9789188769091 by Smakprov Media AB

RENING GENOM TIDEN

Karin Sallander

Rening genom tiden Karin Sallander

Rening genom tiden Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Karin Sallander © Grafisk form och sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN, 978-91-88769-09-1

Tack till Edgar Allan Poe som lĂ¤rde mig att fĂĽnga det mystiska.

Kap Horn, 1738.

Hon visste att hon snart skulle dö. Allt var försent nu. Högre makter väntade på henne. Om det nu fanns något däruppe. Det kändes så orättvist. Så fel. Hon var bara trettioett år, och befann sig i blomman av sitt liv. Trots att den unga kaptenen hade upplevt det mesta kände hon sig inte färdig. Det fanns så mycket kvar. Allt det tänkte hon där hon låg, avmagrad och sjuk av lungsoten. Vid det här laget hade hon nog hostat upp lungorna, tänkte hon och skrattade för sig själv mitt i allt elände. Vännen James grät när han baddade hennes våta panna. Det var som någon hemsk mardröm. En dröm han inte skulle vakna upp ur. Mörkret låg som tjära utanför skeppsgluggarna. Stearinljusens sken liknade något från en gravkammare. Det luktade blodblandade uppkastningar, feber och svett. ”Jag kan inte tro att det slutar såhär”, sade James. ”Du som var så stark. Så kraftfull. Varför sände Gud denna hemska sjukdom på dig?” ”Vår herre har väl en avsikt med det också”, sade hon. ”Trots att jag inte kan förstå den. James, jag fruktar inte döden. Det som gör mig så ont är att jag måste lämna dig kvar, min älskade vän.” James tog den magra handen i sin. Åh, så den brann av feberhetta! Varför skulle detta hända just henne? Hon var honom så förskräckligt kär. I hans mörka stunder var hon alltid där. När James var glad, gladdes hon med honom. Nu skulle hon ligga och tyna bort.

Den unga kaptenen började hosta. Bröstet hävde sig upp och ner som hos en fisk på torra land. Strimmor av rött blod rann över flickans bleka läppar. Att se det gjorde James mer ont än ett knivhugg. Den andliga kniven vreds om ytterligare lite till när hon försökte tala. ”Du ska minnas mig som i min krafts dagar”, sade hon tungt. ”Tänk inte på mig … såhär … Men … ta honom … åt mig. Han … ska dö …” ”Vad menar du, min älskade vän?” undrade James. ”Jag ska uppfylla din minsta önskan. Alla gånger. Är det någon speciell person du menar?” Hon svarade honom inte. Handen gled ur James och föll ner på golvet med en liten smäll. Kapten Elizabeth Marbella Roberts var död, trettioett år gammal.

100 år senare befann sig handelsskeppet Bright star ute på Atlanten med en stor mängd bomull i lasten. På sista tiden hade allt flutit på problemfritt. Alla avgifter hade betalats där de skulle. Arbetarna skötte sina uppgifter väl. Hela odlingsprocessen hade gått utmärkt till. Det kunde inte vara bättre, tänkte kapten Dorian Baisley. Han satt i sin hytt och kände sig nöjd. Under sina fyrtio år som kapten hade Baisley arbetat sig upp till ett gott välstånd som han bara hade kunnat drömma om under sin fattiga uppväxt. Vägen till rikedomen hade gått via allt ifrån kryddor till klädmaterial. ”Martles, låt oss fira denna lyckade dag”, ropade Baisley.” Vi förtjänar en ordentlig belöning.” ”Så sant, kapten Baisley”, sade matrosen Ronnie Martles. ”Jag tror att vi har en flaska champagne liggande här. Vill ni ta av den?” ”Mycket gärna, tack ska ni ha”, sade Baisley och log. Kom och slå er ner. Nu ska vi njuta!” Nöjd lutade sig Baisley bakåt på stolen och drog fingrarna genom det axellånga svarta håret. Återigen myste han när han tänkte på sin stabila yrkesposition. Det var skönt att kunna sova gott om natten och veta att familjen kunde äta sig mätt och klä sig som de respektabla människor de var. Martles kom tillbaka med en flaska och två glas. Hans blå ögon lyste då han satte sig hos sin kapten. ”Jag delar verkligen er glädje, kapten”, sade Martles. ”Allt går vår väg nu. Tror ni att varorna är gångbara?”

