9789188769213

Bokcafé B istro H &

ållplatsen

ULF HAMRIN

Monica Folkesson

Bokcafé & Bistro Hållplatsen

Monica Folkesson

Bokcafé & Bistro Hållplatsen Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Monica Folkesson Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-88769-21-3

Förord

Älskade Bokcafé & Bistro Hållplatsen.

Denna bok har vuxit fram genom åren som gått och berättelsen består till stor del av verkliga händelser i mitt liv och nära anhörigas liv. Boken ska trots det betraktas som fiktion och påhittad. Namn och platser stämmer inte med verkligheten.

Jag vill tacka mina älskade barn och min älskade syster för att ni alltid finns vid min sida. Jag vill tacka mina stora kärlekar i livet för att ni älskar mig så innerligt.

Jag är den jag blivit efter alla händelser i mitt liv och jag tänker, med ödmjukhet och tacksamhet, på att jag vill göra skillnad och bidra till att saker och ting blir bättre runt omkring oss varje dag.

Jag önskar er en god läsning!

Monica Folkesson

s

s

KAPITEL 1

Vi var nästan hemma nu.

Sista sträckan på flyget, New York–Köpenhamn, på väg hem från ”drömresan”, fyra månaders rundresa i USA. Jag hade ännu inte sovit en blund på resan, bara tänkt och tänkt.

Hjärnan gick på högvarv. Platser, människor, möten, skratt och äventyr virvlade förbi utan struktur och ordning.

Ena sekunden satt jag på en restaurang i Washington, i nästa stund badade jag på beacheni Santa Monica, därpå satt jag på mrs Stantons kontor i El Paso, arg som ett bi för att vi inte fick ut våra pengar. Därefter kom en glimt från vår bilresa på Highway 1. Sedan låg jag i Rods famn, han pussade mig över hela ansiktet och log sitt varma, charmiga leende och sa: ”Don’t go Karin, please stay with me.”

Det kändes som min innersta plats i hjärtat ville skicka ett budskap men jag förstod inte. Jag slöt ögonen, lutade huvudet bakåt och koncentrerade mig länge på att förstå detta kryptiska budskap.

Men jag kände bara ett tryck över bröstet och där stannade allt som skulle omvandlas till tankar och göra det begripligt för mig. Jag gav upp och mitt inre översvallades av underbara minnesglimtar.

Hastigt vände jag mig mot min syster som verkade ha slumrat 7

till. Maria hade också varit orolig och uppe i varv sedan vi steg på planet. Men nu satt hon på sidan, lutad mot mig, och såg avslappnad ut. Hennes cendréfärgade hår var tjockt och vackert och en lock hängde ner över ena kinden. Mellan hårlockarna tittade öronsnibbarna fram. Jag smålog. Maria hade alltid dolt sina utstående öron med håret, aldrig att hon skulle klippa det kort. Det fräkniga ansiktet hade en mellanbrun, härlig solbränna och pricken mitt på näsan – Marias kännetecken – var lika tydlig som alltid. Ansiktet var varmt och inbjudande och munnen hade lätt till leende och skratt som smittat så många, så ofta. Maria hade en öppenhet och värme i sitt ansikte som lockade till sig människor, det uppstod kontakt och spännande möten hela tiden. Jag tyckte det var märkligt och charmigt och var uppriktigt glad över det. Pricken på Marias näsa hade alltid fått henne att se yngre ut och trots att Maria var två år äldre än mig trodde de flesta som träffade oss att jag var äldst. Maria var tjugofem år och jag hade fyllt tjugotre år under vår resa.

