HAN J. Apell T. Christensson
KAI
Bruno
HAN Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Johnny Apell & Tanja Christensson © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-93-0
HAN J. Apell T. Christensson
HAN
Slutet kom inte som de flesta hade förväntat sig, inga massförstörelsevapen eller ens utomjordingar krävdes för att få bukt med överbefolkningen. Nåja det där om massförstörelsevapen kan nog fortfarande bli en del i utrotningen då det är osäkert vad som händer med vapnen när de lämnas att rosta ihop. Det finns nästan lika många teorier som det finns människor om vad som egentligen hände … det kanske inte var så många trots allt. Min teori är att moder jord helt enkelt fick nog och bestämde sig för att rensa bort oss. Varför jag tror det? Hm, för att förklara det måste jag gå tillbaka till när allting började. Det var en varm sommar som hämtat ur en resebroschyr, perfekt för stranden och det var verkligen underbart. Det hade inte skadat med lite regn för det såg tråkigt ut med all bränd växtlighet överallt, men det spelar ju ingen stor roll för vi hämtar ju vårt vatten i kranen och maten köper vi på ICA. Det var först när även vintern visade sig lysa med sin frånvaro som det började kännas hotfullt …
5
Nyheter! Stora bränder härjar över hela Sverige och brandförsvaret går på knäna. Bistånd ifrån andra länder kan ej ges då alla EU länder bekämpar egna bränder. EU-samarbetet är i kris, rapporterar vår utrikesreporter. Även stora delar av USA brinner och det befaras att många människor kommer att dö.
6
Kapitel 1
Kim lyssnade på nyheterna när hon körde mot sitt arbete, utanför var allt brunt och torrt, luften dallrade i hettan från solen och termometern i bilen visade 38 grader. När hon åkte över Oskarsbron, som förband västra delen av Trollhättan med centrum slogs hon av att det var helt torrt i fallfåran. Där brukade det annars alltid sippra vatten trots att portarna var stängda, inte ens under Fallens dagar som var det största återkommande eventet i Trollhättan hade vattnet i fallen släppts på. När hon svängde upp på bron in till staden såg hon att vattennivån i kanalen ytterligare hade sänkts den senaste veckan. Trots AC:n svettades hon ymnigt och hennes blus var blöt av svett. Hennes i vanliga fall lockiga hår, krullade sig ännu mer av svetten och hon tänkte att duschen på morgonen varit helt meningslös. Kim arbetade som psykoterapeut och behövde all sin energi till att möta dagens inbokade klienter. Klienternas oro handlade mer och mer om värmen som härjade i landet och hon fick använda all sin kunskap för att minska deras katastroftankar. När Kim parkerade bilen såg hon fler personer som strök längst med husväggarna för att undvika solens strålar, det såg nästan ut som de var rädda för anfall från himlen, tänkte Kim. 7
Med ens fick hon en underlig känsla, eller var det en tanke om att hon stod vid sidan av allt och såg gatan utifrån. Väggarna såg vagare ut i färgerna och ljuden från bilar och människor verkade dova på något vis. Kim skakade på huvudet och tänkte att hon blivit påverkad av hettan. Kim klev in genom dörren till sitt kontor och möttes av en underbar kyla, AC: n fungerade trots allt. I hallen, som också var väntrum stod bekväma fåtöljer i varma, inbjudande färger med olika gröna nyanser. På väggarna hängde tavlor med vackra naturmotiv där landskapen frossade i grönt, blått och en mängd andra färger. På bordet stod en vas med blommor gjorde av plast, förut hade Kim alltid sett till att det fanns nyplockade vilda blommor att njuta av men med våren och sommarens värme fanns det inget som frodades i naturen, tänkte hon med sorg i hjärtat. Kim gick vidare in på sin mottagning och satte sig vid skrivbordet, plockade sedan fram sin almanacka för att se hur hennes