“Hisnande om sorg och återhämtning.”
”En häpnadsväckande debutroman.”
WASHINGTON POST
PUBLISHERS WEEKLY
SEXÅRIGE ZACH TAYLOR SITTER INTRYCKT I EN GARDEROB tillsammans med sina klasskompisar och sin lärare. En ung man går genom skolans korridorer och skjuter. Zach räknar skotten – pang, pang, pang – men anar inte att ett av dem just har dödat hans storebror Andy.
RHIANNON NAVIN växte upp i Bremen
ENSAM KVAR är en stark skildring, berättad ur ett barns perspektiv, om de omedelbara och bestående effekter som en skolskjutning har på en familj och ett samhälle. Det är en gripande roman om kärlek, sorg och hur man efter en stor tragedi ändå kan få sitt lyckliga slut.
”En rörande berättelse som greppar tag om läsaren redan från första meningen.” MARIE CLAIRE
SKOLDÅDET SPLITTRAR HANS FAMILJ. HANS UPPGIFT BLIR ATT ENA DEN.
RHIANNON NAVIN
i Tyskland i en familj av bokälskande kvinnor. Hennes arbete i reklambranschen förde henne till New York, där hon arbetade på flera stora reklambyråer innan hon blev mamma och författare på heltid. Nu bor hon utanför New York med sin man, tre barn, två katter och en hund. Ensam kvar är hennes första roman.
Händelsen får familjen att falla isär. Zachs mamma tar ut sin förtvivlan på gärningsmannens föräldrar, som hon ställer till svars för dådet. Pappan distanserar sig alltmer, och Zach själv tar sin tillflykt till böckernas värld. Slutligen inser Zach, med ett barns osvikliga optimism och envishet, att det bara finns ett sätt att rädda sin mamma: att få henne att förlåta.
IS B N 978-91-88545-34-3
Omslagsdesign: www.designstudioe.com Bilder: Trevillion Images & Shutterstock Författarfoto: Michael Lionstar
9 789188 545343
RHIANNON NAVIN
“Jag sköt upp Andys dörr och gick in i hans rum med små pyttesteg. Först ville jag inte titta upp i översängen. Jag tänkte att jag kanske hade drömt en mardröm och att Andy skulle ligga i sin säng. Men om översängen var tom så hade det hänt på riktigt, att Andy dog, för Andy stiger aldrig upp först, aldrig före mig. Han har jättesvårt att vakna på morgnarna.”
översättning av ylva stålmarck
www.bookmarkforlag.se Only Child © 2018 mom of 3 llc Published by arrangement with Folio Literary Management, LLC and Ulf Töregård Agency AB Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Översättning: Ylva Stålmarck Omslag: www.designstudioe.com Omslagsbilder: Trevillion Images & Shutterstock Författarfoto © Michael Lionstar Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2018 isbn: 978-91-88545-34-3
Till Brad, Samuel, Garrett och Frankie Till Mamma
Jag måste fortsätta att möta mörkret. Om jag står stark och ser det som skrämmer mig i vitögat har jag en chans att övervinna det. Om jag bara fortsätter att vika undan och gömma mig kommer det att besegra mig. Mary Pope Osborne: My Secret War: The World War II Diary of Madeline Beck Long Island, New York, 1941
1 DAGEN NÄR SK Y T TEN KOM
M
itt tydligaste minne från dagen när skytten kom var min lärare miss Russells andedräkt. Den var varm och luktade kaffe. Inne i garderoben var det mörkt, utom lite ljus som sipprade in genom springan i dörren som miss Russell höll stängd inifrån. Det fanns inget dörrhandtag på insidan, bara en lös metallgrej som hon drog i med tummen och pekfingret. ”Var helt still, Zach”, viskade hon. ”Rör dig inte.” Det gjorde jag inte. Fast jag satt på min vänstra fot och den pirrade som tusen nålar och det gjorde jätteont. Miss Russells kaffeandedräkt kom emot min kind när hon pratade och det gillade jag inte riktigt. Hennes fingrar skakade när hon höll metallgrejen. Hon var tvungen att prata en massa med Evangeline och David och Emma bakom mig i garderoben, för de grät och var inte helt still. ”Jag är här med er”, sa miss Russell. ”Jag tar hand om er. Schhhhhhh, snälla, var tysta.” Hela tiden hörde vi panganden utanför. Och skrik. PANG PANG PANG Det lät väldigt likt ljuden från Star Wars-spelet som jag spelade ibland på Xboxen.
