9789188647771

AI SHA J ESPE R ST E I N Översättning: Jessica Hallén

Aisha © JP/Politikens Hus A/S, København 2015 Bokförlaget Polaris, Stockholm Omslag av Miroslav Sokcic Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-88647-77-1 www.bokforlagetpolaris.se

Till Emilie och Hannah

FÖRSTA DELEN

1 2011

Den döde hade gråtit blod. Han satt på en stol, fastbunden med silvertejp, mitt i vardagsrummet på takvåningens övre etage. Axel Steen betraktade hans ögon, den stelnade hornhinnan, den stirrande, sorgmodiga blicken som ingenting såg. Resterna av intorkade, mörkbruna tårar på kinderna, i mustaschen och under hakan. Han ställde sig bakom mannen och försökte föreställa sig vad som hade hänt. Vad hade han sett när han blev mördad? Varför hade han blivit misshandlad?

Så hörde han skriket. Ett plågat, utdraget skrik som slet bort honom från liket och fick honom att med en krampaktig rörelse dra upp axlarna för att skaka av sig ljudet. Han lyssnade, men det kom ingenting mer.

Måsar. Änder. Poliser som mumlade utanför. Var det gråt han kunde höra från lägenheten bredvid? Han följde den dödes blick ut genom panoramafönstret, ut över Kalvebod Fælled där den skimrande naturen låg för hans fötter, en silverfärgad, dunkel savann i gryningsljuset. Vid horisonten skymtade havets gyllene glitter, han mådde illa.

Han lät blicken vandra utan mening eller mål, registrerade detaljer. Lägenheten var sönderslagen, ett glasbord krossat, några stolar omkullvälta och där fanns skärvor från två flaskor rödvin vars innehåll hade blandats med stora mängder blod. Den kunde ha varit scenen för ett fylledråp, men det rimmade illa med adressen på elfte våningen i Köpenhamns nyaste prestigebygge, och mannen som satt i stolen var ingen suput. Han var en högutbildad säkerhetschef i rederibranschen.

Axel hostade. Och fick spykänslor. Den döde hade avvärjningsskador på fingrar, händer och armar, han hade blodsutgjutelser kring 9

ögonen, en reva i pannan och ena örat var sargat och nästan avslitet.

Halsen var avskuren med vad Axel trodde måste vara ett hastigt snitt med en mycket vass kniv, blodet hade sprutat över liket och golvet nedanför. Den döde hade pissat på sig och skitit i byxorna och hela lägenheten luktade sötaktigt av avföring, ammoniak, järn och vin.

Men det var inte det som fyllde Axel med obehag.

Det var ögonen. De vidöppna ögonen.

Nu kom skriket igen, men lite mer dämpat. Ett får? Eller en ko som kalvade? Fem kilometer från Rådhusplatsen. Det kändes fel. Helt fel.

Han gick förbi bordet, som designats av Verner Panton, med fyra vita stolar, bort till fönstret och tittade ut. Det var långt ned till marken. Och precis utanför fönstret fanns måsar som skrek och kretsade i luften ovanför honom.

Han var väl medveten om att han borde ha väntat tills man hade lagt ut skyddsplattor på golvet, men han kunde inte. Han hade varit tvungen att gå in och bilda sig en uppfattning innan platsen vimlade av kriminaltekniker, fotograf och rättsmedicinare och han förlorade överblicken över brottsplatsen. Han hörde det ohyggliga, vanvettiga skriket igen. Det måste vara ett får.

Han var van vid fyndplatser. Hade alltid kunnat avläsa dem och det första intrycket var i regel det mest hållbara. Oavsett hur fruktansvärt brottet var, brukade det finnas en logik i det första intrycket, ett mönster i den stumma dödsscenen, men här fanns varken logik eller ordning, det här var fullständigt galet. Berodde det på att det var hans första mordfall på snart två år? Var han ringrostig? Han kände sig yr. Han hatade de förbannade måsarna. De påminde honom om hans egen dödlighet. Påminde honom om att han hade fått en chans till och att han inte fick förspilla den.

Han gick ned en våning och ut på terrassen till de båda poliser som varit först på plats. Det luktade spya i den kyliga junimorgonen. En av dem torkade sig noggrant om munnen med handryggen. ”Har ni underrättat PET om det här?” frågade Axel den av dem som verkade minst tagen.