Vi delade en syskonlikhet i våra ansikten med gemensamma anletsdrag och samma intensiva blåa ögon. Marias ansikte var rundare, mer fylligt och hade slät, fin hy medan mitt ansikte var smalare med fet och besvärlig hy som ofta lett till sorgsna möten med speglar under tonårstiden. All acne jag dragits med under den långa tonårstiden hade påverkat min självkänsla och mitt självförtroende en hel del. Jämfört med min öppna och utåtriktade syster stod jag gärna i bakgrunden och lyssnade när vi träffade nya människor. Det var först efter långa stunder tillsammans eller vid nya möten med samma människor vi redan träffat tidigare som jag deltog ordentligt i konversationerna och visade vem jag var. Socialt trögstartad, hade jag ofta tänkt, men jag visste att jag hade utvecklats, särskilt under vår långa, äventyrliga resa och det var jag stolt över. Som kontrast till acnen hade jag lärt mig tycka om skrattgroparna jag hade i kinderna.

Skrattgroparna och den feta besvärliga hyn var ett arv efter pappa som Maria inte fått någon del av alls.

Vi var systrar och bästa vänner. Vi hade tagit hand om oss själva och varandra sedan vi var små. Våra föräldrar var snälla och bra på många sätt, och jag älskade dem, men de hade båda blivit föräld8

ralösa mycket tidigt i livet och det hade satt sin prägel på vårt eget familjeliv. Livet hade krävt att mamma och pappa alltid skulle klara sig själva, sedan fjorton, femton års ålder, så Maria och jag hade också uppfostrats till att ta ett jätteansvar för det egna livet, arbeta stenhårt och helt enkelt klara oss själva. Vi var tio år gamla när vi fick egna arbetsuppgifter och ansvar i vårt hem och i pappas transportfirma. Vi klippte gräs, rensade rabatter, diskade och lagade en del mat, svarade i telefon och lämnade varor och meddelanden till olika företag och personer.

Jag var mörkrädd som barn och kommer ihåg många tillfällen när jag satt på trappan utanför vårt hus och väntade på att mamma eller pappa skulle komma hem. Jag vågade inte säga hur det kändes; kravet på mig var att klara mig själv, alltid. Maria var min tröst, hon fanns där, hon lyssnade och jag kunde gråta ut en stund i hennes famn. Ändå fanns våra föräldrar alltid där på ett annat sätt. Jag kunde ta upp ett problem och vi pratade om det tills det kändes bättre, men lösa problemet fick jag göra själv.

Vår familj reste och besökte många platser i Europa under somrar och skollov och vi upplevde mycket tillsammans. Det blev många fina minnen, en oändlig mängd foton och många skratt. Modet att våga göra saker, att gå från ord till handling, att verkligen genomföra drömmar, kom från mamma och pappa och det var skönt och befriande att våga.

Maria hade varit en hetlevrad och vild tonåring med stark vilja, vilket orsakat en mängd gräl och mycket oro i familjen. Hon passade sällan de tider hon fått, hon vinkade glatt hejdå till mamma och pappa, smög sedan direkt in i garaget där hon hämtade hjälm och mc-kläder, och korsade baksidan på trädgården till nästa kvarter där hon blev upplockad av de äldre killarna med motorcyklar. Pappa hörde ofta motorljuden från dem strax efter att Maria gått och blev rasande. Han hade själv kört motorcykel som ung och var rädd för allt som kunde hända, särskilt när man var ung och ville imponera.

Maria klädde sig som hon ville och kände för under en tid och umgicks med långhåriga killar och tjejer i afghanpälsar som hade 9

jeans med utsvängda byxben och batikmönstrade t-shirts. Det var i slutet av 60-talet och början av 70-talet och hippiekulturen hade uppstått.

Marias snälla vän Philip hade pannband och färgrikt broderad skjorta utan krage under sin afghanväst och kom var och varannan dag till Maria för att dricka kaffe och diskutera olika författare och böcker, gärna med inslag av ”flower power”. När pappa en gång lät sig inblandas i diskussionen kände han sig helt främmande inför denna subkulturs avslappnade synsätt på arbete och plikter. Philip svarade vid ett tillfälle ”Make love, not war” – då gick pappa ut i garaget och sågade upp en lång bräda i småbitar. Efter det blev han aldrig inblandad i fler diskussioner.

