Page 1

Den som

SYNDAR

STELLAN LINDER


DEN SOM SYNDAR STELLAN LINDER


DEN SOM SYNDAR Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Stellan Linder Grafisk form och sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN, 978-91-88769-20-6


Handlingen i denna bok är en blandning av verkliga händelser och ren fantasi. Samtliga personer är påhittade, så ingen ska behöva känna sig utelämnad eller utpekad. Jag är mycket tacksam för att jag har fått ge ut denna bok på Visto förlag. Tack Ulrika Slottner för att du har läst och godkänt mitt manus. Jag vill också tacka dig Alexandra Lundquist för ditt arbete med att göra boken klar för tryckning. Monika Granholm läste mitt manus och gav mig bra respons, tack för den hjälpen. Till sist vill jag tacka er alla som läser boken, jag hoppas att den blir till belåtenhet. Nästa bok i serien om Umeåpolisen är skriven och godkänd för utgivning och jag hoppas att ni även vill läsa den när den kommer ut.


1

Hon kände hur Herrens ande svävade över deras huvuden, medan hon långsamt gick framåt längs gången och hon nickade mot Honom där han för evigt satt fastspikad på korset för att frälsa de förtappade människorna och rädda dem undan all världens ondska. Tack Herre, för att du har lett mig in på den rätta vägen och tack för pastorn, tänkte hon och knäppte händerna. Känslan av frid och upprymdhet kom alltid till henne när hon kom in i kyrkan, det var som om Han öppnade henne och fyllde henne med sin godhet. Som alltid satte hon sig på den femte raden till vänster och på stolen närmast mittgången, det hade hon alltid gjort, ända sedan församlingens begynnelse och det tänkte hon fortsätta med så länge hon bara kunde. Det var en perfekt plats där man kunde följa allt som hände, man var varken för nära eller för långt ifrån. Man behövde inte vara rädd för att någon storväxt person skulle störa en, man kunde bara luta sig lite till höger och ha full kontroll på det som hände. Dessutom stod pastorn alltid lite till höger från hennes sida sett, så hon hade honom hela tiden i blickfånget. Ragnhild Frisk tittade på klockan och konstaterade att hon höll tiden, punktlighet var en dygd som man inte skulle fuska med. Blotta tanken på att komma försent fick henne att bli stressad, det var skam och synd att inte komma i tid till ett möte eller arbete eller ännu värre till bönemötet. Gud i himmelen, giv mig styrka så att jag aldrig kommer att svika dig och pastorn. Halleluja! 7


Det var lugnt i kyrkan, bara ett fåtal personer hade kommit. Fru Andersson satt som alltid och mumlade för sig själv på den första raden. Det var hennes plats. Den arma kvinnan verkade tro att hon var förmer än andra, att hon var en finare och bättre människa, bara för att hennes far var präst i svenska kyrkan. Längst bak stod herr och fru Saeden och viskade, medan de då och då nickade mot varandra. Att de pratade illa om andra människor, det var hon säker på för det hade de gjort förut. Arma människor, vad tror ni Gud tänker om det? Hon suckade och knöt händerna i knäet. Tur att det finns andra som förstår vad Gud begär av oss, syndiga människor. Det doftade fortfarande svagt av trä, fast det var femton år sedan kyrkan byggdes. Det var som om Han ville att vi skulle bli påmind om den stora dagen då vi med egna händer byggde ett hus till hans ära. Det är verkligen någonting att minnas, tänkte hon och log för sig själv. En mycket stor dag. Halleluja! Längst fram i kyrkan brann ljus i tre stora kandelabrar av äkta silver och hon kom så väl ihåg när de samlade in kollekt för att köpa dem och en de andra sakerna. Det hade grävt stora hål i hennes ekonomi, med belöningen skulle komma senare, så det var det värt. Lågorna brann lugnt och fint rakt upp mot Honom. Den svarta flygeln stod till höger och vänd så att hon hela tiden kunde se när pastorns fru spelade på de vita och svarta tangenterna. Vilken Gudabenådad musiker den kvinnan är, det är Guds verk som så mycket annat. På väggen till höger satt en stor tavla med Jesus när han döptes av Johannes i floden Jordan. Målningen strålade av glädje och hopp och varje gång hon tittade på den gick en våg av positiv energi genom hennes kropp. Halleluja! Mellan fönstren till vänster stod Moses med stentavlorna i sina händer och blickade ut över de syndiga människorna som han ledde till Kanaans land. En stor man som med Guds hjälp visade mänskligheten den rätta vägen. Halleluja! Ragnhild Frisk föddes av kristna föräldrar och uppfostrades i Luthersk anda och kände stor tacksamhet för att hon så tidigt fick