9
PANG PANG PANG Alltid tre pang och sedan tyst igen. Tyst eller skrik. Miss Russell ryckte till lite när det pangade, och hon började viska snabbare. ”Var helt tysta!” Evangeline hickade. PANG hick PANG hick PANG hick Jag tror att någon kissade på sig, för det luktade så i garderoben. Miss Russells andedräkt och kiss och blött från jackorna som hängde på tork efter regnet på rasten. ”Inte för mycket för att leka ute”, sa mrs Colaris. ”Vi är väl inte gjorda av socker heller?” Vi brydde oss inte om regnet. Vi spelade fotboll och lekte tjuv och polis och blötte ner håret och jackorna. Jag försökte sträcka upp handen för att känna efter om jackorna fortfarande var lika blöta. ”Rör dig inte”, viskade miss Russell till mig. Hon bytte så att hon höll i dörren med andra handen och det klirrade om hennes armband. Miss Russell har jämt en massa armband på högerarmen. På några av dem hänger det små grejer som heter berlocker, de påminner henne om speciella saker och varje gång hon åker på semester köper hon en ny berlock för att komma ihåg. När vi började ettan visade hon oss alla berlockerna och berättade var hon hade fått dem ifrån. Den nya som hon skaffade på sommarlovet var en båt, en pytteliten båt som ser ut som den hon åkte med för att komma riktigt nära ett enormt vattenfall som heter Niagarafallet och ligger i Kanada. Jag började få riktigt ont i vänsterfoten och jag försökte flytta fram den lite grann utan att miss Russell skulle märka något. Vi hade precis kommit in från rasten och hängt in jackorna i garderoben och fått upp matteböckerna när det började låta PANG. Först hörde vi det inte högt – det kom ända nerifrån korridoren närmast ingången, där Charlies disk är. När ens föräldrar kommer och hämtar en innan skolan är slut eller hos 10
skolsköterskan stannar de alltid till vid Charlies disk och skriver upp sitt namn och visar körkortet och får en bricka där det står besökare på ett rött snöre som de ska hänga om halsen. Charlie är säkerhetsvakt på McKinley och han har varit här i trettio år. Förra året när jag gick i förskoleklass hade vi ett stort kalas i aulan för att fira hans trettio år. Det kom till och med en massa föräldrar, för han var säkerhetsvakt här redan när de var små och gick på McKinley, mamma också. Charlie sa att han inte behövde något kalas. ”Jag vet redan att alla älskar mig”, sa han och skrattade sitt skojiga skratt. Men han fick ett kalas i alla fall och jag tyckte att han såg glad ut för det. Han satte upp alla teckningar vi hade gjort åt honom till kalaset runt sin disk och tog med sig resten hem för att sätta upp dem där. Teckningen jag hade ritat till honom var precis i mitten längst fram på disken, för jag är väldigt bra på att rita. Pang pang pang Först var det tysta panganden. Miss Russell höll precis på att berätta vilka sidor i matteboken vi skulle göra på lektionerna och vilka vi skulle göra hemma. När hon hörde pangandet slutade hon prata och rynkade pannan. Hon gick fram till klassrumsdörren och tittade ut genom glasrutan. ”Vad i …”, sa hon. Pang pang pang Sedan tog hon ett stort kliv bakåt från dörren och sa ”Helvete.” Det gjorde hon faktiskt. Hon sa ett svärord, vi hörde det allihop och började skratta. ”Helvete.” Precis när hon hade sagt det hörde vi att det kom ljud ur högtalaren på väggen och sedan var det en röst som sa: ”Inrymning, inrymning, inrymning!” Det var inte mrs Colaris röst. En gång när vi hade inrymnings övning sa mrs Colaris ”Inrymning!” i högtalaren en gång, men den här rösten sa det en massa gånger, snabbt. 11
