9789188769688 by Smakprov Media AB

Saga frĂĽn ett skogsbryn VĂĽdeld

Beledsagande musik: Bandet Mandorla (i vilket till äventyrs undertecknad spelar) ackompanjerar denna berättelse via en spellista på Spotify. Om Du sålunda önskar sätta spets på eller måhända göra paus i Din läsning, notera på en lapp: s. s. s. s. s. s.

33 (Axel ger sig av): Please Come What May 79 (Sumas eldar varsnas): Tragisk ouvertyr 168 (direktör Zommerljus bekänner färg): Pale As the Moon 224 (Börje förliser): Vänd seglen 282 (på villostig i snårskogen): So Lone in New York 345 (Mäster Trasts sista prövning?): Hawk in the Park

Du finner spellistan genom att på Spotify söka på Mandorla och därefter rulla ned i menyn till ”Spellistor”. Listan heter Mandorla – Saga från ett skogsbryn, Vådeld. M. B.

Saga från ett skogsbryn – Vådeld Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Martin Bärjed | skogsbryn@telia.com | Facebook: Saga från ett Skogsbryn © Omslag: Stefan Augustinsson. Hantverk i läder; relief (antänt av Martin). Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-88769-68-8

Skrämmer förvandlingen dig? Men vad kan ske utan förvandling? Marcus Aurelius

Det som kan benämnas kan eventuellt också hanteras. John Ajvide Lindqvist

Vilddjuret rasar, men dess tid är kort. Jonas Gardell

Och det vackraste av allt, är att du inte vet hur vacker du är. Martin Fiskestrand

Säkki allain, säkki peälläin, puntarin perä peräin peällä, jolla minä painan painaistain ja hirtän hiitelän hevosjta (Skogsfinsk så kallad luvut: en läsning mot maran.)

Om berättelsen

”Vi lever i världens sista tid, Martin.” Det brukade gamle Erland säga. Bördig från finnskogen var han, skogsarbetare, småbrukare – trollgubbe … i alla fall hade han inget emot att betraktas som det (faktiskt syns han i en roll som sådan i den gamla teveserien ”Morsarvet”). Rykte hade han om sig, Erland. Långväga for man till hans lilla torp i övre Klarälvdalen för hans förmodat helande händers skull. I sin krafts dagar hade han därtill kämpat mot avfolkningen av landsbygden; mot storskalighetsivran, hormoslyret, skogsmaterialismen. ”Hellre fri dvärg än fjättrad jätte”, lydde ett av hans uttryck. Sannerligen levde han upp till det, då han efter en dispyt med skogsbolaget stannade hemma ett år utan inkomst. Men då behärskade ju Erland också självhushållningens konst. ”Vi lever i världens sista tid, Martin …” Under det han sa det var han förvisso själv en jätte. Han gjorde alltid en paus före, även efteråt. I dessa stunder rörde han aldrig sin kaffekopp, drack annars oavlåtligt. Blicken hängde vid min. Sakteliga tuffade så samtalet i gång (åtminstone fyllde jag för min del i pauser), sannolikt i riktning ”centralstyrets” svek och ofog. Skrömt var han sannerligen inte sen att föra på tal heller. Det på ett sätt att det till sist fordrade för mycket kraft att inte bara luta tillbaka i stolen, lyssna och ta in. Ja, förmodligen är det rationellaste som ett rationellt förnuft kan göra att då och då sluta rationalisera.

Var gång for jag från torpet i en sällsam stämning. En och annan gång skärrad – lika fullt var gång berikad. Och vad mer: upplyft. Fylld med vad som så sällan beskärs en i sta’n – knappast i skolan, knappast i kafferummet; knappast på ”nätet”, gunås … Jag for därifrån fylld med skrömt. ”Vi lever i världens sista tid” … Men nog borde man väl försöka nyansera den utsagan? Om man nu alls ska fästa avseende vid den sortens dysterheter. I så fall antar jag att det räcker att stoppa in två ord. Med hjälp av dem spricker trots allt en – om än obekant – himmel upp: ”Vi lever i den här världens sista tid” … vore det inte rimligare att säga så? Ty att en ny sorts värld stundar, det vet vi säkert. Jorden är i det stora perspektivet rena förvandlingskonstnären. Kanske bäst i klassen, eftersom hon av alla planeter lever. Dessutom agerar ju samtliga människor just nu statister i hennes senaste föreställning. Antropocen – det sjätte stora utdöendet sedan begynnelsen, heter den. (Antro, därför att homo sapiens skrivit manus.) Och rask blir föreställningen (bestånden av däggdjur, fåglar, amfibier, reptiler och fiskar har år 2020 minskat med två tredjedelar jämfört med 1970, bedömer Världsnaturfonden), eller så blir den tvärtom något seg (allt det där med utrotning är ju bara påhitt! menar vissa tänkare). Under alla förhållanden … Ett nytt slags värld förestår. Du nya osköna värld. I ”Saga från ett skogsbryn” har världen så som vi känner den redan gått förlorad. Åtminstone har vi i allt väsentligt lagt bakom oss vad de senaste seklerna bestått oss med. Om än man i Värmelandet – där utspelar sig berättelsen – gör fynd från vår tid och fogar in dessa någorlunda vettigt i tillvaron … eller misstyder dem gravt. Men det eviga består, annars vore det inte evigt; och liv vill mera liv – grundprincipen i kosmos.

