__MAIN_TEXT__

Page 1

CATHY CATARINA SÖDERQVIST


Harald och kärleken


© Cathy Catarina Söderqvist, 2018 Utgiven i samarbete med Whip Media www.whipmedia.se Sättning: Whip Media Omslag: Maria Borgelöv Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2017 ISBN 978-91-88813-83-1


Kapitel 1 Klockan var 19.30, en torsdag i juni. Fingal satte sig framför tv:n tillsammans med Harald den store för att avnjuta nyheterna i lugn och ro. Harald, som hade ovanligt kraftig benstomme, rul�lade ihop kroppen så gott det gick bredvid sin husses lår. Fingal puffade till en av soffkuddarna, la den bakom ryggslutet och sparkade av sig tofflorna. I dag hade han inte hört honom prata alls, katten hade varken tjafsat om maten eller uttryckt några andra åsikter. Inte heller hade han kommit med sarkastiska kommentarer utanför badrumströskeln när Fingal kammade håret och parfymerade sig med Aqua Veran. Det hade i stort sett varit en lugn och skön dag, summerade han nöjt och drog en lättnadens suck. Det plingade till på ytterdörren och handtaget trycktes ner. ”Jaha, då var det slut på friden. Upp och hoppa, gamla loppa”, sa han till katten på samma gång som Bella studsade in med det svarta håret i ett trassel och ett stort leende på de rödmålade läpparna. ”Hej, här kommer jag. Vad gör ni då?” Fingal tittade undrande på henne. Det var ju uppenbart vad de försökte göra, som de gjorde varje kväll vid samma tid. Som hon mycket väl visste om. Han tryckte av programmet på fjärrkontrollen med en hastig rörelse. Det var bara att inse, det skulle inte bli någon skön tevestund alls. Harald satte sig yrvaket upp och tittade irriterat på Bella. ”Jag kommer med hemligheter och ni bara sitter i soffan som två nickedockor.” ”Hej Bella lilla, välkommen.” Fingal kunde inte avgöra om det hon sträckte fram under näsan på honom var en termometer eller någon annan mojäng, 9


som han borde veta vad det var, men som han inte hade en susning om. Hon log stort och ögonen glittrade, så något bra var det i alla fall. ”Gissa.” ”Rakar man sig, ansar håret i öronen eller tar tempen med den?” ”Vad himla rolig du är, Fingal. Ser du inte vad det är?” Harald hoppade ned från soffan och strök sig mot benen på sin husse så att gabardinbyxorna gnistrade av statisk elektricitet. Fingal motade bort katteländet med foten, gick in i köket och satte sig vid köksbordet med manicken i handen under kökslampans sken. ”Kan man ha användning för den på kolonilotten då?” ”Nu skojar du allt med mig, va? Ser du strecket?” Fingal tog på sig det andra paret glasögon ovanpå de ordinarie och tittade länge. ”Jag ser två blå streck till och med.” ”Det fanns en stor anledning till att Elin och jag gifte oss i somras”, sa Bella. ”Vi vill ha barn tillsammans. Det är ett graviditetstest.” Han tog av extraglasögonen och såg frågande på henne. Harald satt på den randiga köksmattan och utförde den nya dumheten han hade lagt sig till med - nickningen. Han liknade en nickande bilprydnad där huvudet satt löst och rörde sig guppande fram och tillbaka. Förstår du inte gubbstrutt, bruden är på tjocken, det fattar ju till och med jag. ”På tjocken”, sa Fingal och tittade på katten. ”Så kan man ju också uttrycka det”, sa Bella och skrattade till. ”Man kissar på den och får veta om man ska få barn eller inte. Två streck betyder att man är man gravid. Jag ska ha en bebis, det är så fantastiskt härligt.” Fingal släppte graviditetsstickan och torkade av händerna mot byxbenen. ”Men jestanes tös, så skojigt. Hur har detta egentligen gått till?” Hon höjde lätt på ögonbrynen och viftade med handen i luften. 10


