9789188769916 by Smakprov Media AB

Med hjärtat i Harloch

Med hjärtat i Harloch SOFIE FARVOLDEN

Med hjärtat i Harloch Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Sofie Farvolden © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn 2018 ISBN: 978-91-88769-91-6

Till Noah och Olivia

Prolog Det var i slutet av juni och vädret var varmt trots den tidiga timmen. Dimman smekte dalarna i gryningen och en lätt bris spelade i träden. Man kunde fortfarande se de starkaste stjärnorna lysa på himlen och inte ett enda moln fanns så långt ögat kunde nå. Nära havet låg en liten by, vid namn Harloch, alldeles stilla bland djupa skogar och öppna vidder. Inte en själ syntes till. Man hade kunnat tro att alla låg och sov, men inte denna särskilda morgon. På andra sidan av den stora skogen var det mycket liv och rörelse. Tält och vagnar fyllda med bröd, frukt och sötsaker, hantverk, tyger och kläder stod uppradade i en stor cirkel. Det var den årliga sommarsolstånd festivalen och den brukade pågå åtminstone ett helt dygn. Där fanns sång och dans, spåkvinnor som läste kristallkulor, eldsprutare och såklart mängder med mat och alkohol. Festivalen var något som du inte vågade missa. Alla tog ledigt från sina arbeten den här dagen och deltog i alla möjliga aktiviteter. Runt midnatt hade de allra yngsta och de äldsta dragit sig tillbaka och natten övergick i en enda stor fest för de unga vuxna. De flesta var inte tillbaka förrän vid lunch dagen efter. Låt oss säga att det var årets höjdpunkt.

1. Emily Hon gick snabbt genom det höga gräset. Hennes klänning var alldeles blöt av morgondaggen och dimman låg tjock runt de höga träden. Det var nästan magiskt. Soluppgången hade precis börjat och lyste upp himlen med ett mjukt sken. Runt omkring sjöng fåglarna bland trädtopparna och fyllde skogen med fridfulla toner. Hon brukade älska den här skogen under sommaren men just den här morgonen kunde hon inte vänta på att få komma ut ur den. På avstånd kunde hon höra musiken och alla skratt från festivalen. ”Lily!” Hon himlade med ögonen och fortsatte gå. ”Åh, kom igen Emily, vänta!” Han kom ikapp henne och försökte hämta andan. ”Vart är du på väg?” frågade han med ett stort leende. ”Jag ska hem”, sa hon kort och stirrade bestämt på honom. Han drog handen genom sitt blonda, rufsiga hår. Det var kortklippt på sidorna, avsevärt längre uppe på huvudet och räckte nästan ner över hans hasselbruna ögon. Hon måste medge att han såg riktigt bra ut. Han tittade förvirrat på henne och det var tydligt att han inte alls förstod varför hon gått sin väg.

”Snälla, kom tillbaka till festivalen”, bad han. ”Du kan ju inte gå än.” ”Du gjorde narr av mig, Killian! Inför alla!” Emily höjde rösten. ”Va?” Han tog ett steg tillbaka, uppenbart förvirrad. ”Hallå, du brukar skratta med mig, kommer du ihåg det?” sa han sedan med ett snett leende. Han såg så charmig ut när han gjorde så. Inte konstigt att varenda tjej i byn följde honom som en liten hund. Men Emily var fast besluten att vara arg. ”Jag skrattar inte nu, eller hur?” Killian sträckte sig efter hennes hand men hon ryggade undan och tittade bestämt på honom. Med ilskan som hettade i kinderna gick hon förbi honom och fortsatte mot byn. ”Lily, jag är ledsen, okej?” ropade han uppgivet efter henne. ”Ses imorgon, Killian!” ropade hon tillbaka över axeln. Hon kunde höra hur han suckade högt bakom henne innan han vände tillbaka mot festivalen. Emily sneglade bakåt på Killian och suckade hon också. När hon iakttog sina egna känslor så var det ilskan som var starkast och höll ett hårt grepp om henne. Förra sommaren hade hon hört en gammal man säga att ilska bara var en förklädd känsla. Ju mer Emily tänkte på vad mannen hade sagt, desto mer logiskt kändes det. Hon tog ett djupt andetag och helt plötsligt var det inte ilska längre. Hon kände sig sårad och besviken. Han var hennes bästa vän och det här var lågt för att vara honom. Hon litade på Killian. Litade på honom med allt som var Emily. Han hade brutit det förtroendet – för att vara rolig. Hon satte händerna i fickorna på sin klänning medan hon gick ner längs den smala stigen för att komma till sitt hus. Hon visste att hon måste vara tyst för hennes föräldrar sov med all säkerhet vid den här tiden. Att väcka dem skulle bara innebära en massa frågor och hon ville inte göra den här morgonen sämre än vad den redan var. Hennes föräldrar menade väl men de var alldeles för nyfikna för sitt eget bästa.

