9789188813800

Sägnen om Amornia

Stenbrons hemlighet

J. F.Wren

© J.F. Wren, 2019 Utgiven av Whip Media www.whipmedia.se Grafisk form: Anders Nyman Omslagsbild: Anton Tolstobrov Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2019 ISBN 978-91-88813-80-0

P rolog År 1141 enligt den amorniska almanackan.

Den unge mannen stod vid det enorma fönstret som vid klart väder visade en vidunderlig utsikt över havet. Men nu var ovädret över dem. Regnet slog med ett vilt smattrande mot glaset.

Blixtar korsade den sotsvarta himmelen, vinden ylade i den hårda stormen, vågorna vällde upp höga som enorma murar. Det kändes som om havet gjorde uppror mot palatset. Vädret var en spegel av mannens sinnesstämning. Bogard vände blicken in mot rummet, som egentligen var en stor sal. Enorm kanske var ett bättre ord än stor, salen rymde flera hundra personer och användes mestadels vid mycket stora sammankomster. Trots sin storlek var salen inte en ekande tomhet, väggarna pryddes av tavlor från Thulisiens historia, och mellan tavlorna stod blankputsade rustningar, vackert handknutna mattor täckte stengolvet, och mängder med ljuskronor hängde från taket i förgyllda kedjor.

Det var här i denna sal som de fasansfulla händelserna hade tagit sin början. Han sökte sig tillbaka till kvällen för en vecka sedan, minnet smärtade honom djupt. Som traditionen föreskrev hade det hållits en stor festmåltid här. Firandet ägde rum för att hedra minnet av den sköna Eira, Thulisiens vackra gudinna.

Samtidigt utanför palatsets väggar firades vårens ankomst, man gladdes åt att värmen var på väg tillbaka, att havet återigen skulle bli farbart, att stormar och köld nu skulle vika undan. Krogägare och värdshusvärdar bjöd på enorma mängder grillat kött, man hade fontäner av vin att dricka ur. Emiren stod för notan, fattig

13

som rik kunde äta och roa sig allt efter behag. Seden var djupt rotad och älskad av befolkningen.

Det kom många nobla besökare till palatset från alla länder i Amornia, utom från Nazarien. Man åt och drack, det hölls tal för att hedra gudomligheterna, och allt avslutades med en bal. Dansen var en uppskattad förströelse, de högvälborna damerna och herrarna valsade runt i salen till en kammarorkester, och dansen avslutades vid tolvslaget. Nu hade det ohyggliga redan hänt, hans far Emiren hade blivit förgiftad.

Just klockan tolv var ingen medveten om att något hänt. Ingen visste att någon förgiftat det kött som Emiren ätit. Det hade varit ett långsamt verkande gift och inget upptäcktes förrän flera timmar senare. Först i efterhand hade man lyckats spåra giftet i den bit av köttet som fanns kvar, och man hade även hittat klädesplagg av samma slag som kvällens uppassare burit. Mördaren hade med stor sannolikhet varit utklädd till en dylik.

Men då, mitt i natten när faderns personlige uppassare kommit och väckt honom, hade han inte vetat något om allt detta. Hans far Bogard den äldre hade hastigt insjuknat. När han kom upp till faderns gemak rådde stor förvirring. Högste prästen, flera helare och inte minst uppassarna irrade runt, och fadern låg blek och medtagen i sin stora säng. Han såg ut att ha åldrats tjugo år på de få timmar som gått sedan de skilts åt. Bogards mor hade omkommit i en jaktolycka några år tidigare och nu fanns bara fadern kvar. Rummet var så fyllt av folk att han nästan fick syrebrist. ”Var snäll och öppna ett fönster”, bad han den närmaste uppassaren.

Hans blick vandrade runt i rummet, han såg på alla dessa människor som trängdes runt hans far.

Emiren hade kallat fram honom till sängkanten och med en enorm viljeansträngning höjt rösten och bett alla andra att lämna gemaket.

