Livslängdsparadoxen
Livslängds Pa r a d o x e n Hur man dör ung vid hög ålder
Dr Steven R. Gundry, legitimerad läkare tillsammans med Jodi Lipper Översättning: Kjell Waltman
Copyright © 2019 by Steven R. Gundry. All rights reserved. Published by arrangement with HarperWave, an imprint of HarperCollins Publishers. © 2019 svenska utgåvan Livsenergi, Brafö AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Boken innehåller råd och information relaterat till hälsa som bör användas som ett komplement till råd från din läkare eller annan medicinskt utbildad personal, inte som ersättning för dem. Om du vet eller tror att du har något hälsoproblem rekommenderas du att rådfråga din läkare innan du påbörjar något medicinskt eller alternativt hälsoprogram eller någon medicinsk behandling. Alla ansträngningar har gjorts för att säkerställa att informationen i boken var korrekt vid tidpunkten för publiceringen. Utgivaren och författaren frånsäger sig allt ansvar för de medicinska följder som tillämpningen av de i boken föreslagna metoderna eventuellt skulle kunna resultera i. Livsenergi har försökt anpassa boken till svenska förhållanden men kan inte garantera att det inte finns situationer, tillvägagångssätt och produkter i boken som inte är gängse i Sverige. originalets titel The longevity paradox : How to die young at a ripe old age författare Steven R. Gundry, med Jodi Lipper originalets design Bonni Leon-Berman översättning Kjell Waltman formgivning omslag och inlaga Art industry omslagsbild Getty Images tryck ScandBook AB, 2019 isbn 978-91-88633-46-0 Utgiven av Livsenergi, en del av Brafö AB Forumvägen 14 131 53 Nacka www.livsenergi.se
Till Edith Morrey, ”Michelle” i alla mina böcker 5 maj 1912–15 april 2018 Tack för att du visar mig och alla läsare av denna bok hur man dör ung vid hög ålder. Du fortsätter att inspirera mig varje dag.
Innehåll
inledning Detta är ett test . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1
I: Myterna om åldrandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 kapitel 1 kapitel 2 kapitel 3
Urgamla gener styr ditt öde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Skydda och försvara . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Det som du tror håller dig ung får dig troligen att åldras . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65
II: Jag talar om föryngring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 kapitel 4 kapitel 5 kapitel 6 kapitel 7
Föryngras från insidan och ut . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 Dansa in i ålderdomen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 Minns din ålderdom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 Se yngre ut efterhand som du åldras . . . . . . . . . . . . 165
III: Livslängdsparadox-programmet . . . . . . . . . . . . . . 187 kapitel 8 Livslängdsparadoxen: livsmedel . . . . . . . . . . . . . . 189 kapitel 9 Livslängdsparadoxen: måltidsplan . . . . . . . . . . . . 215 kapitel 10 Måltidsscheman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 234 kapitel 11 Livslängdsparadoxens livsstilsplan . . . . . . . . . . . . 241 kapitel 12 Livslängdsparadoxen: tillskottsrekommendationer . . . . . . . . . . . . . . . . . 257 kapitel 13 Livslängdsparadoxen: recept . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273
Efterord ������������������������������������������������������������������������������������������� 317 Författarens tack ����������������������������������������������������������������������������� 321 Om författaren ��������������������������������������������������������������������������������� 323 Noter ������������������������������������������������������������������������������������������������� 325 Register �������������������������������������������������������������������������������������������359
Inledning
Detta är ett test