dag såg ut. Rummet var inrett med två bekväma fåtöljer med ett litet bord mellan, på bordet stod alltid näsdukar samt ett glas och en karaff med färskt vatten. Kim hade varit noga med att rummet skulle vara harmoniskt och inbjudande för sina klienter och färgskalan gick i olika nyanser av terrakotta. Tyvärr hade hela landskapet utanför fönstren fått samma färgskala utan att det var speciellt harmoniskt, tänkte Kim. På väggarna fanns det tavlor med liknande motiv som i väntrummet och färgerna på landskapet skapade en stark kontrast till det hon såg när hon tittade ut genom fönstret. – Nej nu får jag fokusera, sa hon högt för sig själv och påbörjade sin vanliga rutin inför sin första klient. 8
Kim satte sig bekvämt tillrätta i sin stol och började fokusera på sin andning, andas in, andas ut, allt är lugnt malde hennes tankar om och om igen. Sakta började världen utanför rummet tona bort och endast hennes egna lugna andetag fanns kvar. Kim satt kvar och lät lugnet sprida sig i kroppen innan hon sakta återvände till nuet. Nu hörde hon hur ytterdörren till hennes kontor öppnades med sitt vanliga lätt gnisslande ljud och hon visste att Paul hade anlänt. – Välkommen Paul! Kim släppte in honom i sitt mottagningsrum och avvaktade Pauls val av stol, som vanligt valde han samma som alltid, hon satte sig sedan själv ned. Paul såg svettig och orolig ut, hans ansikte var rött och näsvingarna vidgade. Andningen kom ut som väsningar och han trummade oroligt med sina fingrar på stolens armstöd. Kim försökte få ögonkontakt men Pauls blick flackade fram och tillbaka, hon tog ett djupt lugnande andetag och frågade. – Så Paul hur är det? Paul ryckte till och stirrade på henne. – Vad tror du, nästan skrek han, hela världen håller på att gå under och det är precis det jag alltid har sagt! Det verkar som han är sämre, tänkte Kim, undrar om han slutat ta sina mediciner? Ögonen som stirrade på henne hade ett stråk av galenskap och Kim kämpade för att hitta sin egen kontroll och sa i lugn ton. – Paul, berätta för mig hur du tänker. Han började högljutt beskriva hur världen höll på att falla sönder, alla var ute efter honom och snart var slutet här för hela mänskligheten. Kim märkte hur hennes egen puls började stiga, hennes 9
tankar gick till nyheterna hon hade hört på väg till arbetet och ångesten steg. Hon ansträngde sig för att hålla isär sin egen rädsla från de känslor hon fick ta emot från Paul. Försiktigt styrde hon in Paul på hans sjukdom, paranoid schizofreni, som låg till grund till hans ibland oresonliga rädslor och misstänksamhet mot omgivningen. – Tar du dina mediciner? – Nej, jag tänker inte bli mer förgiftat av dem, Paul stirrade på henne, är du i maskopi med dem? Kim försökte prata med Paul om vikten av att ta sina mediciner men märkte att hon inte nådde fram och när sessionen äntligen var slut kändes det som hon hade genomfört en hel arbetsdag. När Paul var på väg att lämna mottagningen såg han på henne. – Detta var nog sista gången vi sågs, jag hoppas att du ser dig om på gatan och tack så jävla mycket för att du aldrig trott mig! Sedan vände han sig om med ilska i sina ögon och gick ut genom dörren. Kim stod kvar, frusen ända in i själen, kunde det vara så? Hade Paul rätt, var världen på väg att gå under av människans dårskap? Helt utan förvarning fylldes hon av en förtärande ångest, strupen snördes samman, det flimrade för hennes ögon, hjärtat slog som om det ville ut ur kroppen och hur hon än försökte dra efter andan fick hon inte tillräckligt med luft. Ångesten släppte sakta sitt järnhårda grepp om Kim, svetten rann och andetagen kom stötvis. Otaliga bilder flimrade förbi hennes ögon, bilder av hur folk låg döda, människor som slogs och eld, massa eld som rytande drog fram över landskapet och med sina slickande lågor jämnade allt med marken. Kim sjönk ihop i sin stol helt utmattad och med en gnagande 10