8


vägledning. Men redan i unga år hade hon känt att det var någonting som fattades. Hon hade tron, men det var ändå inte riktigt det hon ville med sitt liv. När så pastor Johannes Edin flyttade till Umeå och började arbetet med att starta sin nya församling, visste Ragnhild att hon äntligen hade hittat rätt. Det var som om själve Jesus hade återkommit till jorden, en sann profet var han Edin. Hon blev en av hans första lärjungar och det var hon mycket stolt över. Pastorn hade arbetat hårt för att bygga upp församlingen och hon beundrade hans stora tålamod och kraft när han predikade Guds ord för att få folk att inse vad som var den sanna vägen till Guds rike. Guds väg, blev församlingens namn, ett namn som hon alltid bar med sig i ett märke fäst på jackan. Det hade kommit några fler och Ragnhild tittade på klockan igen, det var en kvart innan bönemötet skulle börja. Sorlet steg och hon kände den vanliga irritationen över att de inte hade förstånd att vara mera andäktiga, det var ju ändå i Herrens hus. Lite respekt kunde man väl vänta sig, även om det hela tiden gick utför med mänskligheten. Det var ju det som pastorn hela tiden predikade om, att världens undergång var nära och att endast de rättfärdiga skulle komma till Guds rike. Förstod de inte det, hade de ingenting i församlingen att göra. Så det så, halleluja! Sorlet steg ännu mera och nu gick det snabbt att platserna fylldes. De unga satt som alltid längst bak och flirtade med varandra, totalt ointresserade av det som hände omkring dem. Självupptagna var det rätta ordet, men alla har vi ju varit unga, tänkte Ragnhild, fast på olika villkor kan man väl säga. På min tid fick man lära sig veta hut, nu vet ingen vad hut betyder. För tredje gången tittade hon på klockan, sneglade mot utgången och kände sig lite orolig. Beatrice hade aldrig kommit för sent någon gång och nu var det snart dags att börja mötet, någonting måste ha hänt annars skulle hon vara här redan. Ragnhild tittade sig omkring för att se om hennes odåga till son skulle synas till, men han var inte heller närvarande. Tre minuter i sju smällde det i dörren och det var ingen tvekan

9


om vem som steg in i lokalen. Ragnhild log för sig själv, kvällen var räddad nu när Beatrice Ek hade kommit. Precis klockan 19.00 steg pastor Johannes Edin in i kyrkan genom dörren till vänster på podiet och möttes av rungande applåder. Det var som om han var en stor rockstjärna ute på en bejublad turné med sitt band och publiken skrek av förtjusning. Ragnhild mindes när hon hade sett Rolling Stones i Skandinavium 1968, det var nästan samma känsla, fast bara nästan. Då var det bara för stunden och nu var det för evigt. Pastorn log sitt stora och varma leende och vinkade till församlingen innan han tog plats vid talarstolen och långsamt ändrade ansiktsuttryck tills han såg allvarlig och andäktig ut. Det blev helt tyst i lokalen och man kunde höra när folk andades. Ragnhild och Beatrice nickade och log mot varandra. Fint att jag höll kvar platsen, tänkte Ragnhild. Det känns fint att ha henne vid min sida. ”Ärade församling”, började pastorn med sin klara röst. ”Denna kväll ska vi be för våra kära vänner i Mocambique.” ”Halleluja!” ropade Nils Bernsen från sin vanliga plats på andra raden framifrån till höger och en kvinna längst bak svarade med samma ord och följdes av några till. ”Våra kära bröder och systrar är i svår nöd och behöver vårt stöd.” Pastorn höjde rösten när han fortsatte. ”Både när det gäller böner och pengar.” Applåderna började längst fram och spreds snabbt bakåt och pastorn log stort igen som tack för bifallet. Han höjde höger hand som tecken på att han ville fortsätta. ”Vår broder- och systerförsamling i Mocambique behöver mer pengar för att kunna bygga sin kyrka färdigt. Bygget har hittills gått mycket bra, men de har inte resurser för att slutföra arbetet. Därför, kära församling, går kvällens kollekt till detta ändamål.” Han fick nya rungande applåder och tog fram en pappersservett ur kavajfickan och torkade pannan och halsen. ”Det är tack vare er, goda och rättfärdiga församlingsmedlemmar, som jordens fattiga och arma människor kan få hjälp till ett drägligt liv.” Nu höjde Edin rösten igen. ”Den som ger ska också få, som det står i vår heliga skrift. Gud belönar oss olika. Ger man lite, får man 10