Under tiden som jag skrev denna bok gick Edith Morrey bort lugnt och fridfullt, bara ett par veckor innan hon skulle fylla 106. I alla mina tidigare böcker har jag kallat henne ”Michelle”. Jag träffade Edith kort efter det att jag hade flyttat min praktik från Loma Linda University i Loma Linda i Kalifornien till Palm Springs. När hon kom in i mitt mottagningsrum mötte jag en lång, smal, rakryggad och vacker kvinna med fantastiskt hår och tjusiga kläder. Jag tyckte att hon såg ut att vara omkring 65 år. Men när jag hade kastat en blick på hennes patientkort började mina händer skaka. Glöm 65 eller 75 eller till och med 85. Hon var i 90-årsåldern! Kvinnan som stod framför mig på 8 centimeter höga klackar (jodå!) såg överraskande ung ut, trots att hon enligt sin journal var ganska gammal. I Loma Linda i Kalifornien – en av världens mest kända ”blå zoner” – hade jag träffat på många friska hundraåringar. Ändå var jag helt oförberedd på mötet med Edith. Hon exemplifierade vad som framstod som en paradox: kronologisk ålderdom insvept i en osannolikt ungdomlig och vital fysisk gestalt. Edith berättade att hon hade varit på ett föredrag som jag nyligen hade hållit och att jag hade påmint om någon som hon hade hört tala om näringslära för över sjuttio år sedan, då hon bara hade varit 20 år gammal. Den personen hade varit näringsfysiologen Gayelord Hauser, vars råd hon ända sedan dess hade följt till punkt och – 1–
Livslängdsparadoxen
pricka. Hon hade köpt och läst varenda en av hans tolv böcker och hade överlevt två makar (varav en läkare, som hade sagt att hennes matvanor var galna), och här var hon: kärnfrisk i nittioårsåldern. Vilken otrolig tur jag hade som fick träffa henne. Precis som ett barn i en godisaffär ställde jag fråga efter fråga och ville veta exakt vad hon hade lärt sig av Hauser och hur hon hade lyckats förbli så frisk och vital så länge. Jag fortsatte att vara hennes läkare ända till den dag då hon avled, men jag kan ärligt säga att jag lärde mig mer av henne än hon av mig. Hon demonstrerade att vem som helst kunde klara den livslängdsparadox som jag hade föreställt mig – att dö ung vid hög ålder. Medan jag lärde mig alltmer av henne (och i förlängningen av Hauser) gjorde jag en djupdykning i forskningen och upptäckte en annan paradox som definierar åldrandet – att icke-mänskliga, uråldriga gener faktiskt har förmågan att hålla oss unga. Hur är detta möjligt? Dags att spänna fast säkerhetsbältet – vi ska ut på en äventyrlig färd. I Växtparadoxen, bad jag er att stiga in i en tänkt tidmaskin och färdas 450 miljoner år bakåt med mig, då växterna var den dominerande formen av liv. De behärskade marken i 90 miljoner år, innan insekter dök upp och började äta dem. Det var svåra tider för växterna, men de gav sig inte. Växter är häpnadsväckande organismer, som kan omvandla solsken till materia, något vi ännu inte har lärt oss. De tänkte inte låta sig störas av en bagatell som att miljoner små predatorer dök upp utan ville fortsätta att växa och reproducera sig, så de utvecklade komplicerade försvarsmekanismer. Bland dem fanns ämnen som förgiftade, förlamade eller fångade in predatorerna, och annat som gjorde dem sjuka eller desorienterade. I en stor del av Växtparadoxen argumenterade jag för att många av de hälsokriser vi ställs inför i dag är ett resultat av att vi aningslöst förtär dessa växtämnen. (Om du inte har läst den boken, ingen fara. Det –2–
Inledning
är inget som krävs för att kunna läsa och förstå allt som följer här.) Den här gången vill jag ta er med i en ny tidmaskin och färdas ännu längre bakåt i tiden, hela 3 miljarder år, till en tid långt innan det ens fanns växter. Vi kommer att hamna i ett stort tomrum, där det enda liv som finns är bakterier och annat encelligt liv som kan växa och dela sig utan syre. Det är kanske svårt att tro, men faktum är att syre ofta är ett dödligt gift för dessa encelliga organismer. Som en försmak av något du kommer att få läsa mer om senare kunde dessa organismer leva i något som vi skulle kalla en giftgas: vätesulfid. Men i atmosfären händer något viktigt: syrehalten stiger. Dessa