INNAN GAME OF THRONES ÄGDE DRAKARNA VÄRLDEN

Drakarnas tid 300 år före Game of Thrones landsteg Aegon I i Västeros. Med sina systrar vid sin sida besegrade han de sju konungarikena och inledde drakarnas styre. Genom storslagna strider och politiska maktspel försvarade huset Targaryen sin tron – och styrde världen med järnhand. Det här är deras berättelse.

I första delen av Eld & Blod berättas historien om huset Targaryen, känd från HBO:s succéserie Game of Thrones. Med sin fantastiska detaljrikedom levandegör George R.R. Martin den mest mytomspunna släkten i Västeros, tillsammans med vackra illustrationer av Doug Wheatley.

HISTORIEN OM HUSET TARGARYEN

Eld & Blod historien om huset targaryen av george r.r. martin

del i

Delar av originalutgåvan har tidigare publicerats, i vissa fall i förkortad form, som: ”Conquest”, i The World of Ice & Fire av George R. R. Martin, Elio M. García, Jr., och Linda Antonssen, copyright © 2014 av George R. R. Martin; ”The Sons of the Dragon”, The Book of Swords (redigerad av Gardner Dozois), copyright © 2017 av George R. R. Martin; ”The Princess and the Queen”, Dangerous Women (redigerad av George R. R. Martin och Gardner Dozois), copyright © 2013 av George R. R. Martin och Gardner Dozois; ”The Rogue Prince”, Rogues (redigerad av George R. R. Martin och Gardner Dozois, copyright © 2014 av George R. R. Martin och Gardner Dozois.

www.bookmarkforlag.se Fire & Blood Copyright © 2018 by George R. R. Martin Illustrations copyright © 2018 by Penguin Random House LLC. All rights reserved. Published by agreement with George R.R. Martin, c/o The Lotts Agency, Ltd., New York and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen. Originalmanus: George R.R. Martin Illustrationer: Doug Wheatley Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Översättning: Ylva Spångberg Omslag: Anders Timrén Tryck: ScandBook UAB, Litauen ISBN: 978-91-88745-82-8 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

Till Lenore, Elias, Andrea och Sid, Durango Kids

Eld & Blod En historik över dynastin Targaryen, kungar över Västeros del i

Aegon i (Erövraren) till Viserys i av ärkemästare Gyldayn i Citadellet i Gammelstad (här återgiven av George R. R. Martin)

innehåll aegons erövring 9 draklordens regeringstid 33 kung aegon i:s krig

tre huvuden hade drakregeringen

under kung Aegon i

draklordens söner 59 från prins till kung 115 jaehaerys i:s trontillträde

de tre brudarnas år

131

49 e.e.

ett övermått av härskare

153

en prövotid 185 riket återskapas

födelse, död och svek

205

under kung jaehaerys i

jaehaerys och alysanne 239 deras segrar och sorger

jaehaerys och alysannes långa regeringstid

283

politik, barn och sorg

draklordens arvtagare 347 frågan om successionsordningen

AEGONS ERÃ–VRING

Eld & Blod

e mästare i Citadellet som förvarar Västeros historieböcker har använt Aegons erövring som utgångspunkt de senaste trehundra åren. Födslar, dödsfall, slag och andra händelser dateras antingen e.e. (efter erövringen) eller f.e. (före erövringen). De verkligt lärda vet att den dateringen är långt ifrån exakt. Aegon Targaryens erövring av de sju konungarikena skedde inte på en dag. Mer än två år gick mellan Aegons landstigning och hans kröning i Gammelstad … och inte ens då var erövringen fullbordad, eftersom Dornien ännu inte hade underkuvats. Sporadiska försök att inlemma dornierna i riket gjordes under kung Aegons hela regeringstid och långt in i hans söners, så det är omöjligt att fastställa ett exakt slutdatum för erövringskrigen. Till och med inledningsdatumet är föremål för vissa missförstånd. Många antar felaktigt att kung Aegon I Targaryens regeringstid inleddes samma dag som han landsteg vid Svartvattenforsens mynning, under de tre kullar där staden Kungshamn med tiden skulle ligga. Detta stämmer inte. Dagen för Aegons landstigning firades av kungen och hans ättlingar, men erövraren daterade i själva verket sin regeringstid från dagen då han kröntes och smordes i Stjärnkyrkan i Gammelstad av överstekaplanen. Denna kröning ägde rum två år efter landstigningen, långt efter att de tre avgörande slagen i erövringskrigen hade utkämpats och vunnits. Alltså kan det hävdas att det mesta av Aegons faktiska erövring ägde rum mellan år 2 och år 1 f.e., före erövringen. Ätten Targaryen var av rent valyriskt blod, draklorder med uråldriga anor. Tolv år före Valyriens undergång (114 f.e.) sålde Aenar Targaryen sina egendomar i det gamla fria riket och den långa sommarens länder och

Aegons Erövring

yttade med alla sina hustrur, rikedomar, slavar, drakar, syskon, släktingar fl och barn till Draksten, ett dystert citadell på en ö under ett rykande berg i Smala havet. När Valyrien stod på sin höjdpunkt var det världens främsta stad och civilisationens mittpunkt. Innanför dess skinande mur tävlade två tjog rivaliserande släkter om makt och ära vid hovet och i rådet, och de vann och förlorade inflytande i en ändlös, raffinerad och ofta blodig strid om herraväldet. Släkten Targaryen var långt ifrån den mäktigaste bland draklorderna, och deras rivaler såg flykten till Draksten som en kapitulation och som feghet. Men lord Aenars ogifta dotter Daenys, för all tid därefter känd som Daenys Drömmaren, hade förutsett att Valyrien skulle förgöras av eld. Och när undergången kom tolv år senare var släkten Targaryen de enda draklorderna som överlevde. Draksten hade varit den valyriska maktens västligaste utpost i två århundraden. Läget mitt i Gattet gav dess lorder ett järngrepp om Svartvattenbukten, och på så sätt kunde både huset Targaryen och deras nära allierade, släkten Velaryon från Driftmark (en mindre betydande släkt av valyrisk härkomst) fylla kassakistorna med vinsten från den handel som gick genom farleden. Tillsammans med en annan bundsförvant från Valyrien, Celtigar från Krabbön, dominerade släkten Velaryon och deras skepp de mittre delarna av Smala havet, medan huset Targaryen härskade över himlen med sina drakar. Men i nästan hundra år efter Valyriens undergång (det som med rätta kallades det blodiga seklet) blickade huset Targaryen mot öster och inte väster, och de intresserade sig föga för Västeros angelägenheter. Gaemon Targaryen, bror och make till Daenys Drömmaren, efterträdde Aenar Landsflyktingen som lord av Draksten och blev känd som Gaemon den ärorike. Gaemons son Aegon och dotter Elaena härskade tillsammans efter hans död. Efter dem övergick lordtiteln till deras son Maegon, hans bror Aerys och sedan Aerys söner, Aelyx, Baelon och Daemion. Den siste av de tre bröderna var Daemion, vars son Aerion efter honom härskade över Draksten. Den Aegon som i historieskrivningen skulle bli känd som Aegon Erövraren eller Aegon Draklorden föddes på Draksten år 27 f.e. Han var ende sonen och andra barnet till Aerion, lord av Draksten, och lady Valaena av huset Velaryon, själv till hälften en Targaryen på sin mors sida. Aegon hade två