också lite av Gud.” Rösten höjdes ännu mera. ”Om man ger mycket, ska Gud också ge mycket tillbaka.” ”Halleluja! hördes från flera håll samtidigt och några män i raden mittemot reste sig och lyfte händerna mot taket medan de pratade högt. ”Leve pastorn!” Nils Bernsen lyfte båda armarna och Ragnhild skakade på huvudet medan hon tog upp handväskan. ”Nu börjar han igen.” Hon suckade och tittade på sin vän som log tillbaka. ”Kan inte Vera få pojken att uppföra sig, det är då för bedrövligt.” ”Pojke och pojke, hur gammal är han egentligen?” sa Beatrice med ett leende på läpparna. ”Nog är han en bra bit över 30.” ”Jo, han är mer än 35, men han är ju som ett barn.” Beatrice Ek la ena handen på Ragnhilds arm. ”Det är nog inte så lätt att lära en sådan som han, vi får ha lite överseende med hans sätt.” Mia Edin, pastorns fru, och Lotta Eriksson som arbetade som en sorts kyrkvärd, kom ut med var sin kollekthåv och började samla in pengar medan sorlet återigen ökade. Ragnhild Frisk och Beatrice Ek tittade på varandra en stund. ”500, mer kan jag inte lägga idag”, sa Beatrice med beslutsam min. ”Då säger vi så.” Ragnhild nickade och tog fram den lilla röda portmonnän ur sin svarta handväska. Det var precis den summa som hon hade tänkt från början och det var skönt att de båda var överens. Det var lättare att bemöta kritiken om man var två, för kritik skulle de få, det fanns inget som helst tvivel om den saken. När Mia Edin kom med håven tittade Ragnhild henne i ögonen och försökte hålla fast blicken, men naturligtvis måste pastorsfrun kontrollera hur mycket hon la ner i håven. Nå, det får bli som det kan med den saken, jag tänker inte ta något banklån för att ha råd med större summor till kollekten. Förresten skulle nog ingen bank vilja låna ut pengar till mig, så då är det bekymret ur världen. Pastor Edin stod och tittade ner i ett papper som låg framför honom i talarstolen. Han såg mycket allvarlig ut när han förberedde sig för nästa punkt i kvällens program. Då och då tittade han ut över de församlade med sina klarblå ögon och följde håvarnas väg genom rummet. Det var någonting som bekymrade honom, det syntes klart. 11


Han gick en bit från talarstolen och Ragnhild konstaterade att pastorn hade lagt ut lite, men han var inte direkt tjock, bara ännu mera kraftig. Det var en stor karl, som var deras ledare, både världsligt och andligt. Säkert över 1,85 och bred över axlarna och det mörka kortklippta håret tillsammans med den raka näsan förstärkte bilden av en kraftfull herde. Ragnhild tittade på klockan och sedan på Beatrice som nickade med bekymrad min. Båda hade en känsla av att det skulle bli en lång kväll och det var inte bra.

12


2

Efter nästan en hel vecka med regn, hade solen äntligen kommit tillbaka och Johan Edenmyr kände sig riktigt upprymd medan han knöt löparskorna. En dag eller två kunde väl gå att uthärda, men att vara inomhus en vecka helt utan motion fick honom att känna sig förstörd i hela kroppen. Nu måste han bara ut och det snabbt. Han tittade sig i den stora hallspegeln och konstaterade att de nya träningskläderna satt perfekt. Svart med orange rand på utsidan benen och armarna passade honom fint. De var en skarp kontrast till det blonda tjocka håret och de blå ögonen. Johan log åt sin fåfänga, det var ju inte det som var det viktigaste, huvudsaken var att de kändes sköna och behagliga. Fast det är klart, om man stöter på en goding ute i spåret så är det väl inte fel att tänka på det yttre. Löpspåret låg ungefär 100 meter från hans lägenhet, så han kunde börja springa direkt han kom utanför dörren. Undrar om det är så här det känns för korna när de släpps ut på grönbete efter en lång vinter i sina bås, tänkte Johan och log åt den dumma jämförelsen medan han vek in på spåret. Det började med en lång och svag uppförsbacke, som gjorde att det gick snabbt att bli varm och få upp pulsen. Helst hade han velat ha en flack början, men i så fall var han tvungen att gå en bit tillbaka i spåret och det ville han inte. När han kom upp på toppen, blev det en liten utförsbacke och 13