bakterier utvecklades i en anaerobisk (syrefri) atmosfär. För dem är syre ett dödligt gift, och världen blev en mycket farlig plats. I likhet med allt levande har dessa bakterier, som tillhör en grupp av organismer som kallas prokaryoter, en biologisk drift att överleva och föra sitt DNA vidare, så de hittar på en mycket listig plan för att skydda sig själva i denna nya fientliga miljö. De tar sig in i andra encelliga organismer och förändrar dramatiskt livet på jorden. I utbyte mot mat och ett stabilt, skyddat hem, ger bakterierna sin värdcell extra energi så att den kan fungera och överleva. Det var detta synergistiska arrangemang som gav upphov till de avancerade organismer, eukaryoter som utgör cellerna i alger, svampar, växter och alla djur, inklusive dig och mig. Vi stiger in i vår tidmaskin igen och far framåt till tjugoförsta århundradet. Tror du mig om jag säger att dessa bakterier i dag finns i dina celler? Verkligheten överträffar ofta dikten, som man brukar säga. De där inlemmade bakterierna kallas mitokondrier, och deras jobb är att använda syret du andas in och kalorierna du äter till att skapa energi åt alla dina celler. Men alla slags bakterier ingick inte samma avtal med dessa ensamma celler för så många miljarder år sedan. Vad hände med dem? Medan bakterier i cellerna skapade – 3–
Livslängdsparadoxen
energi och gjorde det möjligt för dem att utvecklas till alltmer komplicerade varelser fortsatte atmosfärens syrehalt att öka. De återstående bakterierna flydde undan det giftiga syret till djurens tjocktarmar, där förhållandena liknade den anaerobiska miljö som de hade levt i under miljarder år. Låter det alltför långsökt att tänka sig att bakterierna faktiskt skapade djuren, däribland människan, för att de ville undvika syret och kunna leva tryggt på jorden? Och apropå långsökt, tänk om jag skulle påstå att de där bakterierna i din tarm håller nära kontakt med sina släktingar, mitokondrierna i dina celler, för att kommunicera med dem om läget ”på andra sidan”? På de följande sidorna ska jag ta upp detta och mer därtill. Nu kanske du frågar dig själv vad detta har med livslängd att göra? Med ett ord: Allt. Eftersom du är hem för dina bakterier kommer nämligen allt som påverkar dem att påverka dig. I början kan det kännas svårt att acceptera att ditt öde beror på alla de miljarder bakterier som lever inuti, utanpå och runt omkring dig. Men grejen är att du egentligen inte är den du tror att du är. Ditt verkliga jag – eller snarare hela ditt jag – inkluderar alla dessa bakterier, och det ”jag” som du är van vid är faktiskt bara en liten del av helheten. I själva verket är 90 procent av ”dina celler” inte människoceller överhuvudtaget. De är bakterie-, svamp- och maskceller som lever på dig och inne i dig och som tillsammans med virus och andra mikroorganismer utgör ditt mikrobiom, eller som minnesgoda läsare av Växtparadoxen minns, ditt holobiom. Din livslängd är alltså knuten till dessa urgamla organismers öde. Paradoxen är att dessa dina äldsta delar har förmågan att hålla dig ung. Alltsammans beror på bakteriernas behov av att överleva och fortplanta sitt DNA. Din kropp är i allt väsentligt ett hyreshus för ditt mikrobiom, det vill säga dina goda och dåliga ”baciller” – eller dina goda och dåliga ”hyresgäster”, som jag ibland kallar dem. –4–
Inledning
Du är nämligen deras bostad. Och om du bara ger dem ett fint, gästfritt hem så blir de, som du snart kommer att få se, enastående skötsamma hyresgäster. De håller igång alla faciliteter, håller rörmokerierna i toppform och underhåller till och med fasaden. Men om du ger dem livsmedel som de inte gillar, låter husockupanter flytta in och ta över och låter grunden förfalla, då ger de upp och låter även resten av dig förfalla. Vårt förhållande till våra goda hyresgäster har alltid varit och kommer alltid att vara symbiotiskt. Deras hälsa beror med andra ord på din och vice versa. Om du bara tar hand om dem så tar de hand om dig – och det på lång