När väl de två männen var ensamma reste sig Bogard den yngre

14

från sängkanten, gick fram och förslöt återigen fönstret. Fadern tog till orda med svag stämma: ”Min son, det finns saker du måste få veta innan allt är slut med mig. Jag har inte långt kvar, vad än helarna säger. Jag har alltid vetat att denna dag skulle komma, nu har de lyckats.” ”Men far, du kommer att bli bra.” ”Var snäll och var tyst nu, lyssna noga på mig. När jag är borta måste du, som den nya Emiren ta över. Det finns personer du måste kontakta och saker du måste göra.”

Sedan berättade fadern om de heliga relikerna som absolut måste skyddas. Vikten av att studera de profetior som hörde ihop med dessa ting. Han talade med honom i över en timme. Bogard fick reda på allt han måste ta hand om, och vilka personer han kunde ta hjälp av. När alla plikter och viktiga göromål avhandlats kom fadern in på modern, att han nu skulle få återförenas med den kvinna han älskat och saknat sedan hon hastigt ryckts från dem. ”Bogard”, sade fadern. ”Du måste vara väldigt försiktig. Det är stora krafter satta i spel och de vill få bort oss från tronen. Jag måste upprepa min begäran igen, de heliga relikerna besitter en väldig kraft, de måste skyddas till varje pris.”

Emiren slöt ögonen en stund, öppnade dem igen och sade: ”Har du förstått allt detta nu?” ”Ja, far”, sade Bogard med tårarna rinnande nerför kinderna. ”Men far, hur ska jag klara allt detta? Du får inte lämna oss nu.

Jag klarar inte allt du ber mig om.” ”Jo, det kommer du att göra”, viskade den nu nästan medvetslöse Emiren. ”Du måste bara kontakta de personer jag pratat om.

Då kommer du klara av allt, du är starkare än du tror. Dessutom kommer du få hjälp från oväntat håll. I framtiden finns det även en flicka, en flicka med krafter som vi inte kan förstå. Hon ska bli vår räddning, så står det skrivet.” Med de orden slöt fadern återigen ögonen och somnade.

Bogard kände sig förvirrad, han förstod inte det där med hjälp

15

från oväntat håll eller att en flicka skulle bistå honom. Han gick med tunga steg mot dörren för att kalla in helarna igen. Han grubblade på det sista fadern sagt, om hjälpen. Vad eller vilka var det som kunde hjälpa honom? Hans oro ökade, han kände sig inte alls redo att axla faderns roll.

Det var nu en vecka sedan fadern hade somnat in lugnt utan att egentligen ha varit vid medvetande mer. Bogard var förtvivlad av sorg och vanmakt inför faderns frånfälle och det som nu skulle ske. Strax efter att fadern somnat in kom ett sändebud till honom i den del av palatset där han hade sina privata rum.

Tjänaren överlämnade ett pergament. Bogard kunde knappt läsa eftersom hans ögon var svullna av alla tårar, men han rullade upp pergamentet.

Det var en ”befallning”, han fann inget bättre ord för den text han läste. Den uråldrige sierskan ville träffa honom nu i kväll.

Bogard blev nästan lamslagen, sierskan var en fruktad person i hela landet. Hennes förebud var skräckinjagande, skrämmande ofta var de också ytterst sanningsenliga, sällan delgav kvinnan några goda nyheter. Han bävade vid tanken på vad han skulle få veta. Här stod han nu och väntade på att hon skulle anlända.

Ett lätt vinddrag fick Bogard att vända sig om. I dunklet vid dörren stod en skepnad, sierskan. Hela hon såg ut att skimra, mörka kläder täckte hela hennes kropp, utom en glugg för ansiktet. Hon verkade liten i denna stora sal. Den nye Emiren såg frågande på henne. ”Hell dig, du unge Emir av Thulisien, hör min syn”, sade sierskan med beslöjad stämma. ”Du ska få ett stormigt liv. Många sorger ska drabba dig och din familj åren som komma skall. Du måste ta dig i akt för de mörka krafter som började med din faders död, en död som även var ämnad för dig. Jag har sett mannen som förgiftade maten din ärevördige far åt, han är nu själv död. De krafter som fick honom att mörda Emiren av Thulisien smider hemska planer. Jag har även sett en ung flicka med

16

krafter i antågande som inte skådats sen den thulisiska gudinnan Eira beträdde jorden. Hon kommer att komma till din hjälp i en framtid. Men o du Bogard, den nionde av din ätt, tag dig i akt för mörkrets fasor som nu börjar byggas upp bortom bergen.