Under gymnasietiden, när det var som värst och Maria vägrade byta sin afghanpäls och sina söndriga utsvängda jeans innan hon åkte till skolan på mornarna, sa mamma att hon måste agera på något sätt. Kreativ och rolig som hon var, åkte hon uppklädd och fin till Marias gymnasieskola för att visa att dottern i alla fall hade en ordentlig mamma. En historia vi skrattat åt många gånger.

Maria var duktig i skolan (tack och lov, som mamma alltid sa) så efter studentexamen och en viss mognad, infann sig ett lugn i familjelivet. Maria utbildade sig till lärare i svenska och filosofi och var sedan några år tillbaka uppskattad av både kolleger och elever.

Efter ett tre år långt samboförhållande med Patrik bodde Maria själv i en egen lägenhet i Göteborg. Patrik och Maria hade haft ett fint förhållande men träffades som mycket unga och växte med tiden ifrån varandra. Maria hade alltid varit glad och öppen som person, om man bortser från tonårstiden, med ett djupt intresse för filosofi och andlighet. Hennes hjärta klappade för äventyr och resor, att se nya platser och träffa nya människor. Efter att ha sparat en slant både till sig själv och mig, tagit tjänstledigt en termin och hyrt ut sin lägenhet i andra hand stod Maria packad och klar för drömresan, en rundresa i USA, som vi pratat och fantiserat om, och trånat efter att göra sedan tonårstiden.

Själv hade jag vant mig vid att komma i andra hand när Maria var hetlevrad tonåring. Med mitt acnefyllda ansikte som jag alltid 10

försökte gömma, hade jag ett tilltufsat självförtroende en period i tonåren. Positivt var att jag hade gott om vänner som såg helt normala ut, enligt pappa. Vänner som jag alltid trivts med och alltid haft kontakt med. Vi hade inte påverkats något nämnvärt av hippiekulturen och vi tyckte om skolan. Även om jag var ung, funderade jag mycket över livet och varför jag inte hade någon farmor och farfar, mormor och morfar när alla andra hade det. Jag tyckte det kändes ensamt många gånger för vi bodde långt ifrån mina föräldrars syskon och våra kusiner och träffades aldrig på stora släktkalas eller födelsedagar.

Jag fantiserade och läste böcker. Jag älskade att skriva och hitta på historier, vilket ledde mig till att med glöd och nyfikenhet plugga journalistik på universitetet. Jag kände mig som en stark ung kvinna som visste vad jag ville, men hade också en spröd känslighet inombords. När jag hörde en sorglig historia fick jag tårar i ögonen och kände varmt för mina medmänniskor.

När Maria bröt upp från Patrik visste vi båda att vår efterlängtade drömresa till USA skulle kunna förverkligas och vi drev det dithän.

För oss var USA i början på 80-talet möjligheternas land, femtio delstater, en symbol för frihet, otroligt stort och spännande.

11

s

s

KAPITEL 2

Vårt första stopp var New York. En hel vecka i underbara The Big Apple.

Vi bodde hos en kusin till vår pappa i en förort till New York. Våra föräldrar hade varit i USA några år tidigare och tagit upp kontakten.

När Maria och jag skulle resa till USA ringde Arthur till pappa och sa:”Well, the girls are very welcome. We would love to have them here and I will help them to buy an American car to travel the States in.”

Pappa hade redan första gången han träffade sin kusin berättat om sina döttrars planer på att göra en drömresa till USA, att köpa en bil och köra från kust till kust.

Sedan barnsben hade jag drömt om att promenera runt i Frihetsgudinnans fackla. Denna fantastiska inkörsport till USA, alla böcker och berättelser jag hade läst och levt mig in i, vikten av att se Frihetsgudinnan, symbolen att vara framme, något nytt som skulle börja – ett liv i frihet. Vilhelm Mobergs Karl-Oskar och Kristina, som reste från Småland via Karlshamn till Förenade Staterna. Våra modiga förfäder som korsade Atlanten, som inte visste var de skulle hamna, om de skulle överleva eller ens komma fram, allt för att få en bättre tillvaro än på den fattiga, magra småländska jorden de lämnade som inte gick att leva på.