sikt. Vi människor består inte bara till 90 procent av främmande celler, dessutom är de flesta av våra gener främmande. Tro det eller ej, men 99 procent av alla de gener som ”du” utgörs av finns i bakterier, virus eller protozoer och är inte alls mänskliga gener. Människan har faktiskt inte särskilt många gener, och de vi har är praktiskt taget identiska med dem hos våra primatsläktingar: schimpanser och gorillor. Faktum är att de popcorn du kanske äter medan du läser detta (detta var ett test: inte vågar du väl äta majs efter att ha läst Växtparadoxen?) har 32 000 gener, medan du själv bara har ynka 20 000.1 Hur kan det komma sig? säger du, Skulle majs ha fler gener än vi? Vi är ju mycket mer komplexa än en dum växt! Men, okej då, majsen kanske klår oss, men vi har väl i alla fall fler gener än alla de andra djuren? Fel! Vattenloppan, Daphnia, har flest gener av alla djur och kommer med sina 31 000 gener tätt efter majs.2 Men om vi människor har så få gener, hur kommer det sig att vi blev så komplexa? Vad är det som skiljer oss från andra djur om det inte är våra gener? Med ett ord: bakterier. Under människans utveckling förändrades våra bakterier, och det var våra bakterier som gjorde oss till människor, inte våra gener.3 Hur chockerande det än kan verka så bestäms det mesta av vad som har hänt oss och kommer att hända oss av tillståndet för bakterierna i tarmarna, munnen – 5–
Livslängdsparadoxen
och på huden. Så sluta att fokusera på den enda procenten och börja ägna större uppmärksamhet åt de 99 procent av generna som du utgörs av. Det känns kanske obehagligt att tänka sig att vi inte har total makt över vår egen kropp utan att det är något annat som styr oss. Men i själva verket är det precis tvärtom. Om vi lär oss att bli goda hyresvärdar åt våra baciller kan vi få stor kontroll över hur vi åldras och hur länge vi kommer att leva. Ditt öde ligger inte alls i dina gener. Det ligger i ditt mikrobiom, och många av dina vardagsbeslut om mat och personvårdsprodukter påverkar hur de trivs eller vantrivs i sitt hem. Det är en paradox – och det här bör du lägga på minnet – oavsett vad som hände dina föräldrar eller dina far- eller morföräldrar så har dina resultat från Ancestry.com eller 23andMe mycket lite att göra med ditt öde och din livslängd. Ditt öde ligger till betydligt större del hos de biljontals organismer som lever i och på dig. Dessa baciller har investerat en hel del i sin bostad – de vill att den ska förbli i gott skick länge. Deras överlevnad hänger bokstavligt talat på dig, liksom din hänger på dem. Detta känner vi till utifrån experiment med bakteriefria möss (som föds utan kontakt med de bakterier som normalt skulle befolka deras tarmar), vilka lever kortare tid och är mer mottagliga för sjukdomar än möss med normal bakterieflora; utan kontakt med dessa bakterier utvecklas nämligen inte deras immunsystem korrekt.4 Dina baciller (eller ”tarmkompisar” som jag brukar kalla dem) finns där för att hjälpa dig. Du hamnar i kontrollrummet för din hälsa och livslängd om, och bara om, du överlämnar ditt öde åt dem – ditt andra jag eller ditt osynliga inre jag. På de följande sidorna ska jag ge dig en fullständig vägledning i hur du bör sköta och livnära dina tarmkompisar. Jag kommer faktiskt att ge dig en ren Google Maps-tur i dina holobiom-hyresgästers hela grannskap. Problemet är att det i likhet med alla andra –6–
Inledning
