Page 1

MÖRKRETS BARN Sofie Bjarup


MÖRKRETS BARN Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Sofie Bjarup © Omslag: David Bjarup Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-79-4


MÖRKRETS BARN Sofie Bjarup


London 1888 De torra, vassa snöflingorna sved i ansiktena på dödgrävarna som kämpade med den hårda marken. Så här års var det som om gryningen aldrig riktigt slog ut i dag, utan istället stilla tynade in i en lång ljussvag skymning. Men det var först nu, när denna skymning slutligen tätnat så mycket att man knappt kunde se handen framför sig, som den grovhyvlade, hastigt hopsnickrade kistan lades i jorden. I en omärkt grav, alldeles i utkanten av kyrkogården. Ingen var där, ingen läste över den. Ryckigt sänktes den ner i hålet. ”Vad säger du? Borde man inte slå en påle genom hjärtat på den där?” sa den yngre av de två dödgrävarna. ”Håll käften”, muttrade den andre. Och så fyllde man igen graven och lämnade den att glömmas. Han såg på sitt fickur. Sju minuter över fyra. Nu var det slut. Det var han själv som hade sett till att det blivit så. Men döden ändrade ingenting. Sorgen och vreden skulle alltid finnas kvar där, djupt inbäddade i meningslösheten. Dold av träden bakom staketet betraktade han hur graven täcktes. Spadarna och repen slängdes på kärran och dödgrävarna gick iväg. Han var tvungen att åka tillbaka nu. De andra väntade på honom.

5


Kapitel 1

Några barn lekte kull i den blekgula morgondimman. Bakom dem höll gatan på att vakna. Varubodstaken rullades ut och varor packades upp. Sömnstela och köldnupna samlades kvinnorna utanför portarna och dagens samtal började. Vissa talade lågt med varandra, andra verkade försöka komma igång genom att ropa. William stannade upp och blickade bortåt gränden där de trötta husfasaderna fortsatte in i dimman; omöjliga att särskilja, fastlänkade i varandra, till synes på väg mot oändligheten. Någonstans långt där inne i diset fanns solen som skapade denna spröda bild; en enkel, luftig, nästan porös bild som strax skulle komma att lösas upp. ”De har hittat en till!” Folk stannade upp, vände sig om, sträckte på halsarna. En gosse kom rusande genom gränden. ”På Hanbury Street”, fortsatte han med spräckt stämma. Han var andfådd och hes och det var tydligt att han redan förmedlat denna nyhet på flera andra ställen. ”En kvinna, helt uppsprättad – vänd ut och in!” William såg på honom. Ytterligare ett mord? Det var ju inte stort mer än en vecka sedan sist? Han ville fråga gossen mer om vad som hänt, men denne skenade bara vidare. Han kände att han var tvungen att ta sig dit. Han var osäker på exakt var Hanbury Street låg men insåg dock snart att han inte skulle behöva fråga. Flera av kvinnorna som stått och pratat började genast tjattrande röra sig i

6


riktning mot skådeplatsen, med småbarn i famn och kjolfållarna släpande mot de smutsiga gatstenarna. De blev strax omsprungna av de äldre barnen. William följde efter. Det var som vore platsen magnetisk. Blotta vetskapen om vilken fasansfull scen den ruvade på gjorde att den sög åt sig åskådare. William kunde inte låta bli att reflektera över det bisarra i situationen där han gick bakom kvinnorna. Hur kom det sig att människor drevs mot det morbida på det här sättet? Var det hoppet om att få se en skymt av verklig ondska, av en stackars kvinna vänd ut och in? Vad det än var, var det samma drift som drog honom själv dit för att dokumentera det. Väl inne på rätt gata rådde det ingen tvekan om var det var. Området utanför portuppgången på Hanbury Street 29 var så fullt av människor att polisen hade spärrat av det. Överallt skockades folk, som galna av upphetsning. Otvättade, barhuvade kvinnor med småbarn på höfterna trängdes med ovårdade män i flottiga jackor. William kände hur han fick en armbåge i ryggen och blängde irriterat på den skyldige, men sade ingenting. Han såg sig omkring. Det upprörda tillståndet verkade förvisso inte grunda sig så mycket i medlidande med det stackars offret, utan mer i en slags makaber fascination över ohyggligheten i det sätt på vilket hon bragts om livet. Huset framför vilket den upprivna folkmassan samlats var ett sjabbigt bostadshus flankerat av två lika misskötta byggnader. En enkel skylt talade om att det på andra våningen bodde en mrs. A. Richardson som tillverkade packlårar. Även bottenvåningen verkade ha en lägenhet som kombinerade bostad och affärsverksamhet. Fönstret stod öppet och en man lutade sig ut och räckte någon ett paket inslaget i papper, samtidigt som han fick ett par mynt tillbaka. ”Är det en slaktarbutik på gatuplan?” undrade William. Frågan var allmänt hållen, inte riktad åt någon speciell. Det var så gott om folk där att någon sannolikt skulle komma att svara.

