9789188769435 by Smakprov Media AB

KNIVEN ELLER DE BRUNA SKORNA

Kniven eller de bruna skorna

MARGARETA MÃ&#x2013;RCK

KNIVEN ELLER DE BRUNA SKORNA MARGARETA MÃ&#x2013;RCK

Kniven eller de bruna skorna Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Margareta Mörck © Fotograf: Klas-Herman Lundgren Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-43-5

Till mina barn Ludvig, Klara och Hanna

KNIVEN Det var de hårt knutna skorna jag såg först. Låg där och spärrade vägen. Irritationen sköt fart innan jag hann hejda den. Varför hade han inte tagit de svarta? De bruna passade illa ihop med den snygga mörka kostymen som satt som skuren på hans vältränade kropp. Den var förstörd nu, åtminstone kavajen. Det skulle aldrig gå att laga den reva i ryggen som kniven gjort. Skärp dig, sa jag till mig själv. Gör någonting! Jag stod innanför den öppna lägenhetsdörren med hans kropp liggande framför mig. Jag hade för en gångs skull tagit den gamla men funktionella hissen till våningen på grund av mitt bagage. Inte bara tygkassen med mat, som jag hade ställt ifrån mig eller kanske den hade slunkit ur min hand, utan också min jobbdator i den svarta väskan. Dörren var öppen ut mot trappuppgången och mot hissen, som inte hade rört sig. Jag försökte samla mig men istället svajade jag till och fick lov att ta stöd mot väggen. Han låg som ett stort hinder över halva hallgolvet med huvudet längst bort från mig. Jag borde ta reda på om han fortfarande levde. Ta pulsen. Det brukade poliserna göra i de serier jag hittat på Netflix under sena ensamma kvällar. Jag tvekade där jag stod med nyckeln i handen, böjde mig fram så långt jag kunde. Inte kunde väl någon leva med sådana stirrande ögon? Han låg på mage men ansiktet var vänt åt sidan, 7

mot den antika byrån som Henrik ärvt av sin farmor. En byrå vi inte var tillräckligt rädd om, enligt Henriks mamma. Henrik var inte heller särskilt förtjust i den. Hade nog hellre valt någon modernare variant, svensk eller dansk design. Men nu stod den där med sin utbuktande välvda glänsande kropp, innehållande något så trivialt som handskar och scarfs. Om han levde, skulle han se dammet som samlats under möbeln. Jag hade haft en idé om att vi skulle hjälpas åt att städa igår men det hade inte blivit av. Istället hamnade jag i soffan. Satte på tv:n, för en gångs skull, och tog mig igenom nyheterna. Det var jobbigt bara att titta på katastroferna i världen. Men man borde ha åkt dit förstås. Hjälpt till på stränderna i Grekland där utmattade flyktingar tog sig över Medelhavet, hälften nätt och jämnt vid liv, resten kvar i vattnet. Stängt av, suttit kvar och stirrat ut i luften. Och Henrik hade kommit hem sent och sett ut som om han hade dåligt samvete. Började diskutera mötet nästa dag, det viktiga mötet med investerarna. Frågat mig om vad han skulle ha på sig. Råden jag gett honom hade han tydligen inte följt. Jag borde ringa polisen! Men jag stod som fastfrusen vid dörren. För tänk om de frågade om han levde och jag visste faktiskt inte. Jag måste kolla men man fick väl inte röra en brottsplats? Mer beslutsam än jag kände mig tog jag ändå ett stort kliv över hans vänsterben. Det hade kommit blod på den svindyra persiska mattan och jag råkade sätta foten i det med mina svartvita tygskor. Hade runnit på båda sidor om kniven, över ryggen och ner. Kavajen var definitivt förstörd. Det var kladdigt runt honom och jag undvek pölen så gott det gick. Det luktade blod. Jag svalde och sträckte mig fram med högerhanden. Trevade över Henriks hals som kändes onaturligt sval. Han hade kanske legat där länge fastän han sagt att han skulle komma hem först klockan fem. Vi skulle äta tillsammans och jag hade lovat att köpa hem mat. Kvart i fyra hade jag gått ut genom glasdörrarna till Uppsala kommun. Cyklat förbi Coop vid stationen och handlat glass och 8