”Ja Gud, den som det visste. Storken kanske?” Fingal skrattade lätt. Bella var full av påhitt som vanligt. ”Jag har en överraskning till”, sa hon och drog fram ett graviditetstest till ur bakfickan. ”Kolla in denna, den är likadan. Elin ska också ha barn.” Harald la sig ner med en djup suck på golvet och blundade hårt. Fingal pustade av glasögonen och satte tillbaka dem på näsroten. Han tittade ingående på den andra stickan som låg på bordet, men utan att röra den. ”Nu förstår jag varför ni har tisslat och tasslat. Har ni båda två sprungit med karlar?” ”Inte alls. Vad tror du om oss? Det är Ola som är pappa.” ”Ola? Jamen, han är ju en karl så vitt jag vet.” Vad hade töserna nu hittat på för dumt? Hur kunde de vara gravida båda två med sin vän Ola? ”Menar du han den långe skäggige mannen med tatueringar upp på halsen? Han som hjälpte dig att flytta in för länge sedan?” ”Ja, vår vän Ola.” ”Är ni inte lesbiska längre? Det var värst vad det svänger än hit, än dit med homosexualiteten.” Bella skrattade högt och knixade till med knäna. ”Vad du är tossig. Vi har inseminerat oss med hans sperma. Men du måste lova att hålla tyst om det tills vidare, vi vill inte att folk ska veta. Inte ännu för vad som helst kan hända, vi är bara i vecka fjorton.” ”Aha, jag förstår. Er hemlighet är trygg hos mig. Vill du ha något att äta trots att klockan är mycket och du stör oss i vår nyhetskväll?” Bella suckade. ”Nej, jag måste hem till Elin, hon mår inte bra. Om sanningen ska fram … hon känner sig spyfärdig och vill inte vara ensam.” Bella höjde lätt på ögonbrynen. ”Dessutom är hon skitgrinig som en ilsken vakthund.” ”Jaså, som en vakthund, så besynnerligt.” ”Det är hormonernas fel”, sa Bella lätt. Plötsligt landade det hon just berättat och lämnade kvar en be11


tydande oro, men också glädje. Bebisarna som var på väg, två telningar. Hur skulle de två virrpannorna klara av två bebisar, eller ens en? ”Förlåt”, sa Fingal och sträckte ut händerna mot Bella. ”Jag glömde att säga grattis ordentligt. Det är roligt men på samma gång oroligt.” Bella tittade på mobilen i handen som surrade till och reste sig. ”Jag måste gå. Det är Elin, Vi får väl ta en tur till kolonilotten någon dag. Då får vi prata mer och jag ska förklara för dig.” Hon gav honom en mjuk kram och försvann in till sig. Han blev kvar grubblande, Harald låg ännu på mattan och blundade. Fingal kunde absolut inte se det bästa i varje förändring som ägde rum just nu. Det surrade i ena benet som hade somnat till. Han skakade på det och mindes när han hade varit pojkspoling och vistats på landet för att stärka hälsan. Bonden hade inseminerat korna för att betäcka dem. Tjuren såg han inte till och undrade var han förvarades. Som vetgirig grabb frågade han en gång bonden varför tjuren inte fick göra jobbet på traditionellt sätt. Bonden hade upplyst honom att det gick fortare och att tjuren ändå var för tung och kunde skada kvigorna. Fingal skrattade till och Harald tittade upp ur sin slummer. Ola var möjligen helt enkelt för tung för töserna, ja så måste det vara. Han var ju relativt lång och muskulös.