oro i kroppen, herregud vad ska jag göra nästa klient kommer om en timma. Hon försökte samla sig och efter några djupa andetag tog hon fram sin mobil för att ringa sin mor. Kims mor Beata svarade med sitt vanliga. – Hej min älskade dotter! Kim såg sin vackra mor framför sig, med sitt mörka, gråsprängda hår som alltid var uppsatt i en slarvig knut i nacken. Hur hon satt i trädgården, iklädd bekväma kläder som lämpade sig för trädgårdsarbete, framför det vackraste hus som fanns. Hon svarade med ett ynkligt. – Hej finaste mor. – Vad är det? Hennes mor hade en förmåga att direkt höra när det var något som inte stämde och Kim visste att det inte var någon ide att försöka dölja något för henne. Hon berättade om det som hänt och hörde hur hennes mor drog ett djupt, snabbt andetag. – Ja min kära, sa hon och fortsatte, tyvärr är jag rädd att det finns anledning till oro och jag skulle gärna vilja att du kom hem till mig i helgen. – Vad menar du? Kim kände hur pulsen ökade. Inte för att hon skulle ha något emot att hälsa på sin mor och få känna lugnet som alltid fanns på hennes gård. Gården låg vackert inbäddad av skog från tre håll och hade en utsikt över sjön Gravlången. Huset var gammalt och kärleksfullt renoverat för att behålla sin charm, det var gult med vita knutar och hade två annex i samma stil vid sidan om som ramade in 11
gårdsplanen. Bakom huset låg ladugården och ett hönshus samt en vedbod som alltid var välfylld med ved som doftade av den ljuvligaste skog. Runt husen hade det alltid varit ett överdåd av blommor i olika färger och ängen längre ned brukade vara full av vilda blommor av alla de sorter. Efter vårens och sommarens torka var det nu lika brunt och dött som resten av landskapet, förutom de ståtliga granarna som fortfarande sträckte sig majestätisk höga och gröna runt gården. – Jag förstår inte, visst har jag hört nyheterna och det är förfärligt med alla bränder men vi har ju inte drabbats så illa häromkring, så vad menar du? Beata blev tyst en lång stund och bara hennes andetag hördes i telefonen. – Hm, jag vill helst prata med dig mellan fyra ögon om detta, sa hon och tystnade igen. Kim märkte hur spänningen steg inom henne, hon ville bara kasta sig iväg från mottagningen och åka hem till sin mor. – Jag har klienter inbokade hela veckan, svarade hon sin mor. Återigen flimrade bilder förbi hennes ögon, eld och åter eld … – Ja, du gör det du måste min flicka, svarade Beata, men snälla du, skynda dig. Kim ryckte till när hon hörde dörren öppnas till väntrummet, var det redan dags, tänkte hon med bävan, hur i hela friden skulle detta gå. Hon sa hej då, tryckte av mobilen, sträckte upp sig, la sitt ansikte i avslappnande drag och försökte sig på ett varmt leende. – Välkommen Sofia, sa hon och sträckte fram sin hand. Sofia var blek som ett lakan i ansiktet, händerna var knotiga, 12
ögonen låg som inbäddade i mörka, djupa hålor, håret såg ovårdat ut och hon hade om möjligt blivit ännu magrare än förra veckan när de sågs. Det enda som såg någorlunda friskt ut var att hennes kinder fortfarande såg runda ut tack vare skelettets struktur. Kläderna hängde på hennes kropp och hon hade alldeles för många lager på sig med tanke på värmen. Sofia led av panikångest och ätstörningar och hade gått i terapi hos Kim i snart sex månader. Hon var en svår klient som undvek sina känslor så mycket som hon möjligtvis kunde. Sofia fick också ofta aggressionsutbrott när hon blev konfronterad för sitt beteende, vilket gjorde terapin extra besvärlig. Sofia nonchalerade Kims utsträckta hand och gick bara förbi henne in i mottagningsrummet, satte sig i en av fåtöljerna, drog luvan djupare över