Eld & Blod

äktfödda s yskon: den äldre systern Visenya och den yngre systern R haenys. Länge hade Valyriens draklorder följt seden att låta bror och syster gifta sig för att hålla blodet rent, men Aegon äktade båda sina systrar. Enligt traditionen borde han bara ha gift sig med sin äldre syster Visenya, och att han äktade också Rhaenys var sällsynt men saknade inte förebild. Somliga sade att Aegon gifte sig med Visenya av plikt och Rhaenys av lust. Alla tre syskonen hade visat sig vara draklorder före giftermålen. Av de fem drakar som hade flugit med Aenar Landsflyktingen från Valyrien överlevde bara en till Aegons tid: den stora besten Balerion, den svarta fasan. Drakarna Vhagar och Meraxes var yngre och kläcktes på själva Draksten. Enligt en vanlig myt, vida spridd bland okunniga människor, hade Aegon Targaryen aldrig satt sin fot på Västeros mark förrän han hissade segel för att erövra det, men det kan inte vara sant. Flera år före den seglatsen hade det målade bordet snidats och utsmyckats på lord Aegons befallning: en väldig träskiva, drygt femton meter lång, snidad i form av Västeros och målad så att man såg alla skogar och floder och städer och slott i de sju konungarikena. Det står klart att Aegon hade varit intresserad av Västeros långt innan utvecklingen drev honom till krig. Dessutom finns det pålitliga redogörelser för att Aegon och hans syster Visenya besökte Citadellet i Gammelstad i sin ungdom och jagade med falk i Arbor som lord Redwynes gäster. Han kan också ha besökt Lannishamn; uppgifterna skiftar. I Aegons ungdom var Västeros splittrat i sju grälsjuka kungadömen, och för det allra mesta låg två eller tre av dessa kungadömen i krig med varandra. I den väldiga, kalla, karga Norden härskade släkten Stark av Vinterhed. I Dorniens öknar hade prinsarna av huset Martell makten. Länderna i Västern, som var så rika på guld, styrdes av släkten Lannister på Casterlyklippan, de bördiga Ödemarkerna av ätten Gardener på Höggården. Dalen, Fingrarna och Månbergen tillhörde huset Arryn … men de mest stridslystna kungarna på Aegons tid var de vilkas riken låg närmast Draksten: Svarte Harren och Arrogante Argilac. Från sitt stora citadell Stormens ände hade stormkungarna från huset Durrandon en gång härskat över Västeros östra del från Vredens udde till Krabbukten, men deras makt hade avtagit i århundraden. Kungarna i Ödemarkerna hade naggat på deras besittningar från väster, dornierna ansatte dem från söder och Svarte Harren och hans järnmän hade drivit bort dem

Aegons Erövring

från Treudden och länderna norr om Svartvattenforsen. Kung Argilac, den siste av huset Durrandon, hade förhindrat denna nedgång en tid genom att slå tillbaka en dornisk invasion medan han fortfarande var pojke, korsa Smala havet för att ansluta sig till den stora alliansen mot de imperialistiska ”tigrarna” från Volantis och döda Garse VII Trädgårdsmästaren, kung av Ödemarkerna, i slaget vid Sommarfält tjugo år tidigare. Men Argilac hade blivit äldre. Hans berömda svarta hårman hade blivit grå och hans vapenskicklighet hade avtagit. Norr om Svartvattnet härskade Svarte Harren av huset Hoare, kung av Öarna och Floderna, med blodig hand över slättlandet. Harrens järnfödde farfar, Harwyn Hårdhand, hade erövrat Treudden från Argilacs farfar Arrec, vars egna förfäder hade störtat den siste av flodkungarna flera hundra år tidigare. Harrens far hade utvidgat sina besittningar österut till Duskendal och Rosby. Harren själv hade ägnat det mesta av sin långa regeringstid, nästan fyrtio år, åt att bygga ett jättelikt slott intill Gudsögat, men när Harrenhal äntligen närmade sig sin fullbordan skulle de järnfödda snart vara fria att söka nya erövringar. Ingen kung i Västeros var mer fruktad än Svarte Harren, vars grymhet hade blivit ökänd i alla de Sju konungarikena. Och ingen kung i Västeros kände sig mer hotad än stormkungen Argilac, den siste av huset Durrandon, en åldrande krigare vars enda arvinge var hans ogifta dotter. Så kom det sig att kung Argilac vände sig till släkten Targaryen på Draksten och erbjöd lord Aegon sin dotter till äkta maka, tillsammans med alla områdena öster om Gudsögat från Treudden till Svartvattenforsen som hemgift. Aegon Targaryen avvisade föraktfullt stormkungens anbud. Han hade två hustrur, påpekade han, och behövde inte en tredje. Och de områden som erbjöds i hemgift hade tillhört Harrenhal i över en mansålder. Argilac kunde inte ge bort dem eftersom de inte var hans. Uppenbarligen ville den åldrande stormkungen ha släkten Targaryen vid Svartvattnet som en buffert mellan sina egna domäner och Svarte Harrens. Lorden på Draksten svarade med ett eget erbjudande. Han skulle ta emot den mark som erbjöds i hemgift om Argilac också avstod från Masseys udde och skogen och slätterna från Svartvattnet söderut till floden Wendwater och Manders källor. Pakten skulle beseglas genom att Argilacs dotter gifte sig med Orys Baratheon, lord Aegons barndomsvän och förkämpe.

