade sig över hans axel. Han rökte korta tjocka cigarrer och hans uniform stank av dem. ”Enligt den gode doktor Eisler dog vår man någon gång efter sex igår kväll, så det är stor chans att ingen har saknat honom förrän sju eller åtta tidigast. De kanske till och med väntar för att se om han dyker upp idag på morgonen.

Så han kanske inte ens finns med på listan. Men vi måste ta två andra möjligheter i beaktande, inte sant? Ett: han försvann någon gång innan han dog. Två (och vi vet av egen erfarenhet att det inte är omöjligt): Eisler har fått dödstidpunkten om bakfoten.” ”Karln skulle inte duga till veterinär en gång”, sa Jaeger.

March räknade snabbt. ”Etthundratvå namn. Jag skulle skatta vår mans ålder till sextio.” ”Säg hellre femtio för att vara på säkra sidan. Efter tolv timmar i drickat är det ingen som direkt är till sin fördel.” ”Sant. Så vi utesluter alla på listan som är födda efter 1914.

Då borde vi få ner det till något tiotal. Identifikationen skulle inte kunna bli mycket lättare: saknade farfar ena foten?” March vek ihop pappret, rev det i två delar och gav den ena halvan till Jaeger. ”Vad finns det för Orpo-stationer kring Havelsjön?” ”Nikolassee”, sa Max. ”Wannsee. Kladow. Gatow. Pichelsdorf – men det är antagligen för långt norrut.”

33

Under den följande halvtimmen ringde March dem alla i tur och ordning, inklusive Pichelsdorf, för att se om det lämnats in några kläder eller om någon lokal människospillra motsvarade signalementet på mannen i sjön. Ingenting. Han vände uppmärksamheten mot sin halva av listan. Halv tolv hade han gjort slut på alla troliga namn. Han reste sig upp och sträckte på sig. ”Herr Obefintlig.”

Jaeger hade slutat ringa tio minuter tidigare och satt och rökte och stirrade ut genom fönstret. ”Populär kille, eller hur? Får till och med dig att se älskad ut.” Han tog cigarren ur munnen och plockade bort några lösa tobaksflagor från tungan. ”Jag ska se om sambandsrummet har fått in några flera namn. Överlåt det åt mig. Ha det så trevligt med Pili.”

Den sena morgonmässan hade just slutat i den fula kyrkan mittemot Kripo-högkvarteret. March stod på andra sidan gatan och såg på när prästen, med en solkig regnrock över skruden, låste kyrkan. Religionen motarbetades officiellt i Tyskland. Hur många troende, undrade March, hade trotsat Gestapos spioner för att delta i gudstjänsten? Fem sex stycken? Prästen lät den tunga järnnyckeln glida ner i fickan och vände sig om. Han såg March iaktta honom och pinnade genast iväg med nedslagen blick, som en man ertappad mitt i någon olaglig transaktion.

March knäppte igen sin trenchcoat och följde honom ut i den kulna Berlinförmiddagen.

DEN INTERNATIONELLA BÄSTSÄLJAREN

OM HITLER VANN KRIGET BERLIN, APRIL 1964. Efter Adolf Hitlers seger i andra världskriget sträcker sig det stortyska riket från Nordsjön till Kaspiska havet.

Förberedelserna inför Führerns sjuttiofemte födelsedag är i full gång i den pampiga huvudstaden.

FADERLAND är Robert Harris debutroman. Den kontrafaktiska thrillern utkom 1992 och blev en av tidens mest omtalade. Den låg länge på bästsäljarlistorna i England och USA, och översattes till 25 språk. Faderland har sålt i över tre miljoner exemplar.

”En formidabel thriller.

Kärnfull, engagerande och briljant konstruerad.”

LONDON REVIEW OF BOOKS

ISBN 978-91-88859-11-2

FADERLAND

Ett manslik hittas i en sjö nära Berlins mest prestigefyllda förort.

Xavier March, mordutredare vid Kriminalpolizei, börjar nysta i omständigheterna kring dödsfallet. Tillsammans med den amerikanska journalisten Charlotte Maguire kommer han en gigantisk hemlighet på spåren – en hemlighet som utgör ett hot mot hela det nazistiska systemet om den skulle komma ut. Och Gestapo är hela tiden paret hack i häl ...

”Storslagen och skrämmande, övertygande in i minsta detalj.” DAILY TELEGRAPH

FADERLAND ”En thriller av högsta klass, oavbrutet spännande, oerhört bra skriven.” THE TIMES