9789188647122

DE HÄNGDAS EVANGELIUM

3

Av samma författare på annat förlag Efter monsunen, 2016 Innan evigheten, 2016 (återutgivning av De redan döda) De redan döda, 2010 Skuggan av floden, 1999 Gå över gränsen, 1997

© 2005, Robert Karjel Bokförlaget Polaris, Stockholm Utgiven enligt överenskommelse med Hedlund Literary Agency Omslag av Håkan Liljemärker Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Nørhaven Printed in Denmark 2017 ISBN: 978-91-88647-12-2 www.bokforlagetpolaris.se

1

jag finner det

allt svårare att bli trodd. Jag är gammal och

framför allt är jag döende. Det är vad min tillvaro handlar om – nu, och en tid framöver.

Det jag har att säga till dem här omkring mig blir aldrig annat än anekdoter, aldrig sanningar. Inte för dem. Att ta sig tid att lyssna är en sak, att ta på allvar och förstå en annan. Men jag kan inte klandra dem: kan jag påstå att jag själv varit någon särskilt god lyssnare, egentligen? Knappast. Ändå, det finns något jag verkligen vill ha sagt. Sköterskan drar ifrån gardinerna nu. Rummet har varit ljust länge men det är först nu som det blir dag härinne. Hon sträcker sig och står på tå varje gång hon ska göra något med gardinerna, även när hon inte behöver det. Hon tror att hon är kort. Rummet är kalt och det låter ihåligt när ringarna hasar över gardinstången.

Det bildas skuggor i rummet, och sedan hör jag hennes steg när hon går sin väg.

Det jag måste få sagt gäller döden, inte min egen, utan många andras. Onaturlig död, om det nu egentligen existerar ett sådant begrepp. Förlåt, min egen belägenhet stör och griper alltför lätt in i tankarna. Min egen död är oviktig. Den är förväntad, det var inte deras.

Jag kommer ofta att tänka på allt det som hände. Idag var det blommorna i ampeln här intill som gungade till i sin krok i taket. Någon stötte bara till den av misstag. En liten rörelse som aldrig tycktes vilja upphöra. Precis så som jag alltid har 5

tänkt mig att mannen hängde i taket: hur han gungar sakta i takkronan. De sade att snaran kring halsen var ett silkesrep som annars var fäst som omtag till gardinerna. Hans fötter gungade oändligt sakta och nacken var onaturligt krökt, som om han försökte fånga de egna fötterna med blicken. Han hade skorna på, någon sade att de oftast tar av sig dem innan. Jag kände den brända lukten också, doften av bränt papper.

Jag visste inget om någon som hängt sig i en takkrona, då när telefonen ringde. Jag vill minnas att det var i mars eller kanske tidigt i april. Sent på kvällarna på väg hem från jobbet gick jag förbi en samlingslokal där en kör brukade öva. Sången hördes ut på gatan. De hade börjat öva på vårsångerna inför Valborg, det minns jag. Och i Israel pågick rättegången mot Adolf Eichmann. Det var 1962 tidigt på våren som telefonen ringde. Jag var hemma i lägenheten och det var på eftermiddagen. ”Ja …?” Jag var säker på att det var någon från redaktionen. ”Är det hos Henry Müller?” Det var en okänd mansröst.

Han presenterade sig och nämnde den begravningsbyrå han ringde ifrån. Sedan följde ett ögonblicks paus som det brukar göra vid den sortens samtal. ”Det gäller Kristian Rosander. Ni kanske …?” Han fortsatte när jag inte svarade: ”… Ja, han är död.” ”Jaha”, svarade jag. Jag hade verkligen ingen aning om vem han talade om. Men jag har alltid haft svårt för namn. Det kunde mycket väl visa sig vara en kollega, eller någon bekants man.

Mannen i andra änden var rutinerad. ”Ni var barndomsvänner, eller jag tror att ni var barndomsvänner.” Jag försökte minnas medan han fortsatte: ”Kristian Rosander har tagit livet av sig. Det hände för tre dagar sedan, i helgen.”

