9789188647702

Stjärnan från Nord D. B. John Ö v e r s ät t n i n g : B i r g i t ta W e r n b r o Au g u st s s o n

Originalets titel Star of the North Copyright © 2018, D. B. John Översättning: Birgitta Wernbro Augustsson Omslag: Erik Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-88647-70-2

Utgiven av Bokförlaget Polaris, Stockholm 2019 www.bokforlagetpolaris.se

Till minne av Nick Walker 1970–2016

Verklighetens Nordkorea överträffar fiktionen på många sätt. Det är en marxistisk arvmonarki vars medborgare är avskärmade från omvärlden. De får lära sig att de lever i ett överflödets och frihetens land, men barn skickas till arbetsläger för sina föräldrars ”tankebrott”, och svält är ett politiskt styrmedel. Staten har under årens lopp betett sig på sätt som omvärlden kan ha mycket svårt att tro, än mindre förstå, och läsaren vill kanske därför veta vilka inslag i romanen som är baserade på fakta. För detta ändamål finns i slutet av boken Författarens kommentar, som bör läsas först efter att romanen är utläst, eftersom den innehåller spoilers för handlingen.

Prolog

Baengnyeongön Sydkorea Juni 1998

Havet låg lugnt dagen då Soo-min försvann.

Hon tittade på medan pojken gjorde upp eld på drivved. Tidvattnet kom mullrande, samtidigt som molnen tornade upp sig, askgrå med inslag av rosa. Inte en enda båt på hela dagen hade hon sett och stranden låg öde. De hade världen för sig själva.

Hon höll upp kameran och väntade på att han skulle vrida på huvudet. ”Jae-hoon …?” Senare visade det sig att hon tagit en bild på en vältränad och blygt leende nittonårig yngling. Han var mörk för att vara korean och hade saltstänkta axlar, likt en pärlfiskare. Hon räckte honom kameran och han tog en bild på henne. ”Jag var ju inte beredd”, sa hon med ett skratt. På den bilden skulle hon ses föra bort sitt långa hår från ansiktet. Ögonen var slutna, ansiktsuttrycket tydde på total lycka.

Nu tog elden fart; träet knakade och sprack isär. Jae-hoon ställde en bucklad gryta över lågorna, balanserad på tre stenar, och slog i olja.

Sedan lade han sig bredvid henne där sanden var mjuk och varm, strax ovanför högvattengränsen, stödde sig på armbågen och betraktade henne. Blicken fastnade på hennes halsband, som senare kom att 9

framkalla såväl stor sorg som minnesbilder. Det var en tunn silverkedja med ett pyttelitet silverhänge i form av en tiger, symbolen för Korea.

Han nuddade vid den med fingertoppen. Soo-min pressade hans hand mot sitt bröst och de började kyssas, med pannorna tryckta mot varandra, med smekande läppar och tungor. Han smakade hav och mint och bläckfisk och Marlboro. Hans stickiga skägg rev henne på hakan.

Alla dessa detaljer, precis allt, berättade hon redan för sin syster i det luftpostbrev som hon omedvetet formulerade inuti sitt huvud.

Oljan i grytan började fräsa. Jae-hoon stekte en bläckfisk som de åt ihop med chilipasta och risbollar, och såg solen dala mot horisonten.

Molnen hade förvandlats till flammor och rök, och havet var en vidd av blodrött spegelglas. När de hade ätit färdigt tog han fram gitarren och började sjunga ”Rocky Island” med sin lågmälda, klara röst och såg på henne med eldens sken i sina ögon. Melodin fick sin takt av vågornas svall och hon fylldes av den saliga vissheten att detta skulle hon minnas hela livet.

Rätt som det var upphörde han att sjunga.

Han stirrade ut mot havet, med kroppen på helspänn som vore han en katt. Sedan slängde han gitarren åt sidan och hoppade upp.

Soo-min följde hans blick. Sanden var gropig och liknade ett månlandskap i eldskenet. Hon kunde inte se någonting. Bara bränningarna som kom dundrande i vit formlös fradga och planade ut i ett vågmönster över sanden.