12


Kapitel 2 Bella släpade fötterna efter sig på förskolan, hon tittade sig i glasrutans spegling, rufsade om i sitt ostyriga svarta hår och målade rött på läpparna. Det hjälpte inte att hon piffade till sig. De svartsotade ögonlocken kändes ändå tunga och hon gäspade oavbrutet. Skulle det vara så här när man var med barn? Det var tur att det äntligen var fredag. Eftermiddagen upplevde hon som värst, då var tröttheten total. Att hon dessutom lovat Fingal att de skulle åka till kolonilotten någon dag snart, tyngde ner. Hon såg i alla fall fram emot måndag då Elin och hon skulle till barnmorskan. Förmodligen skulle hon känna sig piggare bara hon fick sova ut under helgen. Hon längtade verkligen efter sängen hemma, att få lägga sig i det mjuka bolstret och somna. Men det skulle inte bli något sovande på länge eftersom det var hennes tur att läsa en saga för barnen, hon visste inte riktigt hur hon ens skulle orka prata. Men, barnen satt förväntansfulla i en ring tätt intill och väntade på att få hör sagan om Sockerbitsträdet, så det var bara att samla ihop sig och göra det bästa av det. Hon blundade med ena ögat och klappade sig på kinderna. ”Vänta, jag kommer tillbaka”, sa hon till barnen, skyndade sig ut i köket och såg att det fanns en skvätt kaffe kvar. Hon hällde upp det i en mugg och tog den med sig tillbaka, sedan öppnade hon boken och började läsa ur sagoboken. På måndagen satt Elin och Bella tillsammans i väntrummet på mödravårdscentralen med en nummerlapp. Elin stoppade in en bit choklad i munnen och bläddrade igenom Instagram på mobilen. ”Jag kommer att bli fet”, mumlade hon och skummade vidare. 13


Bella smekte henne på låret över det vita klänningstyget. ”Kom igen nu, lägg ner mobilen. Du är vacker som du är”, viskade Bella. Barnmorskan log tillmötesgående och tittade frågande på Elin. ”Är det du som är gravid och mår fruktansvärt illa?” ”Ja.” ”Och jag är också gravid”, sa Bella. ”Fast jag mår toppen och är bara trött.” ”Aha, ni är vänner och gravida båda två, vad roligt. Är du med som stöd?” Bella och Elin tittade osäkert varandra. ”Nej, vi är partners och bor ihop, nu ska vi bli föräldrar”, sa Bella glatt. ”Oj. Jaså då förstår jag, ursäkta.” Barnmorskan antecknade något i datorn. ”Vi tänkte om vi kunde gå till dig på samma gång. Alltså tillsammans på samma tid.” ”Jag tror det skulle bli förvirrande med journalföringen om jag har två blivande mammor i rummet samtidigt. Men ni kan få tider efter varandra om ni vill.” ”Det vill vi gärna ha”, sa Bella. Bella höll stadigt i Elins hand när de gick mot apoteket för att köpa armbanden mot illamående. Elins vita klänning vajade i vinden och hennes rosa ballerinaskor gjorde sig perfekt till klänningen. Bella tyckte att hon såg ut som en midsommarflicka med det blonda håret hängande utefter ryggen. Hon tittade ner på sin egen klädsel, svart linne, svarta shorts och ett par slitna Converse. ”Jag sa ju det att det går att dämpa illamåendet. Du får äta en banan innan du kliver ur sängen och absolut inte stressa, som barnmorskan sa. Det ska nog bli bättre ska du se. Du kan ta och sjukskriva dig en vecka och vila.” ”Nej, jag kan inte vara ifrån djuren. Vad sa hon för datum nu igen?” frågade Elin. 14