huvudet, trummade med fingrarna i knät och stirrade i golvet. Kim kände irritationen komma krypande och tänkte, var detta meningsfullt överhuvudtaget? Jag skulle hellre varit på väg hem till mor än att sitta här. Men hon kände hur ansvaret för Sofia pockade på och la sin hand lätt på hennes arm. – Hur mår du Sofia? – Mår, vaddå mår, det spelar väl ingen roll längre, bara och vänta ju så slipper jag ifrån allt jävelskap, snart brinner väl Trollhättan också upp och vem fan bryr sig. Kim lutade sig tillbaka och sa med lugn röst. – Dina ord låter arga men det känns som om du är både rädd och ledsen. Kim hade alltid haft förmågan att fånga upp sina klienters känslor som många gånger lett till att de frågat om hon hade en telepatisk förmåga. Kim hade med åren läst en hel del om 13
spegelneuronnät och förstod att det skulle kunna tolkas som en form av telepati. Fast det handlade egentligen om hjärnans förmåga att skapa minnesnät av händelser, som sedan reagerade i mötet med andra människors känslor och upplevelser. Sofias tårar började sakta rinna nedför hennes kinder och hon snyftade lågt. – Ja, jag vill inte dö, sa hon tyst, jag är så rädd för den konstiga värmen och allt som händer nu. – Hur tänker du, du som sakta håller på att ta livet av dig genom att inte äta och samtidigt är så rädd för att dö? Sofia tittade på Kim med ögonen fulla av tårar. – Men, du fattar ju inte, jag måste bara ha kontroll på något för att inte gå sönder av skräck och det som händer där ute går inte att kontrollera.
14
Kapitel 2 X satt på träddäcket utanför sitt hus i Sjuntorp, en liten håla knappt två mil söder om Trollhättan. Bredvid sig kunde han se fiskarna simma omkring i den nyanlagda dammen som han grävt när fiskarna hade växt ur den gamla. Som svensk ville man ogärna klaga på sommaren när det var varmt. Men gud så varmt det var! Algbildningen i dammen hade löpt amok och inga medel i världen verkade hjälpa mer än någon dag, den nyinköpta robotklipparen låg i boden för inget gräs växte i torkan som lagt sig över landet. Det enda som fortfarande var grönt var växterna i dammen, allt annat hade torkat bort. Det värsta var att försöka hålla vattentemperaturen inom rimlig nivå nu när kommunen hade vattenransonering. Det enda var att fylla på under natten när inga grannar kunde klaga. Resten av den fina trädgården såg mest ut som en förtorkad bakgård men det fick vara så, det enda viktiga var att fiskarna hade det bra och överlevde. X som blivit mer än hälsosamt paranoid efter en uppväxt som borde tagit livet av honom. I ärlighetens namn hade den tagit livet av honom minst tre gånger, men ambulanspersonal eller läkare hade återupplivat honom igen. När det hände brydde han sig inte om det men idag kände han sig tacksam mot dem. 15
En av alla gånger hade det tydligen varit underligt, han hade varit död allt för länge och borde blivit en grönsak men trots det hittade de inga men. X väcks ur tankarna av att cigaretten han slängt på marken hade börjat ryka igen och det luktade bränt. Det verkade som om skiten träffade fläkten trots allt, tänkte han. X hade tjänat en förmögenhet på bitcoin och var ekonomiskt oberoende sedan många år tillbaka. Efter att han hade kommit fram till att det inte var så illa att leva trots allt hade han börjat preppa för att fylla ut tiden. Först hade han flyttat till Sjuntorp, 63 meter över havsytan, även om han inte trodde att all is skulle smälta var utsikterna för en framtida havstomt inte omöjligt. I förrådet fanns mat för minst ett halvår och för ett par år sedan hade han börjat plantera potatis och olika grönsaker med varierande framgång. När han hade gått igenom listan med livsmedel och prickat av datumen, rengjorde X de vapen han hade införskaffat året innan när han tagit sin jägarexamen. Trots att det var en lätt uppgift, kände han sig helt slut och svettig i hettan. Det enda orosmomentet var att vattennivån i brunnen var låg men det fanns flera mindre sjöar i närområdet och vattenfiltren han hade köpt fungerade utmärkt även i de mest smutsiga vatten. All hans utrustning var testad ordentligt under riktiga förhållanden och en uppsättning som höll måttet låg i säkerhetsskåpet. Förutom den fanns också ett bärbart Sawer mini filter i hans BOB, en förkortning för bugout bag tillsammans med tre dagars mat. 16