De ägde lite mark, en häst, en get och lite höns. Det var inte mycket direkt men hon gillade det. Trädgården var lummig och mysig med massor av blommor, olika kryddor, bär och små fruktträd. Till vänster låg stallet. Det var precis stort nog för två hästar och lite utrustning. Men eftersom de bara ägde en häst så bodde geten i den andra spiltan. Bredvid stallplanen låg deras lilla trähus. Om du stod ute på grusvägen och tittade in över grinden var allt som en charmig idyll. På verandan hade hennes mamma planterat flera olika blomsterarrangemang bredvid hammocken, vilken hennes pappa hade byggt själv. Det bästa med hammocken var att krypa upp under en filt i den och sitta där under taket medan regnet öste ner utanför. Emily låste försiktigt upp dörren och smög in. Hon stannade till i korridoren för att kika in i sin brors rum. Han var fortfarande ute. I vanliga fall skulle hon också ha varit det, men inte den här gången. Hon suckade tyst för sig själv och fortsatte sedan mot sitt rum medan tankarna snurrade runt i huvudet. Med en hård duns lade hon sig ner på sängen och stirrade upp i taket. Hur kunde Killian göra såhär mot henne? Han kände henne bättre än någon annan. Hon hatade att stå i centrum och på det så hade alla skrattat åt henne. Speciellt Rose. Rose var utan tvekan den vackraste tjejen i byn. Alla ville antingen vara som hon eller vara med henne. Bara tanken på Rose gjorde Emily illa till mods. Killian var också en av de populära. Han älskade att vara i centrum och alla minst sagt avgudade honom, vad han än gjorde. Emily var inte så populär. Folk hade en tendens att tycka hon var konstig och hon kände aldrig riktigt att hon hörde hemma någonstans. Hon funderade ofta på varför i all världen Killian ville umgås med henne överhuvudtaget. Hon var inte alls lik hans andra vänner. Emily var cynisk och fullt medveten om det. Hon hade därför inte så många vänner. Hon hade också rätt svårt för att lita på andra och det gjorde inte det hela lära-känna-varandra lättare precis. Men

oavsett så hade hon som oftast väldigt roligt tillsammans med Killian och de andra, trots känslan av att vara malplacerad. Emily tänkte på årets festival ett tag men somnade snart. Klockan var 10 på förmiddagen när hon vaknade, fortfarande med natten färskt i minnet. Hennes kropp kändes öm och munnen torr. Är det ens värt det? frågade hon sig själv och masserade försiktigt pannan med fingertopparna. Rädd för att huvudet skulle slå henne tillbaka ner mot kudden igen klev hon upp från sängen och drog undan gardinerna. Det verkade bli en varm dag. Solen sken skarpt in genom fönsterna och Emily var tvungen att hålla upp ena handen för att inte bli bländad. Först då var det något som fångade hennes uppmärksamhet. Hon tittade ner och på fönsterblecket låg en kvist från en enbuske med sju små bär och ovanpå låg en tusensköna. Hon kunde inte låta bli att le. Killian.