12

När jag gick upp, steg efter steg i spiraltrappan till Frihetsgudinnans fackla, var det en mäktig känsla, nästan andäktig. Jag kände historiens vingslag slå runt mig. Tänk så mycket denna lilla staty betytt för så många människor. Frihetsgudinnan, Statue of Liberty, statyn som symboliserar frihet och demokrati, belägen på Liberty Island i New York, med Manhattan som närmsta granne.

När jag stod i facklan och blickade ut över Hudson River och Manhattan insöp jag den storslagna vyn vart jag än vände mig. Jag kände lukten av hav och stad, och ljuden från vatten, båtar, bilar och storstad sköljde genom mig. Känslan som fyllde mig var att med mycket vilja kan man komma väldigt långt. Jag lovade mig själv i stundens ingivelse att aldrig glömma denna känsla. Jag kunde behöva ta fram känslor och upplevelser ibland och denna stund kunde definitivt vara ett ess i rockärmen när behovet blev stort.

Jag sneglade på Maria som stod bredvid mig i facklan och blickade ut. ”Äntligen här”, sa jag. ”Yes”, sa Maria och log ett brett leende. ”Vi är verkligen här, på resan vi drömt och fantiserat om i mer än tio år. Titta på Manhattan.

Hur är det möjligt att bygga så många skyskrapor på en och samma plats? Jag har läst om New York och Manhattan massor med gånger och sett hundratals foton, men det går ändå inte att jämföra med den mäktiga känslan jag har i kroppen när jag står här och ser det med egna ögon och hör alla ljud runt omkring. Det häftigaste jag sett. Hittills.” Det sista ordet lade Maria till viskande.

Hon tog några steg bakåt, lyfte kameran mot mig och vyn bakom och sa: ”Smile.”

Vi stannade en lång stund och fotade varandra med Manhattan som bakgrund och bad personer i närheten att fota oss båda. Det var trevligt och lättsamt att prata med andra turister och vi lade märke till att många av de amerikanska turisterna var mer högljudda än andra.

När vi kom ner från Frihetsgudinnan gick vi runt på Liberty Island och fotograferade statyn från alla håll. Vi drack kaffe på ett café och köpte överdrivet många souvenirer.

13

Under båtturen tillbaka till Manhattan planerade vi nästa sevärdhet. ”Nu åker vi upp i World Trade Center”, sa Maria. ”Det ligger nära där båten lägger till. I finanskvarteren, vi kan stanna till utanför New York Stock Exchange och se om vi kan fånga en börshaj”, sa hon och började skratta. ”Great”, sa jag och skrattade med. ”Vi kanske ska köpa en håv?”

Vi ställde oss i den långa kön av turister som skulle åka upp till observationsdäcket på etthundrasjunde våningen i det södra tornet. Vi småpratade med turister runt omkring oss och lade märke till hur personalen strukturerat och organiserat föste oss framåt i köandet: till biljettluckan, till säkerhetskontrollen, till en proffsig fotografering av oss med ett stort foto över Manhattan i bakgrunden, ett foto vi skulle kunna köpa senare, och slutligen till hissarna. Vi räknades in med rätt antal personer i hissen som med guide och i en rasande fart som fick det att susa i både öronen och huvudet, nådde toppen på runt en minut. Wow, tänkte jag.

De sista tre våningarna, upp till etthundrationde våningen och det öppna observationsdäcket på taket, åkte vi rulltrappor. Vi gick ut genom den glasprydda dubbeldörren till en syn vi aldrig kunde ha föreställt oss. ”Oj, så häftigt. Oh, så stort”, stammade Maria.

Jag stod tyst, överväldigad av den syn som mött mig och den storslagna känsla jag hade inombords. Helt ofattbart! Himlen var blå och solens strålar glittrade över oss. ”Wow”, var allt jag fick fram.