10

”Nej, ska vi det?” ”Han är en av deras före detta medarbetare. Jag ordnar det.”

Axel drog fram mobilen ur jackans innerficka och letade fram numret till underrättelsetjänstens operativa chef. Så tvekade han och tittade upp. De befann sig högst upp i Åttan, som låg längst ut i Amager Fælled. Han gick bort till räcket och tittade ned på bassängerna som omgav byggnaden. Det hisnade i magen. Han måste dra ett djupt andetag för att stävja rädslan för att falla. Under det gångna året hade han blivit av med de flesta av sina fobier samt dödsångesten, men höjdskräcken fanns kvar. Han vände blicken mot utsikten. Sedan tog han ett kliv bakåt och väntade på att samtalet skulle gå fram. Vid horisonten kunde han se flygplanen som taxade över nejden, en påminnelse om att de fortfarande befann sig i staden. Han följde dem fascinerat med blicken medan de oändligt långsamt svävade nedåt mot Dragör, ett, två, tre stycken allt som allt. ”Det är Darling.” ”Hej, John, det är Axel.” ”Säg inte att du ringer och väcker mig för att lämna återbud till i morgon.”

Axel hade lyckligtvis glömt bort Darlings inflyttningsfest. ”Nej, jag är ledsen om jag väckte dig. Minns du Sten Høeck?” ”Vagt, var det inte han som blev säkerhetschef hos Mærsk?” ”Jo. Han är död. Mördad.” Han drog djupt efter andan. ”Någon har skurit halsen av honom i hans lägenhet. Det är bäst att du skickar hit någon.” ”Nähä?” ”Jo.” ”Är du där nu?”

Axel vände sig åter mot lägenheten och gick bort och gläntade lite på dörren så att han kunde se blodspåren i hallen medan han talade.

Han hade känt Sten Høeck ytligt. Høeck hade varit en av PET:s terroristjägare, en man med många års erfarenhet från arbete ute på fältet. För ett par år sedan hade han blivit anställd som säkerhetschef på 11

Mærsk. Axel hade aldrig gillat honom. Han var full av den där lismande självgodheten som många av underrättelsetjänstens medarbetare uppvisade gentemot den vanliga polisen, vilken Axel tillhörde. En skrytsam testosteronbomb i skogshuggarskjorta och tajta jeans som säkert hade lämnat en uppsjö av försmådda äkta makar och älskarinnor efter sig.

Axel kände ett styng av dåligt samvete. Sten Høeck hade måhända varit en idiot, men ingen förtjänade att dö. Eller nästan ingen. ”Ja, det är helt färskt. Kriminalteknikerna och rättsmedicinaren är på väg. Vet du något om honom?” frågade Axel. ”Han var här före min tid, men han var på kontraterrorism- och spaningsroteln, möjligen var han avdelningschef, han var ju inblandad i flera av terrorutredningarna. Det var väl därför han fick det där jobbet som säkerhetsrådgivare. Har du undersökt lägenheten?” ”Som hastigast, ja.” ”Är den genomsökt? Finns det några tecken på att någon har letat efter något?” ”Nej, inte direkt.” ”Jag skickar dit någon.” ”Det måste vara någon som är duktig. Jag orkar inte släpa på någon dödvikt.” ”Jag vet precis vem du ska få. Jag kontaktar honom på en gång.” ”Ni måste nog gräva fram Sten Høecks personalmapp också.” ”Varför då?” ”Det här är inget vanligt mord.” Axel hade svårt att få ur sig det. ”Han har blivit ganska grovt misshandlad.” ”Men för helvete.” ”Ja.” ”Vad har du, Axel?” ”Jag tänker att vi måste undersöka i fall mordet kan ha något med hans arbete i PET att göra. Det är inte säkert, men … jo. Hans ögonlock är avlägsnade.” ”Vad menar du?” ”Det jag säger. Ögonlocken är avskurna eller avklippta.”

12

2 2007

Henriette Nielsen hade sex när sms:et från hennes chef kom. Nu stod hon naken i hallen i den lilla tvårumslägenheten på Vesterbro. Hon frös. Handen sökte sig ned till könet som var ömt och otillfredsställt.

Hon kliade sig förstrött i håret och läste det korta meddelandet på den upplysta skärmen: ”Troja landar. Möte kl 400.”