6

Han fortsatte att tala om denne Kristian Rosander som hängt sig. Situationen blev inte besvärande, det var bara det att jag inte kunde komma ihåg vem det var. ”Förlåt, ett brev?” sade jag när jag tankspritt uppfattade ordet. ”Ja, han efterlämnade ett brev. Det är den egentliga anledningen till att jag ringer. Han gav ganska noggranna instruktioner om vad som skulle ske. Han ville att ni skulle skriva hans dödsruna.” ”Dödsruna, jaha. Vad stod det mera?” ”Att han kände er sedan tidigare, att ni gått i samma skola, samma läroverk.” ”Var det allt?” ”Det vet jag inte, jag har inte läst brevet själv. Jag känner bara till det som gäller arrangemangen kring begravningen.

Det är hans bror som har brevet.”

Jag förstod lite bättre, trodde jag.

Mannen från begravningsbyrån började tala om datum för begravningen och för dödsannonsen och meddelade när min text till dödsrunan måste finnas hos tidningen. Han hade nog aldrig varit med om att någon hade tackat nej till att skriva. ”Har minnet av honom klarnat?” frågade entreprenören avslutningsvis. ”Nej”, svarade jag sanningsenligt.

Men jag hade skrivit dödsrunor med betydligt mindre att gå på än så i mina dar. Att skriva Kristian Rosanders runa var en bagatell. Det fanns ingen anledning att tro något annat, inte då.

Jag hade gått i läroverk i en småstad. Huvudbyggnaden var i sten med årtalet i romerska siffror på fasaden; en skola som 7

hade genererat i alla fall två namn som gav klang utåt. Den ene var en författare som kallades nationalskald även utanför hemorten. Den andre en kemist som fått nobelpris.

Själv var jag inte alls känd, men var kanske den ur min årskull som i någon mån hade gjort sig ett namn. Utrikeskorrespondent på en av Stockholms stora tidningar. Emellanåt läste nog någon mitt namn under artiklarna och tänkte att honom känner jag, vi har gått i skolan tillsammans. Det var så jag föreställde mig min koppling till Kristian Rosander, att han kunde ha varit en flyktig bekant en gång. Om han nu ville att jag skulle skriva hans runa så fick jag väl göra det, även om jag inte alls kunde minnas honom.

Efter tre dagar hade jag fortfarande inget att gå på. Och jag hade letat. Mitt misstag var att jag hade fått för mig att Kristian Rosander var känd på något sätt. Om någon i sitt avskedsbrev anger vem som bör skriva dödsrunan, ligger det nära till hands att det finns något intressant att berätta. Men Kristian Rosander var inte känd för något. Det fanns ingenting om honom.

Det närmaste jag kom var en artikel jag hittade i tidningsarkivet. Den var från 1931 och gällde en spårvagnsolycka. En Nils Rosander, bara elva år gammal, hade blivit påkörd och dödad av en spårvagn. Det var någonstans på Söder. Det var enbart namnet som fick mig att läsa igenom artikeln: Rosander, trots allt inte så vanligt. Men Kristian Rosander hade gått i skola i min hemstad, inte i Stockholm. Och oavsett kopplingen så var någon annans tragiska olycka naturligtvis inte något som passade in i en självmördares dödsruna.

Jag ringde begravningsentreprenören. Kunde familjen hjälpa till, en kort levnadsbeskrivning som jag sedan kunde hyfsa till – så som det brukade gå till.

8

Det visade sig att Kristian Rosander inte hade någon egentlig familj, och det hade jag haft på känn redan första gången begravningsentreprenören ringde mig. Jag kan inte säga varför. De efterlevande var hans far, som var svårt långtidssjuk och låg inlagd på sjukhus, och brodern som var den som skötte kontakterna med begravningsbyrån. När jag bad om telefonnumret dit förklarade entreprenören att brodern just höll på att flytta. Det gick inte att ringa honom. Entreprenören skrattade besvärat; brodern skulle komma dit först i övermorgon – men det var samma dag som min text skulle vara klar. Kanske kunde jag ändå sätta ihop något, undrade han. Jag förklarade att jag inte bara kunde hitta på. Jag hade inga uppgifter om honom och jag kom fortfarande inte ihåg vem han kunde vara.

