HOTET MOT TRÅDLÖSA
Av Sussi Calås-Jonsson
Av Sussi CalĂĽs-Jonsson
Hotet mot Trådlösa Utgiven av Visto förlag © Text: Sussi Calås-Jonsson © Omslagsbild: Adobe Stock © Illustrationer: Sussi Calås-Jonsson Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN 978-91-88769-89-3
TILL WILLE
Leo och Sara – Kom, ropade Sara, så rider vi ut i skogen! Leo satte av i full galopp efter henne. Nu skulle de vara tillsammans igen i flera dagar. De hade mycket att prata om efter allt som hänt i Trådlösa och han ville inte missa en minut. Men … vi kanske ska ta allt från början. I landet Trådlösa var allting trådlöst. Ja, det fattar du förstås av namnet. Där fanns inga datorer, surfplattor eller telefoner och alltså inga sådana kablar. Där fanns inga tyger, kläder, gardiner eller annat som var gjort av trådar som ni använder i ditt land. Där fanns heller inte några maskiner som det behövdes kablar till. Nu tror du förstås att de som bodde där gick omkring nakna, utan en endaste ”tråd” på hela kroppen. Men så var det inte. Visst hade de kläder. Men i Trådlösa var
7
8
kläderna gjorda av ett tunt glänsande mjukt material som bildade långa mantlar och dräkter, med eller utan ben, beroende på vad man skulle använda dem till. I Trådlösa bodde massor av människor. Flera miljoner människor, i större och mindre städer och på landsbygden. Men där fanns inga tåg, bilar, båtar eller flygplan. Där fanns bara luftskepp. När Leo ville prata med sin kusin Sara som bodde i andra änden av landet, räckte det med att han tänkte på henne, så kom hon fram som ett hologram, en slags genomskinlig bild, framför honom. Om hon ville svara, förstås. Ibland hade hon ju annat för sig än att prata med Leo. Det skedde helt telepatiskt, alltså med tankeöverföring, och det var inget de tyckte var konstigt. Om de ville resa till varandra, så tänkte de bara till sig ett luftskepp, så att en av dem kunde ta sig till den andra på riktigt. Luftskeppen kunde de koppla upp sig till genom att rikta tankarna till en speciell våglängd som fångade upp deras önskan. Det var väldigt smidigt. Trådlösa var ett otroligt land på många sätt. Här fanns blommor i de mest fantastiska färger och former med ljuvliga dofter. Även träd och stenar som det knappt går att föreställa sig. Här fanns hav och sjöar, berg och dalar. Och så djur, förstås! Alla möjliga sorters djur. Alla var fredliga och människorna hade ingen aning om vad krig, våld och elakheter var. Leo och Sara visste inte att andra länder inte hade det så bra som de hade det. Inte då.
Det roliga med Trådlösa var att allt och alla kunde prata med varandra. Till och med stenarna kunde tala. Men just stenarna talade ganska långsamt, så en fick ha lite tålamod. Människorna kunde förstås också prata med djuren. Leos bästa djurvänner hette Sule och Bing. Det var två hästar. Sule var svart och Bing var vit. De var alltid fulla av lek och bus. När de hade riktigt roligt brukade Leo stå med en fot på Sule och en på Bing och så galopperade de iväg. Han behövde aldrig vara rädd. Om han tappade balansen, var det alltid någon av dem som tog emot honom så att han inte skulle ramla. När Sara var hos Leo, var Bing hennes häst. Bing älskade Sara, för hon brukade ha hästgodis med sig i fickan. När Bing hade gjort något riktigt vågat, som till exempel att hoppa över ett nedfallet träd, fick han sin lön ur Saras ficka. Själv tyckte Leo bäst om Sule. Hans päls glänste så man nästan kunde spegla sig i den och han hade ett sådant trevligt humör. Leo red honom varje dag! Det fanns en speciell plats som de tyckte om att rida ut till, alldeles utanför Leos stad Langa. Det var en stor, öppen skog, full av märkliga träd. Här fanns både barrträd och lövträd, höga och smala, korta och knubbiga. När man kom in i skogen var det som om träden spelade musik. Det var knappt hörbart, men stannade man och lyssnade, så blev tonerna klarare och starkare. Det lät som om de spelade nya toner varje stund. Leo brukade undra hur skogen kunde komma på så många nya melodier hela
9
10
tiden, och då brukade träden viska, att det var deras egen speciella hemlighet. Sara och Leo hade också hemligheter. En gång hade de en skatt som de hade grävt ner i skogen. De brukade kolla att den fanns kvar varje gång de red in där. Det var en märklig sten som de hade hittat en dag när de klättrade i ett berg. Stenen passade inte in där, för den hade ingen färg alls. Den var alldeles genomskinlig, som glas, och det kändes som om det var något speciellt med den. Den var precis lagom stor att lägga i handen och av en slump upptäckte de att det var en önskesten. En dag när Sara och Leo satt och vilade i en skogsglänta satt Sara och lekte med stenen. Hon råkade stryka över den med sina händer samtidigt som hon sa att hon var törstig och längtade efter sulibana-juice. Vips så fanns ett glas med juice i hennes hand. De blev så ivriga och ville förstås prova mer, så de passade på att önska sig en massa godsaker. Men till slut fick de ge sig, de kunde inte äta upp allt och ville inte heller släpa med det hem. Så då önskade de att det skulle komma till bättre användning för någon annan. På samma gång som de önskade det, försvann allt som var kvar. De fortsatte använda stenen varje gång de var i skogen. De önskade sig mest saker som sulibana-juice och rostade kuli-killiblad. För det var det godaste de visste. Sulibanajuicen var ljust röd och smakade som en blandning av apelsin- och jordgubbssaft och kuli-killibladen var söta och goda och påminde om torkad mango. I det här landet
behövde de inte så mycket, för det mesta de ville ha fanns i överflöd. Därför blev önskningarna ganska enkla. När de tänkte till sig ett luftskepp eller önskade att de skulle träffas, var det en annan slags önskande som skedde med hjälp av tankekraft. Tankarna gick på speciella våglängder och då krävdes att det fanns en mottagare som kunde uppfatta signalerna. Sådana fanns i luftskeppen och människorna hade också förmågan att fånga upp dessa signaler. Att önska sig juice eller mat, var en annan sak. Det var därför de blev så glada åt önskestenen. Sara och Leo hade ett gömställe för stenen i skogen, för de ville att den skulle fortsätta vara deras hemlighet. Därför fick den ligga nedgrävd i en håla under en sten vid ett av träden. Vad de inte visste då, var att den en dag skulle ta dem ut på ett äventyr som de aldrig skulle glömma.
11
Kusinerna Leo och Sara älskar att rida på sina hästvänner Sule och Bing och tillbringar mycket tid tillsammans i skogen. Där hittar de också en skatt. En sten med magiska krafter. Men när stenen mystiskt försvinner, rider de iväg mot ett äventyr som kräver både deras mod, tankeförmåga och samarbete. Ett äventyr där de upptäcker ett stort hot mot deras land, Trådlösa. www.vistoforlag.se
Ska de klara alla prov de utsätts för så att de kan hitta sin magiska sten och stoppa hotet? Följ deras spännande upplevelser och utmaningar i Frusna Gläntan, Regnbågspasset, Tomhetens Torn och Önskeberget.