Hon blev genast klarvaken. Alla sinnen var skärpta, trots den föregående halvtimmens oförlösta parningslek. Det var hennes första utredning som operativ chef och den skilde sig från alla andra hon hade deltagit i.

Hennes chef, Jens Jessen, höll alla i strama tyglar och hon hade fått order om att ingen av det hundratal medarbetare som stod redo att skrida till verket fick veta mer än vad som var ytterst nödvändigt. Hon kände till att både CIA och BfV fanns med på sidolinjen, men visste mycket lite om vad de amerikanska och tyska underrättelsetjänsterna hade bidragit med och vad de var ute efter. Ett fullt bemannat stabsrum hade stått färdigt i huvudkvarteret i Søborg i nästan fyra veckor, medan de väntade på att de båda målpersonerna skulle komma tillbaka från Pakistan.

Spänningsnivån hade ända sedan insatsen inleddes legat några grader högre än i de andra terrorutredningar hon deltagit i. Amerikanernas intresse hade gett alla som kände till det en känsla av att målet var någonting större än ett par vilsekomna lokala extremister som lekte 13

med gödningsmedel, även om det inte hade sagts rakt ut. Men allteftersom dagarna gick utan att de hörde något från CIA-folket på ambassaden på Østerbro – som väntade på kollegorna i Islamabad, som i sin tur väntade på lokala agenter och informatörer – började spänningarna att släppa. Hon hade blivit rastlös. I behov av ett tidsfördriv.

Tidsfördrivet hette Danny, utan efternamn. En tjur i tjugofemårsåldern med rakad skalle, vikingatatueringar på överarmarna och ett självsäkert leende som tidens gång nog skulle få bukt med.

Hon hade träffat honom på en bar på Gothersgade, där hon av ett infall slunkit in efter ännu ett långt, händelselöst jourpass. Hans kropp var urläcker. Och han verkade snabbtänkt och kunde ge tillbaka verbalt när hon provocerade honom. ”Och om jag inte är den typen, då?” ”Då går du miste om ditt livs knull”, hade han sagt.

Hon hade hållit fast han blick i en minut. ”Då går vi väl.”

Han hade sett förvånad ut och hon började genast tvivla på att hon valt rätt.

Men det kändes rätt när han kysste henne ute på gatan medan de väntade på taxin, när han krävande och hungrigt stack in tungan i hennes mun, och ännu mer rätt när hon i taxin lät en hand glida in under hans T-shirt och kände musklerna under den varma huden som var slät och hårlös.

Men så snart han låste upp dörren till den lilla lägenheten kom hon ned på jorden. Instängd luft slog mot henne, gamla skräckfilmsplanscher satt uppsatta på väggarna med häftstift och i bokhyllan stod en döskalle och andra heavy metal-attiraljer. Lakanen luktade svett och var mer grå än vita. Hon hade fokuserat på hans kropp och ögon. Och det hade gått bra i början, inte mycket till förspel, han hade en fin kuk – och stor. Men när de hållit på ett tag märkte hon att hans upphetsning skenade i väg. Han körde på mekaniskt och tog ett hårt grepp om hennes höfter, hårdare än hon stod ut med, och när han våldsamt tryckte sig mot henne och kallade henne ”min pingla”, började hon 14

fundera på hur hon skulle kunna dra sig ur utan att såra hans ego alltför mycket.

Då surrade mobilen. Och hon visste att nu gällde det. Ingen annan kontaktade henne klockan halv två på natten. Hon hejdade Danny och drog sig undan. Under förevändningen att hon skulle gå på toa gick hon ut i hallen och läste sms:et från Jens Jessen. Därefter gick hon tillbaka in till Danny. ”Jag måste gå”, sa hon. ”Varför så bråttom?” frågade han när hon började klä på sig.

Hon gav honom en blick som skulle få honom att hålla tyst. Det fungerade visst inte. Han låg på sidan i sängen med handen under ena kinden och log, som om han visste något om henne. ”Jag ska hem och sova.” ”Är du helt säker på det?” sa han och gjorde min av att resa sig från sin romerska ställning.

Hon gick ut i köket efter ett glas vatten. Såg sig omkring medan hon drack girigt. Tomma pizzakartonger och en igenkalkad diskho full av tallrikar med ränder av sås och dressing.

