Michel Bussi
Trollsländan
Översättning Christina Norrman
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 3
2018-03-27 16:04
Originalets titel: Un avion sans elle Bokförlaget Polaris, Stockholm © Presses de la Cité, un département de Place des Editeurs, 2015 This work was first published in the French language by Presses de la Cité Omslag av Miroslav Šokčić Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-88647-49-8 www.bokforlagetpolaris.se
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 4
2018-03-27 16:04
Till Malou, en liten trollslända som föddes med den här berättelsen
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 5
2018-03-27 16:04
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 6
2018-03-27 16:04
23 december 1980, kl. 00 :33
Airbusplanet på väg från Istanbul till Paris tappade höjd. Det dök nästan tusen meter på mindre än tio sekunder, närapå lodrätt, innan det stabiliserades igen. De flesta passagerarna sov och väcktes bryskt av den skrämmande känslan av att ha slumrat till under en bergochdalbanetur. Det var inte ryckningarna i planet utan skriken som väckte Izel ur hennes lätta sömn. Stormbyar och luftgropar var hon van vid efter att i nästan tre år ha flängt jorden runt med Turkish Airlines. Nu hade hon en timmes rast och hade sovit i mindre än tjugo minuter. Hon hann knappt öppna ögonen förrän hennes kollega Meliha, en äldre kvinna i åtsittande blus, lutade sig över henne. – Izel ? Izel ? Skynda dig ! Det är allvar. Det är storm. Ingen sikt alls enligt kaptenen. Tar du din gång ? Izels blaserade ansiktsuttryck visade att hon var en erfaren flygvärdinna som inte hetsade upp sig för så lite. Hon reste sig från sätet, rättade till blusen, drog lite i kjolen, kastade en nöjd blick på sin egen spegelbild i den släckta skärmen framför sig och gick mot den högra gången. De nyss väckta passagerarna skrek inte längre och såg mer förvånade än oroliga ut. Flygplanet fortsatte att kränga. Izel försökte böja sig ner och lugna var och en. – Det går bra. Inga problem. Det är en snöstorm över Jurabergen som vi måste åka igenom bara. Vi kommer att vara i Paris om mindre än en timme. Izel behövde inte anstränga sig för att le. I tankarna var hon
7
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 7
2018-03-27 16:04
redan i Paris. Hon hade tre dagars stopp där före jul. Som Istanbulbo såg hon mycket fram emot att få släppa loss i den franska huvudstaden. Hon upprepade sina lugnande ord i tur och ordning till en pojke i tioårsåldern som höll sin farmor hårt i handen, en ung affärsman i skrynklig skjorta, som hon gärna hade träffat igen på Champs-Élysées dagen därpå, en turkisk kvinna vars slöja troligen hasat ner vid det brutala uppvaknandet och nu nästan täckte hennes ögon, en gammal man som satt hopkrupen med händerna mellan knäna och gav henne en bönfallande blick … – Det går bra. Det är ingen fara. Izel fortsatte lugnt längs gången när planet återigen lutade kraftigt åt sidan. Några skrek. En ung kille strax till höger om Izel som med båda händerna höll i en bärbar kassettbandspelare försökte låta glad och ropade : – När ska vi göra en looping ? Han fick några försiktiga skratt till svar som snabbt överröstades av spädbarnsskrik. Barnet låg i en insats fäst i väggen framför sätet bara några meter från Izel. Flygvärdinnan tittade på den några månader gamla flickan klädd i vit klänning med orange blommor under en naturfärgad, mönsterstickad yllekofta. – Nej, madame, sa Izel. Nej ! Mamman höll på att lossa sitt säkerhetsbälte för att resa sig och ta hand om dottern. – Nej, madame, sa Izel bestämt. Ni måste vara fastspänd. Det är absolut nödvändigt. Det är … Mamman nedlät sig inte till att titta på flygvärdinnan, än mindre svara henne. Hennes långa, utsläppta hår föll ner över barnet som bara skrek ännu mer. Izel var osäker på hur hon skulle förhålla sig men gick närmare. Planet tappade höjd igen. Tre sekunder och kanske tusen meter till. Små skrik hördes men de flesta passagerarna var tysta. Stumma. Medvetna om att det inte längre bara var en vanlig snöstorm som