”Du den tionde december och jag den åttonde som vi redan visste eftersom jag hade kollat upp det.” ”Tycker inte du också att hon var konstig? Hon liksom fnissade till ibland som om hon var nervös”, sa Elin. ”Hon var mysko, jag vet inte vad det var med henne.” Elin tog upp en chokladbit och stoppade i munnen. ”Förlåt för det pissiga humöret jag har”, sa hon och smackade med munnen. ”Det är hemskt att du ska behöva må så här dåligt. Kom min älskling, det är bäst vi skyndar på om vi ska få bort illamåendet.” Solen stod högt på himlen, sommardagen var underbar och den kortärmade skjortan klibbade redan mot Fingals rygg. Han stannade till utanför på trottoaren och rättade till den rutiga hatten som skydd mot strålarna och tittade ned på sandalerna, de bruna strumporna och shortsen han hade hittat längst in i garderoben. ”Åh, vad världen är vacker - låt den vara!” sa han högt och log. Han tyckte om Tage Danielsson, hans citat och även alla de klichéartade uttryck som Fingal tyckte hade ett oförtjänt dåligt ryckte. Ibland funderade han på om de unga ens visste om de gamla ordspråken som fanns och vad de betydde. Med en enda mening kunde man förtydliga ett språk. Antingen på ett beskäftigt sätt, eller inte. Natten hade varit orolig för hans del eftersom han hade tänkt på det Bella avslöjat som en rolig nyhet. Harald hade tydligen blivit störd eftersom han hade snurrat runt kroppen och lagt sig i sovläge ett antal gånger då Fingal snurrade från sida till sida. Det Bella hade berättat om bebisarna var svårt att förstå. Hur skulle det vara för barnen att växa upp med två mammor? Det verkade vara enklare förr i tiden då alla var hetero. Nåja, de låtsades vara hetero och smög om kring med de förbjudna lustarna. Han var på intet sätt emot att alla fick göra vad och vara tillsammans med vem de ville, det var bara svårt att förstå det homosexuella eftersom han inte hade någon riktig erfarenhet av det. Hans saliga mor, Agda, hade sagt homofil. På den tiden sattes de homosexuella in på psyket och fick äta hormoner för att bli friska, för de ansågs vara sjuka. Det var bättre tider nu, mer hu15


mant. Om han bara kunde förstå allt på ett enkelt sätt. Han suddade bort tankarna, kände efter om bankkortet låg i skjortfickan och stöttade upp kroppen mot käppen. Efter en stund sneddade han över vägen och svängde runt hörnet. Han stannade till i steget och lyfte blicken mot pendeln som gnisslande bromsade in på hållplatsen. Han ville åka med, kliva ombord och låta sig färdas framåt i självständighet. Han tyckte i alla fall om att åka tåg förr i tiden. Att klara av att hälsa på Ester och systern när han själv önskade, utan inblandning av Bella eller färdtjänsten, det var en lockande frihetstanke. Oron för vad som hade kunnat hända om han reste ensam övermannade och han vände sig med en suck mot godisbutiken som tydligen var tom igen. Han kikade in genom rutan, det stod tomma plastlådor där snasket hade förvarats. Om han mindes korrekt, vilket det var lite si och så med i dessa dagar, hade butiken bytt ägare fyra eller fem gånger. Ut med det gamla och in med det nya, som inte var nytt utan på samma sätt. Likadant godis och en, visserligen annan ung man, som satt av tiden genom att titta på en minimal tv eller bläddra i mobilen. Mycket sällan var det några kunder. Ryktet hade elakt sagt att det handlade om starta-eget-bidrag. Fingal visste inte riktigt vad det rörde sig om och ville inte heller spekulera över det. Fast vid ett tillfälle hade det varit försäljning av droger och cigaretter till minderåriga, det hade han läst om i Lerums Tidning. Han rundade nästa gathörn, närmade sig blomsterbutiken Rallar-Rosen och såg häpet alla blommor på utsidan. Krukor och korgar med blommande Mårbacka. Halva butiken var på utsidan, de kanske hade dåligt med plats inne. Svinnet måste vara enormt. Om man var lagd åt det hållet skulle man kunna grabba tag i en blomma och lägga benen på ryggen. När han klev in i butiken kändes det ovanligt behändigt eftersom dörren stod uppställd. Han tyckte om doften av blommor och tog några djupa andetag. Där fanns krukväxter och färdiga buketter men snittblomman han var ute efter stod i kylen tio steg längre bort. Han visste att det var exakt tio steg eftersom han hade räknat stegen flera gånger. När han kom fram till kylen böjde han sig framåt och försökte hitta den vackraste 16