därefter ett kort och flackt parti. Det var lugnt och tyst i skogen och han andades djupt för att fylla lungorna med den klara och höga höstluften. Det doftade av kåda och granris från träden och surt från den våta barken som delvis täckte löpspåret. Skorna sjönk ner lite och han bestämde sig för att ett varv på femkilometersslingan skulle räcka. Det blir snart torrt och då ska jag ta igen de förlorade dagarna. Han tog sats för att hoppa över en pöl och kände hur den vänstra skon tog in vatten när han landade. Foten blev genast kall och Johan förbannade sig själv för att han inte hade sprungit runt pölen i stället. Efter nästa nerförsbacke gjorde spåret en tvär sväng till vänster och samma irritation kom över honom ännu en gång. Det går väl an när man springer, men på vintern när man åker skidor är den här svängen livsfarlig i ordets rätta bemärkelse. Inte en chans att man hinner ta svängen i full fart, det är bara att ploga nerför och sedan börja om när det blir uppför efter kurvan. Han försökte skaka av sig tanken och tänka positivt, det var en fin augustikväll och han var ute och sprang i skogen, så egentligen var det inte så illa. Lite blött i vänstra skon, men det fick han ta. I den här delen av spåret var det torrare och han kunde hålla bra tempo. Det var lugnt i spåret, inte en människa syntes till och det var Johan tacksam för. Han hade svårt för att hålla andras tempo och ville heller inte ha någon som flåsade honom i nacken. Bäst träning fick han om han fick vara för sig själv och bestämma tempot. 20 minuter senare kände han röklukt och hörde röster. Ett gäng ungdomar hade gjort en brasa vid grillplatsen där löpspåret började. Det luktade gott från röken och Johan kom plötsligt på att han inte hade ätit middag, fast klockan var så mycket. Märkligt, mattider brukade han aldrig glömma. Nå, han skulle äta när han kom hem, det passar ju bra att fylla på med energi efter en träningsrunda. Kroppen tar upp näringen bättre efter än före träning. Ett par minuter senare var han framme där han började träningsrundan och saktade ner farten och gick sedan fram och tillbaka en stund för att få ner pulsen innan han skulle gå hem. Blåsan gav sig till känna och Johan gick en bit in i skogen och ställde sig mellan två granar för att lätta på trycket. Han tittade sig omkring och allt 14


verkade lugnt, men precis när Johan skulle börja, kände han att någonting var fel och hejdade sig. Det var någonting han hade sett när han gick från spåret som inte var som det skulle, någonting som han hade registrerat utan att veta om det. Han vände sig om och började gå tillbaka, medan han försökte komma på vad det var som han hade sett. Han lät blicken svepa över terrängen och när den föll på marken under en gran, gick en iskall stöt genom kroppen och han ångrade att han inte hade gått hem direkt. Mannen låg i en onaturlig ställning, delvis dold av granris och en gammal stubbe. Johan stod en stund och försökte samla tankarna och lugna ner pulsen som bankade hårt vid tinningarna. Han tog några steg och såg att kroppen var vriden på ett groteskt och otäckt sätt och ögonen stirrade rakt på honom med tom blick. Då började det svida i magen och han svalde några gånger för att inte kräkas. Mannen har nog inte varit död särskilt länge, tänkte Johan medan handen som en reflex for mot byxfickan, men där fanns ingen telefon. Han hade som vana att alltid lämna telefonen hemma för att inte bli störd när han tränade, var det någon som ville ha tag på honom fick de höras när han kom hem. Han gick med snabba steg tillbaka till spåret och sprang sedan hem för allt vad han var värd för att ringa polisen.