Dagen nalkas då kraften i mörkret kommer att försöka släcka ljuset.”

Bogard rös till, kylan i rummet blev påtaglig vid dessa ord.

Han skulle precis ställa en fråga, hade tittat bort mot en målning av sin farfar och vänt bort blicken en kort sekund. När han såg mot dörren igen, fanns ingen där. Sierskan var försvunnen.

I det stora landet i öst stod den nazariske härskaren och stirrade in i elden. Hans sinne var lömskt, det hördes en lätt knackning, och en dörr öppnades. ”Min mästare, jag har just mottagit besked om att uppdraget i Thulisien är fullbordat. Emiren har inte långt kvar nu.” NazGoru vände sig om och stirrade med lågande blick på sin tjänare. ”Så den fördömde lönnmördaren har lyckats i sitt värv? Emiren och hans eländiga avkomma är ett minne blott?”

Rakor tittade förskrämt upp mot sin härskare, han fick höja blicken då denne var mer än sex fot lång. Han stammade till svar: ”J-ja, vår utskickade man lyckades preparera köttet som Emiren och hans son skulle äta, men just när det serverades inträffade något och sonen försvann. När han väl var tillbaka hade tjänarna bytt ut maträtterna mot nästa, så det är bara Emiren som ligger för döden, den unge pojken klarade sig med tur.”

Naz-Gorus röst var iskall: ”Så sonen kommer att överleva?

Kallar du det ett utfört uppdrag?” ”Förlåt o store mästare, jag menade inte att fara med osanning, men sonen är bara en yngling, endast sjutton år, vilket kan han utgöra mot dig, min fruktade herre?”

Kungen av Nazarien grep rasande tag i nacken på sin undersåte, ryckte upp honom från den hukande position han intagit. ”Begriper du inte, din lilla råtta, ynglingar växer upp och blir

17

män de också. Jag ville att deras ätt skulle förintas. När vi lyckades anordna olyckan som tog hustruns liv så skulle nu fadern och sonen röna samma öde, men nu har du misslyckats. Deras avskyvärda ätt lever vidare genom sonen, och vi kommer inte att kunna göra ett försök till på länge. Försvinn ur min åsyn, ditt yngel. Ta hand om lönnmördaren, han måste genast dödas.”

Rakor skyndade ut ur rummet, han kände sig helt förtvivlad.

Om han misshagar sin herre igen kan det bli slutet, och det blir hans hjärta som hamnar på offeraltaret. I dörren stötte han ihop med en ung pojke, den mörke kungens son Halham. ”Är far upptagen?” frågade ynglingen. Rakor var för uppskärrad för att svara och skyndade bara bort så fort han kunde.

Halham såg efter honom, ryckte på axlarna och öppnade dörren. Han kunde höra sin far tala med den gamla sierskan. Han hörde något om att tiden ej var inne än att befria deras hemska gud, och han hörde sin far svara: ”Det är jag som ska utföra det, ingen annan. Jag är den störste av dem alla. Mitt rike ska sträcka sig från kust till kust, och jag ska förgöra den som sätter sig upp mot mitt styre.”

Halham drog sig tillbaka och klev in i skuggan igen, hans far verkade vara helt vansinnig. Han bestämde sig för att uppsöka sin mor i stället.

18

1 År 1180 enligt den amorniska almanackan.