Men sedan upptäckte hon den.

På ett litet område bortom bränningarna, ett hundratal meter från strandkanten, började havet piska upp sig till ett kokande, färglöst skum. En fontän reste sig, knappt skönjbar i det avtagande ljuset.

Sedan sköt en jetstråle i höjden med en väsning, likt en utandning från blåshålet på en val.

Hon ställde sig upp och grep efter hans hand.

Inför deras ögon började det upprörda vattnet dela sig, som om havet klövs itu, och uppenbarade ett svartgnistrande föremål.

10

Soo-min kände hur det knöt sig i magen. Hon var inte vidskeplig av sig, men kände intuitivt att det var något olycksbringande de bevittnade. Varje instinkt, varje fiber i kroppen uppmanade henne att springa.

Plötsligt bländades de av ett ljus. Ett sken omgivet av en orangefärgad ljusgård på väg från havet kom riktat mot dem, och förblindade dem.

Soo-min vände sig om och drog med Jae-hoon. Snubblande i den mjuka, djupa sanden lämnade de kvar sina ägodelar. Men de hade bara hunnit ta några steg när en annan syn fick dem att tvärstanna.

Figurer i svarta masker lösgjorde sig ur dynernas skuggor och kom springande emot dem med rep i händerna.

Datum: 22 juni 1998, Aktnr: 734988/220598 genom telefaxöverföring

Rapport från Poliskontoret i Incheon på begäran av Nationella polismyndigheten, Seodaemundistriktet, Seoul.

Uppdrag: att fastställa huruvida de båda saknade, som senast iakttagits kl. 14.30 den 17 juni, hade lämnat Baengnyeongön före försvinnandet. Kommissarie Ko Eun-tek låter vördsamt meddela: 1. Videoupptagningar från övervakningskameror som gjorts på Baengnyeongöns färjeterminal fastslår med nästintill hundraprocentig säkerhet att ingen med ett utseende som överensstämmer med de saknade personerna gick ombord på färjan vid någon av avgångarna under den aktuella tiden.

Slutsats: de saknade lämnade inte ön via färjan.

2. Kustbevakningen rapporterade ingen annan fartygsverksamhet vid tiden då de saknade senast varit synliga. På grund av öns geografiska närhet till Nordkorea är sjöfarten i området synnerligen begränsad. Slutsats: de saknade lämnade inte ön via någon annan båt.

11

3. En person bosatt i trakten upptäckte under gårdagen, intill resterna av en lägereld på Condolstranden, en gitarr, skodon, diverse klädesplagg, en kamera, plånböcker innehållande kontanter, returbiljetter till färjan, legitimationshandlingar samt de saknades bibliotekslånekort.

Legitimationshandlingarna överensstämmer med de personuppgifter som lämnats av universitetet i Sangmyung. De tillhörde: Park, Jae-hoon, man, 19, med stadigvarande hemvist i stadsdelen Doksan i Seoul, och vars mor är bosatt på Baengnyeongön.

Williams, Soo-min, kvinna, 18, amerikansk medborgare som rest in i landet i mars månad i syfte att påbörja universitetsstudier.

4. Klockan 07.00 i dag inledde kustbevakningens helikopter en sökoperation inom ett område som sträcker sig över 5 sjömil. Inga spår efter de saknade hittades. Slutsats: bägge saknade personer förolyckades i ett drunkningstillbud.

Havet var lugnt men strömmarna har enligt kustbevakning­ ­en varit ovanligt starka. Kropparna kan vid det här laget ha flutit en avsevärd sträcka.

Med ert medgivande ber vi nu att få avbryta helikoptersöket och rekommenderar ödmjukt att de saknades familjer blir underrättade.

12

DEL ET T Avkomman till upprorsmakare eller den fientliga klassen, vilka de än må vara, måste elimineras i tre generationer framåt.