grannskap har sin beskärda del av skurkar. Om du har ätit en standardkost och följt en livsstil som är typiskt västerländsk så finns det risk för att de där skurkarna har tagit över. De har brutit ner den där livsviktiga tarmbarriären som skiljer dina andra hyresgäster från dig, satt sina egna behov främst, kapat försörjningslinjerna och berövat dina mänskliga celler den näring och de viktiga upplysningar som behövs för att allt ska fungera som det ska. Och dina stackars tarmkompisar, som inte längre känner sig trygga på gatorna, håller sig undan. Men här kommer den goda nyheten: om du svälter ut skurkarna och ger hjältarna en livlina så kommer dessa att återvända, befästa gränsen och återuppliva grannskapet. Dessutom kommer dessa goda bakterier att be dig om att få mer av det de behöver för att lyckas. Dina tarmbakterier bestämmer inte bara till stor del din hälsa och hur väl du kommer att åldras – de påverkar också dina vanor. Tack vare den kartläggning av det mänskliga biomet som slutfördes 2017 har vi upptäckt att komplexa djur, som människor, vilka har färre gener än växter och vattenloppor, har laddat upp det mesta av sin informationsbehandling till det jag ofta tänker på som vårt ”bakteriemoln”, som har en enorm beräkningskapacitet för vårt öde och vår hälsa. Eftersom detta genom har så många gener och delar och förökar sig så otroligt snabbt har ditt holobiom en enorm förmåga att berätta för ”dig”, för ditt immunsystem och för organellerna i dina celler hur det står till i omvärlden. Även om genomet i en bakterie bara är en tiondel av en människas har forskare vid National Institutes of Health nyligen visat att mikrobiomet bidrar med 8 miljoner unika gener till människokroppen. Detta innebär att det finns 360 gånger fler bakteriegener än människogener i dig och i mig!5 Eftersom bakterier förökar sig (delar sig) så snabbt och har så stor genetisk ”beräkningskraft” är våra tarmkompisar kapabla till närmast ögonblicklig informationsbehandling och – 7–
Livslängdsparadoxen
kommunikation, till den grad att de rentav påverkar våra tankar och handlingar. Genom åren har det varit tillfredställande och lite roande att höra mina skräpmats- och kött-och-potatis-beroende patienter berätta att de har börjat längta efter sallad och annat grönt när de kommer på återbesök efter att ha följt mitt Livslängdsparadoxprogram under ett par månader. De är chockade av sitt eget beteende, som nu fjärrstyrs av en ny uppsättning mikrober, deras tarmkompisar, som sänder ett klart och tydligt meddelande om att ta hand om deras hem. Den här principen kommer att vara tydlig hela boken igenom: ge dina kompisar vad de vill ha, och de kommer att återgälda dig.6 Det bästa av allt är att de dåliga hyresgästerna som orsakade ditt begär efter skräpmat kommer att lämna huset och äntligen sluta upp med att plåga dig. Nu tänker du kanske: hur kan det komma sig att de dåliga bacillerna har tagit över om vi människor lever längre och friskare liv än någonsin? Sakta i backarna! Det finns många missuppfattningar om åldrandet, som vi snart ska ta upp, och den första och största är att vi mår bättre än någonsin, uttryckt i livslängd. Jovisst, medellivslängden har ökat under de senaste femtio åren. År 1960 var medellivslängden för amerikanska män 66,4 år, 2013 var den tio år längre.7 För kvinnor var den 73,1 respektive 81,1 år. Men mycket av denna ökning kan hänföras till nya vacciner, antibiotika och hygienrutiner som motverkar de viktigaste orsakerna till kort livslängd, nämligen infektionssjukdomar, vilka i oproportionerligt hög grad påverkade små barn. Kanske har vi kommit till vägs ände med vad moderna framsteg kan åstadkomma. Tyvärr har den förväntade livslängden nu minskat de senaste tre åren!8 Och glöm inte att människor har blivit mycket gamla under hela den skrivna historien. En av mina favoriter bland de dokumenterade fallen är Luigi Cornaro, som i sin Discorsi della vita sobria (Leva aktivt till nästan 100) avhand–8–
Inledning
lade sina 102 levnadsår på 1400- och 1500-talet! (Och låt dig inte avskräckas! I hans ”nyktra” liv ingick en rekommendation om en dagsranson om 50 centiliter rödvin.). I dag har vi börjat se både minskande livslängd och en förfärlig minskning av hälsolängden, det vill säga förväntade friska år, den tid som människor fungerar fullt ut. Numera upplever de flesta att deras hälsa börjar avta vid 50 års ålder.9 Men vi har blivit mycket bra på att öka vår livslängd med en uppsjö medicinska metoder, läkemedel och behandlingar. Därför lever vi längre, men vi lever inte bättre. Detta, kära läsare, är