7


”Bara kattkött”, sa en annan ung man som stod bredvid honom. ”Kattkött?” sa William upprört. ”Det är kött. Och det är billigt. Du hade nog också ätit det om du blivit tillräckligt hungrig.” William såg på honom. Han var enkelt, om än rent och propert klädd, nästan som en arbetare en söndagsförmiddag. Trots det hade han något stiligt över sig, med sin resliga gestalt och sitt blonda hår. Häftet och pennan skvallrade om att även han var journalist. ”Men man kan väl ändå inte äta katter, det är ju fullkomligt barbariskt”, protesterade William. Den andre log. ”Det är alltså inte kött från katter, utan till katter. Husdjursmat. Sådant som är för skämt för att tjäna som människoföda. Även om det oftast är det folk använder det till.” ”Jaha”, mumlade William. Så såg han en öppning i folkmassan och skyndade sig att tränga sig genom den bort till porten där en konstapel stod och ropade. ”Skingra er, här finns inget att se. Bara de i huset boende och de som har officiellt ärende in på gården får komma in.” William gick fram till honom och harklade sig. Han skulle just presentera sig, men hann inte för konstapeln sa bara: ”Ja visst, sir. Varsågod.” ”Jag är med honom”, hörde William precis bakom sig. Han vände sig om och såg den blonde reportern. Han kände ett sting av irritation över denna fräckhet, men nickade ändå när konstapeln frågade om det stämde. För att komma in till bakgården måste man gå genom en portgång, vilken slutade i en låg, snednött stentrappa. William stannade på översta steget och såg ut över den mörka, fuktiga lilla innergården. Den var bara några meter djup och slutade i ett avträde. Bredvid trappan gick ett lågt plank in till nästa, likadana gård. Brädor och annat bråte låg utslängt på marken som bara delvis 8


hade någon form av stenbeläggning och i övrigt täcktes av bar jord eller glesa grästuvor. Vilket tröstlöst ställe att dö på. Vilket ovärdigt slut på ett människoliv. William var så inne i sina funderingar att han ryckte till då han hörde den andres röst. ”Det måste ha varit här hon låg.” William vände på huvudet. Precis till vänster om trappan glänste en stor, blodsvart pöl i morgonljuset. Den andre reportern lutade sig fram och synade den. Plötsligt ryckte han till och tog hastigt ett par steg baklänges. ”Oh, fy!” Han pekade med avsky på en liten klump i kanten av pölen. William tittade på den. ”Vad är det för någonting?” ”Jag vet inte, men jag skulle tro att det är kött, eller inälvor.” William kände sig yr. Han såg ut genom portgången, på folkmassan utanför. För ett dygn sedan hade ingen brytt sig om den här platsen, nu var alla som galna att få komma in. De hörde hur ett trögt fönster pressades upp strax ovanför och en man lutade sig ut. ”Ja, ni skulle ha sett hon, som hon låg, det var förfärligt, förfärligt …” ”Var det ni som fann henne?” undrade den andre reportern. ”Nej, det var Davis, uppe på tredje våningen. Men min hustru och jag har ju kunnat sitta och titta på eländet hela morgonen.” ”Ja, det måste ha varit fruktansvärt. Jag antar att det var här hon låg?” Den gamle mannen började ivrigt berätta och de båda journalisterna antecknade. William fascinerades av kollegans förmåga att få mannen att prata utan att ställa några uppenbara frågor. Istället lyckades han på något sätt ge känslan av att de bara förde ett vanligt samtal. Gubben pratade på och till sist fanns det inte så mycket mer att säga. ”Tack ska ni ha, sir. Vi är väldigt tacksamma.” 9