Hon skulle därifrån. Bort från honom, ut till Søborg, men när hon kom ut ur köket hade han gått upp ur sängen.

Han stod i dörren till sovrummet. Med händerna placerade i huvudhöjd på var sida om karmen. Log självsäkert. ”Jag har mer till dig”, sa han.

Det såg hon tydligt.

Hon stod framför honom. Mätte honom med blicken. Ung, men trots allt hundra kilo självsäker man som ville få sin vilja igenom. Han rörde sig inte. Leendet var kvar. Det var inte bra. ”Och det är något du gärna vill ha”, sa han. ”Okej, försök lyssna nu. Det var trevligt och bra, du var bra. Jag beklagar att vi inte blev färdiga, men nu räcker det för mig. Jag ska gå hem, så kan du vara snäll och flytta på dig.”

Leendet ersattes av något annat. Kyla? Inte åtrå, i alla fall. Men makt. Trodde han att hon tände på det? Nej, inte den där blicken.

15

Det var han som tände på det. Det här går inte, tänkte hon. Först blev hon glad, eftersom hon visste att det hon nu blev tvungen att göra var den bästa medicinen mot en upprepning. Men så kom betänkligheterna. Det fick inte göra för ont. Inga allvarliga skador eller öppna sår.

Inga slag, om det kunde undvikas. Det måste gå snabbt. Hon ville inte ha något bråk. Och efter betänkligheterna kom rädslan. Skulle hon komma oskadd undan?

När han lyfte handen tog hon ett steg mot honom.

16

3 2011

Axel såg hur polisbilens blinkande ljus speglade sig i bassängerna nedanför när han avslutat samtalet med Darling. Inom kort skulle det vimla av uniformsklädda kollegor. Han vände sig mot de båda poliserna. ”Vi måste knacka dörr. Det faller på er lott. Jag vill inte ha några andra kollegor än teknikerna och rättsmedicinaren som springer omkring här uppe innan vi har säkrat alla spår.” Han försökte ge dem en så vänlig blick som möjligt. ”Hur är det med kvinnan som hittade honom?” ”Hon är här bredvid.” ”Vem är hon?” ”Hans granne.”

Den andre polisen tog fram sitt anteckningshäfte och läste innantill. ”Ingela Gudmundsson.”

Axel tittade på klockan på mobilen. Den hade blivit kvart över sex.

Det hade gått en halvtimme sedan han kom hit. ”Hur kommer det sig att hon gick in till honom vid den här tiden på dygnet?” ”Hon påstår att hon var på väg ut på en löprunda. Undrade varför det var tänt. Och så fick hon syn på blodspåren ute på gången.” ”Och ni tror henne?”

De båda poliserna såg på varandra, den ene nickade åt den andre att svara. ”Ja, hon verkade uppriktigt skakad. Det fanns inga blodspår på hennes händer eller kläder.”

17

”Tack. Bra jobbat. Kan den av er som har pratat med henne följa med mig in till henne?”

Killen som just hade kräkts snörvlade och nickade. ”Ingen får gå in i den dödes lägenhet, eller ut på terrassen eller på gångarna förrän teknikerna har kommit. Kan du se till det?” frågade han den andre polisen. Är det här verkligen Amager, tänkte Axel när han klev in i grannlägenheten. Amager som i Skitön, klondikeplumpen öster om huvudstaden, Amagerhyllor, Amagermackor, Amagerflammor, Amagertatueringar.

Det enda som hade med Amager att göra på det här stället var postnumret – bara utsikten kostade minst ett par miljoner, och den kunde avnjutas i Arne Jacobsens Ägget och Svanen i brunt skinn och från Wegners Y-stolar som stod kring ett matsalsbord i någon känd design som Axel inte kunde namnet på.

En bra dag var kvinnan som tog emot honom säkert lika välbehållen och stilren som möblerna, men i dag var ingen bra dag. Hon var klädd i träningskläder, åtsittande svarta tights, en rymlig PUMA-tröja och löparskor. Kinderna var våta, ögonen röda och hon såg chockad och trött ut.

Ingela Gudmundsson bad honom sätta sig och slog sig ned mittemot. ”Jag heter Axel Steen. Jag har hand om förundersökningen.”