”Det tror jag verkligen”, sade Baisley.” Vilka människor använder inte bomull som material till sina kläder? Bomull är nödvändigt. Det är vi som förmedlar varorna.” ”Ja, det är en trevlig syssla”, sade Martles. Vi gör något gott för andra.” Martles tog en klunk av champagnen. Han var betydligt yngre än Baisley, 30 år, och såg ut att ha skandinaviskt ursprung med sitt buskiga blonda hår och sina blå ögon. Faktum var att Martles farfar hade invandrat från Danmark. Det var en stor skillnad mot Baisley, som var 52 år och alltigenom brittisk. ”Kapten, har ni hört att man har siktat Elizabeth Roberts i närheten?” frågade Martles. Baisleys glas stannade halvvägs till munnen. ”Menar ni den unga piratkaptenen?” sade han. ”Det är omöjligt. Hon dog för 100 år sedan. Jag har hört många berättelser om hur kroppen sänktes ner i havet.” ”Jag vet det, kapten”, sade Martles. ”Ryktena talar dock sitt tydliga språk. Vädret har blivit mulet, varefter ett skepp med murket virke och trasiga segel uppenbarar sig. På däck står hon. Kapten Elizabeth Marbella Roberts. Mager och hålögd, med en blick ond som självaste hin håle. Den som ser hennes skepp drabbas av mycket ondska.” Martles tystnade. Baisleys ansikte såg lugnt ut, men handen som höll glaset hade börjat darra. ”Vi kanske slipper undan spöksynen”, tröstade Martles. Är ni rädd, kapten?” ”Nejdå, Martles”, sade Baisley och harklade sig. ”Jag är en förnuftets man som inte tror på spöken. De som såg henne hade nog tagit sig ett glas för mycket.” Vad som inte syntes på Baisley var att han skakade av skräck inombords. Han hade alltid varit livrädd för övernaturliga ting, och det här var inte första gången han hörde talas om Elizabeth Roberts. Baisley kunde inte skaka av sig ryktena på samma sätt nu. Han kände sig riktigt olustig. Kunde inte slappna av.

Det fortsatte att hålla i sig efter samtalet. Baisley vankade av och an i hytten, satte sig ner på sin stol, bara för att nästa sekund resa sig igen och bli stående mitt på golvet. Helt utan orsak kände han sig iakttagen av onda ögon som han inte kunde skaka av sig, vad han än gjorde. Den inre spänningen bara stegrade sig utan förbarmade. Till slut var Baisley tvungen att kräkas. Snabbt rusade han ut till aktern, böjde sig över relingen och kräktes högt och ljudligt. Det var där som repslagaren John Dankey hittade honom. ”Min gud, kapten, vad är det som händer?” utbrast han. ”Ni är alldeles blek.” ”Det är ingen fara, Dankey”, pustade Baisley. ”Jag har ätit något olämpligt, det är alltihop. Vänta lite, så går det snart över.” ”Jag kan inte lämna er härute, förstår ni väl?” sade Dankey. ”Kom nu, så går ni in och vilar ett tag!” Trots Baisleys protester tog Dankey honom under armen, ledde in honom i hans hytt och lade honom i hans säng. Väl där släppte illamåendet långsamt. Baisley blev lugnare. Ögonlocken gled ner på kaptenen. Hans andetag lät lugna och snusande. Så skönt det var med lite lugn och ro. Pang! Baisley väcktes ur sömnen av en hög smäll. Han satte sig på sängkanten och lyssnade. Vad hände? Det var så tyst. Alldeles för tyst. Baisley blev ängslig. Han reste sig och tittade ut genom dörren. Ingen människa syntes till. ”Hallå?” ropade Baisley.” Martles? Dankey? Min gud, svara mig!” Baisley hörde själv att rösten gick upp i falsett. Han var både trött och rädd, men tänkte inte gråta som en unge. För att lugna sig tog Baisley några djupa andetag i näsduken. Sedan gick det lättare. Kaptenen smög sig genom korridoren ut på däck. Han blev inte klokare där. Däcket låg öde. Till på köpet försvann solen och vädret blev både mulet och disigt. Baisley började känna en otäck föraning. ”Nej, det är omöjligt”, kved han. ”Omöjligt, säger jag!” Han började dra sig tillbaka under däck, men hann inte långt. För nu kom hon.