När de klev ut på gatan igen var där om möjligt ännu fler människor och i öppna fönster på båda sidor om vägen hängde folk med armbågarna lutande mot fönsterblecken, nöjda över att kunna betrakta spektaklet från första parkett. Precis till vänster stod en stor samling män med block och pennor. De ropade harmset då de fick syn på William och den andre reportern. ”Quilter, vad i hela friden, hur sjutton lyckades ni ta er in?” William såg i ögonvrån hur den andre journalisten bara ryckte på axlarna och log mot sina uppretade kollegor. Överallt knuffades och trängdes folk och de fick sicksacka sig fram för att komma ut ur klungan. När han äntligen kommit igenom den, vände sig William om för att tacka den andre för hjälpen med intervjun, eftersom han insåg att det fanns en hel del han skulle ha missat om han ställt frågorna själv. Men när han såg sig om hade den andre redan försvunnit i folkmassan. Väsandet från tryckpressarna på bottenvåningen följde honom upp för trappan och först då han öppnade dörren in till redaktionen försvann det i ljudtrasslet från skrivmaskinssmatter och prat. William tyckte om det här rummet: tempot, doften av trycksvärta och papper, cigarrer och björkved. Och han tyckte om mängderna med lappar överallt; textfragmenten, informationen, vetgirigheten. Det var stort tumult när han kom in. Ingen satt på sin plats. Samtliga var församlade mitt i redaktionslokalen och alla tycktes tala i mun på varandra. ”Vad är det som händer?” undrade han och tog av sig rocken. ”Jaså, där är ni Sinclair”, ropade mr Holden. ”Ni har precis missat telegrammet. Monstret i Whitechapel har slagit till igen. Han har dödat en ny glädjeflicka, tydligen ännu mer lemlästad än den förra.” ”Ja, jag vet”, sa William. ”Jag kommer precis därifrån.” 10


Redaktör Miller såg upp och de buskiga ögonbrynen for så högt upp i pannan att glasögonen gled ner till mitten av näsan. ”Vad sa ni? Har ni varit där?” ”Ja, jag var ju ändå i närheten och så hörde jag någon skrika om ett mord på Hanbury Street, så jag skyndade mig dit. Jag lyckades ta mig in på innergården. De hade flyttat kroppen, det var bara blodpölen kvar, men jag fick en mycket detaljerad ögonvittnesskildring från en av grannarna.” ”Det var som tusan!” skrockade redaktör Miller. ”Jag är ledsen, sir, men jag hann aldrig iväg till invigningen av Hunnams …” ”Det kan vi nog förlåta när ni fick det här istället”, svarade redaktören snabbt. ”Det var inte illa. Sinclair, Sinclair min gosse, ni kommer att bli en bra reporter.” Han klappade William på axeln. ”Ja, sätt er och skriv nu. Vi ska inte störa.” William satte sig ner och slog upp sitt anteckningsblock. Han kunde känna hur det pirrade i magen. Äntligen hade han lyckats vara där det hände, när det hände. Precis då han klev ut från redaktionen fick han syn på Eddie. ”Men hej, vad gör du här?” frågade William. ”Jag tänkte se om du var kvar.” ”Jodå, jag skulle precis gå hem. Om du inte vill gå ut och äta förstås?” ”Vi måste bara titta förbi klubben först. Jag skulle verkligen behöva konsultera min morbror angående en patient.” De började gå i riktning mot Ludgate Circus. ”Du kan inte ana vad som hände idag”, sa William. Vännen såg nyfiket på honom. ”Nej, vad då?” William berättade. ”Det låter ju inte klokt.” Eddie slog upp rockkragen. Vädret, 11