8
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 8
2018-03-27 16:04
framkallade planets rörelser. Skakningarna fick Izel att falla åt sidan. Med armbågen stötte hon till kassettbandspelaren till höger om sig så att den slog i bröstet på sin ägare som tappade andan. Hon reste sig utan att ens ta sig tid att be om ursäkt. Precis framför henne fortsatte den lilla flickan att gråta. Mamman lutade sig på nytt fram och började lossa barnets säkerhetsbälte. – Nej, madame ! Nej … Izel svor för sig själv. Automatiskt drog hon ner kjolen som hasat upp över maskan i strumpan. Vilket skitjobb det här var. Hon förtjänade verkligen tre roliga dagar i Paris ! Sedan gick allt väldigt fort. För ett ögonblick tyckte sig Izel höra ett annat barn som skrek någonstans i planet, som ett eko en bit bort till vänster. Killen med bandspelaren snuddade nervöst med handen vid hennes nylonklädda lår. Den äldre turkiske mannen hade lagt ena armen runt axlarna på den beslöjade kvinnan bredvid sig och lyfte bedjande den andra mot Izel. Mamman framför henne sträckte ut armarna för att lyfta upp sin dotter som nu befriats från remmarna som hållit henne kvar i insatsen. Det var de sista bilderna före kraschen, innan Airbusplanet störtade på bergssluttningen. Kollisionen gjorde att Izel slungades flera meter bort, mot nödutgången. Hennes smala ben i svarta strumpor förvreds som lemmarna på en plastdocka i händerna på en sadistisk liten flicka, den tunna bröstkorgen krossades mot metallväggen, vänster tinning spräcktes mot dörrens hörn. Izel dog omedelbart. I det avseendet hade hon tur. Hon såg inte hur lamporna slocknade. Hon såg inte hur planet skrynklades ihop som en simpel aluminiumburk när det slog ner i skogen, där träden ett efter ett verkade offra sig för att bromsa planets framfart. När allt till slut blev stilla kände hon inte hur lukten av flygbränsle spred sig. Hon kände ingen smärta när hennes kropp,
9
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 9
2018-03-27 16:04
liksom de tjugotvå närmaste passagerarnas kroppar, slets sönder av explosionen. Hon skrek inte när lågorna fyllde kabinen där de etthundrafyrtiofem som fortfarande levde var instängda.
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 10
2018-03-27 16:04
ARTON ÅR SENARE
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 11
2018-03-27 16:04
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 12
2018-03-27 16:04
1
29 september 1998, kl. 23.40
Nu vet ni allt. Crédule Grand-Duc lyfte pennan och förlorade sig med blicken i vattnet på bottnen av det enorma insektsterrariet framför honom. En kort stund följde han den röda kejsartrollsländan som förtvivlat flög omkring där inne och hade kostat honom nästan tvåtusenfemhundra franc knappt tre veckor tidigare. En sällsynt sort, en av världens största i längd och en exakt kopia av sin förhistoriska anfader. Den långa trollsländan kastade sig från glasvägg till glasvägg genom en svärm av dussintals andra trollsländor. Instängda. Fångade. De kände alla att de höll på att dö. Pennan riktades åter mot papperet. Crédule Grand-Ducs hand rörde sig nervöst. I denna anteckningsbok har jag sammanställt alla bevis, alla uppslag och alla teorier som jag gått igenom under min arton år långa utredning. På dessa cirka hundra sidor finns allt. Om ni har läst uppmärksamt vet ni nu lika mycket som jag. Kanske är ni mer skarpsynta ? Kanske kommer ni att se något som jag har missat ? Kanske kommer ni att hitta lösningen, om det nu finns någon ? Kanske … Varför inte ? För mig är det slut.