En lång stund stod vi bara och tittade ut åt alla håll, det gick inte att se sig mätt på detta. ”Det där måste vara Empire State Building”, sa jag till slut och pekade norrut. ”Det är det. Och där borta är Central Park. Så stor den är”, sa Maria och pekade.

Vi gick runt observationsdäcket och tittade åt alla håll. ”Där är Brooklyn”, sa Maria och pekade återigen.

14

”Ser du Frihetsgudinnan därute? Den ser ut som en liten prick.

Och vi som upplevde den som stor när vi var där.”

Vi stannade länge och hann gå runt observationsdäcket flera varv. Tog återigen många foton innan vi åkte rulltrapporna ner till observationsdäcket inomhus, och köade en halvtimme innan vi fick ett bra bord med utsikt i restaurangen. ”Jag tar kyckling med sallad och jag tycker vi tar en flaska vin så vi kan skåla ordentligt över att vara här”, sa jag och kände hur jag log. ”Bra idé. Jag tar samma.”

Vi var mätta, fnittriga och glada när vi återigen stod på Liberty Street med fler souvenirer i nya påsar hängande på armarna. I handen hade jag fotot de tog av oss innan vi åkte upp i tornet.

Vi ägnade hela veckan åt New Yorks sevärdheter och att sitta på olika ställen och insupa känslan av staden och dess puls. Själva livsgnistan intensifierades så fort man satte sin fot på trottoarerna. Vyerna uppifrån, nerifrån eller från sidan rymde andlös skönhet och en skrämmande kraft. Restaurangerna bjöd på mat från alla världens hörn och vi utmanade våra smaklökar på fantastiska bruncher varje dag.

Arthur hade lagt mycket tid och kraft på att hitta en bil till oss: en Chrysler Newport modell äldre, som vi köpte. Priset var trehundra dollar och vi investerade i nya däck och en bilradio med kassettband. Bilen hade hel soffa fram och rattväxel. Urhäftig. Det första vi gjorde var att öva på att backa eftersom vår bilerfarenhet kom från en VW-bubbla och en postlådegul Fiat 128.

Efter en vecka i New York bar det iväg på fyra hjul genom United States of America med en detaljerad kartbok och A Moneywise Guide to the United States.

15

s

s

KAPITEL 3

”Bye, bye girls”, sa Arthur och vinkade till oss när vi lämnade New York.

Vi virvlade ut genom storstaden och alla dess förorter i vår Chrysler Newport, upprymda och glada. Hittade snabbt in på motorvägen, I-95S, och följde den ström av bilar som ständigt var på väg. Solen strålade och radion spelade ”On the road again” i äkta amerikansk Willie Nelson-tappning.

Jag körde de första timmarna med ett leende på läpparna. Detta var verklighet, vi levde ut den dröm vi haft så många år. Ett äventyr tillsammans i ett stort och spännande land, ett land som influerade det mesta i Europa, både politiskt och kulturellt.

Trafiken flöt på i lugnt tempo och vägarna hade många breda filer.

Vår vecka i New York hade varit underbar. Jag hade njutit av allt jag sett och all magnifik storslagenhet jag fått uppleva. Jag skulle aldrig någonsin glömma känslan inombords när jag stod på observationsdäcken på World Trade Center och Empire State Building och blickade ut över Manhattans olika stadsdelar och långt därnere såg myllret av bilar och ett pulserande, aktivt stadsliv med levande gator som aldrig sov. Jag skulle alltid minnas när jag stått i Frihetsgudinnans fackla och tänkt på alla svenska utvandrare som efter månader till havs till slut kommit fram och nått sitt mål.

16

Arthur hade också berättat hela sin historia för oss. Han berättade om sina föräldrar som hade utvandrat till USA i början av 1900talet och skapat sig ett bra medelklassliv efter år av hårt slit. Arthur och hans syskon var födda och uppväxta här. Han berättade om hur hela familjen levde och försörjde sig och vad de tyckte var bra och mindre bra i det amerikanska samhället. Arthur sa flera gånger att han längtade till Sverige och jag önskade verkligen att han någon gång skulle få åka och se sina förfäders hemland.