Vinden tjöt och vattnet piskade mot stenbeläggningen i den trånga gränden. Blixtar lyste upp den flyende kvinnans väg. Astrid saktade in stegen lite och vred på huvudet för att se hur nära förföljarna var. Hon såg ingen, men hörde skramlet från männens svärd som slog emot deras järnbeklädda ben. Det var inte långt kvar till kulverten som skulle ta henne under muren som omgärdade staden. Allt hade gått tokigt, männen som jagade henne visste att hon hade informationen om den gamle Emirens hemligheter. Astrid ökade återigen farten. Hon var tvungen att ta sig tillbaka till sin egen tid, för att sedan kunna komma tillbaka och rädda den sönderfallande staden och landet mot det hemska som nu var på väg.

Hon närmade sig snabbt nergången till kulverten under stadens skyddsmur. Inte många känner till denna hemliga utgång.

När hon med snabba steg rundade den sista kröken i den vindlande gränden såg hon en vakt som patrullerade precis utanför nergången. Han var klädd i Nazariens fruktade uniform, med den stora svarta fågeln på tunikan som var trädd över ringbrynjan. Astrid föll nästan omkull när hon hastigt bromsade in.

Den beväpnade vakten hade ryggen vänd mot henne, kanske skulle hon kunna smyga ner bakom honom? Precis när hon nådde öppningen ner under muren vände mannen sig om. Astrid ryggade bakåt, vakten var stor och log ondskefullt. Han vrålade för full hals: ”Stanna kvinna!” Astrid hade inget val. Hon måste ner i kulverten.

19

2 AGNES VAKNADE MED ett ryck, något hade väckt henne. Hon

tittade på klockan som lyste med rött sken på nattduksbordet.

00.01, det hade precis blivit lördag den 11 mars. Idag fyller jag femton år, tänkte Agnes. Hon funderade en stund på varför hon vaknat, det var något konstigt som väckt henne, var det en dröm eller något annat? Idag skulle Agnes åka ner till sin farmor. Hon skulle vara där i sex månader, hennes föräldrar Axel och Brie som båda var kirurger hade erbjudits ett jobb för Läkare utan gränser, och de skulle nu till Haiti. Befolkningen där hade drabbats hårt av den stora naturkatastrof som inträffat för en månad sedan.

Hon svängde benen över sängkanten och tittade bort mot fönstret, trädets grenar svajade utanför i den starka blåsten. De vita gardinerna fladdrade lite av vinden som letade sig in under fönsterkarmen. Var det något annat därute som fått henne att vakna? Sakta tog hon sig mot fönstret för att titta ut, först syntes ingenting, men så fick hon syn på ett gult sken bakom en buske.

Det stod någon där och betraktade henne. Agnes blinkade och tittade igen, nu fanns ingenting där. Jag måste ha sett fel, tänkte hon och gäspade stort. Jag är nog bara spänd inför resan till farmor. Bäst jag går och lägger mej igen så jag orkar med allt i morgon. Hon drog sitt varma täcke över huvudet för att somna om.

Utanför huset stod varelsen kvar, ögonen gav ifrån sig ett sken i det kompakta mörkret, som små lysande eldflugor. Han hade varit här sedan en vecka tillbaka för att hålla ögonen på flickebarnet som hette Agnes. Enligt den högstes order skulle han iaktta vad som skedde. Det enda han visste var att flickan hade någon

20

anknytning till den kvinna som lyckades fly från den värld som var hans. Sakta drog sig varelsen tillbaka. Han såg flickan i fönstret, han visste nu att hon befann sig i huset. Han tyckte att han kunde ana kraften i hennes sinne. Nu skulle han rapportera till den allvetande härskaren för att få vidare instruktioner. Övertagandet av Thule hade gått enligt planerna, men den högste var ändå ursinnig. Man hade låtit kvinnan komma undan i stadens mörka gränder. Hade den gamle Emiren berättat för henne var de heliga relikerna gömts undan? Mästaren var rasande över detta faktum. Dessutom hade ett antal i den innersta kretsen runt den åldrige patriarken försvunnit. Och så var det detta med flickan från den andra tiden, hon som hans siare varnat för. Hon som hade kraften ingen haft på hundratals år. Han måste få veta vem det var, så att de kunde fånga och döda henne.