15


3

Kommissarie Evert Bredberg hade precis ställt ner tallriken i diskhon och börjat fylla den med vatten, när telefonen ringde på bänken bredvid spisen. Han torkade snabbt av händerna på den blåvita handduken som hängde på väggen intill dörröppningen ut mot hallen, innan han tog upp telefonen från bänken. ”Jaha?” muttrade han när han såg vem som ringde. Han tryckte igång samtalet och kraxade en gång innan han svarade. ”Jaha?” sa han igen, men den här gången med högre röst. När han sedan hörde vad saken gällde föll ögonbrynen ner och munnen blev till ett smalt streck, medan han strök sig över det gråsprängda och kortklippta håret. ”OK, jag är där om 20 minuter.” Kommissarien plockade långsamt undan från köksbordet, ställde in brödet i skåpet bredvid kylen och drack upp det sista ur glaset innan han ställde det på diskbänken. Sedan lade han in paketet med Becel i kylen och slängde ner smörkniven på tallriken i diskhon. De hade precis avslutat ett mordfall och så kom nu ett nytt, det var inte vad han önskade sig. Dels skulle han behöva en period med lite lugn för att hinna jobba undan en del saker, men det värsta var att Anita hade blivit rejält trött på att han jobbade så mycket. De hade planerat sin semester, men ännu hade han inte kunnat ta ut en enda dags ledighet under sommaren och nu var det i mitten av augusti. 16


För första gången sedan de flyttade ihop, hade hon åkt iväg utan honom och hon var både arg och ledsen när hon åkte. Anita hade sagt att hon var trött på att ställa in resor och först tog han det inte på fullt allvar, vilket visade sig vara fel. I och för sig var det på ett sätt enklare att vara för sig själv under en mordutredning, då var han ändå hemifrån så mycket, men han kände sig orolig för hur det skulle bli framöver. Bredberg tog på sig jackan och stoppade telefonen i fickan, kontrollerade sedan att alla plattor var avstängda, innan han lämnade lägenheten och låste dörren. En kvart senare steg han ur bilen och möttes av assistent Sam Johansson, som visade honom vägen till platsen där den döde mannen hade hittats. Det var blött i spåret och han ångrade att han inte hade tänkt sig för och tagit med sig andra skor, men det var för sent att göra någonting åt det nu. En bit bort såg han den långe och kraftige Stefan Lindholm vinka och han skyndade på stegen. ”Han ligger under en gran med ris över sig, så det pekar mot att det är ett nytt mord”, sa Lindholm och visade med den ena armen var den döde låg. ”Juhlin är där och fotar, så vi kan ta det lite lugnt en stund tills han är klar.” Kommissarien stannade och tittade bort mot den plats där det hördes röster. Han kände igen Juhlins ljusa röst, som gav order till några som han inte kände igen. ”Hur ser det ut?” Bredberg skakade bort lite vatten från skorna fast det egentligen var helt meningslöst, de blev lika blöta när han satte ner dem igen. ”Jag vet inte så mycket. Juhlin kom hit före mig och jag ville inte störa honom, du vet hur sur han kan vara ibland.” ”Joo, det känner vi alla till”, sa Bredberg och log. ”Nå, vi väntar en stund, han är nog snart klar med sin undersökning.” Kommissarien såg att Lindholm hade haft sinnesnärvaro att ta på sig stövlar och det irriterade honom. Det började redan kännas kallt om fötterna när fukten sögs in i sockorna. Inspektören såg som vanligt lugn och trygg ut, där han stod och tuggade på tuggummi. Han var den lugnaste och tryggaste medarbetare Bredberg någonsin hade haft och han ville för allt i världen inte mista honom. Stor och 17