Eld & Blod

De villkoren förkastade Arrogante Argilac argt. Orys Baratheon var en oäkta halvbror till lord Aegon, ryktades det, och stormkungen tänkte inte vanhedra sin dotter genom att ge hennes hand i äktenskap till en oäkting. Själva förslaget gjorde honom ursinnig. Argilac lät hugga av händerna på Aegons sändebud och skickade tillbaka dem till honom i ett skrin. ”Din oäkting får inga andra händer än de här av mig”, skrev han. Aegon svarade inte. I stället kallade han sina vänner, vasaller och främsta bundsförvanter till sig på Draksten. De var inte många. Släkten Velaryon på Driftmark lydde under huset Targaryen, liksom Celtigar på Kloön. Från Masseys udde kom lord Bar Emmon från Spetstunga och lord Massey av Stendans, båda vasaller till Stormens ände, men med starkare band till Draksten. Lord Aegon och hans systrar rådslog med dem och lorden besökte dessutom borgens kapell för att be till Västeros sju gudar, fast han aldrig förr hade setts som en from man. Den sjunde dagen flög ett moln av korpar ut från tornen i Draksten för att bära lord Aegons ord till Västeros sju konungariken. Till de sju kungarna flög de, till Citadellet i Gammelstad, till framstående och mindre betydande lorder. Alla bar samma budskap: från och med den dagen skulle det bara finnas en kung i Västeros. De som knäböjde för Aegon av huset Targaryen skulle få behålla sina länder och titlar. De som tog till vapen mot honom skulle störtas, kväsas och förintas. Redogörelserna för hur många beväpnade män som satte segel från Draksten tillsammans med Aegon och hans systrar skiftar. Somliga säger tretusen, andra att det bara var några hundra. Denna blygsamma här landsatte Aegon Targaryen vid Svartvattenforsens mynning, på norra stranden där tre trädklädda kullar reste sig över en liten fiskeby. På de hundra kungadömenas tid hade många småkungar gjort anspråk på flodmynningen, bland dem Darklynkungarna från Duskendal, Massey från Stendans och de gamla flodkungarna, Mudd, Fisher, Bracken, Blackwood och Hook. Torn och fästningar hade krönt de tre kullarna vid olika tidpunkter bara för att läggas i ruiner under ett eller annat krig. Nu var det bara stenskärvor och övervuxna ruiner som välkomnade syskonen Targaryen. Trots att både Stormens ände och Harrenhal gjorde anspråk på flodmynningen var den oförsvarad, och i de närmaste borgarna satt mindre framstående lorder utan större makt eller militär skicklighet, lorder som

Aegons Erövring

därtill hade få skäl att älska sin formelle överlord, Svarte Harren. Aegon Targaryen lät snabbt uppföra en palissad av stockar och jord runt den högsta av de tre kullarna och skickade ut sina systrar för att tvinga de närmaste borgarna till underkastelse. Rosby kapitulerade för Rhaenys och den guldögda Meraxes utan strid. I Stokeworth avlossade några armborstskyttar pilar mot Visenya tills Vhagars eld satte borgens tak i brand. Då kapitulerade de också. Erövrarens första verkliga prövning kom när lord Darklyn av Duskendal och lord Mooton från Jungfrudammen slog sig samman och marscherade söderut med tretusen man för att driva tillbaka inkräktarna i havet. Aegon skickade ut Orys Baratheon för att anfalla dem under marschen medan han själv slog ned på dem från himlen på den svarta fasan. Båda lorderna dödades under den ojämna strid som följde, och därefter lämnade Darklyns son och Mootons bror ifrån sig sina borgar och svor att tjäna huset Targaryen. Vid den tiden var Duskendal den främsta hamnstaden på Västeros kust mot Smala havet, och den hade blivit fet och rik på handeln som gick genom dess hamn. Visenya Targaryen tillät inte att staden plundrades, men hon tvekade inte att lägga beslag på dess rikedomar och därmed fylla på erövrarnas skattkammare. Det här kan vara ett lämpligt ställe att ta upp skillnaderna i personlighet mellan Aegon Targaryen och hans systrar och drottningar. Visenya, den äldsta av de tre syskonen, var lika mycket krigare som Aegon själv, lika hemmastadd i ringbrynja som i siden. Hon bar det valyriska lång svärdet Mörksyster och använde det skickligt, eftersom hon hade tränat tillsammans med sin bror sedan de var små. Hon hade valyriernas silverblonda hår och violetta ögon, men hennes skönhet var hård och stram. Också de som älskade Visenya mest tyckte att hon var sträng, allvarsam och oförsonlig; somliga sade att hon använde gifter och ägnade sig åt svartkonster. Rhaenys, yngst av de tre syskonen Targaryen, var allt det som hennes syster inte var: lekfull, nyfiken, impulsiv, fantasirik. Hon var ingen riktig krigare utan älskade musik, dans och poesi, och hon stödde mången sångare, gycklare och marionettspelare. Ändå sades det att Rhaenys tillbringade mer tid på drakryggen än hennes bror och syster tillsammans, för mer än något annat älskade hon att flyga. En gång hörde man henne säga att innan hon dog tänkte hon flyga med Meraxes över Solnedgångshavet för att se vad

Eld & Blod

som fanns på den västra kusten. Ingen ifrågasatte någonsin att Visenya var sin bror och make trogen, men Rhaenys omgav sig med stiliga unga män och (viskades det) tog till och med emot några av dem i sin sängkammare de nätter då Aegon var tillsammans med hennes äldre syster. Men trots dessa rykten kunde ingen vid hovet undgå att märka att kungen tillbringade tio nätter hos Rhaenys för varje natt hos Visenya. Aegon Targaryen själv var märkligt nog en lika stor gåta för sin samtid som för oss. Beväpnad med ett svärd av valyriskt stål, Svartfyr, räknades han till sin tids främsta krigare, men han fann inget nöje i vapenbragder och kämpade aldrig i tornerspel eller mêléer. Hans drake var Balerion, den svarta fasan, men han flög bara till strider eller när han ville färdas snabbt över land och hav. Hans befallande utstrålning fick män att flockas under hans baner, men han hade inga nära vänner utom Orys Baratheon, hans barndomsvän. Kvinnor drogs till honom, men Aegon förblev sina systrar trogen. Som kung satte han stor lit till det lilla rådet och systrarna, och han överlät mycket av rikets dagliga styre på dem … men tvekade inte att ta befälet när han ansåg det nödvändigt. Upprorsmän och förrädare straffade han hårt, men han var frikostig mot före detta fiender som hade knäböjt för honom. Detta visade han första gången vid Aegonfort, den enkla fästning av trä och jord som han hade uppfört på det som för all framtid skulle kallas Aegons kulle. Efter att ha erövrat ett dussin borgar och lagt under sig Svartvattenforsens mynning på båda sidor om floden befallde han de lorder han hade besegrat att komma till honom. Där lade de sina svärd vid hans fötter, och Aegon lät dem resa sig och bekräftade att de fick behålla mark och titlar. Till sina äldsta anhängare gav han nya hedersbetygelser. Daemon Velaryon, lord av Tidvattnet, gjordes till skeppsmästare, med befäl över den kungliga flottan. Triston Massey, lord av Stendans, blev lagmästare, Crispian Celtigar skattmästare. Och Orys Baratheon kallade han för ”min sköld, min trogne man, min starka hand”. Och därför anser mästarna att Baratheon var den första kungens hand. Länge hade heraldiska baner varit en tradition bland lorderna i Västeros, men draklorderna i det gamla Valyrien hade aldrig använt sådana. När Aegons riddare vecklade ut hans stora stridsstandar av siden, med en eldsprutande, trehövdad drake i rött på svart botten, tog lorderna det som ett tecken på att han nu verkligen var en av dem och en värdig kung av