frukt. Trampat vidare under järnvägen igen till Saluhallen där jag hittat fina räkor och havskräftor. Bröd och aioli till skaldjuren köpte jag också där. Det var det som låg i tygkassen. En av dessa väskor som jag alltid tog med mig till Coop när vi skulle handla. Henrik kom alltid hem med nya plastkassar, vilket jag påpekade för honom inte var bra för miljön. Han såg förvirrad ut men gjorde samma sak nästa gång igen. ”Vad är det för fel på plastkassar?” frågade han. Det var ingenting som bultade under mina fingrar, hur jag än flyttade dem. Han andades inte och jag reste mig upp igen. Avvärjde en impuls att kliva in i köket och lägga glassen i frysen. Nej, jag måste ringa polisen. Det var så man gjorde. Annars skulle de undra varför jag inte genast gjort det. Vad var det för nummer nu då? Jag hörde i mitt huvud hur min mamma, den där gången för länge sedan, hade berättat för någon i telefon att hon ringt 90 000. Det var väl fortfarande 90 000? Mobilen låg i väskan, som hängde kvar över axeln, och jag grävde fram den. Tappade telefonen i golvet så att den landade på mattan. Fick tag i den igen men det var som om mina fingrar inte ville lyda mig. Pinkoden? Den var borta ur minnet och jag väntade några nervösa sekunder innan den gled in i mina fingrar. Noterade att klockan var 16.30. Tryckte in telefonnumret och väntade tills en röst berättade att jag skulle slå 112. Visst ja, det kände jag igen. En kvinna svarade nästan genast. De kanske inte hade så många nödsituationer så tidigt på fredagen. Jag beskrev alltsammans. Hallen, min knivmördade man, hur jag upptäckt honom när jag kommit hem från jobbet och att jo han verkade död. ”Men jag vet inte”, la jag till för säkerhets skull. Kvinnan sa till mig att jag genast skulle gå ut och ner på gatan och vänta på polis. En ambulans skulle hon också skicka. Det var en befrielse att stänga dörren. Jag snubblade nerför de tre trapporna och ut. Det blåste. Höstlöven virvlade runt mina fötter tillsammans med grus och damm. September. Fortfarande ljust ute men om några veckor skulle det börja mörkna den här 9

tiden. Usch, jag hade aldrig tyckt om hösten. Inte Henrik heller. Så kom jag ihåg. Jag satte handen för munnen och flämtade till. Resan. Vad skulle vi göra med resan som var bokad? Till Mallorca, sista veckan i september. Vad skulle ”vi” göra hade jag tänkt. Men det fick bli jag som borde göra något förstås. Jag viftade bort tanken. Henrik kanske inte var riktigt död. Längre hann jag inte i mina underliga tankar, som bara surrade vidare, förrän sirenerna kom närmare. En polisbil och en ambulans parkerade efter varandra på gatan precis utanför trottoaren där jag stod. Det var egentligen parkeringsförbud där. Det hade Henrik retat sig på. Jag tog ett kliv fram så att de skulle förstå vem jag var. Det var två poliser och två i ambulansen. En av poliserna, en äldre man, sa: ”Är det Sara Bengtsson?” Jag nickade. ”Visa oss till lägenheten”, fortsatte polismannen, och tittade mot den stängda porten. Den andra polisen var en kvinna. De såg betydelsefulla ut i sina breda uniformer och den där konstiga mössan på huvudet. Ambulansmännen i gula reflexvästar och poliserna stormade upp för trapporna så snart jag öppnat porten åt dem. Jag sprang efter. De stod beredda, som en flock vildhundar, och trampade utanför vår bruna dörr med namnet Sara och Henrik Bengtsson på dörrskylten av gulmetall. Jag hade låst dörren när jag sprang ner. Det kanske hade varit onödigt men hade inte känts så då. Jag skulle få lov att ta bort hans namn, hann jag tänka, medan jag låste upp och de rusade in. Själv stod jag kvar utanför. Det fanns ingen plats för mig i den smala hallen. Poliserna gick förbi Henrik och in i lägenheten. De verkade gå från rum till rum för jag hörde att sovrumsdörren och balkongdörren öppnades och stängdes. Först då slog det mig att han kunde vara kvar. Mördaren. I så fall hade jag låst in honom. Men