Miss Russell blev vit i ansiktet och vi slutade skratta, för hon såg så annorlunda ut och log inte alls. När hon såg ut så där i ansiktet blev jag plötsligt rädd och när jag försökte andas fastnade luften i halsen. Miss Russell gick runt, runt framför dörren ett par varv som om hon inte visste vart hon skulle gå. Sedan slutade hon gå runt och låste dörren och släckte lamporna. Det kom inte in någon sol genom fönstren för det regnade, men miss Russell gick ändå fram till fönstren och drog ner rullgardinerna. Hon började prata väldigt snabbt och hon lät darrig på rösten och liksom pipig. ”Kom ihåg vad vi lärde oss på inrymnings övningen”, sa hon. Jag kom ihåg att inrymning betydde att man inte skulle gå ut som när det var brandlarm, utan stanna inne och gömma sig. PANG PANG PANG Någon ute i korridoren skrek jättehögt. Jag började skaka i knäna. ”Pojkar och flickor, in i garderoben allihop”, sa miss Russell. När vi gjorde inrymningsövningen förut så var det roligt. Vi låtsades att vi var skurkarna och vi satt bara i garderoben i ungefär en minut tills vi hörde Charlie öppna klassrumsdörren utifrån med sin specialnyckel som går till alla dörrarna i skolan, och hörde att han sa: ”Det är jag, Charlie!” Det var signalen för att övningen var klar. Nu ville jag inte gå in i garderoben, för nästan alla andra var redan där inne och det såg för trångt ut. Men miss Russell la handen på mitt huvud och tryckte in mig. ”Skynda på nu, skynda”, sa miss Russell. Särskilt Evangeline, men David också och några andra började gråta och sa att de ville åka hem. Jag kände att jag också fick tårar i ögonen, men jag ville inte släppa ut dem så att alla mina kompisar skulle se det. Jag gjorde nyptricket jag lärde mig av farmor: man ska nypa sig på näsan precis där det hårda blir mjukt, för då kommer 12
tårarna inte ut. Farmor lärde mig nyptricket en gång på lekplatsen när jag var nära att börja gråta för att någon knuffade ner mig från gungan. Då sa farmor: ”Låt dem inte se dig gråta.” Miss Russell fick in alla i garderoben och drog igen dörren. Hela tiden hörde vi pangandet. Jag försökte räkna pangen i huvudet. PANG – 1 PANG – 2 PANG – 3 Det kändes torrt och kliigt i halsen. Jag behövde verkligen dricka vatten. PANG – 4 PANG – 5 PANG – 6 ”Snälla, snälla, snälla”, viskade miss Russell. Och sedan pratade hon med Gud och kallade honom ”Käre herre”, men jag förstod inte resten hon sa, för hon viskade så tyst och snabbt. Hon ville nog att bara Gud skulle höra. PANG – 7 PANG – 8 PANG – 9 Alltid tre PANG och sedan paus. Plötsligt tittade miss Russell upp och sa ”Helvete” igen. ”Min mobil!” Hon öppnade dörren lite och när det inte hördes några PANG på ett tag öppnade hon den helt och sprang tvärs igenom klassrummet och fram till katedern med huvudet nerböjt. Sedan sprang hon tillbaka till garderoben. Hon drog igen dörren efter sig och den här gången sa hon åt mig att hålla i metallgrejen. Jag gjorde det fast jag fick ont i fingrarna och dörren var tung att hålla stängd. Jag var tvungen att hålla med båda händerna. Miss Russells händer skakade så mycket att mobilen också skakade när hon svajpade och skrev in lösenordet. Hon skrev fel hela tiden, och när man skriver fel lösenord börjar alla siffrorna 13