13
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 13
2018-03-27 16:04
Pennan lyftes, stannade darrande några millimeter ovanför papperet. Crédule Grand-Ducs blick riktades än en gång mot terrariets blanka glasväggar, gled sedan över mot den öppna spisen där höga flammor slukade en hög med tidningar, papper och arkivlådor i papp, innan den en sista gång vändes mot skrivhäftet. Pennan sänktes mot papperet igen. Att säga att jag varken hyser ånger eller samvetskval skulle vara en överdrift, men jag har gjort så gott jag kunnat. Crédule Grand-Duc tittade länge på den sista raden och slog sedan långsamt igen det ljusgröna skrivhäftet. Jag har gjort så gott jag kunnat, upprepade han för sig själv, nöjd med sin sammanfattning.
23.43
Han satte pennan i en mugg framför sig, tog en gul post-it-lapp från blocket som låg på skrivbordet och klistrade den på skrivhäftets framsida. Han sträckte handen mot muggen med pennor igen, tog en tuschpenna och skrev med stora bokstäver på den gula lappen : Till Lylie. Han lade häftet vid kanten av skrivbordet och reste sig. Grand-Ducs blick dröjde sig kvar vid skrivbordet och mässingsskylten som stod där och glänste. Crédule Grand-Duc, privatdetektiv, läste han för sig själv och log cyniskt. Sedan länge kallades han Grand-Duc av alla, det var ingen som använde hans löjliga förnamn. De tyckte väl inte att han var särskilt godtrogen, som hans förnamn antydde. Ingen, utom möjligen Emilie och Marc Vitral. Men det var också länge sedan, när de var yngre. En evighet sedan. Grand-Duc gick ut i köket. Han tittade för sista gången på diskbänken i rostfritt stål, de åttkantiga vita kakelplattorna, de stängda luckorna i ljust trä. Allt var i perfekt ordning, putsat och städat. Alla spår av tidigare liv hade omsorgsfullt torkats bort, som när man ska lämna tillbaka ett hyrt hus till dess ägare. Grand-Duc var
14
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 14
2018-03-27 16:04
omsorgsfull in i det sista, till sista andetaget. Han visste det. Det förklarade mycket. Allt, faktiskt. Han vände sig om, gick fram till den öppna spisen, så nära att han kände hur värmen slickade hans händer. Han böjde sig ner för att kasta två arkivlådor på elden och ryggade tillbaka för gnistregnet. En återvändsgränd. Han hade ägnat tusentals timmar åt att gå till botten med varje liten detalj i det här fallet. Alla ledtrådar, anteckningar och efterforskningar gick nu upp i rök. Alla spår av utredningen försvann på bara några timmar. Arton års arbete till ingen nytta. Det var som ett hån. Hela hans liv fanns i detta reningsbål, som han var den ende att bevittna.
23.49
Om fjorton minuter skulle Lylie fylla arton år, åtminstone officiellt … Vem var hon ? Fortfarande visste ingen säkert. Chansen var fortfarande fifty-fifty, precis som dag ett. Krona eller klave. Lyse-Rose eller Emilie ? Han hade misslyckats. Mathilde de Carville hade lagt ut en förmögenhet, betalat honom i arton år, för ingenting. Grand-Duc gick fram till skrivbordet och hällde upp ännu ett glas vin jaune. Femton år gammalt, Monique Genevez specialvin, kanske det enda ljusa minnet av den här utredningen. Han log när han satte glaset till munnen. Han var långt ifrån nidbilden av den gamle alkoholiserade detektiven, snarare den som nästan ovilligt hämtar fram en flaska ur sin vinkällare, och bara vid särskilda tillfällen. I kväll var ett sådant tillfälle, det var Lylies födelsedag. Och till på köpet hans sista minuter i livet. Detektiven tömde glaset med det exklusiva vinet i ett svep.