I närheten av Baltimore åt vi lunch och lade upp en plan. ”Vi stannar i Washington minst tre dagar”, sa Maria. ”Jag vill se så mycket i staden: Kapitolium, Vita Huset, Lincoln Memorial, Washington-monumentet, Jefferson-monumentet … Visste du att Thomas Jefferson var en av landets grundlagsfäder och att självständighetsdeklarationen finns i hans monument?” ”Nej, men jag ska nog få lära mig det och mycket mer, hör jag.” ”Jag har tittat på hotell i Washington i A Moneywise Guide to the United States och har ett bra tips.”

Maria räckte fram boken. ”Det tar vi”, sa jag.

Efter en del felkörningar kom vi fram till Columbia Guest House på Columbia Road och checkade in.

Vi spenderade dagarna, från morgon till kväll, som kulturella turister och tog mängder med foton. Maria var som en talande historiebok och vi skrattade åt oss själva när vi stod länge utanför Vita Huset och trodde att vi skulle få en skymt av Ronald Reagan.

Från Washington körde vi ner mot varma, soliga Florida. Vi stannade några dagar i Savannah, fortsatte på U.S. Highway 1 och landade till slut i Key West. ”Vi solar och badar idag”, sa jag. ”Yes, det gör vi”, sa Maria och packade ihop badkläder i sin bag.

Vi låg länge och slöade i solen i den varma sanden, lyssnade till vågornas friska brus och pratade om lite av varje när Maria sa: ”Jag är hungrig, vi går till den lilla restaurangen där och äter lunch.”

17

Vi slog oss ner vid ett fönsterbord och beställde in kokosfriterade räkor med sallad och varsin öl. Det var gott om lunchgäster och en behaglig eftermiddagsbris blåste genom lokalen. Vid bordet bredvid satt ett gäng killar i en livlig diskussion. Efter en stund lade de märke till oss, tittade och nickade mot oss, vi fnissade och tittade tillbaka. ”Hej tjejer, jag heter Roddy men kallas för Rod. Detta är mina vänner: Tim, Jeff och Nick. Vi håller på med uthyrning av båtar, bland annat för fiske. Vi arrangerar också dagliga båtutflykter för att dyka eller titta på Key Wests berömda solnedgångar.” ”Trevligt att träffas”, sa jag. ”Jag heter Karin.”

Alla tog i hand och hälsade på varandra. ”Hur kommer det sig att ni är i Key West?” undrade Rod. ”Vi är på bilresa här i USA och startade för en vecka sedan i New York. Key West var ett måste att besöka. Vi är från Sverige.” ”Hemingway är en av min favoritförfattare”, lade Maria till. ”Hans hus bara måste vi besöka.” ”Wow, det var modigt av er. Vad har ni för bil?” frågade Rod. ”En Chrysler Newport som vi köpte i New York. Vi ska åka runt i tre–fyra månader, om pengarna räcker.” ”Då inviterar vi er på en solnedgångskryssning ikväll. Kom till Sloppy Joe’s Bar klockan sex så hämtar vi er där. Är ni med på det?”

Maria och jag tittade på varandra och nickade. ”Gärna”, sa Maria. ”Vi ska vara där i tid.”

Killarna hejade och gick och vi satt kvar och fnittrade lite. ”Rod såg charmig och trevlig ut”, sa jag. ”Sexig också. Han blinkade lite mot mig.” ”Hm, jag tycker att Jeff var snygg. Han hade varma, bruna ögon och ett härligt leende.”

Vi gick till hotellet och ägnade flera timmar åt att duscha och prova kläder framför spegeln, samtidigt som vi hela tiden småretades med varandra.

Klockan sex gick vi in på Sloppy Joe’s Bar och vid bardisken satt Rod, Nick och Jeff. ”Hej, kul att ni kunde komma”, sa Rod. ”Vi åker nu, vi har en del att fixa med båten innan vi kan lägga 18

ut”, sa Jeff. ”Ni kan åka med mig i min Jeep.” Jeff lade armarna om Maria och mig och tog oss med till en beige öppen Jeep Wrangler som stod parkerad på gatan utanför. ”Okej”, sa Rod. ”Vi ses snart.”