Således har i ”Saga från ett skogsbryn” livet begynt på nytt. Lite förenklat kan man nog säga att livsbetingelserna för folket i Värmelandet ännu liknar trädens: Så länge som bark förbinder krona med jord kan ens sår vallas in och en själv opp i dagern växa med rötterna djupt i myllan. Alltemellanåt skuttar dock ”Saga från ett skogsbryn” till en mer närbelägen framtid. En där livsvillkoren är desamma som i den stund som detta skrivs … bara att allt som är möjligt att överdriva har överdrivits ytterligare. Kalla det samhällsneuros den som vill. Hur som helst … Driver saker och ting helt överstyr – det gör en viss Börje S. Han rycker i utvecklingens yttersta tåtar. Han lyckas åstadkomma ett trassel där. Han råkar rycka i tåten till smällkaramellen. Men hav tröst. Vi lever blott i den här världens sista tid. Jag vågar tro att det var så den gode Erland menade. Kil, växthuset maj 2018

Gestalter och begrepp gestalter i en inte helt fjärran framtid: Axel: Ung Gårdskullebo. Trägen småbrukare likt var och en som vill överleva efter Sumas eldar. Försagd, försiktig, strävsam och ståndaktig – det hopkok egenskaper som danar en romantiker. Lisa: Bor nästgårds Axel – eller rättare sagt bodde: som gången upp i rök sedan hon gav sig av till den famösa fisketävlingen Drabbardan. Mor till ett par tvillingflickor, varav endast … Amarant bor med mamma Lisa i Gårdskulle by. En tös med klös i. Grävarn: Forntidshistoriker, samlare av forntida ting. Den stora utforskaren och upplysaren i fråga om vår tid. Föredrar att kallas Knirken fyrtiosex efter släktnamnet och åldern, sakuppgifter som han unikt nog har reda på. Trast, eller Mäster Trast: Grävarns kumpan. Hållen för läskunnig; övertygande bevis i fråga om detta har emellertid inte presenterats. Drabbas av ett närmast onämnbart öde – jag lovar dock att så långt det står i min makt lägga fram mitt vittnesmål. Bäckabrus: Urgammal kvinna. I nejder vida omkring den enda kända överlevande från Sumas eldar. Klok och rådig; fast Grävarn skulle snarare säga beskäftig.

Bjänt på Björkhag: Hantverkarn i Gårdskulle by, kraftkarl. Lever samman med … Röda på Björkhag: Tossig … eller måhända visionär? Håkan Olofson: Gigantisk hund på Björkhag. Anses utgöra prov på att man visst kan vara oändligt dum i huvudet. En aning dårhundsblod flyter i hans ådror. Kristin från Uveberg: Vän till Lisa; ansluter till det sällskap som ger sig av för att söka efter henne – samt efter andra ting, kommer det att visa sig. Braxenloj: Medhjälpare till Grävarn. Har enligt denne ”fallit ner i sin ordinarie själsslöhet”. Fallet var måhända inte så högt med tanke på utgångsläget. Skallagrim: Östlingarnas hövding. Koleriker av rang. Bolmörtsmissbrukare och boksamlare; äger fem böcker. Kjäll Utforskaren: Skallagrims personliga (själv skulle han nog säga livegna) forskare i fråga om forntiden. Har av nöden påkallat även måst axla rollen som något av hövdingens personliga assistent. Skreva: Skallagrims hjärtevän. Kallas omväxlande Skreva och Skeva beroende på hur man vill baktala henne. Gökalytt: Prisjägarkaraktär med undersam koppling till seriefiguren Jonah Hex.