Kvinnan nickade bara. Axel förmodade att det var hennes gråt han hade kunnat höra genom väggen, och utgick därför från att Sten Høeck hade varit mer än bara en granne för henne. ”Jag har förstått att det var du som hittade Sten. Kan du berätta hur?” ”Sten? Känner du honom?” ”Ja, jag … kände honom.” ”Men vem kan få för sig att göra något sådant?” ”Det ska vi försöka ta reda på. Jag är också chockad.”

Det var ingen lögn. Förr i tiden blev han aldrig chockad över ett mord, han var alltför upptagen med att suga i sig detaljerna, foga sam18

man pusselbitarna. Men nu var han det, platsen, stämningen, djurets skrik och Sten Høecks ögon, alltihop påverkade honom. Han höll fast hennes blick. Hon nickade, som om hon förstod honom. ”Du måste berätta vad som hände. Från början. Från det att du gick upp. När var det?” frågade Axel. ”Jag gick upp kvart i fem.” ”Det är tidigt.” Axel såg sig om i hemmet. ”Har du några barn?” ”Nej, jag har oftast möte vid åttatiden, men jag har tagit ledigt på grund av …” Hon tvekade. ” … det här.” ”Varför steg du upp så tidigt?” ”Jag stiger alltid upp vid fem, springer och sätter mig sedan och jobbar till dess att jag har möte.” ”Okej. Och vad hände?” ”Jag tog på mig träningskläderna och gick ut. Det lyste hos Sten.

Det förvånade mig. Det brukar det inte göra vid den tiden.” ”Så då gick du in?” ”Nej, men jag stannade till. Han hade haft besök. Det hörde jag i natt. Det var musik på. Och någon som pratade högt.” ”Var det normalt?” ”Nej, det var det faktiskt inte. Sten var inte någon festprisse på det sättet. Han hade ofta gäster, men för det mesta bara en åt gången.”

Hon hade sett honom i ögonen hela tiden, men nu vände hon bort blicken. Det behövde inte betyda att hon ljög, men Axel tänkte att gästerna måste ha varit kvinnor, och att hon hade varit en av dem. Det skulle han lägga på minnet. ”Hörde du några livstecken från lägenheten?” ”Nej. Jag fick en märklig känsla. Så jag bestämde mig för att knacka på, men fick inget svar.” ”Tog du i dörren?” ”Ja. Nej, inte till en början. Det var inte förrän jag såg blodet.” ”Var såg du det?” ”Jag knackade och ropade på Sten ett par gånger. Men ingen svarade. Då fick jag syn på det genom fönstret.”

19

”Exakt vad var det du såg?” ”Det fanns blodspår i hallen. Och då förstod jag att något var fel.” ”Vad gjorde du då?” ”Jag kände på dörren och märkte att den var olåst. Så då öppnade jag den och ropade på honom, men ingen svarade.”

Hon drack ur kaffekoppen och såg ut som om tankarna hade sprungit i förväg in i Stens lägenhet och uppför trappan till det sargade liket. Hon svalde kaffet och gråten. ”Jag gick in, det fanns mer blod i trappan.” ”Funderade du på om du skulle gå upp eller inte?”

Hon tänkte efter. Axel gillade henne. Hon förhöll sig nykter och saklig till de många frågorna – han gissade att hon hade en lång utbildning, troligen inom ett område som krävde metodik och precision. ”Ja, jag övervägde att gå in och ringa polisen med en gång, men Sten hade ju varit polis. Han var en stark man, och jag vet att det låter absurt nu, men av någon anledning hade jag svårt att tro att något hänt honom. Så jag gick uppför trappan och såg honom sitta där. Först kände jag inte igen honom. Det var blod överallt.” ”Försök koncentrera dig på vad du såg.” ”Jag såg en kropp som satt på stolen. Jag kunde se att den var fastbunden. Det liknade Sten, men jag var inte säker. Möblerna var omkullvälta, det var blod överallt på golvet.” ”Hörde du något?” ”Nej.” ”Gick du omkring däruppe?” ”Jag gick förbi honom och tittade på honom, såg hans ansikte, jag kunde inte tro att det var han, men jag kände igen kläderna. Jag tror att jag skrek.” ”Insåg du inte att något var fel så fort du kom uppför trappan?” ”Jo.” Hon såg på honom som om hon försökte begripa vad han menade. Kanske är hon psykolog, tänkte han, eller snut. Hon uppfattar alla undertoner. Han bestämde sig för att förekomma henne, och sa: ”Jag frågar eftersom många nog hade vänt om och ringt polisen så snart de blev varse hur det såg ut däruppe, även om han sitter med 20