som under eftermiddagen allt mer övergått till en regelrätt höststorm, hade drivit folk att söka sig inomhus och gatan var betydligt tommare än den brukade vara så här dags. De lyckades vinka åt sig en droska. ”Men jag trodde att du skulle på invigningen av det där importbolaget?” fortsatte Eddie när de klev in och satte sig. ”Vad sa redaktören om att du på egen hand beslöt att skriva om det här istället?” ”Äsch, invigningen var ett utfyllnadsuppdrag. Det skulle ändå bara gått i tryck om det inte hänt något mer intressant. Tro mig, han var glad åt det här.” Han såg på vännen. ”Är du säker på att du inte vill åka på varieté istället? Lite sång och musik istället för en samling dammiga äldre herrar?” Eddie skrattade. ”Klart att jag hellre hade velat det, men jag måste verkligen rådfråga morbror.” ”Nåväl, musiken får väl vänta.” Lukten av cigarr, läder och gamla böcker intensifierades då de följde efter lakejen från entrén, genom den dunkla hallen. De fortsatte in i en stor biblioteksliknande salong. Därinne var ljuset varmare, väggarna kläddes av mahognybokhyllor från golv till tak och överallt stod oxblodsfärgade fåtöljer grupperade runt låga, runda bord. En rejäl brasa sprakade i den enorma eldstaden på innerväggen, men trots både den och de tjocka, gröna sammetsdraperierna, fladdrade lågorna på stearinljusen i kandelabrarna närmast fönstren. Längst in i rummet satt en grupp män församlade. Lakejen styrde kursen ditåt. Han stannade till och vände sig mot Eddies morbror. ”Sir, dr Craven och mr Sinclair är här.” ”Men god kväll pojkar”, utbrast dr Arlington och slog ut med armen. ”Vad förskaffar oss den äran?” ”Jag skulle behöva din hjälp med en diagnos, morbror”, sa Eddie. ”Självklart. Slå er ner gossar”, fortsatte den gamle mannen ivrigt 12


och gestikulerade till en butler som genast tyst skyndade iväg för att ordna fram ytterligare två fåtöljer. ”Vi har fått ett par nya förmågor ser jag”, påpekade en av herrarna. Dr Arlington vände sig mot honom. ”Ja, det är så sant Lloyd, ni har kanske inte träffat min systerson än”, han gjorde en gest mot Eddie. ”Edward Craven. Han är, liksom så många av oss, läkare naturligtvis. Och det här är hans vän, William Sinclair.” William kände vid det här laget igen de flesta av herrarna runt bordet. Sedan Eddie och han själv tagit sina respektive examina, hade dr Arlington vid ett par tillfällen tagit med dem till sin klubb, i vad William antog var hans försök att inviga dem i männens värld. ”Mr Sinclair här är journalist” fortsatte dr Arlington ännu vänd mot mr Lloyd, ”och håller på och rapporterar om det där gruvliga mordet de hade i Whitechapel förra veckan.” ”Fast det var bara från förundersökningsförhören”, påpekade William. ”Men idag har jag faktiskt skrivit om det nya mordet, det som skedde i natt.” ”Vad då, har det skett ett mord till?” Det spred sig ett intresserat mummel bland de församlade. ”Jaha, där ser man”, sa dr O’Neill, en rödhårig man med gråvita tinningar och spår av en nästan helt bortslipad irländsk accent. Hans blick följde William då han slog sig ner i fåtöljen som butlern just ordnat fram. ”Var det ytterligare en glädjeflicka som fått sätta livet till?” ”Jo, det verkar så”, svarade William. En av de andra läkarna, dr Mayfield, en stor punschstinn karl med blankrosiga kinder, lutade sig nyfiket fram. ”Vad var det egentligen som hänt med människan?” undrade han. William berättade i korthet vad han fått reda på under morgonen. ”Vilken grotesk handling”, sluddrade en av de andra herrarna 13