Kim Il-sung, 1970, år 58 i Juche-eran

1 Georgetown Washington Första veckan i oktober 2010

Jenna vaknade med ett ryck av att hennes utandning tvingade upp ett skrik.

Hon andades häftigt, blicken stirrade men synen förvreds genom mardrömmens lins. Under de förvirrade sekunderna mellan dröm och vaka brukade hon aldrig kunna röra på kroppen. Långsamt tog det dunkla rummet form. I elementen pyste ångan svagt, och klocktornets avlägsna klämtningar räknade fram timmen. Hon suckade och slöt ögonen igen. Hennes hand sökte sig till halsen. Det var där, det smala silverhalsbandet med den pyttelilla silvertigern. Det var alltid där. Hon kastade av sig duntäcket och kände den svala luften lägga sig över hennes svettande kropp likt en slöja av linne.

En fördjupning bildades tyst och stilla bredvid henne i sängen.

Bärnstensfärgade ögon blev till speglar i det svaga ljuset. Kisse hade dykt upp från ingenstans, en annan dimension, som frammanad av klockringningen. ”Hallå”, sa hon och strök honom över huvudet.

Klockradion växlade minutsiffra. ”…rikesministern har fördömt raketuppskjutningen och kallar den ’en oerhört provocerande handling som hotar säkerheten i regionen’ …”

Köksgolvets kakelplattor kändes iskalla under hennes nakna fötter. Hon slog upp mjölk till Kisse, mikrade det kalla kaffet hon fann 17

i ­kannan och tog några klunkar för att stålsätta sig inför anhopningen av röstmeddelanden på telefonen. Doktor Levy hade ringt för att bekräfta läkarbesöket klockan nio. Redaktören på East Asia Quarterly ville diskutera publiceringen av hennes artikel och undrade illavarslande ifall hon hade hört morgonnyheterna. Alla äldre meddelanden var på koreanska och från hennes mamma. Hon hoppade bakåt till det ursprungliga – en inbjudan att komma och äta lunch i Annandale på söndagen – där hennes mamma lät formell och en smula förnärmad, och Jennas skuldkänslor kom krypande inom henne likt en sur uppstötning.

Med båda händerna om kaffemuggen tittade hon ut mot sin dystra trädgård men såg bara kökets ljusa inredning reflekterad i fönsterrutan. Hon fick tvinga sig att acceptera att den hålögda, underviktiga trettioåringen som stirrade tillbaka på henne var hon själv.

Hon hittade löpskorna och joggingbyxorna i en hög under pianopallen, satte upp håret och gav sig ut i kylan på O Street, där hon mötte brevbärarens allvarliga uppsyn. Så är det, kompis, jag är svart och jag bor i det här området. Hon började springa i diset under träden, ner mot pråmdragvägen. Georgetown kändes lite som Sleepy Hollow den här morgonen. En isande nordostlig vind virvlade löven mot en himmel av borstat stål. Storögda pumpor glodde från fönster och yttertrappor. Hon sprintade redan innan hon värmt upp, och brisen från kanalen blåste bort den onda drömmen från hennes hår.

Mannen gav henne ett uttråkat leende. ”Vi kommer ingen vart om du vägrar prata med mig.” Under allt lock och pock anade hon grunden till hans leda. I anteckningsboken som vilade mot hans knä hade han försjunkit i ett planlöst klottrande. Hon betraktade en kaksmula som fastnat i hans skägg, strax till höger om munnen. ”Du säger att det är samma mardröm?”

Sakta andades hon ut. ”Variationer förekommer alltid, men i stort sett är det samma. Vi har pratat om det många gånger.” Omedvetet rörde hon vid kedjan om halsen.

18

”Om vi inte kan gå till botten med det här så kommer du aldrig att bli av med den.”

Hennes huvud sjönk bakåt i soffan. Hon sökte efter ord i taket men fann inga.

Han gned sig över näsryggen under glasögonen och såg på henne med en blandning av frustration och lättnad, som om han kommit till kanten på kartan och därför kunde avsluta resan med gott samvete.