Entreprenören skulle tala med brodern. Och jag, jag skulle vänta.

Men runan blev aldrig skriven, ett förhör hos polisen hann före.

9

2

det var inte

ovanligt att det låg små lappar på mitt skrivbord

på redaktionen från folk som ville få tag på mig. Små korthuggna meddelanden, ofta stod det också ”Bråttom” eller ”Viktigt” överst. På en annan arbetsplats hade den sortens lappar kunnat göra vem som helst orolig. Det kunde vara ett meddelande från någon okänd läkare eller advokat, och nederst ett telefonnummer att ringa snarast. Men i mitt jobb var det bara just jobb, oavsett hur det framfördes gällde det alltid saker som någon ville ha publicerat i tidningen, eller sådant som gjort någon förbannad.

Så även om jag räknade mig själv som utrikesreporter tänkte jag inte något särskilt när jag såg en lapp där det stod att polisen ville tala med mig. Trots att det inte ens stod något telefonnummer på lappen (är saker av verklig vikt vill folk sällan tala om dem per telefon). Det stod bara ett namn och en tid. Det var från polisen på Kungsholmen. Jag tog en redaktionsbil dit.

Vi hälsade. Han var kriminalassistent och hade en mycket smal slips. ”Den här vägen”, sade han och visade in mig på sitt rum.

Det fanns en tom anslagstavla på ena väggen, några små pappershögar på skrivbordet och en skrivmaskin. Det kunde ha varit på min egen redaktion. När vi satt oss visade han med handen mot en askkopp. Jag nickade.

Han hasade till med stolen, sökte något i tankarna. ”Känner ni till fader Bokelman?” började han sedan. ”Gus10

tav Bokelman.” Han sade det med antydan till franskt uttal.

Det vimlade av franska namn i nyhetsflödet sedan en tid tillbaka: Malraux, Boudiaf, Salan; namn med anknytning till Algerietkrisen, mitt specialområde. ”Är han i stan?” svarade jag. Det var inte ett försök att dölja min okunskap – namnet Bokelman sade mig inget. Det var mer för sammanhanget: att knyta mig, utrikesreportern, till någon fransman och Stockholmspolisen. ”Tja, i stan …”, sade kriminalassistenten, ”… han har bott i stan sedan innan kriget.” ”Jaha”, sade jag. ”Nej, jag känner inte till honom.” Jag försökte le och kände mig fånig ett ögonblick. ”Han var munk, tillhörde katolska församlingen på Linnégatan.” ”Tillhörde … Han har antingen flyttat då, eller så är han död.” ”Han är död”, avgjorde polisen.

Jag blev osäker. ”Jag tillhör utrikesredaktionen …” ”Jag vet det.” Kriminalassistenten böjde sig ned och knöt om ena skon, drog sedan sulan hastigt ett par gånger över golvet. ”Kristian Rosander då”, sade han sedan, ”vad har ni för koppling till honom?” Han kastade ned något skräp i en papperskorg under skrivbordet när han sade det. ”Kristian Rosander”, upprepade jag. ”Vi gick på läroverket tillsammans.” Det var det bästa jag kunde komma på. ”Så ni umgås mycket?” ”Vi har aldrig umgåtts.” Plötsligt kände jag ett behov av att ge mycket klara svar. ”Du vet möjligtvis inte var han befinner sig just nu?”

11

Frågan lät alldaglig, kriminalassistentens blick var uttryckslös. Och jag var i full färd med att försöka skriva Kristian Rosanders dödsruna. Det blev ett förnuftsmässigt gap som lämnade mig svarslös.

Kriminalassistenten plockade med sin penna. ”Ja, Bokelman och Rosander, ni undrar vad det handlar om. Saken är den att fader Bokelman hittades död i sin lägenhet för några dagar sedan. Det finns ett par saker vi undrar över och det visar sig att, ja, Kristian Rosander och Bokelman hade stämt möte vid det som vi tror kan vara tidpunkten för munkens död.

Rosander skulle komma hem till honom, vi vill bara höra oss för om ni vet om de träffades eller inte.”