på skärmen hoppa och man måste göra om det från början igen. ”Kom igen, kom igen, kom igen”, sa miss Russell och till slut skrev hon rätt lösenord. Jag såg det: 1989. PANG – 10 PANG – 11 PANG – 12 Jag såg på medan miss Russell slog nödnumret. När det hördes en röst i telefonen sa hon: ”Ja, hej, jag ringer från McKinleyskolan. I Wake Gardens. Rogers Lane.” Hon pratade väldigt fort och i ljuset från mobilen såg jag att det stänkte lite spott från henne på mitt ben. Jag var tvungen att låta spottet vara kvar där för jag höll igen dörren med händerna. Så jag kunde inte torka bort spottet, men jag stirrade på det på byxorna, en spottbubbla och det var äckligt. ”Det är en skytt här på skolan och han … Okej, då är jag kvar i telefonen.” Hon viskade till oss: ”Det är redan någon som har ringt.” Skytt. Det var vad hon sa. Och då kunde jag inte tänka på något annat än skytt. PANG – 13 skytt PANG – 14 skytt PANG – 15 skytt Nu var det svårt att andas inne i garderoben och det var jättevarmt, som om vi hade tagit slut på all luft. Jag ville öppna dörren lite för att släppa in ny luft, men jag vågade inte. Jag kände hjärtat banka med superfart i bröstet och ända upp i halsen. Nicholas satt bredvid mig och höll ögonen hårt hopknipna och andades snabbt, så att det hördes. Han tog för mycket luft. Miss Russell blundade också, men hon andades sakta. Jag kände kaffelukten när hon lät ”Huuuuuu” för att släppa ut luften med långsamma andetag. Sedan öppnade hon ögonen och viskade till oss igen. Hon sa allas namn: ”Nicholas. Jack. Evangeline …” Det kändes bra när hon sa: ”Zach, det kommer att gå bra.” Till oss allihop sa hon: ”Polisen är här utanför. De ska komma och hjälpa oss. Och jag är här med er.” Jag var glad att hon var där med oss och det hjälpte att hon pratade, för då 14
var jag inte lika rädd. Kaffeandedräkten kändes inte lika jobbig längre. Jag låtsades att det var pappas morgonandedräkt på helgerna när han äter frukost hemma. Jag hade smakat kaffe och jag gillade det inte. Det smakar för varmt eller gammalt eller något. Pappa skrattade och sa: ”Bra, det hämmar dig bara i växten ändå.” Jag vet inte vad det betyder, men jag önskade verkligen att pappa var där just då. Men det var han inte, bara miss Russell och min klass och pangandet – PANG – 16 PANG – 17 PANG – 18 – som lät jättehögt nu och det hördes skrik i korridoren och det var fler som grät i garderoben. Miss Russell slutade prata med oss och pratade i telefonen i stället: ”Åh, gud, han kommer närmare. Är ni på väg? Är ni på väg?” Två gånger. Nicholas öppnade ögonen och sa ”Oj!” och sedan kräktes han över hela tröjan, och det kom lite kräks i Emmas hår och bak på mina skor. Emma tjöt högt och miss Russell satte handen för munnen på henne. Hon tappade mobilen så att den ramlade ner i kräkset på golvet. Genom dörren hörde jag sirener. Jag är väldigt bra på att skilja mellan olika sirener från brandbilar, polisbilar, ambulanser … men nu hörde jag så många där ute att jag inte kunde skilja på dem – de var hopblandade med varandra. PANG – 19 PANG – 20 PANG – 21 Allt var varmt och blött och luktade illa och jag började bli yr och fick ont i magen. Sedan blev det helt plötsligt tyst. Jag hörde inga fler PANG. Bara snyft och hick i garderoben. Och SEDAN hördes det MASSOR av PANG som lät som om de var precis bredvid oss, flera i rad, och höga ljud som om saker brakade sönder. Miss Russell skrek och höll för öronen och vi skrek och höll för öronen. Garderobsdörren gick upp, för jag släppte metallgrejen och det kom in ljus i garderoben som 15
gjorde ont i ögonen. Jag försökte fortsätta att räkna pangen, men de var för många. Sedan slutade de. Allt var helt stilla, till och med vi, ingen rörde sig. Det var som om vi inte ens andades. Vi satt kvar så jättelänge – stilla och tysta. Sedan hörde vi någon utanför klassrumsdörren. Vi hörde dörrhandtaget och miss Russell pustade ut luften i små puffar, ungefär som ”hu, hu, hu”. Det knackade på dörren och en hög mansröst sa: ”Hallå, är det någon där inne?”