Denna svala högresta flicka var helt klädd i svart på sin skelettliknande kropp. Hennes bruna hår piskade som i storm. I hennes blå ögon glödde rungande blixtar som inte kom sig av jordiska makter. Elizabeth Roberts pekade med ett skoningslöst finger på Baisley. Han skrek. ”Neej”, tjöt Baisley.” Bort med dig, olycksaliga gast! Hjälp mig! Hjäälp!”

Vid samma tid, i London, började ett täcke att röra på sig i en säng. När milda solstrålar föll på väggen, stönade någon från madrassen. ”Åh. Jag som sov så skönt.” Täcket sköts åt sidan. En ung man stack upp huvudet och gnuggade sömnen ur ögonen. Hans ljusa hy blänkte till i solgasset när han satte sig framför spegeln. Mannens namn var Daniel Winslow. Han var tjugofem år gammal och i sin krafts dagar. Sin bostad hade han i ett litet rum på ett pensionat centralt i London. Daniel livnärde sig på att skriva skräckhistorier och kriminalromaner. Som så många andra konstnärliga människor arbetade Daniel på nätterna. Så var fallet även denna gång. Det måste ha blivit mycket sent, för när Daniel tittade på sin klocka, hade den slagit elva. ”Gode tid!” utbrast Daniel. ”Har jag sovit så länge?” Han gäspade, tog kammen och började göra iordning håret. Det var kolsvart, och så långt och lockigt att testarna hängde ner som draperier i ansiktet. Håret hade uppenbarligen också en egen vilja. Lockarna därframme svängde bara fram i ansiktet igen, hur envist Daniel kammade dem åt höger. Krafs, krafs, och så låg de på sin plats. Nej, sjutton också, nu trillade de fram igen. Det här gjorde honom så nervös! En gång till …, nej, samma sak igen. Daniel förstod att han var tvungen att förhindra olyckorna som säkert lurade på honom och hans bästa vän. Daniel skulle kunna skada någon, och det var hårets fel! Med hjärtat vilt dunkande i bröstet började Daniel göra klum-

piga jämfotahopp upp och ner i sängen, i raskt tempo och fem gånger tio gånger. Han fick ingen ro förrän det var gjort. De som kände Daniel Winslow hade beskrivit honom som en snäll yngling med flicktycke. Många föll för det svartlockiga håret och de gröna ögonen, som fick Daniel att se både vacker och oskyldig ut. ”Mr Winslow”, ropade mrs Domfrey, pensionatsföreståndarinnan, utanför dörren. ”Vill ni ha frukost?” ”Tack, mycket gärna”, ropade Daniel tillbaka. Jag kommer snart ner.” Det blev tyst en liten stund. ”Är allt som det ska?” frågade mrs Domfrey. Det är något som låter.” Daniel svalde hårt. Den kvinnan var bra mycket klokare än han hade trott. ”Jag mår bara bra”, sade Daniel med spelad normalitet i rösten. ”Det ni hör är min morgongymnastik. Jag var tvungen att arbeta inatt. Då blev jag stel i ryggen. Ni vet ju hur vi författare kan vara.” Mrs Domfrey skrattade. ”Det vet jag allt”, sade hon. ”Ibland ser man inte röken av er på en hel dag. Var försiktig, så att ni inte sliter ut er.” Sedan gick hon nerför trappan. Daniel andades ut och torkade svetten ur pannan. Han älskade den kvinnan. Mrs Domfrey var som en mor och en lärarinna i en och samma kropp. Om hon fick veta vad Daniel hade för sig varje morgon, skulle hon bli av med sin tillgivenhet för honom. Ingen fick tro att Daniel Winslow var tokig. Hur långt hade han kommit nu? Jo, ett, två, tre, fyra, fem … I pensionatets lilla restaurang satt redan mycket folk. En skäggig sjöbuse med ring i örat och rufsigt hår, vars namn var Bertram Pearman, vinkade glatt åt Daniel. ”Ohoj, lille skeppskrabba”, skrek Bertram över hela restaurang-