Jag var väl medveten om att jag befann mig på våldsroteln. ”Är han mördad, jag menar är munken mördad?” ”Det vill jag inte alls påstå”, svarade polisen, ”vi måste bara utesluta vissa saker.” Han var tyst ett ögonblick. ”Oroar ni er för Rosander?” ”Nej, jag kände honom inte, men det är oviktigt. Han är död.” ”Död.” Kriminalassistenten sade det så uttryckslöst, och utan överraskning, som om de personer han letade efter brukade visa sig vara döda. ”Ja, han är död. Jag håller på och skriver hans dödsruna.” ”När dog han?” Frågan kom rappt. ”Förra helgen någon gång, i lördags eller söndags. Han hängde sig.” ”Hängde sig.” Trots den uttryckslösa rösten hade kriminalassistenten hejdat sig och tittade rakt mot väggen. ”Förlåt”, han lade ifrån sig pennan och reste sig, ”sitt kvar, bara ett ögonblick”, och så gick han och lämnade mig med dörren stängd.

12

Ögonblicket blev till åtminstone en kvart. Jag har alltid varit noga med hur andra hushållar med min tid, även om jag själv ofta varit vårdslös med andras.

När han kom tillbaka satte han sig igen utan ett ord, nästan som om jag inte fanns i rummet. Han tog fram ett par små papper för anteckningar; jag hade sett några av dem på skrivbordet, styva och täckta med en hastig, svårläst handstil.

Det är mitt främsta minne av honom, den där rutinmässiga attityden. Han hette Torsson, kriminalassistent Valdemar Torsson. Han var inte många år äldre än jag själv, hade kanske rent av passerat fyrtio, och hade kanske kommit så långt i sin karriär inom polisen som någon utan studentexamen och från norrlandskustens sågverksbygder kunde komma. Jag frågade honom aldrig om han var nöjd med sin lott. Dialekten hade han i alla fall gjort sig av med. ”Vi känner inte till något om Rosanders självmord”, började han. ”Vi får alltid besked när någon tar livet av sig.”

Det visste jag. ”Rättsläkaren …”, började jag.

Hans sätt att avbryta mig var inte ohövligt. ”Vi ringde just dit. De vet inget om att han skulle ha begått självmord, och de har inget lik heller. Vad får er att påstå att han är död?”

Det var den löst svävande anklagelsen som irriterade mig mest. ”Jag kände honom inte”, svarade jag. Resonemangen klibbade fast vid mig. Jag ville bort. ”Han …” Det kändes lönlöst. ”Får jag fråga, den här munken, fader Bokelman, hur dog han?”

Torsson svarade inte genast, han tänkte efter ett ögonblick innan han gav sig in på sidospåret. ”Ja, det är väl just det. Han hängde sig.”

13

Sent på fredagskvällen, en dryg vecka tidigare, hade Gustav Bokelmans hemhjälp kommit till hans lägenhet för att i vanlig ordning titta till honom före helgen. Hon blev förvånad när han inte svarade då hon ropade. Hon var tyska. Hon brukade alltid hälsa på tyska från hallen, för att inte oroa honom, som hon sade. Vid den tiden på kvällen satt han alltid i pyjamas och morgonrock och läste i sitt arbetsrum.

Det var också i arbetsrummet som hon hade hittat honom.

Han var fortfarande påklädd, hade inte bytt om till pyjamas, och hängde i takkronan med ett silkesrep om halsen. Ett av de silkesrep som användes som omtag till de stora gardinerna i rummet.

Hemhjälpen hade efteråt haft mycket svårt att redogöra för vad hon hade gjort när hon kom in i rummet. Hon hade blivit svårt chockad. Men hon hade i alla fall ringt 90 000 och hon hade funnits där när radiobilen kom. Det enda hon kunde berätta var att hon i panik hade försökt få ned fader Bokelman, att hon dragit och slitit i honom. Men takkronan var mycket robust och hon nådde inte heller upp till själva snaran. Trots de oklara minnesbilderna var hon ändå mycket bestämd på en punkt: det var inte hon som hade bränt några papper.