21

3 ASTRID HADE LYCKATS få iväg sin sista mowaka mot den skri-

kande vakten. Den träffade honom alldeles under hjälmen och slog honom till marken. Astrid smet förbi honom och in i kulverten. Hon hörde männen uppe i gränden. Till höger i gången satt en fackla, Astrid tog den och vred fästet ett halvt varv motsols.

En smal glipa öppnades i murväggen. Innanför såg hon silverhandtaget sitta i sin hållare mitt i rummet. Hon pressade sig in och glipan slöt sig bakom henne. In i det sista kunde hon höra förföljarna som trängde ner i tunneln.

Hon gick fram till handtaget, tog tag i det med vänster hand och mumlade de hemliga orden. Värmen spred sig upp genom vänsterarmen och fyllde snart hela hennes kropp. Så blev allt svart för en sekund. När Astrid åter öppnade ögonen, var hon tillbaka i det fuktiga lilla utrymmet hon lämnat för sex månader sedan. Hon såg sig omkring. Hon hade åter färdats genom tid och rum. Det kändes fortfarande konstigt trots alla de gånger hon gjort denna resa. Hennes läromästare hade förklarat att tiden skiljer de bägge världarna åt. När hon är i sin värld går tiden som den ska, men när hon förflyttar sig till Amornia, fryser tiden i hennes egen värld, och går mycket sakta.

Hon skakade av sig detta oförklarliga fenomen och tog sig ut ur rummet under den gamla stenbron. Det var inte lika lätt längre, med snabba språngmarscher eller att jagas av soldater. Snart skulle hennes barnbarn komma för att bo hos henne. Astrid gick sakta mot sin stuga i djupa funderingar över det som nyss hänt. Var detta slutet för den orden hon tillhörde? Hade allt varit förgäves?

22

4 AGNES VAKNADE AV att det slamrade i köket en trappa ner. Hon

gäspade stort, nattens händelser kändes nu avlägsna, hon hade nog inbillat sig det hon såg ute i mörkret. Nu sken i alla fall solen och hon kunde höra fåglarna kvittra utanför. Hon kastade av sig duntäcket och tassade på bara fötter fram till fönstret, flyttade lite på gardinen och tittade ut. Trädgården såg helt annorlunda ut nu, solen sken på den plats där hon trodde sig ha sett något. Allt verkade helt normalt. Hon stod så en stund, djupt försjunken i tankar. Hennes blick vandrade sakta runt i rummet, hon hade nyligen lyckats övertala sin pappa att få måla en fondvägg. Han hade protesterat vilt, men hon lirkade och bad och nu fanns den där, hennes rosa vägg. Blicken for vidare genom rummet, hon gillade sitt nya fina trägolv i vitlaserad björk. Men hon konstaterade att det förmodligen behövde städas innan hon reste. Hon funderade på att klä på sig för att gå ner till föräldrarna i köket, men kom så ihåg hur mycket hennes mor tyckte om att få väcka henne på födelsedagen. Hon kunde höra dem hålla på med bestyr på nedervåningen, tyckte sig förnimma viskande röster. Hon skyndade tillbaka till sängen och kröp ner under täcket igen.

En kort stund senare knakade det lite i trappan upp och hon hörde sin mamma hyscha på fadern. Pappa började ta ton och så kom en lätt knackning på dörren följt av Ja må hon leva och där stod hennes föräldrar i morgonrockar, pappa Axel höll en enorm tårta prydd med en massa ljus och mamma Brie bar på ett stort färgglatt paket. När de sjungit sista versen studsade mamma fram till sängen.

23

”Grattis på födelsedagen Agnes, pappa och jag har funderat på vad vi skulle hitta på, och det var ingen lätt sak. Vi hoppas du ska gilla det här!” Hon räckte över det prasslande paketet, pappret glänste i guld, och solens strålar som letade sig in i rummet gjorde att det såg ut att glöda.