Jeff körde och berättade samtidigt om sig själv. Han var från Oregon och hade lärt känna Nick, Rod och Tim när de gjorde militärtjänst i marinen i Pasadena, Kalifornien. Det var då Rod och han hade börjat prata om att starta båtuthyrning tillsammans i Key West. Rod hade en farbror här som började bli gammal och han ville att Rod skulle komma och ta över. Det var fem år sedan de bosatt sig här, firman gick bra redan när de tog över och nu gick den ännu bättre. ”Både Rod och jag trivs med livet här.” ”Här har vi båten”, sa Jeff och pekade mot en stor tvåriggad segelbåt som hette Molly. ”Så spännande det ska bli”, sa jag förväntansfullt. Jag hade läst om Key Wests fantastiska solnedgångar rakt ner i havet och hur himlen visade upp magnifika färgskalor under dessa skådespel.

Maria och jag satt på en bänk med varsitt glas bubbel medan killarna gjorde i ordning båten och släppte på stora sällskap turister som också skulle med.

Vi lade ut från kajen och följde med stort intresse allt vi åkte förbi: det var en trädäckspromenad runt hamnen och mängder med små restauranger längs trädäcket. Sällskap i färgglada sommarkläder satt vid uppdukade bord på restaurangerna, åt och drack och pratade med varandra. Det luktade matos, vatten och fisk i en ovanlig men tilltalande blandning. Jag hörde människor som pratade och skrattade, jag hörde båtmotorer och porlande vatten och jag hörde levande musik från trubadurer som spelade på en av restaurangerna vi åkte förbi. Fåglarna flög kors och tvärs i hamnen för att hitta fiskrens. Många större och mindre båtar gjorde oss sällskap några sjömil ut från hamnen, där vi stannade och väntade på solens färd ner i havet. ”Hur har ni det?” sa Rod när han kom förbi. ”Underbart”, sa jag och tittade honom i ögonen. ”Det är sagolikt vackert.” Jag slog ut med armen mot den färgfyllda himlen.

19

Välkommen till det charmiga Bokcaféet!

Det är tidigt 1980-tal när systrarna Karin och Maria ger sig av på drömresan som de så länge fantiserat om, fyra månaders roadtrip i USA. Vägarna ligger öppna framför dem och nu väntar äventyr, frihet och kanske även ny, spännande kärlek.

I Minneapolis hamnar de av en lycklig slump på Books, Hope & Happiness, ett omtyckt bokcafé med välbesökta berättarkvällar. Att detta är något alldeles speciellt råder det ingen tvekan om; systrarna återvänder flera kvällar i rad och fascineras djupt av de storytellers som står på bokcaféets scen. Deras historier berör och handlar om det allra viktigaste i livet, berättat rakt ur hjärtat.

Väl hemkommen efter resan, har Karin svårt att släppa tanken på det underbart välkomnande Books, Hope & Happiness. Skulle det vara möjligt att skapa något liknande hemma i Göteborg? Systrarna tar chansen och efter en tids hårt arbete slår Bokcafé & Bistro Hållplatsen upp portarna. Det är en plats där alla som vill kan stanna till och pausa, varva ner, ge kroppen och själen näring, umgås, trivas och må bra.

Bokcaféet blir snabbt populärt, och livet rullar på med jobb, familjer och barn. Men en dag slår katastrofen helt oväntat till och hela tillvaron sätts i gungning. Sorgen är nattsvart och förtvivlan total. Kan det finnas någon väg vidare när man har förlorat allt?

Bokcafé & Bistro Hållplatsen är en inspirerande och klok roman om hur vissa händelser kan påverka resten av livet. Det är en gripande berättelse om glädje och sorg, vänskap och kärlek – men framför allt om hopp.

www.vistoforlag.se