Det låg en mängd brända papper på golvet i rummet, som svarta förkolnade vågor, utspridda och tydligen brända ett och ett. Det hade blivit brännmärken på flera ställen i den stora mattan. I en av gardinerna kunde man se att elden fått fäste och sedan slocknat. Det var oreda på skrivbordet (det påpekade hemhjälpen) och i en hurts i skrivbordet.

Det fanns inget avskedsbrev.

Gustav Bokelman var mer än åttio fyllda. Han var dominikan, född och uppväxt i Alsace, men hade rört sig i hela det 14

katolska Europa under sitt vuxna liv. Polisen hade inte gjort någon omfattande rundfrågning, inte ännu. Man hade talat med ett par representanter från hans katolska församling och det hade gett en tillräcklig bild av hans yrkesbana som munk.

De tillfrågade hade talat med den överdrivna respekt varmed man i allmänhet talar om en sådan man, och det obehag man känt inför möjligheten att han hade begått självmord gjorde att det var ännu svårare att få en nyanserad bild av honom.

På något vis blev jag ändå lugnad av det jag fick höra om Gustav Bokelman. Det var så uppenbart att jag inte hade något med det här att göra. Det handlade om för mig okända människor. Jag kunde förhålla mig till det som till nyheter, jag var inte mer delaktig än reportern som bevittnar ett upplopp. Så såg jag det just då.

Torsson behövde inte upprepa sin fråga, den hängde fortfarande i luften: hur kunde jag påstå att Rosander var död?

Min redogörelse var saklig, bara det väsentliga, som en notis om en olycka i ett avlägset land: telefonsamtalet från begravningsentreprenören, datumet för begravningen, mitt obefintliga minne av Rosander.

Torsson gjorde några anteckningar. ”Så han är försvunnen?” sade jag. Det var mitt försök att artigt konversera om sådant som vi båda redan kände till. ”Spårlöst, som man säger. Men nu säger ni att han har hängt sig.” ”Begravningsentreprenören säger att han hängt sig”, rättade jag. Jag kände att jag hade gjort mitt, jag tittade på mitt armbandsur.

Det är en förunderlig förmåga man har det där, hur man 15

kan förtränga uppenbara sammanhang. Men andra människors död kan ha den inverkan, man vill inte se sig inblandad.

Det var makabert, eller i alla fall minst sagt underligt, att två människor som uppenbarligen verkade känna varandra hade hängt sig med bara ett par dagars mellanrum. Och varifrån hade Valdemar Torsson överhuvudtaget fått mitt namn? Det tänkte jag inte ens på då. Just då kände jag mig bara redo att lugnt gå min väg. ”Han arbetar på ett hotell”, fortsatte Torsson, ” – eller arbetade, han städade hotellrum.” ”Jaså, städade”, sade jag utan överdrivet intresse. ”Det nämnde jag nog. Enligt Bokelmans almanacka skulle Rosander komma till honom den där kvällen. Vi måste höra Rosander om det.”

Jag nickade. ”Rosander hade inte varit på jobbet på flera dagar när vi sökte honom där. Så för att få något gjort gick vi in i hans lägenhet.

Där fanns gott om böcker och anteckningar – mängder. Men det rotade vi inte i, vi ville bara få tag på honom. Det var inte mycket vi fick med oss därifrån. Ja, det var väl en sak då, ett ark papper från köksbordet. Det låg där lagom synligt, handskrivet.”

Jag hade just lyft överrocken från armstödet och lagt den över armen. ”Det stod ’Till Henry Müller’ på det.” Naturligtvis gjorde kriminalassistenten en paus för effekten, det här var trots allt ett förhör. ”Det var till er, ett kort meddelande, en enda rad: ’Henry, lämna mig inte nu.’ Han hade undertecknat med sitt namn.

Har ni någon aning om varför han skrev så: ’lämna mig inte nu’? Henry, har ni någon aning om det?”

16

3

henry , lämna mig

inte nu.