2 STRIDSSK ADOR
”A
llt är under kontroll. Polisen är här, det är över”, sa den höga mansrösten. Miss Russell reste sig och höll sig i garderobsdörren en liten stund, sedan tog hon några steg fram till klassrumsdörren, jättesakta, som om hon hade glömt hur man går, hon kanske hade tusen nålar precis som jag för att hon hade suttit på sina ben. Jag reste mig också och bakom mig kom alla ut ur garderoben väldigt sakta, som om vi alla måste lära oss gå igen. Miss Russell låste upp dörren och det kom in en massa poliser. Jag såg fler poliser ute i korridoren. En poliskvinna kramade om miss Russell, som lät som om hon skulle kvävas. Jag ville stanna hos miss Russell och nu började jag frysa, för alla var utspridda och satt inte tätt och varmt intill varandra längre. Jag blev blyg och rädd för alla poliserna, så jag höll miss Russell i tröjan. ”Då så, ungar, var snälla och kom och ställ er längst fram i rummet”, sa en polis. ”Kan ni ställa er på rad här borta?” Utanför fönstret hördes ännu fler sirener nu. Jag såg ingenting, för våra fönster sitter högt upp och vi kan inte titta ut utom när vi klättrar upp på en stol eller ett bord, men det får man inte. Och så hade miss Russell dragit ner rullgardinerna när det började panga. En polis la handen på min axel och tryckte in mig i raden. 17
Han och de andra poliserna hade uniformer med västar, sådana som inte kulorna kan komma igenom, och några hade hjälm på sig som på film och de hade stora gevär, inte de vanliga pistolerna de har i bältet. De såg lite läskiga ut med gevären och hjälmarna, men de lät snälla när de pratade med oss: ”Så ja, grabben, ingen fara, det är över nu! Nu är du säker.” Och sådant där. Jag visste inte vad som var ”över nu”, men jag ville inte gå ut ur klassrummet. Miss Russell stod inte längst fram i raden, hon stod kvar vid sidan om bredvid poliskvinnan och lät som om hon höll på att kvävas. I vanliga fall när vi ska ställa oss på rad för att gå ut ur klassrummet håller alla på och knuffas och bråkar och vi får skäll för att vi inte står ordentligt. Den här gången stod vi blickstilla allihop. Evangeline och Emma och några andra grät och darrade fortfarande, och alla tittade på miss Russell och väntade på att hon skulle sluta kvävas. Det hördes en massa ljud utanför klassrummet och skrik längre bort i korridoren. Jag tyckte att det lät som Charlies röst som skrek ”NEJ, NEJ, NEJ!” om och om igen. Jag undrade varför Charlie skrek så där. Hade han blivit träffad av skytten? Det är ett väldigt farligt jobb att vara säkerhetsvakt på en skola när det kommer in en skytt. Det hördes mer gråt och rop, alla möjliga sorters – ”Ååh, ååååh, ååååh”, ”Huvudskada, avliden på plats!”, ”Artärblödning. Ge mig ett tryckförband och en kompressor!” Det pep och pep i walkie-talkierna i polisernas bälten och det kom en massa prat ur dem, snabbt så det var svårt att förstå. Walkie-talkien på polisen framför oss pep och sa: ”Gör er klara att gå ut!” och polisen vände sig om och sa: ”Nu går vi ut!” De andra poliserna puttade på dem som stod längst bak i raden och vi började röra på oss allihop, fast väldigt sakta. Ingen ville gå ut i korridoren där det fortfarande var en massa skrik och gråt och rop. Polisen längst fram gjorde high five med barnen som gick 18