15
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 15
2018-03-27 16:04
Det var en av de sällsynta känslor han skulle sakna, den oöverträffade smaken av vin jaune som samtidigt var både ljuvlig och brännande och för ett ögonblick fick honom att glömma gåtan utan svar som han hade ägnat sitt liv åt. Grand-Duc ställde glaset på skrivbordet och flyttade på den ljusgröna anteckningsboken, tveksam om han skulle öppna den en sista gång. Han betraktade den gula papperslappen på omslaget, Till Lylie. Boken skulle finnas kvar, med sina drygt hundra sidor som han skrivit ihop de senaste dagarna. Till Lylie, Marc, Mathilde de Carville, Nicole Vitral, poliserna, advokaterna, till alla som kunde tänkas vilja försjunka i denna historia utan slut. Det var utan tvekan fängslande läsning. Ett riktigt mästerverk, en andlöst spännande polisutredning. Alla ingredienser fanns där. Utom slutet … Han hade skrivit en deckare där sista sidan hade rivits ut, en thriller där de sista fem raderna suddats bort. En bluff. Säkert skulle framtida läsare tro sig vara listigare än han, tro att om de bara ansträngde sig skulle de hitta lösningen. Han hade haft samma övertygelse. Han hade alltid trott att det fanns ett bevis, att ekvationen skulle gå att lösa, att han hade förbisett något. Det var bara en känsla, men en ihållande känsla. En övertygelse som hade hållit honom i gång ända in i det sista, fram till i dag när hans uppdrag tog slut. Om tio minuter skulle Lylie fylla arton år. Kanske var det en illusion som bara funnits i hans undermedvetna och som hindrat honom att helt ge upp hoppet, det hade varit för grymt att i så många år söka efter en lösning som inte fanns. Jag har gjort så gott jag kunnat, läste han igen. Resten angick honom inte längre. Grand-Duc såg sig om i rummet en sista gång. Han lät bli att gå och ställa undan den tomma flaskan och det smutsiga glaset, log fortfarande för sig själv. Poliserna och rättsläkarna som om några
16
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 16
2018-03-27 16:04
timmar skulle luta sig över hans kropp skulle inte bry sig om ett odiskat glas. Hans blod och hjärna skulle sprida sig som en klibbig massa över mahognyskrivbordet och på det blanka parkettgolvet. Smutsa ner allt. Om ingen genast lade märke till hans försvinnande, vilket inte var troligt (vem skulle sakna honom ?), skulle grannarna reagera på lukten från hans döda kropp, en kropp i förruttnelse täckt av asätande insekter och deras exkrementer. Ännu en anledning, tänkte Grand-Duc. Han böjde sig ner och kastade in en liten bit kartong som undsluppit lågorna i spisen. Hans sista goda gärning. Långsamt gick Grand-Duc fram till mahognysekretären som stod vid väggen mittemot den öppna spisen. Han öppnade den mittersta lådan och tog fram en revolver ur ett fodral, en Mateba : den grå metallen glänste, den var som ny. Detektiven grävde med handen längre in i lådan och fick tag i tre patroner. Grand-Duc log. Med en van rörelse öppnade han magasinet och lade försiktigt patronerna på plats. Det räckte med en, även om han var tämligen berusad och säkert skulle både darra och tveka. Men han skulle klara att placera revolverpipan mot tinningen, vara tillräckligt stadig och trycka av. Han kunde inte misslyckas, inte ens med sextiotvå centiliter vin i blodet. Han lade revolvern på skrivbordet, öppnade lådan till vänster och tog fram en tidning, ett mycket gammalt och gulnat exemplar av L’Est Républicain. Han hade planerat den makabra iscensättningen i flera månader, den rituella symboliken som skulle hjälpa honom att avsluta det hela och lämna labyrinten för gott.