gestalter i en dess värre rätt snar framtid: Börje S: Ingenjör på Montesuma AB. Geni, förutan vars fubbel denna bok saknat skäl. Fullblodsneurotiker. Eventuellt korrekt diagnostiserad med NDD (natur deficit disorder, naturfobi). Inga S: Börjes fru. En av dessa kvinnor som allt i själva verket hänger på. Typiskt nog förlänas hon endast dessa futtiga rader. Gustaf-Oscar Zommerljus: Vd (tills vidare) för Montesuma AB. Kallas G-O av den som vill verka vara hans vän. Beskriver sig själv som hård på ytan men mjuk ini. Att han gestaltar dubbelnaturens väsen är väl ändå helt riktigt. Aino Hämpling: Kvalitetskontrollant på Montesuma AB. Livskrisar. Ainos fifflande har avgörande betydelse för kommande släkten. Lokalvårdaren: En synnerligen underlig uppenbarelse. Hyser oresonligt agg mot Börje S. Talar en rotvälska som enligt uppgift är en på sina håll fullt normal värmländska. Börje S:s mormor: Det ser ut att ha funnits två: mormor före och efter att hon blev tosig.

Begrepp i en inte helt fjärran framtid: Suma/Sumas eldar: Den allt omvälvande händelse i vilken ”Saga från ett skogsbryn” tar avstamp. ”Före Suma”: I dagligt tal den värld vi kände innan sammanfallet.

Slaff: Rester från Sumas eldar. Ett slags svart slam som gnager sig in i landskap och levande kroppar. Fast om det senare är Grävarn inte helt övertygad … Lämningar, eg. fornlämningar: Fynd med ursprung från världen före Sumas eldar. Värmelandet: Den kända världen efter Sumas eldar. Stora stockladan på Rickeberget: Inrymmer den största och ryktbaraste samlingen lämningar i Värmelandet. Förvaltas och vaktas av Grävarn. Citär: Läskunnig person, tillika vanligen minnesmästare och möjligen lärdomsgigant. De flesta citärer strövar omkring för att mot kost och härbärge återberätta stycken ur böcker. Fabucitär: Individ som skaffar sig förmåner genom att falskeligen citera böcker. Mer missaktad är endast boktjyven. Dans: Ett slags extas som citärerna försätter sig i och som anses vara hemligheten bakom deras ofattbara förmåga att lära in texter. Oknytt: Väsen som verkar ha förskansat sig i framför allt de få hus som står kvar sedan Sumas eldar. Hus respektive stuga: Hus kallas boningar som inte är renade från oknytt; stuga är rätt och slätt den beboeliga varianten. Dårhund: Ett slags avgrundsande i skepnad av vederstygglig hund. Anses lierad med slaffen.

”Tredje ögat”: Vad vi i vår tid förmodligen kallar stark intuition eller måhända ”ett sjätte sinne”. Efter Suma i så fall kuriöst nog lokaliserat till nacken. Fenomenet plågar i viss mån Axel. Gillet: Ett varje sommar återkommande rabalder i Värmelandet, tillika det enda tillfälle då en betydande del av befolkningen (bortsett från östlingar) sammanstrålar. I praktiken en marknad. Drabbardan: Tidernas våldsammaste fisketävling. Vinnaren delges ett pris som är varje hippies dröm. Seymour: Ett namn som begagnas som ett gudsbegrepp. Okänd bakgrund. Puddemassa: Sägenomsusad kulinarisk läckerhet, inte minst enligt Lisas mening. Den rätta kryddsammansättningen är en livligt efterforskad hemlighet. Pinn: Längdmått. Det verkar fungera ganska väl att föreställa sig en pinn som ungefär en och en halv kilometer. Solstreck: Tidsenhet som efter bästa gissning motsvarar nätt och jämnt två timmar. Men det är frågan om människorna bortom Sumas eldar själva har så noga koll på det där. Solvarv, förkortas varv: År. Mer logiskt vore kanske om det hetat jordevarv, eftersom det ju är den arma planeten som jagar runt på himlapällen. Inkonsekvent nog använder man sig samtidigt av begreppet … Månvarv, vilket mycket riktigt betyder månad. Så det har man åtminstone begrepp om, att månen kretsar runt jorden?