Hans stora hund började frenetiskt slicka på hans vänstra hand och efter en snabbtitt såg han ett djupt jack i den. Typiskt, tänkte han, jag lyckas alltid skada mig på något. Detta var ingen överdrift och han hade flera ärr som minne, inte för att han hade önskat sig några sådana men det var som det var. Efter att ha virat in såret med eltejp återgick han till listan. Det fanns ett rött fält på den, efter att hans stora bullterrier skadat sig året innan hade det mesta av antibiotikan gått åt. Han hade tyvärr inte lyckats ersätta den än och endast en kort kur fanns kvar bland medicinerna i lagret. X hade, förutom att han alltid varit starkare än han såg ut att vara också en otrolig läkeförmåga, med ett undantag, infektioner. På grund av det var bristen på antibiotika ett rätt allvarligt tillkortakommande i hans utrustning. Men denna hetta gjorde all handling näst intill omöjlig och han fann sig återigen sittande under parasollet med fläkten på högsta och studera fiskarna. De stora koi som annars hungrigt brukade leta vid vattenytan efter den pellets som X matade dem med stod nu mest stilla i den djupaste delen av dammen för att undkomma solens värmande strålar. Guldfiskarna sökte sig trots värmen gärna upp i det höga glasrör som stack upp en meter över vattenytan mitt i dammen. Röret var tätt förslutet, enda ingången fanns under vattenytan så man fick intryck av att fiskarna simmade upp i luften och det hela såg verkligen magiskt ut. Med en kraftansträngning tog han upp sin Ipad för att se om det gick att beställa antibiotika nu … hans vanliga leverantör hade inte fått in några på ett tag. ”iPad is overheat and needs to cool down before use”, var meddelandet som mötte honom på skärmen. 17
Slutet kom inte som de flesta hade förväntat sig, inga massförstörelsevapen eller ens utomjordingar krävdes för att få bukt med jordens överbefolkning. I en värld av kollaps tog de uråldriga krafterna form och kampen mellan ondska och godhet blev tydlig. Den otroligt varma sommaren var som hämtat ur en resebroschyr och allt var till en början underbart. Men när vintern lös med sin frånvaro, när tornados och hagelströmmar blev vardag började det som till en början upplevdes fantastiskt kännas extremt hotfullt. Osannolika grupperingar av människor sammanstrålade inför ett okänt syfte i en värld där kaos och faror hela tiden lurade runt hörnet. Kim som innan kaoset levt ett till synes odramatiskt småstadsliv träffar kärleken Brad. Tillsammans tog de sig an flickebarnet Ebba som vid en tornado förlorade sin mor. Kim blev efter en våldsam händelse mirakulöst räddad av den mystiske karaktären X och hans nyvunna flickvän, den tidigare advokaten Sanna. Simon som var rådgivare åt energimyndigheten hade bråda dagar med säkerheten i rikets kärnkraftverk. Simon blev varse att kärnkraftens säkerhet och politiska motiv inte gick hand i hand när han näst intill mister livet i en påstådd olycka. Denna brokiga grupp som under normala förhållanden troligen inte ens skulle prata med varandra samlar gemensamt olika färdigheter och kunskaper. Inför vad som ser ut som slutet på vår värld blev det viktigare än någonsin att skilja på ond och god. Vem var egentligen god, vem var ond och framförallt, vem var HAN?