Naturligtvis hade jag ingen som helst aning om varför Kristian Rosander hade lämnat ett meddelande till mig på sitt köksbord. Men som det nu är med poliser kunde mitt nekande inte godtas utan vidare. Det måste ta tid, frågorna måste upprepas, allt skulle ältas. Jag klandrade inte Valdemar Torsson, men det gjorde mig irriterad – vilket också var avsikten. I ett par timmar tvingade han mig kvar i en öken av frånvarande fakta. Han uppehöll sig vid de enda två påtagliga saker som kunde leda fram till Rosanders köksbord: begravningsentreprenören och ungdomsåren på läroverket. Det fanns ingen misstanke om något speciellt, åtminstone uppfattade jag det så. Det var istället Torssons rutinmässiga uppträdande, så här skulle det gå till. Man ältar tills någon tröttnar, därmed har man också kommit en bit längre.

Vi kom ingenstans. Hans anteckningsark förblev tomma, och jag insåg att det inte spelade någon roll för honom. Jag såg att han var van vid att bara låta tiden rinna iväg. En munks förhållningssätt till tid.

Jag kom hem sent på eftermiddagen och blev tvungen att hasta ihop en artikel som jag utlovat alldeles för länge.

En bild kan ändå få en att minnas. Det var senare på kvällen som jag kom att tänka på att jag faktiskt hade mina skolkataloger och en del skoltidningar kvar. Jag hämtade dem i källarförrådet, många flyttar hade gjort att de aldrig lämnat kar17

tongerna. Jag hade inte rört luntan på minst femton år. Högst upp låg ett av mina klassfoton. De bekanta ansiktena: kompisarna, flickorna; armbandsuren såg gammalmodiga ut och nästan alla flickor hade kofta.

Jag ögnade igenom skoltidningarna, jag hade varit med och skrivit i en del av dem. I ett nummer presenterades skolans föreningar, med bilder. Folk försökte se avspända ut: mössan lite bakåt och uppknäppta jackor. Skytteföreningen var stor, det här var under kriget.

Under rubriken ”Mytologiska Föreningen Zeus” fanns en bild på drygt en handfull pojkar som stod samlade kring en marmorbyst. Alla tittade intensivt på bysten men var ändå så påtagligt medvetna om kameran. De misslyckades med sitt taffliga försök att verka intresserade av något annat. Bysten stod utanför skolans aula – vem i den åldern tänkte speciellt på en sådan skulptur?

Det som fångat mitt intresse var ett av namnen under bilden: Kristian Rosander. Han stod i halv profil i utkanten – såg han något av marmorbysten var det nacken. Han såg lång ut, blont hår som tornade upp sig i en våg ovanför pannan, hängslen.

Bilden var stor och tydlig nog. Hade jag vetat vem han var skulle jag ha känt igen honom. Där han nu stod vid sidan om bysten visste jag med säkerhet att han inte hade tillhört min vänkrets under de där åren.

Det fanns något besvärat över honom på bilden. Han var inte tillräckligt självsäker för att stå med armarna i kors som de andra: hans ena hand höll om armbågen på den andra hängande armen. Kanske kom sig det besvärade draget av att han var övertalad, jag fick för mig det, övertalad att vara med på

18

bilden. Han lutade sig lite bakåt, bort. Kanske han insåg hur fånigt deras poserande skulle se ut.

Det var svårt att tänka sig honom långt senare hängande med en snara om halsen.

19

4

jag föreställer mig

att om det jag nu skriver en dag når någon

form av betydelse, så kommer mer än bara min historia att granskas av obarmhärtiga läsare. Jag kommer också att skärskådas, kanske avfärdas genom smutskastning. Ah, så kommer det säkerligen att ske. Och man kommer att fråga sig vilka omständigheterna kring manuskriptets tillkomst och dess upptäckt var.

Men min egen självbiografi intresserar mig minst av allt.

Dessutom är det ont om tid. Men kanske måste ändå något nämnas om mina omständigheter och det här manuskriptets tillkomst, för den händelse att jag själv når vägs ände innan min historia tillåts göra det. Läkarna har nämligen ställt den sortens diagnos som gör att de inte längre behöver komma in i mitt rum särskilt ofta.