Begrepp i en dess värre rätt snar framtid: Briggs/Program briggs: Briggs är en subatomära partikel vars krafter ska befria människorna från … ja, allt som kräver ansträngning. Program briggs leds av Börje S. Montesuma AB: Världsledande företag inom genteknik med mera. Av många betraktat som framtidens hopp. Svarar i alla händelser för ett hopp till en opåtänkt framtid. Ztabil: Mirakelmedel. Finns i skilda varianter, till exempel: Ztabil zova, Ztabil ztursk, Ztabil röd (stark; sväljes helst inte hel). Produceras givetvis av Montesuma AB, liksom … Koffenyin, som beprisas av direktör Zommerljus så här: ”Den gudomliga drycken är som raketbränsle i motorn som driver tiden: man plötsligt bara susar fram i den.” Överdosering avhjälpes medelst Ztabil trankil. Socialroast: Social medieform med hjälp av vilken man genast kan dumpa upptäckta rester av eget inre liv samt redogöra för egna beteendereflexer.

upptakt

kapitel ett upptakt

r stugan på toppen av Rickeberget föll ett svagt ljus, och Axel sträckte ut sina steg fastän stigningen uppför berget tilltog. Slutligen skulle han alltså få se den: Grävarns samling med ting från tiden före Suma, den största och ryktbaraste samlingen i Värmelandet. Förvisso hade han sett den många gånger förut – dock endast i fantasin. Uppefter vindlande stigar knatade Axel, ibland närmast klättrade, tills tvärt efter bergets krön en äng tog vid. Över ängen fladdrade flyna likt rådde det yrsnö, och fåglar pilade hit och dit på kvällsmål eller kanske till nattkvist, kivande om luftrummet med flygmössen, vilka just hade gått på sina pass. En len och mättad doft lägrade sig över ängen, men på samma gång kändes luften ny och fräsch. Axel tog några steg in i gräset – vände sig om. Långt borta tecknade sig skogens silhuetter mot en öppen himmel. Bortsett från att mellan trädtopparna gick det att skymta en smal, blånad rand … Det märkvärdiga Öst. Var det månne dit som färden långt om länge skulle leda? Han sänkte blicken över dalen nedom sig. Om lövträden i Rickebergets branter hade stått nakna skulle han härifrån ha sett närapå alla de kringströdda stugor som bildade Gårdskulle by. Han hade sett sin egen stuga, hade sett stugan närmast sin, Lisas – Den hade ändå bara varit ett dött ting. Men nu nåddes han av ljud från bortom ängen, och hans ben fick fart på nytt. En liten stig i ängens kant ledde honom först förbi

saga från ett skogsbryn – vådeld Grävarns koja – bara en kur egentligen, som låg där mörk och stum. Han knallade vidare längs med odlingar, genom gärdsgårdar, mellan bodar, bland kubbar och vedspill och gödselstackar och bråte – och så stod han framför den sagoomspunna stockladan på Rickeberget. Med ett slag var han nervös. Han kunde aldrig begripa varför det blev så. Det fanns ju på sin höjd tre jordebarn där inne och hans ankomst var väntad … Men det som han fick syn på i dörröppningen eggade i en blink nyfikenheten att fösa väck all rädsla. Mitt i byggnaden stod ett stort bord. Runt omkring det försmäktade törvedsfacklor i sina ställ. Likaså kring dem snöade nattflyna. Mäster Trast uppenbarade sig, gick en runda och bytte ut facklorna mot en ny omgång. Och i det fladdrande skenet än syntes, än försvann vad som för Axel tedde sig likt hyllor på väggarna. Och på hyllorna … Grävarns samling. Det måste vara den. Axel borrade med blicken i mörkret. ”Vår kokbok*” … den finns här! slog det honom. I detsamma steg Grävarn fram och grep honom i armen. ”Jamen, du kom! Visste väl det.” Den nyanlände puffades milt fram till bordet. ”Trast! Här är han, Axel, drabbardagshjälten, den känner du.” ”Blir trevligt att slå följe med en Gårdskullebo. Välkommen, såuatt-ää …” ”Och det här är …”, fortfor Grävarn; ut ur skuggorna klev en kvinna, ”Kristin från Uveberg.” Axel studsade till. Men … vad gör hon här? ”Ja, vi två sågs ju på Gillet”, hälsade Kristin, en ekorrpigg kvinna i fyrtiovarvsåldern, det slags natur som med hjälp av medfödd gåva tycks kunna bryta all försagdhet. Således borde det vara lätt för Axel att befinna sig i hennes sfär. En sån som hon ser en som ⁎ Den omsusade kuriositeten ”Vår kokbok” visades under stort rabalder fram av Grävarn och Trast på Gillet tidigare samma sommar. Episoden skildras i ”Saga från ett skogsbryn – Rotskott”. 22

