9789188703286 by Smakprov Media AB

H Ä R

Ä R

JAG

N U

MODERKAKA , 1975

”H

elvete!” ropar pappa. ”Iris! Var är du?” Hans röst når mig utifrån och jag, som sitter och bläddrar i en gammal uppslagsbok, blir i samma stund medveten om ett tilltagande muller. Det stampar, det råmar, det dundrar. Hela huset rister. Jag kastar ifrån mig boken, kommer på fötter och springer. Jag springer för jag vet vad som händer: Pappas kor är på rymmen igen och har nu, i full galopp, tagit vägen snett genom trädgården – och de måste hejdas. Stoppas innan de ger sig ut på en åker och förstör grödorna. Innan de rusar upp på riksvägen och orsakar olyckor och katastrofer, innan de spränger sig och faller döda ner. I farstun hoppar jag i seglarstövlarna, rycker åt mig mammas skurmopp och störtar ut genom dörren lagom för att se eftersläntrarna i hjorden dundra fram över gräsmattan; ystert råmande, svansarna i vädret, sprutande diarré i ren upphetsning. Köttdjur. Det är pappas senaste satsning. Stora, varmbruna kossor med vita huvuden. Snälla och fridsamma, men glupska. Och rent för jävliga med att trampa ner stängsel när de blir missnöjda med betet. Under våren har det fötts kalvar. Långbenta och ynkliga, men snart fullt kapabla att ta sig fram på knotiga ben 3

och buffande dricka mjölk ur mödrarnas juver, och jag har namngett dem alla. Jag har burit ut mjölkersättning i hinkar till dem som varit klena, jag har borstat dem och kramat dem. När pappa lagat stängsel har jag varit med och hjälpt till med märlor och tänger och när djuren går i hagen längst bort är det jag som cyklar dit och öppnar kranen i vattentanken så att det gamla badkaret som står där fylls med rostbrunt vatten som djuren törstigt suger i sig. Jag räknar dem och om jag märker att någon ko saknas, söker jag i hagen tills jag hittar henne. Kanske med en ny liten individ bredvid sig och den köttiga moderkakan liggande i gräset. En gång såg jag kon stå där och slafsa i sig den blodiga massan. ”Instinkt”, sa pappa. ”Så gör en bra ko.” ”Där är du!” ropar han nu, på väg i full fart mot sädesmagasinet. ”Försök vända dom så hämtar jag foder.” Pappas knä jävlas, ingen finns i närheten som är snabbare än jag och jag skriker ”okej” och sätter iväg i full fart. Runt lagårdshörnet, förbi gödselhögen. Över grusvägen och in i skogen. Rakt in bland granarna, utan att väja för grenar som slår mig över bröstet och armarna, utan att ens skydda ansiktet springer jag. Väljer väg, letar fotfäste, hoppar som en get över stenar och rotvältor. Stannar upp ett ögonblick och lyssnar. Byter riktning och rusar vidare tills jag – med ett vrål och skurmoppen i högsta hugg – kommer hoppande ut ur skogen rätt framför nosen på ledarkossan, som inför denna fasaväckande syn tvärnitar, rullar med ögonen och vänder på hasorna. Kreaturen trampar nästan ner varandra i kaoset när alla ska byta riktning på samma gång. Det ångar i luften när de muskulösa djuren sätter fart igen. ”Ja gå på bara, hem ska ni!” gastar jag och svingar moppen. 4

När vi närmar oss gården möter vi pappa som skramlar med en hink kraftfoder, och hypnotiserade av denna låter djuren sig lockas in i hemmahagen där de genast börjar beta av det korta gräset. Jag smäller igen grinden efter dem och lägger på haspen. Drar med tröjärmen över pannan och pustar. Pappa svänger benet över grinden och hoppar ner på utsidan. ”Det hade behövt växt ett par dagar till” säger han bistert, syftande på gräset i hagen. Jag nickar sakkunnigt medhåll. ”Och nya stängslet förstörde dom.” Han skakar på huvudet och går, med hinken svängande i näven, mot magasinet där han utan tvekan har för avsikt att hälla tillbaka kraftfodret i säcken där har tagit det. Jag behöver inte fråga varför han inte låter djuren få fodret. Det är väl inte meningen att de ska få belöning när de rymmer och ställer till jävelskap?