en annan åldersparadox, och det är förmodligen därför du har öppnat den här boken. Denna paradox har fått så stor genomslagskraft att många utgår från att vi kommer att tillbringa den andra hälften av livet i ett tillstånd av stadigt förfall. Vi tror att det på något sätt är normalt att ha flera receptbelagda läkemedel, underkasta oss operationer och behöva ledproteser. Många planerar faktiskt inför det – flyttar till exempel sovrummet till bottenplanet som en förebyggande åtgärd medan de fortfarande kan gå i trappor – som om det skulle finnas ett ”sista förbrukningsdatum” för att gå i trappor! Säg det till sardinierna, som ofta blir över 100 år och bestiger de branta ängarna ända till slutet av sina dagar. Som hjärtkirurg har jag gjort vad jag har kunnat för att förlänga livet på tiotusentals personer. Jag är stolt över att jag har hjälpt så många att leva längre, men jag slutade som professor och chef för thoraxkirurgiska avdelningen vid Loma Linda University School of Medicine när jag insåg att mycket av det jag hade fått lära mig om hälsa och livslängd – information som många framstående läkare fortfarande tror är sann – helt enkelt var fel. De senaste nitton åren har jag behandlat mina patienter med en kombination av näringsterapi och konventionell medicin, och gång på gång har jag sett fantastiska resultat. Om mina patienter – 9–
Livslängdsparadoxen
behandlar sina tarmkompisar rätt kan de öka sin livslängd dramatiskt utan att behöva hjärtkirurgi – och inte några andra ingrepp heller. Som mina patienter och trogna läsare vet har jag sett dramatiska förbättringar hos patienter som lider av sjukdomar som många läkare fortfarande tror är obotliga, förändringar som vi kan spåra med avancerade blodanalyser och som mina patienter kan känna och se. Många av dessa är direkt knutna till förändringar vi har gjort av deras tarmbakterier.10,11 Tack vare de resultat jag har iakttagit hos mina patienter, mina analyser av en enorm mängd data från den senaste tidens forskning om tarmbiomet och mina egna studier av samhällen där människor lever längst i världen vet jag nu att tarmbakterierna har stor betydelse för både hur länge vi kommer att leva och hur friska vi kommer att vara. Och med mina fantastiska patienters hjälp har jag sammanställt ett program som kommer att driva ut skurkarna och få hjältarna att känna sig trygga och lyckliga i sitt hem, så att de känner sig motiverade att återuppliva grannskapet både på insidan och på utsidan. Vissa delar av Livslängdsparadox-programmet kan vara väl bekanta, som att äta mycket av vissa grön- och rotsaker och få rätt dos motion och sömn, medan andra, som att lura kroppen att tro att det är vinter året om för att stimulera dina stamceller och förlägga dina måltider rätt för att ”tvätta” hjärnan på natten, är helt nya. Dessa strategier har hjälpt mina patienter att sänka blodtryck och kolesterolhalt, avsevärt lindra symptomen från artrit och andra ledproblem, komma tillrätta med MS, lupus och andra autoimmuna sjukdomar samt förbättra hjärthälsan och bromsa eller vända utvecklingen av cancer och demens – för att inte tala om viktminskning och att se tiotals år yngre ut! Och detta uppnår de utan att svälta sig, äta kvistar, räkna kalorier eller tillbringa en massa tid på gymmet. – 10 –
Inledning
Det spelar ingen roll hur gammal du är, hur gammal du känner dig eller hur sjuk eller frisk du är just nu. Som i de bästa renoveringsprogram sker renoveringarna snabbt när de som har ansvaret väl har fått rätt material och motivation för att få jobbet gjort. Om du följer min plan kommer du efter bara ett par veckor att ha flera tarmkompisar och färre husockupanter, och du kommer att se och känna skillnader i din energinivå, i avsaknaden av symptom på många ålderssjukdomar, på huden och på vågen. Så låt oss börja förvandla din kropp till det mest eftertraktade hyreshus med havsutsikt som dina tarmkompisar kan tänka sig. De kommer helt säkert att återgälda dig med ett långt och friskt liv.