Han stängde anteckningsboken. ”Jag funderar på ifall du borde träffa en terapeut med inriktning på sorgbearbetning i stället. Kanske är det där problemet ligger? Att du fortfarande känner av förlusten? Visst, det är tolv år sedan, men för somliga av oss tar läkningen längre tid.” ”Nej, tack.” ”Vad gör vi annars här?” ”Jag har slut på Prazosin.” ”Vi har talat om detta också”, sa han med överdrivet tålamod. ”Prazo­ sin hjälper inte mot det underliggande trauma som orsakar dina …”

Hon reste sig och tog sin jacka. Hon hade vit skjorta och smala svarta kostymbyxor på sig, hennes jobbkläder. Det glänsande svarta håret hade hon uppsatt i en lös knut. ”Jag har tyvärr en föreläsning om ett par minuter, doktor Levy.”

Han suckade och sträckte sig efter blocket på skrivbordet. ”Alla mina patienter säger Don till mig, Jenna”, sa han medan han skrev. ”Jag har ju sagt det förut.”

Bilden dök upp som genom ett fönster i rymden. Kina var miljoner ljuspunkter, och de nya storstäderna lyste i pråliga kluster av halogen och neon. Otaliga städer och byar glimmade likt diamanter i antracit.

I projektordukens nedre högra hörn blossade Nagasakis och Yokohamas varv och containerhamnar med sina natriumlampor ut i natten.

Mellan Japanska havet och Gula havet låg Sydkorea fransat av lysande kustartärer, och med sin väldiga huvudstad, Seoul, som en strålande 19

krysantemum. I bildens mitt fanns emellertid bara ett stort stråk av mörker. Och det var inget hav; det var ett land, ett höglänt territorium i dunkel och skugga, där endast huvudstaden avgav ett svagt sken, ett glödande kol i askan.

Studenterna som satt i halvcirkelformade rader runt katedern betraktade satellitbilden under tystnad. ”Som ni alla hörde i morse”, sa Jenna, ”sköt Nordkorea upp ännu en Unha-3-raket i går. Om teknologin har ett fredligt syfte, vilket de hävdar, och om Kwangmyongsongsatelliten befinner sig i omloppsbana för att övervaka grödor, så är det den här bilden de får av sitt land nattetid …” ”Kwangmyongsong som i ’klar stjärna’, typ?”

Jenna tände katederlampan. En koreansk-amerikansk flicka hade ställt frågan. Och namnet lät faktiskt ironiskt. I ljusgalaxen på skärmen var Nordkorea ett svart hål. ”Ja, eller lysande stjärna eller ledstjärna”, sa Jenna. ”Namnet bär mycket symbolik i Nordkorea. Vet någon varför?” ”Kimkulten”, sa en pojke i Red Sox-keps – ytterligare en korean, en avhoppare som Jenna hade gett rekommendationer för ett stipendium.

Hon vände sig mot skärmen och bläddrade framåt i bilderna på Pyongyangs trafikfria boulevarder, triumfbågar och Arirang-spel, och hittade fotot hon letade efter. En liten våg av munterhet spred sig i salen, och studenterna såg fascinerade ut. Fotografiet visade rader av färglösa medborgare som bugade inför ett porträtt i naturlig storlek av en korpulent, leende man iklädd en åtsittande beige fritidsjacka och matchande byxor. Det omgavs av ett arrangemang av röda begonior, och under det, med röda koreanska skrivtecken, stod en slogan som löd: kim jong-il är ledstjärnan i det tjugoförsta århundradet! ”Enligt den officiella statsmytologin”, sa Jenna, ”föddes ’den Käre ledaren’ 1942 på en hemlig gerillabas i Korea under Japans ockupation.

20

Hans födelse förutsades av en ny klart lysande stjärna som plötsligt kunde skådas på himlen ovan Paektusan. Han kallas själv ibland för Ledstjärnan – kwangmyongsong.”