17
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 17
2018-03-27 16:04
23.54
Några sista ark krullade ihop sig i lågorna i den öppna spisen. Detektivens blick drogs mot terrariet och trollsländornas dystra surrande. Den elektriska näringstillförseln hade varit avstängd i en halvtimme. Utan syre och utan mat skulle trollsländorna inte överleva längre än en vecka. Ändå hade han lagt ut enorma summor på att köpa de allra äldsta och ovanligaste sorterna. Han hade tillbringat timmar, flera år av sitt liv, med att underhålla terrariet, han hade matat dem med alla sorters pyttesmå insekter, han hade gjort dem starka, sett till att de parat sig och till och med anlitat ett specialföretag som skötte om dem när han var ute på uppdrag. Alla dessa ansträngningar bara för att låta dem dö. De också … Det är ändå tillfredsställande, tänkte Grand-Duc, att kunna besluta om andras liv och död på det sättet, att skydda för att kunna döma, att ge hopp för att kunna offra. Leka med ödet som en listig och oförutsägbar gud. När allt kommer omkring hade han ju själv varit offer för en lika grym gud. Crédule Grand-Duc satte sig på stolen vid skrivbordet, han kunde inte låta bli att flytta den ljusgröna anteckningsboken ännu närmare kanten, som om han var rädd att den skulle stänkas ner av blodet. Han bredde ut L’Est Républicain framför sig. Tidningen från den 23 december 1980. Han läste förstasidan en gång till : Miraklet på Mont Terrible. Rubriken sträckte sig över hela förstasidan. Under den fanns ett ganska suddigt foto som visade en sönderslagen flygplanskropp, träd som ryckts upp med rötterna, snö som trampats ner av räddningsmanskapet. Under fotografiet beskrevs katastrofen i några rader :
18
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 18
2018-03-27 16:04
Ett Airbusplan på väg från Istanbul till Paris störtade natten mellan den 22 och 23 december på Mont Terrible vid den franskschweiziska gränsen. Etthundrasextioåtta av de etthundrasextionio passagerarna och besättningsmedlemmarna omkom direkt eller brändes till döds i lågorna. En tremånaders bebis som kastats ut vid kraschen, innan flygplanet fattade eld, överlevde mirakulöst. Grand-Duc tittade upp. Han skulle dö genom att luta sig lite framåt och skjuta sig i huvudet. Han skulle falla på tidningens förstasida. Hans blod skulle färga fotot från katastrofen arton år tidigare, det skulle blanda sig med blodet från de etthundrasextioåtta offren. Det var så han skulle hittas om några dagar, eller veckor. Ingen skulle sakna honom. Särskilt inte familjen de Carville. Familjen Vitral skulle kanske tycka det var lite sorgligt. Emilie och Marc. Och Nicole. Höjden av ironi. Man skulle hitta honom och Lylie skulle få anteckningsboken, boken om hennes korta liv. Hans testamente. För sista gången betraktade Grand-Duc sin spegelbild i kopparplåten, nästan stolt. Det blev ett vackert slut i alla fall, mycket bättre än resten. Han hade haft sin chans, något annat kunde man inte säga : en arton år lång utredning …
23.57
Det var dags. Omsorgsfullt placerade han L’Est Républicain framför sig, drog fram stolen och greppade revolverkolven med sin fuktiga handflata. Armen höjdes långsamt. Han kunde inte låta bli att rysa till när det kalla vapnet rörde vid hans tinning. Men han var redo. Alkoholen skulle hjälpa honom.