– 11 –
DEL I
Myterna om åldrandet Innan vi går in i detalj på bästa sättet att ta hand om dina tarmkompisar, så att de i sin tur kan ta hand om dig, ska vi titta närmare på hur de fungerar i din kropp och varför de är en så viktig komponent för din hälsa och livslängd. Samtidigt ska vi reda ut en del missförstånd, felaktig information och rena lögner om hur och varför vi åldras. När det gäller dina tarmbakterier bör du prioritera två saker. För det första måste du göra de goda bakterierna så nöjda att de vill stanna kvar och sköta om sitt hem, och de onda bakterierna så missnöjda att de lämnar platsen för gott. Detta kommer att ge dig den idealiska och varierade uppsättning tarmkompisar som du behöver för lång livs- och hälsolängd. För det andra är det precis lika – 13 –
viktigt att ha en stark tarmbeklädnad, vilken jag och andra forskare kallar gränsen eller slemhinnebarriären, som håller kvar dessa tarm kompisar där de ska vara (mag–tarmkanalen) så att de kan skydda dig från inkräktare utifrån och undvika att själva bli tagna för sådana. En stark, ogenomsläpplig barriär är nyckeln till att undgå många av de sjukdomar som vi förknippar med ”normalt” åldrande. Låt oss börja med dina tarmbakterier: vilka de är, vad de gör och varför de är en så viktig del av livslängdsparadoxen.
Kapitel 1
Urgamla gener styr ditt öde Jag har alltid trott att jag skulle åldras på ungefär samma sätt som min far. Med åren blev han överviktig, fick hjärtproblem och drabbades av andra komplikationer som vi ofta förknippar med att åldras, som stela leder, svårighet att röra sig och minskad muskelmassa. Och under en tid åldrades jag nästan precis likadant. Under många år var jag fet, led av migrän precis som han gjorde varje dag och hade så svår artrit att jag tvingades ha knästöd för att kunna springa. Men ändå sprang jag femtio kilometer i veckan, tränade på gym i en timme varje dag och åt vad jag hade fått lära mig var en hälsosam kost. Jag gjorde allting rätt – trodde jag i alla fall – och därför trodde jag att min dåliga hälsa och mitt snabba åldrande berodde på dåliga gener. Jag delade ju DNA med min far, så det var mitt öde att bli lika fet och sjuk som han. För att gå rakt på sak: Jag hade helt fel. Tack och lov insåg jag det innan någon av oss hade hunnit dö. Visst hade jag en del gemensamt med min far, särskilt många av de hälsoproblem han brottades med. Men det jag har lärt mig sedan dess är att vi hade liknande hälsoproblem därför att vi hade liknande vanor och levde i liknande miljöer, som hade format våra holobiom (de biljontals mikroberna i kroppen, på huden och rentav i molnet som omger oss) på anmärkningsvärt liknande sätt. Och det var
– 15 –