förbi honom, som om han skojade. Jag gjorde inte high five med honom och då klappade han mig lite på huvudet i stället. Vi var tvungna att gå genom korridoren till bakdörren där matsalen ligger. Vi såg de andra ettorna och tvåorna och treorna gå på rad som vi, med en polis längst fram i varje rad. Alla såg frusna och rädda ut. ”Vänd er inte om”, sa poliserna. ”Titta inte bakom er.” Men jag ville se om jag hade rätt, om det var Charlie som ropade ”NEJ, NEJ, NEJ!” förut och om allt var bra med honom. Jag ville kolla vem det var som skrek. Jag kunde inte se så mycket för Ryder gick precis bakom mig och han är jättelång, och det var fler bakom Ryder. Men mellan dem och poliserna såg jag några saker: folk som låg på golvet i korridoren med ambulansmänniskor och poliser runt omkring sig och böjda över sig. Och blod. Jag trodde i alla fall att det var blod. Det var väldigt mörkt röda eller svarta pölar, som utspilld färg överallt på golvet i korridoren och en del på väggarna. Och jag såg de äldre barnen, fyrorna och femmorna som gick bakom Ryder. De var helt vita i ansiktet som spöken, och några av dem grät och hade blod på sig. I ansiktet och på kläderna. ”Vänd dig om!” sa en polis bakom mig och den här gången var det inte snällt. Jag vände mig om snabbt och hjärtat slog hårt för allt blod. Jag hade sett riktigt blod förut, fast bara lite som när jag ramlar och blöder på knäet eller något, aldrig mycket som nu. Några fler barn vände sig om och poliserna började ropa: ”Titta rakt fram! Vänd er inte om!” Men ju mer de sa det, desto mer vände sig alla om bara för att alla andra gjorde det. Folk började skrika och gå snabbare och stöta till varandra och knuffas. När vi kom fram till bakdörren var det någon som stötte till mig från sidan och då slog jag axeln i dörren, en metalldörr, och det gjorde jätteont. Det regnade fortfarande ute, ganska mycket nu, och vi hade inga jackor med oss. Allt var kvar i skolan – jackorna och ryggsäckarna och bokväskorna och allt – men vi gick vidare utan 19
någonting, bort till lekplatsen och genom grinden på baksidan, den som alltid är stängd när vi har rast för att ingen ska kunna springa ut och inga främlingar ska kunna komma in. När jag kom ut började det kännas bättre. Hjärtat slog inte lika hårt längre och regnet kändes skönt i ansiktet. Det var kallt, men det var bara bra. Alla saktade ner och det var inte så mycket skrik och gråt och trängsel längre. Det verkade som om alla blev lugna av regnet, precis som jag. Vi gick över gatan vid korsningen som var full med ambulanser och brandbilar och polisbilar. Alla ljusen blinkade. Jag försökte kliva på de blinkande ljusen i pölarna så att det blev blå och röda och vita ringar på vattnet, och då kom det lite vatten i gympaskorna på det där stället där det är små hål högst upp och jag blev blöt om strumporna. Mamma skulle bli arg för att jag hade blött ner strumporna, men jag fortsatte plaska och göra fler ringar i alla fall. De blå, röda och vita ljusen i pölarna såg ut som färgerna i den amerikanska flaggan. Vägarna var blockerade av brandbilar och vanliga bilar. Bakom dem kom det ännu fler bilar och jag såg några föräldrar som klev ur dem. Jag tittade efter mamma, men jag såg henne inte. Poliserna stod på rad på båda sidorna om korsningen så att vi kunde fortsätta gå, men föräldrarna fick stanna bakom poliserna. De ropade ut namnen som frågor: ”Eva? Jonas? Jimmy?” Några barn ropade tillbaka: ”Mamma! Mamma? Pappa!” Jag låtsades att jag var med i en film med alla ljusen och poliserna med sina stora gevär och hjälmar. Det kändes spännande. Jag låtsades att jag var en soldat som kom tillbaka från kriget och att jag var en hjälte nu och folk var här för att ta emot mig. Jag hade ont i axeln, men sådant händer när man är ute i strid. Stridsskador. Det säger alltid pappa när jag gör illa mig i lacrosse eller fotboll eller när jag är ute och leker. ”Stridsskador. Alla män måste ha några ärr. Då syns det att man inte är någon mes.”