en. ”Jaså, du har hittat ut ur idet. Alltid skojigt att få se ditt tjusiga lilla tryne.” Han log mot Daniel och visade tänder som var halvt förintade av karies. Daniel log blygt tillbaka. ”God morgon, Bert”, sade Daniel och satte sig hos sin vän. ”Ja, här har du mig. Vi kulturfolk har lite annorlunda arbetstider än andra. Jag är hopplös med det där. Om en bra ide dyker upp, måste jag skriva ner den, även om det är natt och månsken.” ”Du är i alla fall begåvad”, sade Bertram. ”Ta vara på det. Jag kan knappt läsa.” Bertram tystnade, betraktade Daniels ansikte. Han tog sin unge väns hand. ”Är det värre än vanligt?” frågade Bertram. ”Nej, det har ungefär samma styrka”, sade Daniel. ”Är det inte konstigt att jag ska vara ett sådant nervknippe nu, femton år senare? Han är död sedan länge. Jag borde leva i lugn och ro.” Han fick en faderlig klapp på axeln. Egentligen var det lite märkligt att de hade funnit varandra, tjugofemårige författaren Daniel Winslow och fyrtioåttaårige sjömannen Bertram Pearman. Deras bakgrund kunde inte ha varit mer olika. Bertram hade vuxit upp i Glasgows slumkvarter, medan Daniel kom från en välbärgad familj i Yorkshire, Kent. Daniel hade en berikande tolvårig skolgång bakom sig. Bertram slutade skolan när han var tretton år och gick till sjöss. Trots alla olikheter trivdes de bra tillsammans, Daniel och Bertram. Deras rum låg i samma korridor. Det hände ofta att de besökte varandra för att dricka ett glas eller bara umgås. ”Har du redan ätit frukost?” undrade Daniel. ”Du brukar vara uppe med tuppen.” ”Jadå, jag är mätt och belåten”, sade Bertram. ”Det här stället har den bästa maten i hela regionen. Oavsett om du är fattig eller rik, serveras du mat för en kung. Vem tackar nej till en stor biffstek? Inte jag i alla fall.” ”Det gör nog ingen med förståndet i behåll”, svarade Daniel. Frukosten serverades. Daniel började äta av sina härligt dof-

tande stekta fiskar. Somliga tyckte inte att den brittiska maten var mycket att hurra för, men det höll inte Daniel med om. Den var god och enkel. Kanske inte alltid så näringsrik, men väldigt rik på smaker. Bertram slog upp tidningen som låg på bordet. Han ögnade igenom de första sidorna lite slött. Där stod inget av värde, förutom en artikel som berättade om att ännu en familj på tio barn, varav en flicka var svårt lungsjuk, hade blivit vräkta från sitt hus. Fattigdom hade blivit vanligare än gin, tyckte Bertram. Att inte den där kungen kunde göra något åt saken! ”Har det hänt något intressant?” frågade Daniel. ”Nej, pojken min”, sade Bertram. ”Man upplever mer till sjöss än vad man någonsin gör på landbacken. Jag tycker synd om den stackare som ännu inte har inandats doften av det stora blå. Det är underbart.” Han suckade längtansfullt och blundade. Som för att i fantasin fara ut på de guppande vågorna. Det var Bertram Pearmans egentliga hem. Han älskade att alltid vara på väg någonstans. Att se nya platser. Slam! Ytterdörren slogs upp med en väldig kraft. Människorna i matsalen skrek i panik och förvåning när en man, blek som döden, stapplade in. Hans nästan genomskinliga yttre fick blodet i näsan att likna en röd orm. Trasorna till kläder som hängde kring kroppen gjorde honom till ett spöke av en drunknad sjöman. Daniel kunde nästan med säkerhet säga att det var en sjöman när han såg på det som fanns kvar. ”Hjälp mig!” flämtade mannen. Hon gjorde mig illa!” ”Vem har gjort er illa?” frågade den vettskrämda föreståndarinnan. ”Försök att ta det lugnt! Sätt er ner!” Hon satte försiktigt ner den främmande på en stol. Daniel gick fram till honom och tog tag i mannens axlar för att lättare kunna se honom i ögonen. ”Lugna er, såja, ta det lugnt!” sade Daniel milt. ”Vem talar ni om? Och vem är ni?”