Eld & Blod

ästeros. När drottning Visenya lade en rubinbesatt tiara av valyriskt stål på V sin brors huvud och drottning Rhaenys hyllade honom som ”Aegon, den förste av hans namn, kung över hela Västeros och folkets sköld” röt drakarna, och lorderna och riddarna jublade … men det vanliga folket, fiskarna och bönderna och husmödrarna, ropade högst av alla. De sju kungar som Aegon Draklorden ville störta jublade emellertid inte. I Harrenhal och Stormens ände hade Svarte Harren och Arrogante Argilac redan kallat sina vasaller till vapen. I väster red kung Mern av Ödemarkerna på havsvägen norrut till Casterly för att möta kung Loren av huset Lannister. Prinsessan av Dornien skickade en korp till Draksten och erbjöd sig att strida tillsammans med Aegon mot stormkungen Argilac … men som en jämlike och bundsförvant, inte som undersåte. Ytterligare ett erbjudande om en allians kom från pojkkungen i Örnnästet, Ronnel Arryn, vars mor ville ha all mark öster om Gröna floden i utbyte mot Dalens stöd mot Svarte Harren. Till och med i Norden satt kung Torrhen Stark av Vinterhed tillsammans med sina vasaller och rådsherrar till sent på natten och diskuterade vad man skulle göra med den här erövraren in spe. Hela riket väntade oroligt på Aegons nästa drag. Redan några dagar efter kröningen var Aegons arméer på marsch igen. Huvuddelen av hären korsade Svartvattenforsen och gick vidare söderut mot Stormens ände under Orys Baratheons befäl. Drottning Rhaenys följde med honom, ridande på Meraxes med guldögonen och silverfjällen. Targaryens flotta, under Daemon Velaryon, lämnade Svartvattenbukten och vände norrut mot Måsstaden och Dalen. Tillsammans med dem kom drottning Visenya och Vhagar. Kungen själv marscherade mot nordväst, mot Gudsögat och Harrenhal, den gigantiska fästning som var kung Svarte Harrens stolthet och fixa idé. Syskonen Targaryens alla framryckningar mötte häftigt motstånd. Lorderna Errol, Hed och Buckler, vasaller till Stormens ände, överrumplade förtrupperna i Orys Baratheons här när de korsade Wendwater och nedgjorde över tusen män innan de försvann tillbaka in bland träden. Arryn hade snabbt samlat ihop en flotta som förstärktes med ett dussin braavosiska krigsskepp, och de mötte och besegrade Targaryens flotta i havet utanför Måsstaden. Bland de döda fanns Aegons amiral Daemon Velaryon. Aegon själv blev anfallen på Gudsögats södra strand, inte en utan två gånger. Slaget

Aegons Erövring

vid vassen slutade med targaryensk seger, men de led svåra förluster vid Tjutande tårpilarna när två av kung Harrens söner korsade sjön i långskepp med omlindade årtullar och angrep deras eftertrupper. Men i slutänden kunde Aegons fiender inte besegra hans drakar. Dalens män sänkte en tredjedel av de targaryenska skeppen och tillfångatog nästan lika många, men när drottning Visenya överrumplade dem från himlen brann deras egna skepp. Lorderna Errol, Hed och Buckler gömde sig i sina välbekanta skogar tills drottning Rhaenys släppte loss Meraxes, och en vägg av eld svepte genom skogen och förvandlade träden till facklor. Och segrarna vid Tjutande tårpilarna återvände till Harrenhal över sjön, men de var dåligt förberedda när Balerion anföll dem från morgonhimlen. Harrens barkasser brann. Det gjorde Harrens söner också. Aegons fiender ansattes också av andra motståndare. När Arrogante Argilac samlade sina beväpnade män i Stormens ände kom pirater från Stegstenarna till Vredens udde för att dra nytta av deras frånvaro, och dorniska patruller vällde in från Röda bergen och svepte över gränslandet. I Dalen blev den unge kung Ronnel tvungen att slå ned ett uppror på Tre systrar när systermännen avsvor sig all lojalitet till Örnnästet och utropade lady Marla Sunderland till sin drottning. Men det var bara ett mindre förtret jämfört med det som hände Svarte Harren. Fast huset Hoare hade härskat över flodslätten i tre generationer hyste Treuddens folk ingen kärlek till sina järnfödda överlorder. Svarte Harren hade drivit tusentals i döden under bygget av det stora slottet Harrenhal, han hade plundrat slättlandet på byggmaterial och gjort både lorder och vanligt folk utfattiga med sin aptit på guld. Så nu reste sig flodslättens folk mot honom, ledda av lord Edmyn Tully av Flodvattnet. När Tully kallades till Harrenhals försvar ställde han sig på huset Targaryens sida i stället och red ut med sina riddare och bågskyttar för att ansluta sig till Aegon. Hans trots ingav de andra lorderna runt floden mod. En efter en övergav Treuddens lorder Harren och stödde i stället Aegon Draklorden. Blackwood, Mallister, Vance, Bracken, Piper, Frey, Strong … alla kallade samman sina krigare och marscherade mot Harrenhal. Kung Svarte Harren befann sig plötsligt i numerärt underläge och tog sin tillflykt till den påstått ointagliga fästningen. Harrenhal var den största borg som någonsin hade uppförts i Västeros, och den hade fem enorma torn, en