3 JESUS OCH RIK TIGA DÖDA MÄNNISKOR
P
oliserna som gick först i vår rad tog med oss till en liten kyrka på gatan bakom skolan. När vi gick in kände jag mig inte lika mycket som en tuff hjälte längre. Allt spännande blev kvar där ute med brandbilarna och polisbilarna. Inne i kyrkan var det mörkt och tyst och kallt, särskilt nu när vi var helt genomblöta av regnet. Vi brukar inte vara i kyrkor särskilt ofta, bara på ett bröllop en gång, och förra året var vi i en kyrka på farbror Chips begravning. Det var inte den här kyrkan, utan en större i New Jersey där farbror Chip bodde. Det var så sorgligt när farbror Chip dog, för han var inte särskilt gammal ens. Han var pappas bror och bara lite äldre än han, men han dog ändå, för han hade cancer. Det är en sjukdom som många människor får och man kan ha den i olika delar av kroppen. Ibland får man den överallt i hela kroppen och det var det som hände farbror Chip och till slut kunde doktorn inte göra honom bättre längre, så då fick han åka till ett specialsjukhus som man åker till när man inte kan bli bättre längre och sedan dör man där. Vi åkte och hälsade på honom där. Jag trodde att han skulle vara jätterädd, för han visste säkert att han skulle dö och att han inte skulle få vara med sin familj längre. Men när vi 21
träffade honom såg han inte rädd ut, han bara sov hela tiden. Efter att vi träffade honom vaknade han inte mer. Han gick direkt från att sova till att dö, så jag tror inte ens att han märkte att han dog. Ibland när jag har gått och lagt mig tänker jag på det där och då vågar jag inte somna, för tänk om jag dör när jag sover utan att ens märka det? Jag grät mycket på farbror Chips begravning, mest för att farbror Chip skulle vara borta för alltid och jag inte skulle få träffa honom mer. Och alla andra grät också, särskilt mamma och farmor och faster Mary, farbror Chips fru. Eller inte hans fru egentligen, för de var inte gifta, men vi kallar henne ändå faster Mary, för de hade varit pojkvän och flickvän jättelänge, sedan innan jag föddes. Och jag grät för att farbror Chip låg i lådan som kallades för kista och som stod längst fram i kyrkan. Det måste ha varit väldigt trångt i den. Jag ville aldrig ligga i en sådan där låda, aldrig någonsin. Det var bara pappa som inte grät. När poliserna sa åt oss att sätta oss i bänkarna i kyrkan tänkte jag på farbror Chip och hur sorgligt det var på hans begravning. Vi skulle få plats allihop på bänkarna och poliserna skrek: ”Flytta in hela vägen. Gör plats åt alla. Ännu längre in”, så vi flyttade oss och flyttade oss tills vi satt helt hopträngda igen som i garderoben. Det fanns en gång i mitten mellan bänkarna till vänster och bänkarna till höger och några poliser radade upp sig bredvid bänkarna. Jag var iskall om fötterna. Och jag var kissnödig. Jag försökte fråga polisen närmast min bänk om jag kunde få gå på toaletten, men då sa han: ”Alla sitter kvar här nu en stund”, så jag försökte hålla mig och inte tänka på hur kissnödig jag var. Men när man försöker att inte tänka på något tänker man bara på det hela tiden. Nicholas satt närmast mig på höger sida och han luktade fortfarande kräks. Jag såg att miss Russell satt med några andra lärare på en bänk längre bak och jag önskade att jag fick sitta 22