”Jag är k-kapten Dorian Baisley”, stammade mannen. ”Akta er, ni olyckliga. Elizabeth Roberts, piratkaptenen, går bland oss igen. Hon får inte ro i sin grav. Vi står på tur!” Sedan svimmade han.

Daniel och Bertram hjälptes åt att bära Baisley till en säng. ”Kan ni vara så snäll och meddela mig när han vaknar?” sade Daniel till mrs Domfey. ”Jag vill tala med honom”. ”Du har fått den där blicken igen”, viskade Bertram när de halvsprang genom korridoren. ”Nu funderar du på något. Är det inte så?” ”Helt rätt”, sade Daniel. ”Det måste finnas en anledning till att flickstackaren inte får ro i graven. Jag ska gå till biblioteket och hämta ut allt material som finns om hennes liv. Hennes egenskrivna dagböcker finns bevarade.” Bertram flåsade där han halvsprang bredvid Daniel. Allt hade hänt så fort att Bertram inte visste vad han skulle tro. Spökhistorier kändes helt främmande för honom. Han var inte så vidskeplig som många andra i hans yrke. ”Tror du att Baisley talade sanning?” frågade Bertram. ”Det kan ha varit så att vår olycklige kapten tog sig ett glas för mycket på sjön. Många som påstår sig se spöken har varit på väg hem från krogen.” Daniel stannade tvärt. Bertram ryggade tillbaka när han såg Daniels blixtrande ögon. ”Tyckte du att han såg ut att vara full?” frågade Daniel syrligt. ”Var rädslan spelad? Hade han själv åstadkommit skadorna på ansiktet och kläderna? Nej, jag tror att han såg något.” ”Dina egna nerver har tagit stryk av det som det där svinet gjor-

de med dig”, muttrade Bertram. Du är så nervös hela tiden att du kan ha tyckt dig se konstiga saker.” Daniel höjde handen. Bertram hukade sig i tron att Daniel skulle slå till honom. Så blev det inte. Efter ett par djupa andetag lugnade Daniel ner sig. ”Vill du följa med mig till biblioteket, min vän?” frågade han i vänligare ton. ”Det är roligare om vi är två.” ”Jag följer med dig”, log Bertram. Det gör jag alltid, det vet du.” Biblioteket låg mitt i staden. Daniel och Bertram gick in genom en valvbågad port, kom in i den lilla tamburen och vidare till själva hjärtat i byggnaden. Bertram kunde knappt tro sina ögon. ”Heliga påsk”, utbrast han. ”Såhär mycket böcker har jag inte sett sedan jag gick i skolan. Finns det ett helt hus fullt av bara böcker?” ”Ja, käre vän”, sade Daniel.” Är det så underligt? Jag brukar tillbringa mycket tid här för att studera till mina romaner.” Han drog med sig Bertram in bland hyllorna. Daniel var ivrig att börja läsa om Elizabeth Roberts. I dagböckerna fanns säkert en förklaring. Vännerna stötte ihop med bibliotekarien Stephen Boswer mellan hyllorna. Daniel framförde ärendet. ”På så sätt”, hummade Boswer och satte ut hakan som en fågel. ”Elizabeth Roberts, säger ni? Nog för att ni är vacker och ståtlig. Men en flicka som avled för hundra år sedan, är det verkligen något för er?” Daniel skrattade gott. ”Mycket roligt, gamle hök”, sade han. ”Jag går inte i giftastankar. Nej, jag planerar en roman. Jag skulle bli mycket glad om ni ville leta fram Elizabeth Roberts dagböcker.” ”Det kan jag ordna”, skrockade Boswer. ”Jag har alla volymer här på plats. Följ mig.” Han gnuggade händerna och gick före de andra. Bertram tyckte