Eld & Blod

outsinlig källa till färskvatten, jättelika underjordiska valv med stora förråd av proviant och väldiga murar av svart sten, högre än någon stege och så tjocka att ingen murbräcka eller kastmaskin kunde splittra dem. Harren bommade för porten och slog sig ned med sina återstående söner och anhängare för att uthärda en belägring. Aegon av Draksten hade andra planer. När han väl hade fått förstärkningar av Edmyn Tully och de andra flodlorderna så att han kunde omringa borgen skickade han en mästare till porten under fredsflagg för att begära förhandlingar. Harren kom ut och mötte Aegon. Harren var en gammal och grå man, men fortfarande obändig i sin svarta rustning. Båda kungarna hade sina banerförare och mästare i följe, och därför vet vi fortfarande vilka ord som utbyttes. ”Kapitulera nu”, började Aegon, ”så får du fortsätta som lord av Järnöarna. Kapitulera nu, så får dina söner leva och regera efter dig. Jag har åttatusen man utanför dina murar.” ”Det som finns utanför mina murar oroar mig inte”, sade Harren. ”Murarna är tjocka och starka.” ”Men inte så höga att de stänger drakar ute. Drakar flyger.” ”Jag har byggt i sten”, sade Harren. ”Sten brinner inte.” Och då svarade Aegon: ”När solen går ned kommer din ätt att utplånas.” Det sägs att Harren spottade till svar och gick tillbaka in i borgen. När han väl var inne skickade han upp alla sina män på bröstvärnen, beväpnade med spjut och bågar och armborst, och lovade land och rikedom till den som kunde skjuta draken. ”Om jag hade en dotter skulle drakdödaren få hennes hand också”, förkunnade Svarte Harren. ”I stället ska jag ge honom en av Tullys döttrar, eller alla tre om han så vill. Eller också kan han välja någon av Blackwoods ungar, eller Strongs, han kan ta vilken flicka han vill som är barn till dessa förrädare från Treudden, de här lorderna av den gula leran.” Sedan drog Svarte Harren sig tillbaka till sitt torn, omgiven av livvakten, för att äta kvällsvard med de överlevande sönerna. När det sista solljuset försvann stirrade Svarte Harrens söner ut i det tätnande mörkret och grep om sina spjut och armborst. När ingen drake syntes trodde några kanske att Aegon bara hade kommit med tomma hot. Men Aegon Targaryen flög högt med Balerion, genom molnen och vidare uppåt tills draken inte tedde sig större än en fluga på månen. Inte förrän då vände

Aegons Erövring

han nedåt, och han befann sig rakt ovanför borgens inre. På vingar svarta som bläck störtade Balerion ned genom natten, och när Harrenhals höga torn skymtade under honom vrålade draken ut sitt ursinne och omgav dem med svart eld, skiftande i röda slingor. Sten brinner inte, hade Harren skrutit med, men hans borg var inte bara gjord av sten. Trä och ull, hampa och halm, bröd och saltat kött och säd, allt fattade eld. Harrens järnmän var inte heller av sten. Rykande, skrikande och omslutna av lågor sprang de över borggården eller tumlade från murkrönen och dog på marken nedanför. Och till och med sten spricker och smälter om elden är het nog. Flodlorderna utanför borgens murar sade senare att Harrenhals torn lyste röda i natten, likt fem stora ljus … och som ljus började de sjunka ihop och smälta, medan rännilar av smält sten rann nedför sidorna. Harren och hans sista söner dog i elden som omslöt hans vidunderliga fästning den natten. Huset Hoare dog tillsammans med honom, och det gjorde även Järnöarnas grepp om flodlandet. Utanför Harrenhals rykande ruiner tog kung Aegon dagen därpå emot en trohetsed från Edmyn Tully, lord av Flodvattnet, och utnämnde honom till överlord av Treudden. De andra flodlorderna visade också sin vördnad: för Aegon som kung och för Edmyn Tully som länsherre. När askan hade svalnat så mycket att man utan fara kunde gå in i borgen samlade man ihop de döda männens svärd, många avbrutna eller smälta och förvridna till stålband av drakens eld, och de skickades till Aegonfort i vagnar. I söder och öster visade sig stormkungens vasaller vara mycket mer lojala än kung Harrens. Arrogante Argilac samlade en stor armé omkring sig i Stormens ände. Huset Durrandons säte var en mäktig fästning, och dess väldiga ringmur var ännu tjockare än Harrenhals. Men ryktet om kung Harrens död nådde snart hans gamla fiende kung Argilac. Lorderna Hed och Buckler retirerade för den framryckande armén (lord Errol hade stupat), och de hade skickat bud om drottning Rhaenys och hennes drake till honom. Den gamle krigarkungen vrålade att han inte tänkte dö på samma sätt som Harren, stekt inne i sin egen borg som en spädgris med ett äpple i munnen. Han var väl förtrogen med krig och skulle själv avgöra sitt öde, med svärdet i handen. Så Arrogante Argilac red ut från Stormens ände en sista gång för att möta fienden på slagfältet.

Eld & Blod

Stormkungens framryckning kom inte som någon överraskning för Orys Baratheon och hans män. Flygande på Meraxes hade drottning Rhaenys sett hur Argilac lämnade Stormens ände, och hon kunde ge kungens hand en fullständig redogörelse för fiendens antal och uppställning. Orys intog en stark position på kullarna söder om Bronsporten, och där intog han stridsställning på höjden för att vänta på att stormlänningarna skulle komma. När arméerna möttes visade stormlandet sig värdigt sitt namn. Den morgonen började ett ihållande regn falla, och vid middagstid hade det övergått i en ylande storm. Kung Argilacs vasaller uppmanade honom att skjuta upp anfallet till dagen därpå, när regnet kanske hade upphört, men stormkungens styrka var nästan dubbelt så stor som erövrarens, och han hade nästan fyra gånger så många riddare och tungt kavalleri. Han blev ursinnig när han såg Targaryens genomvåta baner fladdra över hans egna kullar, och den garvade gamle krigaren märkte mycket väl att blåsten kom från söder och drev in regnet i ansiktet på de targaryenska männen uppe på kullarna. Så Arrogante Argilac gav order om anfall, och det slag som i historien kallas för Den sista stormen inleddes. Striden fortsatte långt in på natten, en blodig historia och inte alls lika ojämn som när Aegon erövrade Harrenhal. Tre gånger ledde Arrogante Argilac sina riddare mot Baratheons ställningar, men sluttningen var brant och regnet hade gjort marken mjuk och lerig, så att stridshästarna kämpade och halkade och anfallen förlorade all sammanhållning och framåtrörelse. Stormlandets lorder lyckades bättre när de skickade sina spjutbärare till fots upp på kullarna. Förblindade av regnet såg erövrarna inte att fienden var på väg förrän det var för sent, och bågsträngarna var våta och bågarna obrukbara. En kulle föll och sedan ännu en, och stormkungens fjärde och sista anstormning bröt igenom till Baratheons centerstyrka … och där mötte de drottning Rhaenys och Meraxes. Till och med nere på marken var draken skräckinjagande. Dickon Morrigen och oäktingen från Svarthamn, som hade befäl över förtrupperna, omslöts av drakeld tillsammans med riddarna i kung Argilacs personliga garde. Stridshästarna greps av panik och flydde i skräck, och de dundrade in i ryttarna bakom dem så att anfallet övergick i kaos. Stormkungen själv kastades ur sadeln. Ändå fortsatte Argilac striden. När Orys Baratheon kom ned från den leriga kullen med sina egna män fann han den gamle kungen i strid med