upptakt man är – och därmed borde det väl inte återstå så mycket att frukta att det blir avslöjat om en. Väl attributet ekorrpigg nu är kläckt anmäler sig osökt nya fynd av drag som minner om djuret i fråga: Bruna eller närmast svarta ögon hade Kristin. Otvunget skuttade hon från den ena till den andra (ämnes)grenen. Pilsnabbt skiftade hon mellan högt och lågt. Och förlustat följde man (bokstavlig innebörd i ”man”) henne gärna med blicken. Ty söt som ekorren var hon också, ansåg de flesta. De som inte höll med tyckte sig märkligt nog i stället se nånting rakt emot ekorrens älskvärda apparition. Men de tillstod en likhet med ekorre ändå – närmare bestämt i den mening att en ekorre faktiskt inget annat är än en uppiffad råtta. Det var således lite antingen eller med tycket för Kristin. Dock vanligast med varmt tycke; en hållning som Axel bums bekände sig till. (Kyligt tycke hade kanske bara de som tålde illa att bli sedda som de var?) Kristin, alltså … Vad hade då hänt med Grävarns på hans strövtåg ständige drabant Braxenloj? Frågan anmälde sig osökt hos Axel, eftersom fyra personer hade Grävarn pålyst var fullt tillräckligt för stundande vandring. Snärjd av sin blygsel stakade Axel efter en räcka hackiga andetag fram sin undring till Kristin. Trast och Grävarn hade återgått till att huka över bordet, men Grävarn hörde vad han sa och upplyste: ”Braxenloj? Står inte så bra till där.” Kristin föste med Axel mot … Hyllorna, jag måste försöka få syn på vad som finns på dem. ”Ja, den stackars Braxenloj …”, avbröt Kristin hans glanande omkring sig. ”Kikade in hos honom på vägen hit. Han förmår sig inte. Är helt otröstlig. Så länge sen nu som han och Lisa lämnade varann … efter allt det som hände, du vet. Men han har aldrig släppt henne. Aldrig det minsta. Och nu verkar han tro att hon är död.” Hon tystnade. ”Fast det är hon inte … Inte, säger jag.”

”Det som är emot livet måste vara svagare än livet.” Citat ur en av det fåtal böcker som undgick Sumas eldar.

ärmelandet kan tyckas vara en idyll, dit längtan går så lätt. Måhända är detta till dels sant. Men sällsamma tider råder sedan en allt kullkastande händelse. Bekanta dig med mannen som väckte till liv Sumas eldar, samt de Värmelandets hjältar och ogärningsmän som till följd av hans dåd tvingas reda sig bäst de kan. Välkommen till den fritt stående uppföljaren till Saga från ett skogsbryn – Rotskott. Välkommen in i Vådeld. SAGT OM SAGA FRÅN ETT SKOGSBRYN – ROTSKOTT: Jag sträckläste den inte. Den föll i kategorin: ”Nu får jag inte läsa mer i dag, för då är det snart slut.” Joakim Lindengren, serietecknare I sanning ett märkligt alster, och jag måste erkänna att jag blev fascinerad, både av den språkliga och den innehållsliga påhittigheten (…) Inblickarna i en ’bokstavsmänniskas’ psyke känns ruggigt övertygande. Catharina Grünbaum, språkvårdare, skribent Även om han gör bruk av romanformen så hör ”Saga från ett skogsbryn”-projektet absolut hemma i den muntliga, värmländska berättartraditionen. Bengt Berg, poet, författare Just livsvärmen kännetecknar Martin Bärjeds ”spekulativa fiktion eller måhända realistiska fantasy” (...) Den bjuder på ett läsäventyr med många överraskningar. Bengt Åkerblom i Wermlandiana Ofta hör man en röst som är helt egen och följaktligen inte hörs någon annanstans i den svenska samtidsprosan. Klas Östergren, författare, efter läsning av råmanuset

Martin Bärjed är f.d. flottningsarbetare och journalist med uppdrag Värmlands landsbygd; i dag är han legitimerad psykolog. Han påstår att: ”Orörd skog är det orörda ini.” Samt att han av samma anledning skrivit denna bok. Stefan Augustinsson är självlärd konstnär och utbildad träbildhuggare. Medelst tekniken mönsterprägling har han i läder förfärdigat omslaget, och därutöver tecknat den karta över Gårdskulle by som du hittar på insidan av pärmen.

En introduktion till berättelsen jämte en person- och begreppsförteckning inleder Vådeld.