att bibliotekarien såg ut som en överårig rovfågel. Fingrarna såg precis ut som fågelklor. Ögonen var ljusblå och så knivskarpa att Boswer såg ut att kunna se saker på miltals avstånd. Allra längst bak i biblioteket stannade Boswer vid en stor dammig hylla. ”Här ska det vara”, sade han.” Ta vad ni behöver. Ropa på mig om det är något ni undrar över.” Boswer gick sin väg, fingrande på det axellånga grå håret. Daniel började dra ut böcker ur hyllorna. Hans entusiasm dämpades inte, trots att dammet flög och han var tvungen att nysa stup i kvarten. ”Allt finns här”, sade Daniel. ”Se, här är den första dagboken från Elizabeths femtonde levnadsår. Attjo! Så spännande det här ska bli. Attjo!” ”Nys färdigt innan du öppnar mun, lille snorvalp”, skrattade Bertram. ”Det blir inte nådigt för våra pengabörser om du fördärvar boken.” ”Du har rätt”, snörvlade Daniel mellan nysningarna. ”Vänta.” Han vände bort ansiktet. Nös ett par gånger till och snöt sig. Sedan kunde Daniel vara med igen. Fascinerat fortsatte han att bläddra i dagboken. Att läsa Elizabeths anteckningar var som att läsa en spännande roman. Vissa texter behandlade fruktansvärda umbäranden som Daniel bara kunde ana sig till. Så fruktansvärt det måste ha varit för en känslig ung flicka att förlora sin far så tidigt som vid femton års ålder! Det var inte utan att Daniel ömkade flickan. Bertram läste en annan av dagböckerna. ”Det här stycket är riktigt spännande”, sade han. ”Nu har hon blivit sjutton år och utkämpar strider mot en Edwin ”Styckaren” Buckley. Jag visste inte att han irrade omkring som en osalig ande.” ”Ja, styckaren Buckley var Elizabeths fiende under en tid”, sade Daniel. ”Ett tag trodde jag att hon ville utkräva hämnd på honom, men han avled tre år efter Elizabeth. Då är en sådan handling meningslös.”

”Just vad jag tänkte säga”, sade Bertram. ”Det kan vi kasta bort direkt. Förresten, försonades inte Elizabeth med Buckley efter några år?” ”Visst gjorde hon det”, sade Daniel. ”Läs vidare, Bert. Det kan finnas en ledtråd längre fram.” Vännerna studerade böckerna under tystnad. Bertram, som var en äventyrlig själ, drömde sig ut på havet och allt som hände där. Han kunde se den blå himlen. Lukta krutröken och känna vågornas gungande under sina fötter. Han förlorade sig själv i sina fantasier en god stund, och återkom inte till verkligheten förrän han hörde Daniel skrika. Daniel ryckte undan Bertram i sista stund. Bokhyllan rasade ner över bordet med ett brak. På just den fläck där vännerna fram till för två sekunder sedan hade suttit. ”Du milde moskit”, pustade Bertram. ”Vad var det?” ”Om jag det visste”, sade Daniel. ”Håll böckerna åt mig”. Han knackade på bokhyllans baksida och lyssnade. Sedan undersökte Daniel väggen. ”Hyllan är helt felfri”, sade Daniel. ”Inget på väggen tyder på någon skavank.” Stephen Boswer kom ångande, omständligt vridande sina händer. ”Jag hörde braket”, sade han. ”Mina herrar, jag är förtvivlad. Blev ni skadade?” ”Nejdå, vi är oskadda”, lugnade Daniel honom. ”Men vi ska inte stanna här längre. Jag lånar med mig böckerna. Ni ska få igen dem så snart som möjligt. Kom, Bertram.” Utan att se på varandra lämnade vännerna biblioteket.

1738 Den unga piratkaptenen Elizabeth Roberts dör utanför Kap Horn. Strax innan det tar slut, uttalar hon en önskan att någon ska dö. Någon som har gjort Elizabeth fruktansvärt illa.

London 100 år senare Daniel Winslow är en ung, trasig författare, som plågas av minnen och sina egna demoner. Genom märkliga händelser får Daniel höra talas om Elizabeth Roberts, och förstår att hon inte kan finna frid. Tillsammans med sin bästa vän Bertram Pearman ger sig Daniel ut på en resa genom dimensioner han aldrig tidigare sett.