POOL , 1970

”H

allå på dig Siggan, ja det är Violetta.” Mamma i fåtöljen med telefonluren mot örat. Jag inkrupen bakom soffan – ett av alla de gömställen jag har i huset och som jag använder för att spana, lyssna och få vara ifred. ”Bara fint, ja tänk vilket väder. Karl Evert har börjat greja med tröskan.” ”Henrikssons? Klart jag känner dom.” Mamma nickar med luren mot örat, som om tant Sigrid kunde se henne. ”Visst, visst. Hörde du att dom har byggt sommarställe i Böda?” ”Mm. Med swimmingpool.” Jag har snott med mig en fimp ur mammas askkopp, och ägnar mig åt att pilla sönder denna i intressanta beståndsdelar; askan som gör mig svart om fingertopparna, de bruna, doftande tobaksflagorna som snöar ner på golvet. Det spröda papperet, och filtret med märken av mammas läppstift. ”Ja, han har nog ett tiotal anställda skulle jag tro. Dom är trevliga, Sivert och Bettan.” Nu ligger jag på rygg med ett finger i näsan. Mamma brukar säga att jag är en gryta. En gryta med mycket stora öron. ”Vi är förresten ditbjudna.” ”Till stugan ja. En lördag-söndag. Poolparty. Men det 6

är svårt för Karl Evert att ta ledigt på sommaren så jag vet inte om det blir nåt.” I fönstret ovanför mig studsar en fluga mot glaset. ”Jo, Bettan mår bra. Men hon har haft struma. Halsen var uppsvullen på henne så hon såg ut som en padda.” Flugan i fönstret surrar slött. Snart ska den ligga död på fönsterbrädan, så som det ligger döda flugor i nästan alla fönster. Mamma suger upp dem med dammsugaren, suger så fort hon hinner, men det kommer hela tiden nya. Fönstren är så många, huset så stort. ”Ja, det var jag som sa till honom hur det låg till med bilaffärerna. Brändfors i kemikalieaffären hade berättat alltihop för mig.” Ett universum av mörka skrubbar, vindlande trappor, förbjudna rum och kattvindar där muskadaver torkar i bortglömda fällor. Där dammfyllda solstrålar skimrar ur oväntade vinklar och där dörrarna slår när korsdraget plötsligt far som en storm genom rummen. ”Nej inte behövde jag fråga heller. Brändfors känner mig.” ”Jag handlar alltid där. Vi får rabatt.” ”Tio procent.” ”Nej det är ingen idé. Ekblads har handlat där i alla år.” Nu vrider mamma på sig. Hon sträcker sig efter cigarrettpaketet, lägger den svarta luren på armstödet, tänder en tändsticka och lyfter upp luren igen först när hon i lugn och ro puffat igång cigarretten. ”På tal om att bli galen, hörde du om Märta Frantz?” ”Jaa, helt förfärligt. Den äldsta ringde vårdcentralen och sa att mamman satt i köket och skällde som en hund. Gick inte att få ett vettigt ord ur henne.” ”Precis, Västervik. Är väl frågan om hon någonsin kommer hem igen.” Nu låter det som om tant Sigbritt gråter. 7

”Men det är ju inte alls bra Siggan, jag trodde du hade fått ut Mogadon?” ”Nej inte mer än en hördu. Mmm. Mhmm.” ”Nej nu får du sluta. Ingenting blir bättre av att du ältar.” Mamma ställer sig upp, otålig med ens. ”Vet du Sigbritt, nu hör jag traktorn här nere, nu kommer Karl Evert in och vill ha mat alldeles strax så hej med dig, vi hörs en annan dag.” Skrammel när telefonluren läggs på, och mammas ansikte blir synligt ovanför ryggstödet på soffan. ”Men vad håller du på med? Vad är detta?” Hennes starka hand tar mig om överarmen och halar fram mig från gömstället. ”Men jäkla unge och skräpa ner!” En hand lyfts som för ett slag, men hejdar sig. ”Gå ut med dig, det är fint väder.” Och jag går ut i det dunkande solskenet. Jag välter på stenar och petar runt bland gråsuggorna. Jag hittar en pinne och ritar streck och cirklar i gruset framför huset. Jag står i åkerkanten och ser hur ljuset spelar i de vajande rågaxen.