ryggen mot trappan. Det ser ju ut som ett slakthus. Och lukten av blod är väldigt genomträngande.” ”Ja, kanske det. Men jag är inte rädd för sådant. Jag är läkare. Jag har varit ute på militära uppdrag. Jag har sett mycket.” ”Vad gjorde du sedan?” ”Jag gick ned och ringde till fastighetsskötaren. Sedan satte jag mig och väntade. Utanför. En av de anställda kom upp. Han gick in och såg samma sak som mig. Så han ringde till er. Jag har väntat härinne sedan dess.” ”Och Sten, vad vet du om honom?” ”Han flyttade in strax efter mig. Jag har känt honom i nio månader.

Vi är vänner.” Hon mötte hans blick. ”Var vänner. Vi hade ett förhållande under en kort period. Vi har varit vänner sedan dess.” ”Varför tog det slut?” ”Sten var inte en person man var tillsammans med. Han var inte intresserad av ett fast förhållande. Om du kände honom vet du att han hade en speciell utstrålning. Och den drog till sig många kvinnor.”

Det gick snabbt för henne att börja prata i förfluten tid, tänkte Axel. ”Hur tog ert förhållande slut?”

Hon tittade förbi honom, ut på allmänningen. ”Det var visst bara jag som uppfattade det som ett förhållande. För Sten var det, tja, samvaro, vänskap, sex. Han var inte intresserad av mer. Det gjorde han klart för mig när jag frågade honom om saken. Vi hade varit tillsammans några gånger. Och han, tja, jag var intresserad av något mer, men han var det inte.” ”Och så blev ni vänner? Med detsamma?” ”Efter ett tag. Jag var tvungen att smälta att jag hade blivit avvisad.

Men han var fortfarande så otroligt charmig och en väldigt snäll och hjälpsam människa, så vi löste det.” ”Hur då hjälpsam?” ”Vad menar du?” ”Du säger att han var en hjälpsam människa, vad hjälpte han till exempel dig med?”

21

Hon såg granskande på honom igen. Han stirrade tillbaka. ”Vi hade inget sexuellt med varandra att göra längre, om det är vad du antyder, men han hjälpte mig med allt möjligt praktiskt.” ”Okej. Och i natt? Han hade besök, säger du. Var de många eller bara en?” ”Det vet jag inte. Det var sent. Jag vaknade vid tvåtiden. Jag tyckte att jag hörde högljudda röster, men det kan ha varit en dröm. Jag vaknade av att det spelades hög musik. Jag funderade på om jag skulle gå in och be honom sänka.” ”Varför gjorde du inte det?” ”Jag trodde att han hade besök av en kvinna. Jag ville inte gå in dit och avbryta något.” ”Hur länge höll det på?” ”Det vet jag inte. Jag somnade om igen. Ganska snabbt.” ”Är det någon av besökarna du särskilt har lagt märke till?” ”Nej, det har varit en del. Jag har inte sett allihop, men jag har sett tre, fyra stycken.” ”Vilket slags kvinnor var de? Hur såg de ut?” ”De var olika, unga, äldre, stiliga.” Hon tvekade igen och Axel tyckte sig se ilska skymta i hennes ansikte. Hade det gjort så ont att bli dumpad? ”Villiga”, sa hon sedan, som om det var ett helt främmande begrepp för henne. ”Sten var inte så kräsen. Som sagt, han älskade kvinnor och han hade inte svårt att locka dem till sig.” Det sista sa hon samtidigt som hon tittade utmanande på Axel. ”Okej. Nu har jag inga fler frågor. Jag skulle vilja be dig att plocka ihop kläderna och skorna du hade på dig när du var där inne och ge dem till mig. Vi måste ta med dem i vår tekniska undersökning.” ”Varför det?” ”Dina skoavtryck ska undersökas, fibrer från dina kläder kan finnas på brottsplatsen och vi måste kunna utesluta dem så att vi inte förväxlar dem med gärningsmannens.”

Den förklaringen godtog hon. ”En sista sak. Hade Sten någonsin besök av män, medan ni var grannar?”

22