varför skulle han stanna? Hans jobb var klart. Fast det kanske inte var en han. Det kunde förstås vara en kvinna också. Det kunde vara en uppretad kvinna som gjort det. Alla tjejer var svaga för Henrik. Åtminstone i början och de hade ingenting för det. Han ville inte ha någon annan än mig. Vilket gjorde allting mycket svårare. Benen vägrade att fungera och jag sjönk ner och satte mig på det översta trappsteget ute i trappuppgången. Satte huvudet mellan benen och andades in och ut i hackiga andetag. Det var som om jag glömt bort att andas. Tittade ner på golvet av gråstrimmig sten. Några gruskorn skymtade i vrårna. Kniven. Jag sträckte på halsen, vände mig mot ingången, för att se vad det var för kniv som satt i Henriks rygg. Varför hade jag inte tittat efter ordentligt när jag kunde? Tänk om det var en kniv från köket med mina fingeravtryck på? Men varför tänkte jag så konstiga saker. Det var klart att det måste vara mina avtryck om det var vår kniv. Men kanske borde jag förklara det för poliserna? I vilket fall såg jag ingenting eftersom ambulansmännen skymde min sikt. De stod på knä, en på var sida om Henrik. Kanske försökte de få liv i honom? Mer hann jag inte i mina tankar förrän polistjejen kom ut och satte sig på huk bredvid mig. Hon la en behandskad hand på min axel. Det var något bekant med henne. En skolkompis från högstadiet, så var det, men just nu kunde jag inte komma ihåg hennes namn. Herregud, det kändes så länge sedan! Och det var det ju också, 14 år sedan jag gick ut nian, tillsammans med henne jag tappat namnet på. Hon hade pigga nötbruna ögon. Runt ansiktet snodde sig längder av mörka lockar. Jag kom ihåg att hon hade haft längre hår i skolan. Hon var duktig i gympa. Inte så konstigt att hon blivit polis. ”Men är det Sara”, sa hon och log. ”Det var ett tag sedan. Jag kände inte igen dig därnere.” Hon pekade ut mot gatan, genom trappfönstret. ”Förfärligt för dig det här. Vi måste undersöka lägenheten

ordentligt. Teknikerna kommer snart. Jag skjutsar dig till någon som du kan sova hos”, fortsatte hon, och tittade med forskande ögon in i mina. ”Jag …”, började jag. ”Jag har ju kassen med mat där på golvet”, sa jag och pekade bakom mig. ”Glassen och räkorna.” Det var förstås inte alls viktigt med maten men då var det som om jag koncentrerade mig på de små detaljerna. Orkade ännu inte ta in vad som hänt. Min skolkompis, presenterade sig inte. Hon trodde väl att mitt minne var intakt. Men hon gav mig påsen med den inhandlade maten och jag ville genast ge tillbaka den. Noterade att hon öppnade kassen, granskade innehållet, innan hon lämnade över den till mig. Datorväskan, låg kvar på golvet i trappuppgången och den plockade hon också upp och räckte mig. ”Vi går ner i bilen och sätter oss”, sa hon, när jag rest mig upp och bara stod där som ett fån. Jag travade snällt efter henne nerför trappan, höll mig hårt i trappräcket, och så satt vi i framsätet i polisbilen. Hon tog fram ett block ur en väska i baksätet och fiskade upp en penna ur bröstfickan. Att hon inte skriver på datorn på en gång, tänkte jag medan jag började frysa så att jag skakade. Min klasskompis såg det, hade kanske varit med förr, och sa: ”Jag startar bilen så att jag kan sätta på värmen. Du har fått en chock och då kan kroppen reagera så där.” Efter att ha gjort det, tog hon av sig sin jacka, lutade sig över mig och svepte jackan om mina axlar. Jag ville luta mig mot henne för att få ta del av hennes energi. Det fanns ingen stabilitet i min kropp längre. Men hon satte sig på sin plats i förarsätet igen, vände sig mot mig och sa: ”Ska jag ringa din mamma? Visst har du din mamma här i stan?” ”Är han verkligen död”, frågade jag. ”Det verkar så ja”, sa hon. ”Vem ska jag ringa?” ”Nej, mamma bor inte här längre”, hulkade jag fram mellan skakningarna. Jag längtade efter henne. Hon borde vara här och hålla om mig. 12

”Är det någon annan jag kan ringa till? Din syrra?” Jag skakade på huvudet. Jag visste inte vem jag skulle åka till. Mamma hade flyttat till Öland med sin nye sambo. Pappa hade försvunnit ur mitt liv när jag var sju år. Henriks bror, Carl, fanns också i Uppsala, men han skulle bli så uppjagad att det inte gick att vistas i samma rum. Min enda syster bodde i Stockholm och hade nyss fått en liten son. Det var inte läge att dyka upp där och kräva omsorg. Hennes sambo, Micke, skulle inte säga något men stirra anklagande på mig hela tiden. Vem räknades? Min gamla klasskompis väntade tålmodigt på mitt svar. Tankarna virvlade runt i mitt huvud och ville liksom inte fastna och komma ut som ett namn. Ansikten poppade upp och förkastades. Frida, min bästa vän, men hon hade flyttat till Göteborg. Jag kunde ringa henne förstås men det skulle säkert ta hela natten att ta sig dit. Och förresten var det länge sedan jag hört av mig till henne. De andra vännerna var alltför nerviga, slarviga, fattiga och trångbodda. De skulle ta emot mig men de skulle lida. Och det var länge sedan jag hört av mig till någon av dem. Jag rätade på nacken när hans ansikte dök upp. ”Ja”, sa jag, och drog in snoret i näsan. ”Jag har en mycket nära vän som jag kan ringa till.” ”Gör det genast”, svarade min klasskompis Elin och gav mig en pappersservett. Äntligen kom jag ihåg vad hon hette. Elin var det ju. ”Eller vill du att jag hjälper dig?” Jag försökte själv men det slutade med att hon fick slå numret. Han svarade efter några signaler. ”Men hej Sara”, sa han innan jag hann få fram någonting, vilket tydde på att han fortfarande hade kvar mitt nummer i sin mobil. ”Hur har du det?” Han lät neutral, tillbakahållen och artig. Jag kunde inte ta hänsyn till det utan hasplade ur mig hela historien medan Elin tittade ut genom vindrutan och Peters kommentarer i andra änden av telefonen blev mer och mer dämpade. 13

När jag till slut frågade om jag fick bo hos honom blev det tyst i alltför många sekunder. Sedan ett djupt andetag och jovisst, det gick bra, om jag inte hade någon annan. Skulle jag komma med en gång? Jag frågade Elin som nickade, och jag sa: ”Jag kommer i polisbil. Elin skjutsar mig. Vi gick på högstadiet ihop men nu är hon polis.” Innan vi for iväg frågade Elin mig om dagen. Vad jag gjort efter jobbet, hur det sett ut när jag öppnat lägenhetsdörren och vad Henrik hade sagt och gjort igår. Visste jag något om hans dag? Jag försökte koncentrera mig och tänka tillbaka på en helt normal dag. Ett helt normalt liv. Minnena kom stötvis. Han hade inte haft bråttom iväg till jobbet. Jag hade varit uppe före honom och ätit frukost ensam och sagt puss, puss och så iväg. Vanan satt i. Jag kom också på att jag hade ringt till honom efter lunch, klockan två kanske, för att höra om mötet hade gått bra. Det fick Elin också veta. ”Hur lät han då”, frågade hon. ”Han svarade inte”, sa jag. Det var olikt honom. Han hade alltid mobilen på sig. ”Var dörren låst när du kom hem”, var hennes nästa fråga. Jag fick lov att tänka efter ordentligt. Visst hade jag öppnat dörren med nyckeln? I vilket fall hade jag trott att det var låst, för jag hade haft nyckeln i handen när jag kommit in, men hade den varit det? Nej, såklart måste den ha varit öppen annars skulle den som gjort det ha nyckel. Men jag hade en bestämd känsla av att jag vridit runt nyckeln som vanligt i låset innan jag öppnade dörren. Jag medgav att jag inte kunde säga säkert. Elin fortsatte att fråga mig om Henrik medan hon klottrade ner mina svar i det vita blocket som fylldes med hennes oläsliga tecken. Hade han några fiender? Hade han känt sig hotad? Hade han varit annorlunda den sista tiden? Jag orkade inte med hennes frågor. Ville bara lägga mig ner någonstans men hon tvingade mig. Jag funderade förstås men kom inte på så mycket att säga. Det var kanske också så att jag slutat att bry mig om han var som vanligt eller inte. Men jo, han hade varit spänd, 14

men det kanske var mitt fel. Han kom hem sent varje kväll och det trodde jag berodde på att han jobbade mycket. För att slippa våra tysta kvällar. Många var avundsjuka på honom. Micke till exempel gillade inte Henrik. Tyckte att han var vräkig med sina dyra prylar. Men hotad av Micke? Nej, Micke var gnällig men feg. Han sa aldrig någonting negativt direkt till Henrik. Fast någon hade knivhuggit honom bakifrån. Det var väl fegt? Elin gav mig sitt telefonnummer och så åkte vi. Jag fick inte ens gå in i lägenheten och hämta rena trosor och tandborste.

SARA

är drygt 30 år och bor i Uppsala med sin förmögne man Henrik. Deras lugna fredagskväll, blir inte som Sara planerat. När hon öppnar dörren till parets gemensamma lägenhet möts hon av något som förändrar hennes liv för alltid. Ett mord har skett och hon letar efter svar på varför. Vem var Henrik egentligen? Hur kunde han alltid ha så mycket pengar? Höll han på med något brottsligt? Hon har länge saknat livet före Henrik då Peter och hon var tillsammans. Nu vill hon ha tillbaka sin pojkvän. Men kan hon verkligen lita på honom och vad är det Peter inte kan berätta? I sin jakt på mördaren söker Sara sig tillbaka till sin barndom, till den pappa som försvann från familjen.

Margareta Mörck är jurist och författare. Hon bor i Uppsala och i Leksand. Detta är hennes första thriller. Tidigare har hon gett ut en poesibok och publicerat ett antal noveller.