rosen. Vid sidan om stod en annan spann med röda rosor som var kortare och till ett billigare pris. Visserligen såg de inte lika ståtliga ut och en del vissna blad fanns det på stjälken. Men ändå, tio kronors skillnad. ”Hej Fingal, vad kan jag hjälpa dig med i dag? Samma som vanligt?” Solbritt jobbade tydligen i dag. Hon log mot honom, sniffade ut i luften och satte händerna på höfterna i en bestämd manér. ”Jag funderar över rosorna, överlever de ett tag tror du?” Hon smackade med läpparna och skakade på huvudet så att lockarna dansade fram och tillbaka. Fingal la märke till hennes rosa läppstift och hårbandet hon bar omkring huvudet. Det var starka färger i orange och grönt, något afrikanskt såg det ut som. Solbritt verkade vara motsatsen till honom själv. Hon var en livfull kvinna och hade många järn i elden. Hon vred demonstrativt på sig så att kroppen skymde spannen med de billigare rosorna. ”Tänker du på din saliga fru så glöm det. Hon är värd mer än så, sanna mina ord. Ingen kvinna skulle varit nöjd med den kortskaftade rosen.” Han funderade på vem de blommorna var till om de inte var till kvinnorna. Var det mansrosor? Resolut öppnade hon dörren till blomstren och tog tag i den närmaste rosen. ”Den här rosen tycker jag att hon är värd”, sa hon övertygande och knep bestämt ihop munnen. Fingal tvekade, försökte se de kortare rosorna, men såg bara Solbritts färggranna klänning och förklädet i galon hon hade knutit om höfterna. Han vände blicken mot de andra blommorna, om han ändå skulle kosta på kunde han lika gärna hitta ett vackrare exemplar. Han sträckte ut armen och drog upp en blomma som även hade en knopp. ”Om du ursäktar. Denna vill jag ha i så fall, då får jag två blommor till priset av en.” Hon stoppade ner den andra rosen och log lätt. ”Du får som du vill. Ska jag linda ett omslagspapper om?” Han nickade och iakttog hur hon flink i fingrarna svepte ett gammalt tidningspapper om rosen. 17


”Kör ni bara med gammalt tidningspapper nu för tiden?” frågade han. Solbritt såg förnärmat upp på honom. ”Det är ett formgivit papper just för blommor. Det ska se gammalt ut. Som en tidning från början av 1900-talet. Jag tycker att det är väldigt vackert.” ”Jaså, på så vis.” Bakom henne i en oval kattsäng låg en oerhört vacker katt och sov under en diskbänk. Den hade sele på sig och ett koppel som var fastknutet i benet till bänken. Han betalade fyrtio kronor med bankkortet och pekade på den. ”Katten. Tycker den om att vara här i butiken?” Solbritt sken upp och gav katten en blick. ”Jadå, inga problem. Jag vill inte att hon ska behöva vara ensam hemma. Hon börjar vänja sig vid att vara med.” Tanken på att han kanske skulle köpa en sele till Harald och ta med honom ut på promenad, fick honom att rynka pannan och fundera. Fanns det ens så stora kattselar? Eller skulle han få köpa en sele som var för mindre hundar? ”Din katt är väldigt vacker och fluffig.” ”Tack så hemskt mycket. Hon är min guldklimp, Cherie.” ”Det förstår jag”, sa han och vägde på fötterna. ”Jag har tänkt på en sak, ditt namn är väldigt ovanligt”, sa Solbritt. ”Jag kommer att tänka på Martin Ljung och monologen om Fingal Olsson som han framförde så bra.” ”Fingal är av keltiskt ursprung vars äldsta kända form är Fionnghall och betydelsen är vit främling”, sa han automatiskt. ”Jaså, så intressant. Vit främling minsann.” ”Jag är född på Fingaldagen. Min mor, Agda, tyckte att det var passande, men det har inte alltid varit så roligt med det namnet.” ”Det kan jag mycket väl förstå. Solbritt är ett sammansatt namn av sol och Britt som är en förkortning av Birgitta så det är inte alls spännande. Min mor sa att far sken upp som en sol när han fick se mig första gången och att hon då kom på namnet.” Fingal tittade ner på de sandalbeklädda fötterna igen. ”Mina grannar ska ha barn båda två”, for det ur honom innan han kunde hejda sig. 18