Eld & Blod

ett halvdussin män och lika många lik vid fötterna. ”Stig undan”, befallde Baratheon. Han satt av från hästen så att han kunde möta kungen på lika villkor och erbjöd stormkungen en sista möjlighet att kapitulera. I stället svor Argilac åt honom. Och så stred de, den gamle krigarkungen med sitt böljande, vita hår och Aegons krigiske, svartskäggige hand. Båda männen blev sårade av den andre, sägs det, men till sist fick den siste av huset Durrandon sin vilja igenom och dog med svärdet i handen och en förbannelse på läpparna. Männen från stormlandet förlorade modet när deras kung dog, och när ryktet om att Argilac hade stupat spred sig kastade hans lorder och riddare ifrån sig svärden och flydde. I några dagar fruktade man att Stormens ände skulle gå samma öde till mötes som Harrenhal, för när Orys Baratheon och den targaryenska hären närmade sig barrikaderade Argilacs dotter Argella porten och utropade sig till stormdrottning. Hellre än att böja knä skulle försvararna på Stormens ände dö till sista man, lovade hon när drottning Rhaenys flög in i borgen på Meraxes för att förhandla. ”Ni kan ta min borg, men ni kommer bara att vinna ben och blod och aska”, sade hon … men garnisonens soldater var mindre ivriga att dö. Den kvällen hissade de vit flagg, slog upp borgens port och överlämnade lady Argella kedjad, naken och med munkavle till Orys Baratheons läger. Det sägs att Baratheon lossade hennes kedjor med sina egna händer, lade sin mantel om henne, hällde upp vin och talade vänligt till henne, berättade om hennes fars mod och hur han hade dött. Och för att hedra den stupade kungen gjorde han sedan Durrandons vapen och valspråk till sina egna. Kronhjorten blev hans vapensköld, Stormens ände hans herresäte och lady Argella hans hustru. När nu Aegon Draklorden och hans bundsförvanter hade kuvat både flodlandet och stormlandet förstod de återstående kungarna i Västeros att det snart skulle bli deras tur. I Vinterhed kallade kung Torrhen samman sina vasaller. Avstånden i Norden är stora, och han visste att det skulle ta tid att uppbåda en armé. Drottning Sharra av Dalen, som regerade i sonen Ronnels ställe, tog sin tillflykt till Örnnästet, såg över sitt försvar och skickade en armé till Blodsporten, vägen till Arryndalen. I sin ungdom hade drottning Sharra prisats som ”bergets blomma”, den vackraste kvinnan i alla de sju konungarikena. Kanske i hopp om att vinna över Aegon med sin skön-

Aegons Erövring

het skickade hon sitt porträtt till honom och erbjöd sig att äkta honom, förutsatt att han utnämnde hennes son Ronnel till sin arvtagare. Även om porträttet slutligen nådde Aegon Targaryen vet man inte om han någonsin svarade på hennes frieri. Han hade redan två drottningar, och Sharra Arryn var då en vissnad blomma och tio år äldre än han. Under tiden hade de två stora kungarna i väster slagit sig samman och kallat ihop sina egna arméer, fast beslutna att sätta stopp för Aegon en gång för alla. Från Höggården marscherade Mern IX av huset Gardener, kung av Ödemarkerna, med en stor här. Vid slottet Goldengrove, säte för huset Rowan, mötte han Loren I Lannister, kung av Casterlyklippan, som ledde sin egen armé från Västern. Tillsammans anförde de två kungarna den mäktigaste armé man någonsin hade sett i Västeros: en armé på femtiofemtusen man, bland dem ungefär sexhundra lorder, framstående eller obetydliga, och över femtusen beridna riddare. ”Vår järnnäve”, skröt kung Mern. Hans fyra söner red vid hans sida, och hans två unga sonsöner följde med honom som väpnare. De två kungarna stannade inte länge i Goldengrove. En så stor armé måste ständigt hålla sig i rörelse om den inte ska plundra den omgivande trakten på allt ätbart. De allierade gav sig genast iväg, de marscherade mot nordnordost genom högt gräs och guldgula sädesfält. I sitt läger vid Gudsögat underrättades kung Aegon om deras marsch, och han samlade sina egna styrkor och ryckte fram för att möta dessa nya fiender. Han anförde inte mer än en femtedel så många soldater som de två kungarna, och en stor del av den styrkan utgjordes av män som svurit trohetsed till flodlorderna. Deras lojalitet med huset Targaryen var ny och oprövad. Men eftersom Aegon hade en mindre armé kunde han förflytta sig mycket snabbare än fienderna. I staden Stenkyrka möttes han av sina två systrar och deras drakar – Rhaenys kom från Stormens ände och Visenya från Krabbudden, där hon hade tagit emot många glödande trohetseder från traktens lorder. Tillsammans såg de tre syskonen på från himlen när Aegons armé korsade Svartvattenforsens källfloder och hastade söderut. De två arméerna möttes på de vida, öppna slätterna söder om Svartvattnet, i närheten av den trakt där guldvägen en gång skulle löpa. De två kungarna gladde sig när deras spanare kom tillbaka med rapporter om den targaryenska härens storlek och placering. De hade fem man för var och en

Eld & Blod

av Aegons, tycktes det som, och skillnaden i lorder och riddare var ännu större. Och landskapet var flackt och öppet, bara gräs och vete så långt ögat nådde, idealiskt för tungt kavalleri. Aegon Targaryen skulle inte kunna hamna i överläge på en höjd, som Orys Baratheon hade gjort under den sista stormen; marken var fast, inte lerig. De skulle inte heller besväras av regn. Dagen var molnfri men blåsig. Det hade inte regnat på över två veckor. Kung Mern hade uppbådat en och en halv gång så många män som kung Loren och krävde därför äran att få anföra centern. Hans son och arvinge, Edmund, fick befäl över förtrupperna. Kung Loren och hans riddare skulle utgöra höger flank, lord Oakheart den vänstra. Det fanns inga naturliga hinder som kunde stoppa den targaryenska arméns linjer, och de två kungarna planerade att omringa Aegon på båda flankerna och sedan överfalla honom bakifrån, medan deras ”järnnäve”, en stor kil av pansarklädda riddare och högt uppsatta lorder, bröt sig genom Aegons huvudstyrka. Aegon Targaryen ställde upp sina egna män i en halvmåne som var taggig av spjut och pikar, med bågskyttar och armborstskyttar bakom dem och lättare kavalleri på båda flankerna. Han gav befälet över armén till Jon Mooton, lord av Jungfrudammen, en av de första av hans fiender som hade anslutit sig till honom. Kungen själv skulle strida från himlen vid sina drottningars sida. Aegon hade också märkt av regnbristen: gräset och vetet som omgav arméerna var högt och moget för skörd … och helt torrt. Syskonen Targaryen väntade tills de två kungarna stötte i trumpeterna och började rycka fram under ett hav av baner. Kung Mern ledde själv anfallet mot centern på sin guldgula hingst, och vid hans sida red hans son Gawen med sitt baner, en stor grön hand på vitt fält. Skrikande och vrålande, uppeggade av horn och trummor, stormade Gardeners och Lannisters män genom ett regn av pilar fram mot sina fiender, svepte undan Targaryens spjutbärare och slog sönder deras led. Men då hade Aegon och hans systrar hunnit upp i luften. Aegon flög över fiendernas led på Balerion, genom en storm av spjut och sten och pilar, och svepte ned om och om igen för att spy eld över fienden. Rhaenys och Visenya antände bränder både framför och bakom fienden. Vinden fick elden att ta sig och blåste in röken i ansiktet på de två kungarnas framryckande led. Eldlukten skrämde deras hästar, och när röken tätnade blev både riddjur och ryttare blinda. Leden började brytas när väggar