och ställde ostadigt ner sitt glas på bordet. ”Jag menar, ett vanligt mord är väl en sak, det kan man förstå att folk utan bildning kan ta sig för, men att lemlästa en stackars kvinna på det där sättet … vad är han egentligen ute efter, karln? För jag antar att det är samma karl som haft ihjäl de andra?” ”Det verkar i alla fall vara polisens teori.” ”Ja, jag står fast vid vad jag sa igår”, sa dr Mayfield och torkade av ansiktet med en näsduk. ”Det är inte en engelsman som begått en sådan handling. För mig känns det självklart att det rör sig om en vilde av något slag.” ”Faktum är att det finns de som framlagt teorier om att det kan röra sig om en läkare som kanske behövt forskningsmaterial”, sa William. ”Det var det fräckaste!” utbrast dr O’Neill. ”Skulle en läkare …?! Jag har då aldrig hört på maken!” ”Det är inte jag som framlagt teorin ifråga”, påpekade William och han kunde höra hur några av de äldre männen skrockade till. ”Jag bara säger att jag har läst att det finns de som är inne på det spåret.” De avbröts av att ännu en herre gjorde entré. ”Beklagar att jag blev så sen. Jag stötte på mr Bray därute.” Antikhandlaren hejdade sig då han fick syn på William och Eddie. ”Nej, men se mr Sinclair, dr Craven, så trevligt.” Trots att han började närma sig de sextio, tillhörde Mr Green definitivt en av de yngre i det fasta sällskapet. William hade bara träffat honom ett par gånger, men han hade ändå fått ett sympatiskt intryck av honom. Han insåg själv att detta egentligen mest grundade sig i att mannen till utseendet påminde om hans gamle lärare och mentor, mr Tennant, som han varit, och ännu var, mycket fäst vid. Precis som läraren hade antikhandlaren inte bara ett ganska högt hårfäste utan även ett litet pipskägg, sannolikt anlagt i ett fåfängt försökt att dölja en lätt flyende haka, vilket gjorde att ansiktet gav intrycket av att vara mycket större upp till än ner till. 14


Mr Green gnuggade händerna och satte sig ner i den stol som just burits fram åt honom. ”Ja, vi sitter precis och pratar om nattens mord. Mr Sinclair var där och skrev om det idag”, meddelade dr Arlington muntert. William kunde inte låta bli att få känslan av att dr Arlington kände sig lite stolt över att ha bidragit med kvällens underhållning. Mr Green höjde ögonbrynen. ”Har det skett ett mord till? Det låter ju alldeles förfärligt.” ”Jodå, så Whitechapel lär vara i fokus även den kommande veckan.” ”Och ni befinner er också i East End?” sa dr O’Neill med en nick mot Eddie. ”Är det inte bara en massa besiktning av horor?” undrade en liten vresig man som William inte kunde minnas namnet på. ”Inte alls”, svarade Eddie tålmodigt. ”Jag är inte på den typen av klinik. Jag har hand om alla slags människor.” ”Bättre övning kan han inte få”, försäkrade dr Arlington. ”Slummen är som en läkares skärseld: kommer han igenom den prövningen så klarar han allt. Och det finns inte den sjukdom man inte stöter på i Whitechapel eller Spitalfields.” ”Jag har faktiskt en massa intressanta fall. Bland annat hade jag för ett par månader sedan en patient, en ung flicka, med situs inversus”, sa Eddie med en ton som kunde tolkas som professionell stolthet. Bara William visste att ivern och viljan att berätta om henne grundade sig i djup förälskelse och ingenting annat. Dr Mayfield satte sig upp i stolen och glaset som redan var halvvägs till munnen sänktes igen. ”Situs inversus säger ni? Det var som sjutton! Var det nu nyligen? Ja, det är klart det var, ni är ju helt nyexaminerad.” Mannen såg på Eddie med något som snarast kunde tolkas som beundran, i blicken. ”Det har jag aldrig, under alla mina år som praktiserande läkare, lyckats stöta på.” 15


Hösten 1888 skickas den unge journalisten William Sinclair till Londons East End för att rapportera om Jack the Rippers härjningar. Mötet med slummen får hans världsbild att vackla. Det gör även hans häftiga förälskelse i den radikale kollegan James, samt det plötsliga försvinnandet av dottern till en av hans mors vänner. Alla är så uppslukade av Rippermorden, att ingen lägger märke till att armen av en ung kvinna en morgon sköljts upp på Themsens strand.

www.vistoforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789188769794  

9789188769794  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded