OND MUSIK Fredrik Österling
OND MUSIK Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Fredrik Österling © Omslag: Kate Hearne © Fotograf: Peter Koskenvoima Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-35-0
Käre läsare. I din hand håller du en bok som det tagit mig en god stund att skriva. Främst har jag drivits av lusten till själva skrivandet. Att få besöka det där egna, hemliga rummet i vilket vad som helst är möjligt. En annan drivkraft har varit önskan om att bidra till floran av spänningsromaner med musiken som bärande tematik. Genom utgivningen av boken är förstås just de här rummen inte längre hemliga. Men kanske kan olyckan Westerdahls äventyr tillsammans med Kerstin Armfelt och de andra figurerna i boken skapa några nya hemliga rum hos dig som läser. I boken vimlar det av personer med roller i det svenska musiklivet. Dock är de alla helt och hållet påhittade. Finns här några likheter med nu levande personer är det en ren slump. Utom i två fall. Och dessa bör vederbörligen tackas. Figuren Jan-Lennart (Jalle kallad), existerar i verkligheten. Under annat namn, förstås, och i väsentligt nyktrare skick. Jalle spelar flöjt på ett alldeles betagande sätt i en av Sveriges alla fina orkestrar. Och sedan förstås Sensei Mikael Lundström. En förebild i allt. Utan Botkyrka Shukokai Karate och den forskande och närvarande blick som Sensei bestått mig med när jag levererat en och annan dysfunktionell mae geri-spark hade jag varit en annan. Riktigt så brutalt som i boken går det inte till i dojon. Och alla eventuella felaktigheter i sättet att beskriva karaten är mitt alldeles egna fel. Tack, Jalle och Sensei! När jag ändå är inne på felaktigheter, kan jag också lastas för att felaktigt ha försett såväl Berwaldhallen som Örebro Musikhögskola med en dysfunktionell miljö och ett uselt ledarskap. Det säger sig självt att detta är rena fantasifoster. Likaså de fantastiska miljöerna i och runt Musikens Hus i St. Petersburg har blivit avmålade i mörka färger som bara tjänar bokens syften. Ingen skugga må falla över någon av de ovan beskrivna verksamheterna.
Några tack till Den käre kollegan Ulf Dahlström, har varit ett ovärderligt stöd och intellektuellt bollplank. Likaså Per-Markus Heggestad som under namnet Läsekretsen gjort sig mödan att ge mig några uppbyggliga litterära synpunkter på för ändamålet lämpligt lokus. Sist men inte minst vill jag tacka min fru, barockcellisten och blockflöjtsvirtuosen Kate Hearne. En människa som börjar där de flesta andra slutar. Hon har också konsekvent vägrat att läsa manus. ”Jag väntar tills den är utgiven”, har hennes stående kommentar varit. Istället har hon under processen varit irländskt tydlig med exakt vad som kommer att hända med mig om jag med min text skapar oro i vår gemensamma arbetsmiljö, musiklivet. Samtidigt har hon visat ett enormt tålamod med mina sena nätter och stöttat min ambition om att få den här romanen i mål. Kate – du är bäst. Nu är boken utgiven. Läs. Och du, käre läsare: jag önskar dig mycket nöje. Och tveka inte att lyssna på den musik som finns nämnd i boken. Den kan råka berika. Fredrik Österling
Prolog
Pojken var nästan tre år gammal. Han stod nere vid stranden och kastade stenar på isen. De mörka, tunna lockarna fladdrade och slingrade i vinden under Spiderman-mössan. Farleden låg en bra bit ut, så det fanns ingen risk för att han skulle trilla i. Mamman, som satt på ett liggunderlag och drack kaffe ur en termosmugg några meter bakom sonen, kände sig därför helt trygg med scenen. Och dessutom sjöng han. Ett säkert tecken på att den lille var i balans och inte skulle hitta på några galenskaper. Oförtröttligt kastade han sina stenar på isen och sjöng. Mamman visste inte så mycket om musik. Men hon berördes alltid av den. Hon förstod också att hon antagligen var svårt partisk i sin upplevelse av just sonens sång. Men ändå. Hennes son sjöng faktiskt helt fantastiskt. Det borde gå att fastställa rent objektivt och vetenskapligt, tänkte hon med ett leende. Hon hade för sig själv benat ut att hon berördes på flera olika nivåer när han sjöng sina kaskader av klockrena toner med påhittade ord. En nivå var förälderns. Hon blev rörd för att det var hennes egen älskade son som gjorde allt det där vackra. En annan nivå var som publik. Som musikälskande person i största allmänhet hade hon förstås vissa referensramar. Hon kunde höra att sonen hade förmågan att låta som flera av hennes favoritsångare samtidigt, förstås inspirerad av den musik som brukade gå varm i högtalarna 9
uppe i huset. Det var liksom både soul och opera, fast i en form och med en klang som var långt ifrån allt annat hon hört. Den tredje nivån handlade om hur hans sång hade förmågan att fullständigt sätta henne ur spel. När hon lyssnade på honom kunde hon ibland hamna i ett tillstånd där alla hennes tankar och känslor liksom lämnade kroppen och en ny värld öppnade sig. En plats där hon inte kunde nås av vardagliga bekymmer. I vart fall inte förrän han slutat sjunga. Den nivån var, som hon själv såg det, helt bortkopplad från de andra. Hon blev helt enkelt fullständigt tagen av innehållet i hans musik på ett sätt som hon aldrig blev av annan musik. Hon hoppades att han aldrig skulle förlora förmågan att beröra på det sättet. Aldrig stöpas i en form.
10
Maestro, Berwaldhallen, torsdag 5 september.
Orkestersalen i Berwaldhallen, hem för Sveriges Radios Symfoniorkester, var tom. Publiken hade för länge sedan lämnat salen. Det var redan ett par timmar sedan solister, konsertmästare och dirigent tillsammans hade druckit sin segerskål i champagne, följd av ett väl avvägt antal påfyllningar inne i dirigentlogen. Kindpussar. Blandningen av ärligt menade lovord och strategiskt placerade och lismande kommentarer. Motivet till alkoholintaget var ett triumfartat framförande av Berlioz storverk, Symphonie Fantastique. Den femsatsiga symfonin hade föregåtts av Ravels skimrande vackra sångcykel Schéhérazade. De stående ovationerna från den övervägande grå- och vithåriga publiken hade aldrig velat ta slut. Men nu låg salen i halvdunkel och de rödklädda stolarna i det modernistiska betongtemplet från 1979 var tomma. Podievaktmästarna hade dukat av scenen. Notställen och stolarna hade omplacerats inför morgondagens repetition. Kvarglömda stämmor som legat och skräpat på några av vikariernas notställ hade motvilligt samlats in av den luttrade orkesterinspicientens välkammade yngre hjälpredor. Det hade varit festivalens första kväll, och Berlioz var centralge-
11
stalten. Projicerat mot en tillfällig fondvägg bakom orkesteruppställningen glödde därför fortfarande ett blåtonat porträtt av mästaren. Sträng blick, och en näsa som skulle utgjort en stolt och stabil utgångspunkt för vilken kunglig ättelinje som helst. I kontrollrummet lyste ännu en lampa som någon av riksradions producenter antagligen glömt släcka. Maestro drog händerna genom sitt världsberömda svarta hårsvall och suckade djupt. Alone at last. Han satt ensam kvar i sin loge på nedervåningen, med sina blommor och presentflaskor som enda sällskap. Bland flaskorna – de flesta rödviner från Kalifornien, något Maestro rynkade på näsan åt – hade han hittat en synnerligen lovande flaska Calvados som han bestämt sig för att lära känna på djupet. Han sände en tacksamhetens tanke till den annars inte särskilt förtänksamme och empatiske VD:n Ragnar Gyllén. Gyllén hade till och med lämnat ett signerat kort hängande om halsen på flaskan. Kortet föreställde av okänd anledning chefen själv i ensidigt öm omfamning med Valerij Sjaljapin, den ryske stjärndirigenten. Maestro undrade om han fått flaskan av misstag, eftersom Valerij skulle dirigera festivalens andra konsert påföljande dag. Det skulle dock inte hindra honom. Alls. Han tog en penna och klottrade ett långt spretigt skägg på Sjaljapins porträtt. Några horn i pannan fick kollegan på köpet. Den andra handen förde pricksäkert dricksglaset med den gyllene vätskan mot munnen. Under sitt 48-åriga liv hade Maestro gästat Berwaldhallen och Radiosymfonikerna åtskilliga gånger. En oftast utmärkt orkester, om man frågade Maestro. Men som alla utmärkta orkestrar behövde den möta motstånd för att lyfta. Det gällde att veta hur mycket tygel man kunde ge och när det var dags att hålla samman det hundrahövdade orkesterdjuret. Maestro harklade sig, ställde ned glaset på det lilla bordet framför sig och sträckte sig efter noterna till kvällens konsert som låg slarvigt slängda på andra sidan bordet. Det tredje glas calvados han nyss hällt över fonden av champagne som redan skvalpade tryggt inombords, hade framkallat en våg 12
av välbehag som kompletterades med en intensiv värmeutveckling. Han öppnade partituret till Symphonie Fantastique. Leipzigförlaget Breitkopf & Härtels utgåva. Det var dags för Maestros ritual. Efter varje konsert likadant. Bläddra genom partituret. Aktiv skuldbeläggning, skulle en del säga. Han såg det inte så. Nu skulle hans egna och orkesterns misstag nagelfaras. Nu skulle han visa musiken respekt. Dom skulle avkunnas. I morgon skulle han överlämna sina anteckningar till Gyllén. För kännedom. * Fan också. Han hade somnat. Igen. Tungan kändes onormalt svullen, tryckte och klibbade mot gommen. Tryck också över huvudet och bröstet. Detta var en oproportionerlig baksmälla. Orättvis, ansåg Maestro. Jävla Gyllén. Lura på mig billig finkel. Allt var trögt och unket. Han kisade genom grusiga ögon över rummet. Dörren. Han visste att han stängt den om sig, han hade inte velat bli störd i sin heliga ensamstund av någon städare eller prestationskrisande nattövande pianist. Men nu var dörren vidöppen. Till slut hörde han det som förmodligen väckt honom. Ljudet, som av ett märkligt Luciatåg. Långsamt skridande och ännu osynligt. En ofrivillig bild kom för hans inre öga. Luciatåget i Bromma, den där julen 1975 innan hans föräldrar slutgiltigt tog honom ur det allmänna skolsystemet. Gymnastiksalen. Förväntan. Nervositeten inför solot i Staffansvisan. Klumpen i magen hade påmint honom. Det växande obehaget. Det började långsamt gå upp för honom vad just den här sången skulle betyda. Han ville inte höra. Inte nu. Det var för tidigt. 13
På tok för tidigt. Han försökte resa sig från fåtöljen men insåg skräckslaget att hans fötter var fasttejpade i fåtöljens ben, armarna i armstödet. Samma silvertejp som effektivt hindrade hans rop från att höras längre än fram till tröskeln in till dirigentlogen. O antiqui sancti, quid admiramini in nobis? Verbum del clarescit in forma hominis, et ideo fulgemus cum illo, edificantes membra sui pulchri corporis
14
Kerstin, Ploggatan, 2 december.
Utanför Sofia skola, som kvällstid fungerade som lokalt kulturhus för den utvecklingsbenägna medelklassen på Södermalm, stod en äldre dam med en djembe-trumma av större modell under ena armen, en krycka fastkilad under den andra. Trumman var acceptabelt skyddad mot snöflingorna genom ett brunt tygfodral med ett grönt snöre lindat runt trummans midja. Klockan var strax före tio på kvällen. Decembermörkret lystes upp av snötäckta gatlyktor vars ljuskäglor bröts upp i ett muntert växlande sken av den ymnigt fallande snön. Det var en sådan där vintervy som fick även de mest hårdföra att smälta och inom sig höra bjällerklang, känna doften av glögg och pepparkakor och med tårar i ögonen fatta beslut om att skänka pengar till en eller annan barnby. Det var ju ändå snart jul. Glädjens och fridens högtid. Inte ens de förbipasserande bilister som i vanliga fall skulle svurit över det låga tempo med vilket den offentligt finansierade snöröjningen arbetade, kunde stå emot den flodvåg av svenskt vintermys som Stockholm nu badade i. Den äldre damen i gatlyktornas sken utanför Sofia skola kompletterade, i all sin ensamhet, bilden på ett förtjusande sätt och fick flera förbipasserande att le. Var annars än på det frisinnade Södermalm kunde man få se en krutgumma med en afrikansk trumma under armen så sent en decemberkväll? ”Krutgumman” i fråga hette Kerstin Armfelt och var långt ifrån 15
på myshumör. Hon var mest förbannad och blängde surt mot en av ingångarna till Vitabergsparken med dess rödmålade träplank. Julkortsvyn med de intilliggande pittoreska trähusen tycktes ge henne än mer anledning till irritation. Jättepitto, tänkte Kerstin och fnös. Hennes ilska berodde nu inte enbart på att den för henne närmast kräksgulliga vyn störde hennes ganska dystopiska världsbild, eller för att idiotiskt stora snöflingor hälldes ned på hennes bara huvud och innanför kragen på hennes kornblå Fjällrävenjacka. Nej, dessa företeelser var bara milt bidragande orsaker till den närmast avgrundsdjupa vrede som vuxit i styrka alltsedan den där olycksaliga dagen i augusti. Den dagen Kerstin Armfelt, kriminalkommissarie med särskild tjänsteställning, tvingats gå i pension. Hon hade hållit ställningarna till sextiosju. Några månader före födelsedagen hade såväl HR-avdelningen som rikspolischefen närmat sig henne för att ta upp frågan om hennes nära förestående övergång till de dagledigas skara. Först försiktigt och respektfullt – hennes heta temperament var välkänt – sedan alltmer ivrigt och närmast desperat. Kerstins envetna vägran att ens besvara mötesförfrågningarna hade skapat avsevärd oro hos de uppvaktande parterna. Till slut hade rikspolischefen sökt upp henne på Salbyvägen i Bandhagen, där Kerstin sedan trettiosex år hyrde en tvårummare. Att Rikspolischefen sökte upp henne personligen i ett för myndigheten tämligen rutinmässigt ärende hade sin förklaring. Kerstin Armfelts position som mordutredare och mångårig chef för Riksmordkommissionen var ojämförlig i svensk modern polishistoria. Det var inte bara det att Kerstin varit en välsignelse för poliskårens haltande kapacitet att klara upp brott. Hennes personlighet hade skapat vad som närmast kunde beskrivas som en media-hype. Magerlagd, med kortklippt vitt hår, en barsk blick, höga kindben och en envis uppnäsa passade hon för porträttbilder som utstrålade auktoritet och uppfordrande energi. Hon såg ut som en åldrad med långt ifrån besegrad Lilla My från Mumintrollet. Men det var kombinationen av hennes utseende och knastertorra one-liners som raskt gett henne en särskild plats i den svenska brottsjournalistiken. Hennes specialitet var envisa journalister som hon med mordisk lust gärna tvålade till verbalt. Ju otrevligare 16
Kerstin replikerade, desto populärare blev hon. Detta faktum var något den väsentligt mer politiskt polerade Rikspolischefen aldrig hade fått att gå ihop. Nu hade han dock med ett överraskande dödsförakt lyckats hindra Kerstin från att slå igen dörren framför näsan på honom genom en imponerande snabb fotrörelse. Efter att ha krånglat sin ansenliga lekamen genom dörrspringan och in i den långsmala hallen, hade han hållit ett illa repeterat och nervöst tal om Kerstins förtjänster, alltmedan han med små ryckiga rörelser strök sin mustasch: ” … men vi kommer alla till den punkt i våra professionella liv när det är dags att släppa taget. Lägga handskarna på hyllan. Odla sin trädgård och allt det där. Är du med?” Rikspolischefen, som gick under smeknamnet Sheriffen, hade utan framgång sökt ögonkontakt med Kerstin. Hon hade fäst sin beryktat stålhårda blick på en plats strax ovanför Sheriffens tunnhåriga huvud, ungefär där den runda ringklockan i rostfritt stål var uppsatt i hallen. Precis som i de många förhör hon de senaste trettio åren hållit med misstänkta tjuvar och mördare hade hennes uppenbarelse avsedd effekt även på Rikspolischefen. Kerstin noterade i ögonvrån att den hand i vilken han höll ett brunt kuvert börjat darra lätt. ”Okej, Kerstin. Hade jag haft budgetutrymme hade jag självklart kunnat låta dig vara kvar som seniorrådgivare eller nåt sånt. Din kompetens. Självklart. Ojämförlig. Men du vet ju hur det är. Lagen etcetera.” Kerstin visste hur det var. Men hon vägrade acceptera det faktum att hon trots sin intakta professionalitet och kompetens skulle behöva ge upp sitt jobb bara på grund av en godtyckligt fastställd åldersgräns. Till slut – men inte utan ett förhörsliknande samtal där hon roat sig med att få Rikspolischefen att så när börja gråta av befattningsrelaterad otillräcklighet – hade hon resignerat. Tagit emot de formella papperen och kvitterat blanketten som angav den sista avtalade arbetsdagen med sin namnteckning. Först efter avtackningen som hållits med blommor och tal i polishusets matsal, hade det verkliga helvetet börjat. Kerstin hade känt det som om hon berövats nära nog allt som gjort livet värt att leva. Lägenheten, som under hela hennes professionella liv – också 17
åren då dottern bott hemma – framstått som en trygg och varm oas, kändes snart som en fängelsecell. En trång och unken garderob som hon gjorde allt för att undvika. Räddningen blev karaten. Hon hade i hela sitt liv tränat mycket. De senaste åren hade trots tilltagande ålder inte varit något undantag. Kerstin var med alla kända mått extremt vältränad. Tre gånger i veckan satte hon på sig sin gi, karatedräkten, och tog bilen till dojon i Tumba söder om Stockholm. Botkyrka Shukokai Karate hade sedan klubben startade på 1980-talet blivit ett andra hem och det närmsta en familj Kerstin hade kommit – näst efter dottern. Efter ödesdagen då hon lämnat in nyckelkort och tjänstevapen hade träningen blivit närmast manisk. När hon inte tränade själv coachade hon, ledde grupper och sålde korv i cafeterian till väntande föräldrar. Framåt tiotiden, när den sista gruppen troppat av bugande in mot dojon, dammsög hon golvet och inventerade caféet och utbudet av overaller, fightinghandskar, tandskydd och benskydd som klubben hade till försäljning i väntrummet. Klubbens grundare, Sensei Micke, hade med viss oro sett denna dramatiska utveckling hos Kerstin. Visserligen hade hon alltid varit envis, fokuserad och målinriktad – egenskaper Micke värderade högt och som han såg som viktiga beståndsdelar i karatefilosofin. Men i samma filosofi ingick också att utveckla förmågan att hitta ett centrum av fysiskt och psykiskt lugn, en bas av trygghet. Detta centrum stärktes av de moment man ständigt återvände till och finslipade i katorna, där man i detaljkoreograferad och stiliserad variant tränade självförsvarsteknikerna. Sensei Micke var ständigt vaksam på tecken på bristande självkontroll hos sina adepter, och tyckte sig ha sett något nytt och oroväckande i Kerstins ögon. Med Kerstins svarta bälte följde också en förväntan – inte bara på teknisk nivå – utan också på ansvarstagande och en form av mental närvaro. Kanske var det bara något i precisionen med vilken Kerstin utförde sina olika rörelser. Kanske var det bara tempot med vilket hon talade – en knappt märkbar hårdhet som smugit sig in i röstens klang. Sensei Micke hade lärt sig den hårda vägen att han som ansvarig för klubben måste vara extremt lyhörd för små skiftningar av detta slag. Konsekvenserna 18
kunde annars bli svåra. En aldrig så liten kontrollförlust i de stundtals rätt hårda fightingövningarna kunde resultera i allvarliga skador. En ung man som tog med sig sin frustration över ett förlorat jobb in i dojon kunde bli livsfarlig. En höstlördag fick Sensei Micke sina vaga farhågor besannade. Under förmiddagspasset fick Kerstin sparra mot en nybliven brunbältare. Stolt över den nya värdigheten ställde sig Johan, en storvuxen och skäggig medlem i ett fredligt MC-gäng från Norra Botkyrka, i position framför Kerstin. De hälsade med en bugning och började cirkla runt varandra. Johan inledde med några välmenade men tekniskt ofullgångna försök att få in en träff på Kerstin. Hon dansade ledigt och kontrollerat undan och behövde inte ens blockera slagen som hon sett komma redan i sättet på vilket Johans högra fot hade rört sig. Efteråt kunde Kerstin inte redogöra för vad som gjort att hon plötsligt släppt loss en blixtsnabb slagserie som hon avslutade med en mae geri - en hög spark - som landade stenhårt på Johans axel, vilken kort efter syntes hänga slappt i en onaturlig vinkel. Så långt var det hela inom ramen för sådant som med lite otur kunnat hända vem som helst under kumite, kampträningen. Det var dock anmärkningsvärt att Kerstin, med två streck på sitt svarta bälte, visade prov på en sådan brist på kontroll. Men det var vad som sedan hände som gjorde att Sensei Micke satte sig i snabb rörelse tvärs över dojon, mot hörnet där Kerstin och Johan stod. Efter sin attack hade Kerstin vigt och snabbt backat tillbaka i position, allt enligt principen ”in och försvinn”. Men det fanns inget lugn i den ställning Kerstin stod i. För den som likt Sensei Micke lärt sig att läsa situationer som denna, var det lätt att se att Kerstin nu laddade om. Hon var på väg att placera en avslutande spark på Johan som nu hukande stödde sig på sin enda fungerande arm. Johan var redan satt ur spel. När Kerstin med full kraft släppte iväg en spark som av allt att döma skulle demolerat även Johans andra axel, var Sensei Micke redan framme. Infallsvinkeln var inte den bästa, men med en utifrån sett elegant vridning på kroppen gled han in framför Johan precis när Kerstins ben vecklade ut sig i sin fulla sträckning. Blockeringen kom lite för snabbt och lite för hårt, något Sensei Micke senare skul19
le gräma sig över. Ett kraftigt knäppande ljud hördes från Kerstins knä innan hon kvidande av smärta segnade ned på dojomattan. Händelsen markerade slutet på karateträningen för Kerstin. Åtminstone för de månader det skulle ta för hennes knä att läka efter operationen. Sensei Micke hade, när han besökt Kerstin på avdelningen på Karolinska sjukhuset, beordrat Kerstin att hålla sig hemma under konvalescensen. ”Fundera över vad du vill med din karate, Kerstin. Om du ska komma tillbaka kommer du behöva jobba på din trovärdighet som förebild. Har du någon att prata med?” Kerstin hade ljugit och svarat jakande på frågan – mest för att hon nu ville bearbeta sin skam på egen hand, utan inblandning av välmenande men ovälkommen uppmärksamhet. Vid sidan om dottern, vars liv och medvetande var till brädden fyllt av barn och familj, fanns det mycket få människor Kerstin ”pratade” med. Inte heller dottern pratade hon särskilt ofta med – tvärtom fann hon dotterns ständiga omsorger om sin man och sina barn som lätt beklämmande och rentav plågsamma att bevittna. Kerstin hade nog för egen del aldrig sett fördelarna med att dela ens innersta tankar med andra människor. Som Kerstin såg det, innebar varje utdelat förtroende ett möjligt svek. Dotterns far, som hon nästan hade känt sig nära under en kort period i början av 1980-talet, tyckte hon hade varit ett strålande exempel på det. Sveket finns alltid om hörnet. Men karaten, som ändå hade försett Kerstin med en känsla av tillhörighet, visade sig lämna ett gigantiskt tomrum som lades till det som skapats av pensioneringen. Hon kände sig nu dubbelt övergiven, gammal och oönskad. Vintern och mörkret kröp tätt inpå, lägenheten som var femte minut skakade av förbipasserande tunnelbanetåg, tycktes krympa i takt med att Kerstins inre tomrum växte. Meditationen, som hon under hela sitt vuxna liv använt som ett sätt att hitta tillbaka till fokus, tycktes inte längre fungera. Om möjligt gjorde den henne nu ännu mer rastlös och olycklig. Men hon tvingade sig att varje dag ta kryckan och halta sig ned för trapporna mot Bandhagens glädjelöst färglösa centrum där hon köpte en tidning och det i matväg som rymdes i en påse. 20
En kväll, när ensamheten kändes som ett tryck över bröstet och frustrationen närmade sig en nivå som ingen meditationsteknik i världen hade kunnat råda bot på, ringde Barbro. Den pensionerade polispsykologen Barbro Larsson hade länge utgjort en källa till irritation för Kerstin. De hade börjat ungefär samtidigt, och trots deras olika roller hade de haft en hel del med varandra att göra. Kerstin hade å sin sida aldrig förstått vurmen för att blanda in psykologer i riktiga polisutredningar. Inte minst historien runt den självutropade massmördaren Thomas Quick hade visat på hur befängt det var att lyssna på dessa kvacksalvare som påstod sig veta något om det mänskliga psyket. ”Människor som är fjärrstyrda av ett gäng syfilitiska – och döda - psykogurusar från Österrike kan man inte ha kladdande i professionella utredningar”, löd Kerstins hårda dom. Och Barbro förkroppsligade alla de fördomar Kerstin hade om psykologer. Hennafärgat hår. Vida, färgglada kjolar från Gudrun Sjödén. Ett sätt att lägga huvudet på sned och med en tillgjort mjuk och dalmålsdignande röst säga ”jag förstår”, eller ”hur kände du då?” En skarp doft av någon form av rökelse som hängde kvar i luften minuter efter att hon lämnat ett rum. Barbro utgjorde för Kerstin själva definitionen av ordet skitjobbig. Tills en dag. Mitt under en särskilt krävande utredning rörande ett mord på två små barn och deras mor hade Barbros insikter visat sig avgörande för lösningen av fallet. Hon hade dessutom på ett övertygande om än finkänsligt sätt visat att Kerstin stirrat sig blind på spår som hotade att leda utredningen i helt fel riktning. Det hela hade kunnat bli pinsamt för Kerstin om hon inte valt att lyssna på Barbro den gången. Dessutom hade Barbro inte med ett ord låtit den övriga gruppen förstå vad som hållit på att ske. Från en dag till en annan hade Barbro därför i Kerstins medvetande uppgraderats till riktig polis. Någon att åtminstone delvis lita på, trots hennes fortsatt irriterande choser. Det hade känts oförklarligt skönt att Barbro ringde. Hon hade varit sig lik – pladdrat på om örter och dekokter som hon påstod skulle hjälpa Kerstins knä. Men i Kerstins nuvarande tillstånd var inte Barbros infernaliska pladdrande längre irriterande – istället kändes det trevligt och välbekant. 21
Flera telefonsamtal senare befann sig Kerstin vara ägare till en medelstor djembe-trumma som inhandlats på musikaffären på Folkungagatan. Hon hade också lydigt, om än inte entusiastiskt, inställt sig till sin första lektion på kursen Barbro rekommenderat. Nu stod alltså Kerstin med en västafrikansk trumma under armen i snöfallet intill Vitabergsparken. Det hela hade förstås varit ett misstag. Ett fruktansvärt misstag. Hon hade visserligen sluppit sitta på golvet. Vare sig Kerstins knä eller hennes integritet hade kunnat tillåta ett sådant tilltag. Inte utan karatedräkt. Men sällskapet. Gode gud. I rummet hade närmare femton kvinnor samlats – kvinnor som alla var i ungefär samma ålder. Några var yngre. Men alla har nog fanimig hormonplåster. Kerstin kände sig med ens obekväm. Barbro, däremot, passade som hand i handske i miljön och log ikapp med de övriga tanterna som lystet betraktade den drygt tjugoårige kursledaren som vid varje slag på trumskinnet lät sina dreadlocks flyga i en poetisk båge. Pablo, som kursledaren hette, hade förevisat de tre grundslagen för en andäktig församling. De hade fått härma rytmer. Snart ångade rummet av musisk förståelse och allomfattande systerlig kärlek på ett sätt som gav fullt utslag på det Kerstin brukade kalla för sin fnoskometer. Mitt under en särskilt krävande del av seansen, då damerna i tur och ordning skulle improvisera runt en rytm som Pablo njutningsfullt levererade med den feeling som bara en kille med dreadlocks kan uppamma, ställde sig Kerstin mödosamt upp. Församlingen tystnade. Barbro tittade skarpt och förebrående på henne. Kerstin plockade upp sin krycka och tog djembetrumman under andra armen. ”Tack för i dag. Måste gå. Ska hem och porrsurfa.” Minnesbilden av de olika former av skrattretande bestörtning hon kunnat läsa i ansiktena på gruppmedlemmarna var det enda som just nu lättade upp Kerstins annars genomusla humör. Hur hade hon kunnat tro att ett sammanhang som detta skulle kunna fylla tomrummet inom henne? Hon hade ringt på en taxi. Små droppar av iskallt smältvatten föll från håret ner i nacken. Taxijävel. Om den dröjde länge till skulle Barbro hinna komma ut, och Kerstin skulle bli tvungen att prata om det som hänt. Hon såg för sitt inre 22
hur Barbro skulle lägga huvudet på sned och på sitt falsksjungande dalmål säga ”Hur upplevde du situationen, Kerstin?” D:et i ordet du skulle produceras med tungan lite för långt bakom tänderna så att den där extra kladdiga lokalfärgen kunde frammanas. Hon rös till vid tanken. En man som höll en anmärkningsvärt liten vit hund i famnen pulsade förbi och hälsade artigt på Kerstin. Han fick bara en fnysning till svar av damen med trumman. Kerstin bligade istället på hunden och identifierade den som ett skrämmande resultat av genetiska experiment. Förbjud skiten. Mengeles arvtagare hela bunten. Telefonen vibrerade i Fjällrävenjackan. ”Armfelt.” ”Är det Kerstin?” ”Ja?” En harkling hördes i luren. Kerstin tyckte att rösten i andra änden av linjen hade en viss professionell klang. Polis? Kerstin valde sin vana trogen att inte aktivt delta i några som helst sociala krumbukter över telefon. Hon väntade istället på att motparten skulle förtydliga sitt ärende. ”Ja, jag kanske ska presentera mig. Vi har faktiskt träffats.” ”Och presentationen?” ”Jo, ja, förlåt.” Ett litet fnissande ljud hördes. Kerstins fnoskometer gav små pulserande utslag. ”Jag heter Anna Flanke. Jag jobbar som politiskt sakkunnig på deppet. Förlåt, Justitiedepartementet.” ”Jaha”, sa Kerstin. ”Deppet”, minsann. Kerstin tänkte inte ge henne en millimeter gratis. Med viss sadistisk tillfredsställelse lät hon sin irritation över trumtanterna och pedagogen Pablo hällas rakt in i luren. En taxi körde upp och stannade på andra sidan gatan. Kerstin, som nu hade ena handen upptagen av telefonen och den andra av djembetrumman hade måst luta kryckan mot kroppen. Hon vinkade med telefonarmen till chauffören. Han vinkade leende tillbaka, men gjorde ingen ansats till att svänga runt och möta upp Kerstin. Det var då själva helvete. Telefonen, som nu var en del av det semaforliknande arbete som armen utförde, gav ifrån sig frågande läten. 23
Motvilligt placerade Kerstin luren mot örat igen. ”Vad sa du?” ”Jag sa just att jag hörde er på ett seminarium för två år sedan. Rosenbad. Festvåningen. Det handlade om Riksmordkommissionens arbete och vad mordet på Anna Lind inneburit för metodiken vid brott som är kopplade till rikets säkerhet.” Anna Flanke andades in djupt och ljudligt. ”Vi hälsade och jag ställde lite frågor.” ”Jaha.” Vad fan gör olyckan? Taxin hade till slut mödosamt knarrat runt hjulen i den decimeterdjupa nysnön men rullade nu till Kerstins bestörtning lugnt förbi henne utan att bromsa in. Taxin krypkörde bort längs med Ploggatan och svängde lojt ned till höger på Bondegatan. ”Men vad i helvete!” ”Förlåt?” ”Nej, det var till taxin. Som jag just missat på grund av dig. Fortsätt bara. Nu har jag all tid i världen.” Kerstin kände sig nöjd med den sarkastiska ton hon lyckats frammana. ”Okej, Ursäkta, jag menade verkligen inte … Jag menar, vilken otur.” Rösten lät plötsligt ynklig, något som dock inte bekom Kerstin det minsta. ”Ja.” ”Ja, just det. Mitt ärende. Ni kanske minns att det ägde rum ett mord under Östersjöfestivalen i höstas? Antoine Malå? Dirigenten – brutalt mördad? ”Jodå. Det ringer en klocka. Det var dagarna efter jag gick i pension.” Kerstin fick ordet att låta som en förebråelse riktad mot världen i allmänhet, men mot Justitiedepartementet i synnerhet. ”Ja, jo, det kan stämma, jag vet ju inte …” ”Dessutom. Mördad? Själva kroppen återfanns väl inte?” sa Kerstin. ”Nej, men man hittade ju …” Anna Flanke tvekade, vilket gav Kerstin möjlighet att med sadistisk precision peta in den information som hängde i luften.
24
Maestro, Berwaldhallen, september, 01.15.
Maestro hade ryckt till vid de första nålsticken. Kunde höra sina egna kvävda kvidanden inuti huvudet, men också ljuden som nådde öronen utifrån – samma kvidande men filtrerat genom silvertejpen. I rummet fortsatte sången klinga, störd endast av ljudet av plast som breddes ut på golvet i dirigentlogen. Det hade först känts som någon ryckte och slet i fötterna. Men det gjorde inte ont. Ljudet hade varit av en alldeles speciell kvalitet, noterade han; en sorts blött rivande ljud. Först när ryckandet kom till knäna, kunde han se och förstå vad de gjorde. Innan paniken tog över och resterna av hans rationella tänkande upplöstes i en dimma av en allomfattande dödsångest, hann han förvånat tänka: ”Bedövning?” Därefter blev allt omväxlande rött och svart för hans ögon. Huvudet var den enda del av kroppen som inte bedövats ännu. Det rullade nu till synes okontrollerat runt, kastades fram och tillbaka i paniska konvulsioner. ”Sluta sjung … rent … fult … äckligt … löftesbrytare … äckel … alla här … slutasluta … varför gör det inte ont … satans jävlar sluta … snyggt … kvartsextackord … bra … inte nu …” Maestro skrek nu, men bara inom sig – inget ljud utom sången och ljudet av hud som slets från kött hördes i det verkliga rummet utanför hans kropp. Det inre skriet tilltog i styrka till dess att det blev 25
till ett vitt brus; sinnesintryck och minnen av dem blandades till en outhärdlig och lättflyktig sörja. Hela Maestros inre var ljud av utrop, önskningar, vädjanden och flimrande bilder av möten som borde äga rum men antagligen aldrig skulle bli verklighet. Nos sumus radices et vos rami, fructus viventis oculi, et nos umbra in illo fuimus.
26
Kerstin. Ploggatan - Bandhagen
”Huden. Han blev flådd. Mycket blod, läste jag.” Kerstin såg sig över axeln in mot ingången till Sofia Skola. Ännu syntes ingen rörelse i porten. Hon skulle behöva skynda sig iväg snart om hon skulle hinna undan från Barbros psyktjatande. Hon skulle med största sannolikhet ha en hel del synpunkter på Kerstins beteende nyss. ”Jag får ringa tillbaka. Är du uppe en stund till?” ”Ja, ring på det här numret, du fick väl upp det på displayen?” ”Visst”. Kerstin tryckte bort samtalet och spanade längs med gatan. Vilken jävla tur. En blå buss kom pysande längs med Ploggatan och stannade på hållplatsen några meter bort. Kerstin haltade bort mot bussen och lyckades ta sig ombord just när en gäll röst på dalmål hördes ropa från Sofiaskolan: ”KÄÄÄÄÄRSTIN, män STANNA då!” Dörrarna gick igen och bussen ryckte igång på sin färd mot Slussen, där Kerstin skulle kliva av och byta till tunnelbana. Telefonen började ringa redan när bussen svängde in på Bondegatan. Barbro. Kerstin stirrade kallt på telefonen medan hon stängde av den. Inte förrän Kerstin tryggt satt på tunnelbanetåget som skulle ta henne hem till Bandhagen satte hon på telefonen igen och ringde upp Anna Flanke. 27
Det började långsamt gå upp för honom vad just den här sången skulle betyda. Han ville inte höra. Inte nu. Det var för tidigt. På tok för tidigt. Han försökte resa sig från fåtöljen men insåg skräckslaget att hans fötter var fasttejpade i fåtöljens ben, armarna i armstödet. Samma silvertejp som effektivt hindrade hans rop från att höras längre än fram till tröskeln in till dirigentlogen.
leder läsaren djupt in i maktens korridorer och den klassiska musikens till synes eleganta och upphöjda miljöer. Dirigenten Antoine Malås hud hittas prydligt upplagd på en fåtölj i dirigentlogen. Riksmordkommissionens nyligen pensionerade chef, Kerstin Armfelt, utses till ledare för utredningen. En viss David Westerdahl handplockas av Justitiedepartementet för att assistera henne. Westerdahl är tonsättare och f.d. chef som tvingats avgå från sitt senaste chefsjobb på grund av anklagelser i samband med metoo-uppropen. Snart hamnar det omaka paret i en värld av svek, politiska konspirationer, musikalisk mystik och våld.
www.vistoforlag.se