Långt bak i gradängsalen sa någon: ”Var hans mamma också oskuld?” Studenterna fnissade.

Just då tändes takbelysningen och fakultetens dekan kom in. Professor Runyon, Jennas chef, var i femtioårsåldern, men de sluttande axlarna, flugan och manchesterkavajen fick honom att se ut som runt sjuttio, och hans torra, pipiga röst att verka som närmare åttio. ”Missade jag ett skämt?” sa han och kikade på klassen över läsglas­ ögonen. Han lutade sig in mot Jennas öra och sa: ”Jag avbryter ogärna, professor Williams. Men vill ni vara snäll och följa med?” ”Nu?” Utanför, i korridoren, sa han: ”Rektorn ringde mig nyss. Vi har besök av något … diffust regeringsorgan.” Han gav henne ett förbryllat leende. ”Han vill träffa er. Något ni känner till?” ”Nej, sir.”

Riggs Library var en välvd sal i gotisk stil som rymde antika böcker.

Den var helt öde så när som på en man i mörkgrå kostym som stod vänd med profilen mot dem. Han höll en kaffemugg i händerna och tittade ut på en spontan fotbollsmatch som pågick på gräsmattan.

Professor Runyon harklade sig, varpå mannen vände sig om. Utan att vänta på att de skulle presentera sig stegade han fram och gav Jenna ett hjärtligt handslag. ”Charles Fisk”, sa han, ”från Institutet för strategiska studier.” Han var lång, kraftigt byggd och såg ut att vara drygt sextio. Näsan var aningen lökformad och kluven på tippen, håret silver­färgat och knollrigt, som mattvarp. ”Professor Williams är biträdande professor vid Fakulteten för inter­ na­tionella relationer”, sa Runyon, fortfarande med ett spår av förvirring. ”Vi har också mer erfaren personal tillgänglig, som bättre skulle kunna …”

21

”Tack så mycket, sir, det var nog allt”, sa mannen och räckte honom muggen.

Runyon stirrade på den en stund innan han lade huvudet på sned som om han fått en komplimang, och drog sig baklänges mot dörren likt en mandarins hovman. När dörren slagit igen och de var ensamma kunde Jenna bara tänka en enda tanke: att hon befann sig i någon sorts knipa. Mannen studerade henne med en egendomlig intensitet. Precis allt med honom, ryttarhållningen, det skruvstädsartade handslaget, den formella vänligheten, allt andades ”militär”. ”Jag ber om ursäkt för att jag drar ut dig från föreläsningssalen”, sa han. Rösten var djup och klangfull. ”Får jag säga Jenna?” ”Och får jag fråga vad det här rör sig om?”

Han log och rynkade pannan på en och samma gång. ”Mitt namn klingar alltså inte bekant? Nämnde din far aldrig mig?”

Hon gjorde sitt bästa för att se oberörd ut och samlad, men kände sig lätt panikslagen, som hon alltid gjorde när någon visade sig ha även den allra minsta kännedom om hennes familj. ”Nej. Jag kan inte erinra mig att min pappa nämnde någon Charles Fisk.” ”Jag tjänstgjorde tillsammans med honom vid signalspaningen. usa:s armé i Seoul, åttonde garnisonen. Det var för, oj, många år sedan nu, innan du föddes. Han var garnisonens högste afroamerikan. Visste du det?”

Hon sa ingenting, men höll kvar hans blick. Någonstans långt där inne vaknade ett minne till liv. Hur hennes farbror Cedric kastade jord på kistan som sänktes ner i graven, hur hon klängde sig fast vid sin gråtande mamma, hur luften fylldes med doften av våta löv, hur en rad män i långa militärrockar stått i bakgrunden på behörigt avstånd, bredvid följet, och hur de hade blottat sina huvuden för regnet när någon blåste i ett horn och sedan satt på sig mössorna igen, med skärmarna ordentligt nerdragna. Med intuitionens visshet kände hon att denne man hade varit en av dem.

22