Hon tittade roat på honom. ”Vad roligt.” ”Töserna är lesbiska, eller förut var det på det viset i alla fall. Nu vet jag inte längre, kanske är de hetero i dag. De ska få varsitt barn på samma gång.” ”Du får hälsa och gratulera då”, sa Solbritt och log. Han lämnade butiken och gick bort igenom parken med viss tyngd över axlarna. Nu blev det dumt igen, orden bara hoppade ut som grodor ur munnen på honom. Det kändes befriande att få berätta för någon, men han skämdes. Bella hade ju sagt att det var en hemlighet än så länge. Att han hade brutit det löftet kändes inte alls bra. Folk satt och intog lunchen på parksofforna, han tittade på klockan och konstaterade nöjt att höll tiden trots att han hade velat en stund med blomman och pratat om namn med Solbritt. Några kajor stökade till och drog ut sopor ur en papperskorg. Han schasade milt bort fåglarna med käppen då han passerade. En kvinna kom promenerande mot honom i rask takt. Hon hade träningskläder, fokuserad blick, höll i en mobil och var uppkopplad med sladdar in i öronen. Han följde med blicken efter henne och lyssnade på fågelsången omkring sig. Om man hörde på musik, eller vad folk nu brukade lyssna på, så kunde man ju inte höra naturen omkring. Varför ville man inte höra den? tänkte han. Han vände sig om och fortsatte framåt medan tankarna hoppade över till mötet med Solbritt. Hon var en trevlig kvinna, trots att hon verkade vara hans motsats, orädd, bestämd och alert. Men det fanns ett stort problem som han inte blev klok på. Varje gång han träffade henne var det som om något låste sig i kroppen hans. Solbritt hade vackert silvergrå lockar och en smärt figur, kanske var låsningen på grund av det. Man frågade ju inte en dam om hennes ålder, men hon hade berättat att hon varit pensionär i sju år. Han förmodade att hon gått i pension i en ålder av sextiofem. Räkna i huvudet hade han alltid varit bra på och därför hade han kommit fram till att hon rimligen borde vara sjuttiotvå. Själv var han nyss fyllda sjuttioåtta och efter att han för tre år sedan hade fått utökat familjen med en nyfunnen dotter, en 19


svåger, granne och dennas flickvän, upplevde han sig inte äldre än sjuttio, så då var de ju i princip jämngamla. Han kände sig inte längre så ensam i livet och tankarna på hans eget frånfälle och framförallt, när det skulle ske. Det försökte han mota bort så gott det gick.

20


Efter att ha fått tilldelat sig energiinjektionen familjen tre år tidigare, är livet mer förnöjsamt och Fingal Olsson, som är sjuttioåtta år, känner sig inte en dag äldre än sjuttio. Det mesta i livet rullar på i maklig takt. Fingal är en smula glömsk och katten Harald lika obstinat som vanligt. När Bella berättar att hon och Elin väntar barn, blir det ett virrvarr utan dess like. Hur har befruktningen gått till? Är töserna inte längre lesbiska? Dessutom beter sig Harald besynnerligt, svarar inte på tilltal och drar tassarna efter raktär Fingal, en ka sig över parketten.

t i ...

s att bli förtju

Då Fingal möter Solbritt blir hans kropp klumpig och orörlig. Han får tunghäfta och hjärtat slår som en trumvirvel innanför bröstbenet. Men det passar sig inte att gå och bli förälskad vid en så hög ålder. Under den sista delen av livet ska man ju mest doppa skorpor, tänka på refrängen och planera den himmelska hädanfärden.

Profile for Smakprov Media AB

9789188813831  

9789188813831  

Profile for smakprov