Jag har inte ätit på flera veckor nu, maten droppar in i mig istället. Jag känner varken hunger eller mättnad, bara någon slags tomhet i magen, som om den inte riktigt förstår varför den har blivit sysslolös. Jag brottas ännu något med min rädsla för att dö. Och jag lägger fortfarande märke till dofter. När det låg en man här mitt emot mig doftade rummet ibland av hans tröstande karameller och kaffet han fick dricka. Men allt det där är borta nu. Kvar är bara växten i ampeln som gungar till ibland, men den har inga blommor som doftar. De dofter jag har omkring mig nu är sjukhusets lukter. Jag känner mig inte hemma här bland de vardagliga dofterna: tvål, sårsprit och 20

nytvättade lakan. Jag ser min liksvepning framför mig var gång de byter de livlösa lakanen kring mig. Mina avmagrade händer ligger stilenligt på det vikta överlakanet när de har bäddat färdigt. Händernas vaxartade färg mot det vita.

Det är på nätterna jag skriver. Jag sätter mig upp så gott det går med papper och penna i den här sängen jag aldrig ska lämna. Jag brukar börja vid midnatt och sedan håller jag på i ett par, tre timmar. Jag har försökt börja tidigare, men då är slöjorna kvar efter den sista morfinsprutan för kvällen. Jag kan dessvärre inte påstå att det är något rus, det är mera det att mina tankar driver omkring. Fållan jag behöver hålla mig i blir för osäker. Och senare, efter två, ibland tre timmar, kommer smärtorna igen. De har hållit sig lugna ett tag innan dess, men då får de mig att släppa pennan. Det är ovillkorligen så. Läkarna vill ge mig ett ständigt dropp, morfin hela tiden – den uddlösa tillvaron – men jag har motsatt mig det, vägrat. Jag fortsätter med morfinsprutornas berg- och dalbana. Jag måste ha mitt fönster öppet då jag ska skriva.

Slutligen. Jag har ingen aning om vad som kommer att ske med den lunta som har börjat växa i sängbordets låda eller vem som kommer att ta hand om den. I det konstaterandet ligger min enda befrielse, att jag inte längre behöver ta ansvar för något eller skydda någon. Jag är oberoende, jag är en ö. Jag tillhör den sort som inte får några besökare.

Telefonsamtalet från begravningsentreprenören var väntat den här gången. Det stoiska lugnet till trots förstod jag att han var genuint upprörd, kände sig lurad. Han kallade det hela ett grovt skämt. Polisen hade kontaktat honom för att få tag på Rosanders bror. När alla hjul hade snurrat färdigt visade det 21

sig mycket riktigt att det inte fanns något lik och brodern var också försvunnen. Det fanns helt enkelt ingen bror. När begravningsentreprenören så småningom hade fått se en bild på Kristian Rosander hade han insett att det var Rosander som själv arrangerat sin egen begravning.

Begravningsentreprenören hade inte haft anledning att misstro Rosander, det gick inte att vara begravningsentreprenör och misstro den som sökte ens tjänster. Han upprepade det gång på gång, legitimerandet av de försyntas skrå. Nu återstod bara ett antal obehagliga telefonsamtal och obetalda räkningar.

Jag ljög och sade att jag hade skrivit klart det mesta av dödsrunan, det fick i alla fall mig att känna mig bättre till mods.

Valdemar Torsson hörde också av sig igen. Det var ett par dagar senare som han ringde. Det gällde någon perifer detalj i det jag sagt. På hans ton förstod jag att han hade bestämt sig för att tro på det jag sagt under förhöret. Min del i det hela var avklarad, kriminalassistenten och jag skulle inte ha med varandra att göra igen, det insåg jag. Men mer än lättnad kände jag ett uns av obehag, att något gled mig ur händerna, som under en cocktailkonversation när uppmärksamheten stjäls ifrån en innan man fått tala till punkt.

Snart väntade vi båda på att den andre skulle avsluta samtalet. Men det var inte jag som skulle säga ’Angenämt’ och ’Tack och adjö’. Inte till honom, inte till Torsson som med sina styva anteckningsark var den enda strukturerade länken till mitt oformulerade Hur? Den länken fick han klippa av själv. Men han tvekade, det fanns där, han sökte också något. Pauserna mellan oss hade ännu inte blivit pinsamma, men orden blev 22