19
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 19
2018-03-27 16:04
Han försökte koppla bort allt, inte tänka på kulan några centimeter från hans hjärna, som skulle fara genom hans skalle. Tänk inte mer, fokusera på att inte vara. Pekfingret böjdes mot avtryckaren. Nu behövde han bara trycka till, så skulle allt vara slut. Blunda eller titta ? En svettdroppe rann nerför hans panna och föll på tidningen. Titta och gör det bara. Han böjde sig framåt, blicken var fixerad på tidningen tjugo centimeter framför honom. Han tittade en sista gång på fotona av det utbrända flygplansvraket och brandmannen framför sjukhuset i Montbéliard med den lilla blåfrusna kroppen i famnen. Mirakelbarnet. Hans pekfinger slöt sig hårdare om avtryckaren.
23.58
Detektivens blick blev tom och förlorade sig i trycksvärtan på den gamla tidningens förstasida. Kulan skulle utan minsta motstånd genomborra hans tinning. Det enda han behövde göra var att böja fingret lite till, några millimeter. Han stirrade på tidningen med oseende ögon. Tiden stod stilla. Det svarta trycket blev plötsligt tydligare, som när man vrider på ett kameraobjektiv, som ett sista fönster mot världen innan allt försvinner i dimman. Pekfingret. Avtryckaren. De stirrande ögonen. Grand-Duc slogs av det otänkbara, det kändes som en elektrisk stöt, lika intensiv som oväntad. Det hans ögon stirrade på var omöjligt. Det visste han. Fingret släppte långsamt taget om avtryckaren. Först trodde han att det var inbillning, en hallucination framkallad av hans nära förestående död, en försvarsmekanism skapad av hans hjärna …
20
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 20
2018-03-27 16:04
Nej ! Det han såg och läste i tidningen var på riktigt. Papperet hade gulnat och trycket var lite suddigt, men det fanns inga tvivel. Allt var där. Detektivens hjärna började arbeta. Under årens lopp hade han framkastat mängder av hypoteser, hundratals, men nu såg han vilken tråd han skulle börja dra i och det var bara att nysta så skulle allt redas ut förbluffande enkelt. Allt var så klart, så tydligt. Han sänkte armen och kunde inte motstå att ge ifrån sig ett galet skratt. Han tittade på klockan på väggen.
23.59
Han kunde fortfarande inte tro på det han såg. Hans händer darrade. Han genomfors av en kraftig rysning hela vägen längs ryggraden. Han hade lyckats ! Lösningen fanns där på förstasidan i tidningen, hela tiden hade den funnits där. Tålmodigt väntande, praktiskt taget omöjlig att upptäcka, då för arton år sedan. Alla hade läst denna tidning, granskat och analyserat den tusen gånger, och ändå hade ingen kunnat ana, varken då eller under alla år som följde. Men det var uppenbart … med ett förbehåll. Ett förbehåll. Tidningen måste läsas arton år senare !
21
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 21
2018-03-27 16:04
2
2 oktober 1998, kl. 8.27
Var de ett par eller var de syskon ? I nästan en månad hade den frågan irriterat Mariam som drev Café Lénine i korsningen mellan Avenue de Stalingrad och Rue de la Liberté, bara några meter från den öppna platsen framför Saint-Denis-universitetet i Paris. Så här dags på morgonen var baren bara fylld till en fjärdedel och Mariam passade på att ställa i ordning bord och stolar. De två satt som vanligt längst in, nära fönstret, vid ett litet bord för två, höll varandra i hand och såg djupt in i varandras blå ögon. Älskande ? Vänner ? Syskon ? Mariam suckade. Det retade henne att hon inte visste. I vanliga fall hade hon en ganska god bild av studenternas kärleksaffärer. Hon satte i gång igen, hon måste torka av borden också och kanske sopa golvet. Om några minuter skulle tusentals jäktade, stressade, redan trötta studenter välla ut från metrostationen Saint-DenisUniversité, ändstation för linje 13. Stationen hade bara funnits i fyra månader men hade redan förvandlat området. Tack vare den fanns nu en direktförbindelse mellan Saint-Denis-universitetet och Paris centrum.
22
18-33 Polaris Trollsländan 27 mars.indd 22
2018-03-27 16:04