2. Killian När Emily hade lämnat festivalen utan att godta hans ursäkt kände sig Killian illa till mods. All glädje och spänning var som bortblåst. Varför måste hon alltid reagera så här? Hon hade visserligen oftast en anledning. Eller, hon lyckades hitta en åtminstone. Det var frustrerande. När Killian kom tillbaka till sina vänner kom Rose springande emot honom och slog armarna om hans hals. ”Vart tog du vägen? Jag trodde du hade lämnat mig här alldeles ensam!” Hon putade med läppen och försökte se ledsen ut. ”Ärligt talat, Rose. Det angår inte dig och jag lämnade dig definitivt inte ensam.” Han tittade på alla de andra killarna omkring henne, lite irriterat. Mjukt men bestämt tog han hennes händer från sin hals och klev ett litet steg åt sidan. Rose var fantastiskt vacker. En magisk, rödhårig, skönhet som man kunde tänka sig och hon gick inte obemärkt förbi. ”Kom och dansa med mig, Killian!” Hon log så flörtigt hon bara kunde och tog hans hand för att försöka få honom att följa med henne. ”Jag är ledsen, Rose”, suckade han. ”Men jag är verkligen inte på humör för att dansa. Kanske senare.” John, en av Killians närmsta vänner, fnyste.

”Slår vad om att han hellre är med sin flickvän”, sa han med ett hånfullt skratt och vände sig mot de andra som nickade instämmande. John var lång och välbyggd. Hans långa bruna hår var slarvigt kammat bakåt och hopbundet med ett mörkt läderband bak i nacken. De hårda dragen i ansiktet och hans korta skäggstubb fick honom att se brysk ut. John fortsatte: ”Du vet inte ens vart hon tog vägen, eller hur? Hon kanske dumpade dig, har du tänkt på det?” Killian bet ihop käkarna och blängde på honom. ”Skärp dig, Johnny!” ”Jösses grabben, lugna ner dig!” John höll upp händerna framför sig. ”Jag skojar bara.” Det var inte roligt enligt Killian. Emily var väldigt viktig för honom och han var den enda som hade tillåtelse att göra narr av henne. Kanske gick han för långt den här gången men det gjorde det fortfarande inte okej för hans vänner att utnyttja situationen. Killarna sa ofta att han spenderade alldeles för mycket tid med henne. Det var inte hälsosamt, sa de. Men han hade Emily att tacka för sin mentala hälsa, vilket ingen av de andra hade någon som helst aning om. ”Haka inte upp dig på Emily, Killian”, sa Elliot och klappade honom vänligt på axeln. ”Hon är en tuff tjej, hon kan ta vara på sig själv”, fortsatte han för att försöka muntra upp Killian. ”Kom och dansa med oss istället.” Elliot såg lika snäll och oskyldig ut som han var. Med sin lugnande röst hade han en förmåga att prata förnuft i de flesta även i de mest hetsiga situationer. ”Ärligt talat, jag är öppen för allt utom just det”, svarade Killian med en betydligt vänligare ton. Han älskade allting som hade med musik att göra men det krävdes också att han var på rätt humör. För det mesta ville alla göra vad än han ville. Vilket ibland kunde vara rätt så störande, men han hade ändå inget emot att vara gruppens ledare. Den här gången, däremot, verkade alla alltför måna om att istället göra Rose nöjd.

Med hjärtat i Harloch 17 åriga Emily Laughlin är inte mer än en bondflicka i den lilla byn Harloch. Relationen med Killian Mitchell, hennes bästa vän sedan tio år tillbaka, börjar förändras. Något som varit så stabilt och tryggt har plötsligt blivit fyllt av besvikelse, ilska och förvirring. Harloch ligger tyst och stilla en varm morgon i juni. Snabba steg skyndar bestämt genom det höga gräset och ljuden av fest och rörelse kan urskiljas långt borta. Om Emily bara hade vetat att den här morgonen var början på en sommar som skulle förändra allt.