kraftig var han, samtidigt som han såg snäll och försiktig ut, vilket många gånger hade visat sig vara en stor fördel. Det prasslade bland träden och Juhlin kom fram med snabba steg och som vanligt såg han tilltufsad ut, fast alla visste att det var en mycket skärpt man som hade bra kontroll över det som hände. ”Han är er nu”, sa kriminalteknikern och fortsatte förbi de två poliserna på väg mot sin gamla röda SAAB 9.3 som stod slarvigt parkerad på gräset i skogskanten. ”Jaha?” Kommissarien tittade förvånat efter Juhlin där han promenerade iväg och mötte sedan Lindholms lika förvånade blick. ”Jag kommer tillbaka”, ropade Juhlin. ”Ni behöver inte oroa er pojkar, jag ska ta hand om er så att ni klarar er.” ”En man, 45 år, heter Anders Forsén.” Juhlin pratade medan han kom gående mot poliserna, som otåligt stod kvar och väntade. ”Förmodligen dödad med ett slag mot huvudet. Döden inträffade för ungefär två timmar sedan, skulle jag tro.” ”Tack, vi ska gå bort och titta oss omkring.” ”Gör det. Jag informerar Öberg om att han har ett jobb som brådskar.” ”Tack för det!” Bredberg nickade och de två poliserna började gå bort mot platsen där den döde mannen låg. Tur att man hann äta middag, tänkte Bredberg när de kom fram till granen där Anders Forsén låg. Efter att han undersökt en mordplats brukade det ta ganska lång tid innan magen släppte ner mat, så det kändes bra att vara laddad. Mannen låg på ett sätt som fick Bredberg att tro att mördaren hade kastat in honom under granen, i så fall var det en stor och stark man som hade gjort det. Ett stort sår syntes på huvudets vänstra sida och blod hade runnit nerför halsen och ut på skjortan. ”Sam och Erik får undersöka platsen efter spår, så åker vi och samlar gruppen.” Han såg besvikelse i Lindholms ansikte, när de började gå mot bilarna. ”Vi får försöka boka om resan i morgon”, sa inspektören med en suck. ”Gran Canaria är ju kvar, som tur är.” Bredberg försökte sig på ett leende, men kände sig bara trött och slut i kroppen. 18


”Ja det är sant, men Elisabet måste ju ha kvar några semesterdagar också om vi ska kunna åka iväg senare.” ”Hm.” Bredberg snörpte på munnen. ”Hur går det för dig då?” ”Inte så värst bra.” Han strök med ena handen över pannan. ”Ja, vi får se vad som händer. Det är som det är. Hon lugnar väl ner sig när hon har fått vila ett tag.” ”Det blir nog bra, ska du se”, sa den storväxte Stefan Lindholm och satte sig i den målade bilen. ”Vi ses på jobbet.” När de kom in i mötesrummet satt de övriga på sina platser och väntade. Ingen verkade särskilt entusiastisk och det hade inte kommissarien väntat sig heller. Alla hade jobbat hårt för att lösa mordet på mannen i grustaget utanför Baggböle och borde ha fått några dagar för att landa, men det fanns ingen tid för återhämtning, vilket samtliga var medvetna om. Inger Mohlin och Johan Persson satt som vanligt tillsammans vid den bortre långsidan. Sara Fridh hade för ovanlighetens skull ingen tekopp framför sig, där hon satt vid den högra kortänden. Hon sysselsatte sig med att lösa ett korsord i kvällstidningen, medan hon väntade på vidare order. Per Wallén var tillbakalutad och såg ut som om han sov, men rätade upp sig när Bredberg och Lindholm steg in i rummet. ”Jag beklagar att ni är tvungna att komma in i kväll, men ni vet alla vad det gäller.” Kommissarien hängde sin jacka över stolsryggen, tog en penna och började skriva på tavlan. ”Anders Forsén hittades död i skogen vid Östra Ersboda strax efter klockan sex i kväll och larmet kom 18.13. Enligt Juhlin bör mordet ha skett ungefär två timmar tidigare. Mannen som hittade Forsén heter Johan Edenmyr och bor på Ersbodavägen, bara hundra meter från motionsspåret som går genom skogen. Forsén har troligen dödats med ett slag mot huvudet.” ”Vi börjar med att ta reda på mera om den döde och att knacka dörr för att höra om någon har sett någonting som kan leda oss vidare. Johan jobbar med att samla information om vem offret är. Sara och Per knackar dörr i området och jag pratar med Edenmyr.” Bredberg suckade och tittade på Stefan Lindholm. 19


En man hittas mördad vid ett motionsspår. Han är medlem i den frireligiösa församlingen Guds väg och när kommissarie Evert Bredberg och hans grupp börjar undersöka fallet, hittar de flera spår som leder till församlingen. När polisen synar Guds väg upptäcker de att ekonomin inte verkar vara som den borde och så småningom hittar man spår som leder ända till Mocambique. När ytterligare en man i församlingen mördas, blir fallet mer komplicerat. Mannen har stora spelskulder, men eftersom hans nyligen avlidne pappa har testamenterat sina miljoner till pastorn, blir det svårt att betala skulderna. Kommissarie Evert Bredbergs fru tröttnar på hans eviga övertid och äktenskapet knakar i fogarna. Dessutom är polismästaren mycket missnöjd med polisens oförmåga att lösa fallet.

www.vistoforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789188769206  

9789188769206  

Profile for smakprov