Aegons Erövring

av eld reste sig på alla sidor om dem. Lord Mootons män, som tryggt hade vinden i ryggen, väntade med bågar och spjut, och de gjorde processen kort med de brända och brinnande män som kom raglande från infernot. Eldens fält kallades det slaget efteråt. Över fyratusen män dog i lågorna. Ytterligare tusen föll för svärd och spjut och pilar. Tiotusentals fick brännskador, somliga så svåra att de hade kvar ärren hela livet. Kung Mern IX fanns bland de stupade tillsammans med sina söner, sonsöner, bröder, kusiner och andra släktingar. En brorson överlevde i tre dagar. När han avled av brännskadorna dog huset Gardener ut med honom. Kung Loren av Klippan överlevde; han red genom en vägg av lågor och rök och satte sig i säkerhet när han såg att slaget var förlorat. Syskonen Targaryen förlorade färre än hundra man. Drottning Visenya fick en pil i ena axeln, men skadan var snart läkt. Medan drakarna frossade på de döda befallde Aegon att de stupades svärd skulle samlas ihop och skickas nedströms på floden. Loren Lannister tillfångatogs dagen därpå. Kungen av Klippan lade sitt svärd och sin krona vid Aegons fötter, föll på knä och betygade honom sin vördnad. Och Aegon höll sitt löfte och reste sin besegrade fiende igen, bekräftade att han fick behålla mark och lordtitel och utnämnde honom till lord av Casterlyklippan och ståthållare i Västern. Lord Lorens vasaller följde hans exempel liksom många av Ödemarkernas lorder, de som hade överlevt drakelden. Men ännu hade inte hela Västern erövrats, så kung Aegon skildes från sina systrar och marscherade genast mot Höggården i hopp om att få slottet att kapitulera innan någon annan pretendent kunde inta det. När han kom dit förvaltades slottet av Harlan Tyrell, vars förfäder hade tjänat huset Gardener i århundraden. Tyrell lämnade ifrån sig nycklarna till slottet utan strid och svor att stödja erövrarkungen. Som belöning gav Aegon honom Höggården och alla dess domäner, utnämnde honom till ståthållare i Södern och överlord av Mander, och gav honom överhöghet över huset Gardeners alla tidigare vasaller. Kung Aegons avsikt var att fortsätta marschen söderut och lägga under sig Gammelstad, Arbor och Dornien, men medan han var kvar i Höggården nåddes han av budet om en ny utmaning. Torrhen Stark, kung av Norden, hade korsat Näset och fortsatt in på flodslätten i spetsen för en armé av

Eld & Blod

trettiotusen vilda nordmän. Aegon vände genast norrut för att möta honom, och han skyndade i förväg på Balerion, den svarta fasan. Han skickade också bud till sina två drottningar och till alla de lorder och riddare som hade underkastat sig honom efter Harrenhal och Eldens fält. När Torrhen Stark kom till Treuddens strand väntade en här som var en och en halv gång så stor som hans egen på honom söder om floden. Flodlorder, stormlänningar, kämpar från Västern och från Ödemarkerna … alla hade kommit. Och över deras läger strök Balerion, Meraxes och Vhagar omkring på himlen i allt större cirklar. Torrhens spanare hade sett Harrenhals ruiner, där röda eldar fortfarande brann sakta under spillrorna. Kungen i Norden hade också hört många berättelser om Eldens fält. Han visste att samma öde kunde vänta honom själv om han försökte korsa floden. Några av hans vasaller uppmanade honom ändå att gå till anfall och hävdade att Nordens mod skulle vinna striden. Andra uppmanade honom att retirera till Cailins vallgrav och fatta posto där, på Nordens jord. Kungens oäkta bror Brandon Snö erbjöd sig att ensam ta sig över Treudden i skydd av mörkret och döda drakarna medan de sov. Och kung Torrhen skickade Brandon Snö över Treudden. Men han korsade floden med tre mästare i sitt sällskap, inte för att döda utan för att förhandla. Hela den natten skickades bud av och an. Dagen därpå korsade Torrhen Stark själv Treudden. Och på flodens södra strand föll han på knä, lade vinterkungarnas uråldriga krona vid Aegons fötter och svor att bli honom trogen. Han reste sig igen som lord av Vinterhed och ståthållare i Norden, inte längre kung. Från den dagen har Torrhen Stark varit känd som kungen som knäböjde … men inga nordmäns brända ben låg kvar intill Treudden, och de svärd som Aegon tog från lord Stark och hans vasaller var inte förvridna, smälta eller böjda. Nu skildes Aegon Targaryen och hans systrar åt. Aegon vände tillbaka söderut och marscherade mot Gammelstad medan hans två systrar satt upp på sina drakar. Visenya flög mot Arryndalen och Rhaenys mot Solspjutet och Dorniens öknar. Sharra Arryn hade förstärkt Måsstadens försvar, flyttat en stor styrka till Blodsporten och tredubblat garnisonerna i Sten, Snö och Himmel, de borgar som försvarade vägen till Örnnästet. Allt detta försvar visade sig lönlöst när Visenya Targaryen red över dem allihop på Vhagars läderartade vingar