Agnes tog emot det ganska tunga paketet. ”Tack snälla”, sade hon glädjestrålande. Hon kunde ana vad som fanns i paketet. Det hade den rätta tyngden, hon hoppades att hennes föräldrar förstått alla hennes små antydningar om vad hon önskat sig. ”Axel, ställ tårtan på skrivbordet så länge, och kom och sätt dig här”, sade Brie, ”så äter vi den efter paketöppnandet.” ”Nu så”, fortsatte hon. ”Öppna paketet.”

Agnes började riva av det fina presentpapperet, hon kände sig ivrig, det guldiga pappret flög i luften, kunde det vara det hon trodde?

Ja, det var det, kartongen inuti syntes och hon kunde se Microsoftloggan. Hon brast ut i ett glädjetjut, det var det hon velat ha, hon hade fått senaste Surface-plattan, den som hon och pappa tittat på i reklambladen. Hon hade läst massor om den, den var helt perfekt för henne, en riktig kanondator. Den fungerade både som surfplatta och laptop. ”Tack snälla”, sade Agnes och kastade sig runt halsen på sin mamma, hon kramade henne hårt, kände moderns lena morgonrock smeka hennes kind, sedan flög hon över till pappa för att ge honom samma behandling. ”Jaja”, sade hennes far. Han blev varm i bröstet av att se dotterns uppriktiga glädje. ”Vi tänkte att nu när vi ska vara åtskilda så länge, så behöver du en bra dator. Nu kan vi skypa med varandra. Farmor har faktiskt bredband i stugan, vi får bara hoppas vi kan hitta en bra uppkoppling på Haiti.”

Agnes mamma log även hon åt sin dotters uppskattning över presenten. Samtidigt var hon sorgsen över att hon skulle vara

24

från sitt barn i flera månader. Hon visste att Agnes skulle få det bra hos Astrid nere i Hova. Allt var ordnat, Agnes var inskriven på en skola i Gullspång två mil från Astrids stuga. Hon kommer att få det bra, tänkte Brie. Agnes mamma med sitt lite ovanliga namn var halvfransyska. Hennes far, Agnes morfar, träffade sin blivande hustru på en jobbresa i Montenach i Frankrike.

Agnes mormor och morfar bodde nu på ålderns höst i mormoderns hemland, ett stenkast från platsen de först möttes. Agnes och hennes familj besökte dem en gång om året. ”Nej, nu äter vi lite tårta”, sade Agnes pappa, och bar fram den till sängen så att Agnes skulle få blåsa ut ljusen. Agnes tog ett djupt andetag och blåste, alla ljusen slocknade och mamma klappade i händerna. ”Se där ja, nu får du önska dig nåt, när alla ljus slocknar på en gång”, sade pappa. ”Nu tar vi var sin bit, sen får vi nog snabba på lite, vi har mycket att göra innan ditt tåg går, lilla gumman.”

25

I

sin säng hemma i Bromma vaknade Agnes med ett ryck, något hade väckt henne. Försiktigt smög hon fram till fönstret och kikade ut bakom gardinen. Mörkret var kompakt. Något gult glimmade till bakom den lilla syrenbusken. Vad var det? Agnes blundade en kort stund och öppnade sedan ögonen igen.

Det gula skenet var borta.

I Nazarien gick den mörke despoten omkring i sitt svarta palats.

Naz-Halham var ursinnig. Än en gång hade hans utsände misslyckats, men den här gången skulle han få sitt straff. Imorgon skulle NazHalham personligen skära ut hjärtat ur mannens bröst och offra det.

Den allt mer vansinnige kungen fick ett demoniskt leende på sina stela läppar.

Stenbrons hemlighet är den första delen i serien Sägnen om Amornia.

En spännande och fantasieggande berättelse om kungar, magiker, gudar och en helt vanlig flicka som får vara med om en resa som ingen annan.