Aegons Erövring

och landade på Örnnästets inre borggård. När Dalens regent med ett tiotal vakter i hälarna rusade ut för att möta henne såg hon att Visenya satt med Ronnel Arryn i knäet, och pojken stirrade förundrat på draken. ”Mor, får jag flyga på draken?” frågade pojkkungen. Inga hot uttalades, inga hårda ord sades. De två drottningarna log mot varandra och utbytte vänliga fraser i stället. Sedan lät lady Sharra hämta de tre kronorna (sin egen regentkrona, sonens lilla krona och Bergets och Dalens falkkrona, som Arrynkungarna hade burit i tusen år) och överlämnade dem till drottning Visenya tillsammans med de väpnade männen i garnisonen. Efteråt sade man att den lille kungen flög tre gånger runt Jättens lans, och när han landade var han en liten lord. På det sättet vann Visenya Targaryen Arryndalen till sin brors rike. Rhaenys Targaryens erövring blev inte lika lätt. En här av dorniska pikenerare stod på vakt vid Prinspasset, vägen genom Röda bergen, men Rhaenys inlät sig inte i strid med dem. Hon flög över passet, över den röda sanden och den vita, och landade på Vaith för att kräva underkastelse, men slottet var tomt och övergivet. I staden vid dess murar fanns bara barn, kvinnor och gamla män kvar. När hon frågade var deras lorder var svarade de bara: ”Borta.” Rhaenys följde floden nedströms till Gudsnåd, huset Allyrions säte, men också det var övergivet. Hon flög vidare. Där Grönblodet mötte havet såg Rhaenys Plankstaden, där hundratals stakbåtar, slupar, pråmar, husbåtar och avriggade skrov låg i den stekande solen, hopfästa med rep och kättingar och plankor så att de skapade en flytande stad, men bara några gamla gummor och små barn tittade upp mot henne när Meraxes kretsade runt ovanför staden. Slutligen förde drottningens flygtur henne till Solspjutet, huset Martells urgamla säte, och där väntade prinsessan av Dornien i det övergivna slottet. Meria Martell var åttio år, säger mästarna, och hade härskat över dornierna i sextio av dessa år. Hon var mycket fet, blind och nästan skallig, och huden var gulblek och slapp. Arrogante Argilac hade kallat henne för ”Dorniens gula padda”, men varken ålder eller blindhet hade fördunklat hennes förstånd. ”Jag tänker inte strida mot dig”, sade prinsessan Meria till Rhaenys, ”och jag tänker inte böja knä för dig. Säg det till din bror.” ”Det ska jag”, svarade Rhaenys, ”men vi kommer tillbaka, prinsessa, och nästa gång kommer vi med eld och blod.”

Eld & Blod

Aegons Erövring

”Era ord”, sade prinsessan Meria. ”Våra är okuvad, obeveklig, obruten. Ni kan bränna oss, ers nåd … men ni kan inte kuva oss, beveka oss eller bryta oss. Det här är Dornien. Vi vill inte ha er här. Kommer ni tillbaka är det på egen risk.” Och så skildes drottning och prinsessa åt, och Dornien förblev obesegrat. I väster välkomnades Aegon Targaryen med större värme. Gammelstad var den största staden i hela Västeros, omgiven av enorma murar och styrd av ätten Hightower på Hightower, den äldsta, rikaste och mäktigaste av Ödemarkernas adelssläkter. Gammelstad var också den sanna trons centrum. Där bodde överstekaplanen, de rättrognas fader, de nya gudarnas röst på jorden och ledare för miljoner troende i alla kungarikena (utom i Norden, där de gamla gudarna fortfarande härskade) och över den stridande kyrkan, den beväpnade orden som vanligt folk kallade Stjärnorna och Svärden. Men när Aegon Targaryen och hans armé närmade sig Gammelstad såg de att stadsporten var öppen och att lord Hightower väntade på att få underkasta sig. Det som hade hänt var att när budet om Aegons landstigning kom till Gammelstad låste överstekaplanen in sig i Stjärnkyrkan i sju dagar och sju nätter för att få gudarnas råd. Han intog ingen föda utom bröd och vatten och gick hela tiden från det ena altaret till det andra och bad. Och på den sjunde dagen hade Kloka gumman lyft sin lykta och visat honom vägen framför honom. Om Gammelstad tog till vapen mot Aegon Draklorden, såg hans helighet, skulle staden oundvikligen brinna och Hightower och Citadellet och Stjärnkyrkan rasa och förstöras. Gammelstads lord Manfred Hightower var en försiktig man, och dessutom from. En av hans yngre söner tjänstgjorde hos krigarsönerna, och en annan hade nyss avlagt sina prästlöften. När överstekaplanen berättade om den vision som Kloka gumman hade förunnat honom bestämde lord Hightower att inte göra motstånd mot erövraren med vapen. Så kom det sig att inga män från Gammelstad brann på Eldens fält, trots att släkten Hightower var vasaller till Gardener i Höggården. Och så kom det sig att lord Manfred red ut och hälsade Aegon Draklorden när han kom dit, och erbjöd honom sitt svärd, sin stad och sin ed. (Vissa säger att lord Hightower också erbjöd sin yngsta dotters hand och att Aegon artigt avböjde, eftersom det kunde förnärma hans två drottningar.) Tre dagar senare smorde hans helighet själv Aegon med de sju oljorna i

Eld & Blod

Stjärnkyrkan, satte kronan på hans huvud och utropade honom till Aegon av huset Targaryen, den förste av hans namn, kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare. (”De sju konungarikena” var de ord som användes, fastän Dornien inte hade underkastat sig. Vilket inte heller skulle ske under det närmaste århundradet.) Bara en handfull lorder hade varit närvarande vid Aegons första kröning vid Svartvattnets mynning, men flera hundra var på plats vid den andra, och tiotusentals människor jublade efteråt på Gammelstads gator när han red genom staden på Balerion. Kanske är det därför man har fastställt början av Aegons regeringstid till den kröningen och inte till dagen då han landsteg vid Aegonfort. På så sätt smiddes de sju konungarikena till ett enda rike, enligt Aegon Erövrarens och hans systrars vilja. Många trodde att kung Aegon skulle göra Gammelstad till sitt kungliga säte när krigen var över, medan andra trodde att han skulle härska från Draksten, huset Targaryens urgamla citadell på ön. Kungen överraskade dem allihop genom att meddela att han skulle ha sitt hov i den nya stad som redan höll på att byggas på de tre kullarna vid Svartvattenforsens mynning, där han och hans systrar för första gången hade beträtt Västeros mark. Kungshamn skulle den nya staden heta. Därifrån skulle Aegon Draklorden styra över sitt rike, hålla hov från en stor metalltron gjord av de smälta, förvridna, buckliga och brutna svärd han tagit från alla sina döda fiender, en riskfylld tron som hela den kända världen snart skulle kalla för Västeros järntron.

INNAN GAME OF THRONES ÄGDE DRAKARNA VÄRLDEN

HISTORIEN OM HUSET TARGARYEN

Smakprov Media AB

Published on Nov 20, 2018

9789188745828

Published on Nov 20, 2018

smakprov

Go explore