hos henne. De äldre barnen med blod på sig satt också längre bak och många av dem grät fortfarande. Jag undrade varför, för de yngre barnen grät ju inte längre. Några lärare och poliserna och mannen från kyrkan – jag såg på den svarta skjortan och den vita kragen han hade på sig att han var från kyrkan – pratade med dem och kramade om dem och torkade bort blodet i ansiktet på dem med pappersnäsdukar. Längst fram i kyrkan stod ett stort bord, ett specialbord som heter altare. Ovanför det satt ett stort kors där Jesus hängde, som i kyrkan vi var i på farbror Chips begravning. Jag försökte låta bli att titta på Jesus, som blundade. Jag visste att han var död med spikar i händerna och fötterna, för så gjorde de faktiskt mot honom för länge sedan för att döda honom, fast han var snäll och Guds son. Mamma berättade den historien för mig, men jag kommer inte ihåg varför de gjorde så där mot Jesus och jag önskade att han inte hade hängt precis framför mig. Det fick mig att tänka på människorna i korridoren och allt blod, och jag började tro att de kanske också var döda och i så fall hade jag sett riktiga döda människor! Nästan alla var tysta och när det var tyst kom PANG-ljuden tillbaka i öronen på mig, som ett eko som studsade från väggarna i kyrkan. Jag skakade på huvudet för att få bort dem, men de kom tillbaka hela tiden. PANG PANG PANG Jag väntade för att se vad som skulle hända. Nicholas var röd om näsan och det hängde en snordroppe från den, det var äckligt. Han drog in snoret hela tiden med ett snörvel och sedan rann det ut igen. Nicholas gned sig på benen, fram och tillbaka som om han försökte torka sig om händerna, fast byxorna var genomblöta. Han pratade inte och det var inte som det brukar, för i skolan sitter vi mitt emot varandra vid det blå bordet och pratar hela tiden om saker som Skylanders och 23
fotboll, och vilka klisterbilder vi vill byta på rasten och på bussen hem. Vi började samla på klisterbilder redan innan fotbollssäsongen började i somras. I våra klisteralbum har vi alla spelare från alla lag, så när matcherna började visste vi allt om lagen och då blev det roligare att titta. Nicholas behövde bara tjugofyra bilder till i sitt album och jag behövde trettiotvå och vi har varsin supertjock bunt med dubbletter. ”Såg du allt blod i korridoren?” viskade jag till Nicholas. ”Det såg riktigt ut. Visst såg det jättemycket ut?” Nicholas nickade, fast han sa fortfarande inget. Det var som om han hade glömt kvar rösten i skolan tillsammans med jackan och ryggsäcken. Han är konstig ibland. Han drog bara in snordroppen och torkade händerna på sina blöta byxor, så jag slutade försöka prata med honom och jag försökte låta bli att titta på snordroppen. Men när jag vände mig bort tittade jag rakt på Jesus som var död på korset, och det var de enda två sakerna jag tittade på hela tiden, snordroppen och Jesus. Snordroppen, Jesus, snordroppen, Jesus. Mina klisterbilder och albumet låg i ryggsäcken som var kvar i skolan. Jag började oroa mig för att någon skulle ta dem. Den stora dörren längst bak i kyrkan öppnades och stängdes hela tiden med ett högt svisch-knarr, svisch-knarr och folk gick in och ut, mest poliser och några lärare. Jag såg inte mrs Colaris någonstans och inte Charlie, så de var nog kvar i skolan. Sedan började det komma in föräldrar i kyrkan och då blev det stimmigt och högljutt. Föräldrarna var inte tysta som vi, de ropade ut namn som frågor igen. De grät och tjöt när de hittade sina barn och försökte ta sig fram till dem på bänkarna, men det var svårt för alla satt så tätt ihop. En del barn försökte klättra ut och började gråta igen när de fick se sin mamma eller pappa. Varje gång jag hörde svisch-knarret vände jag på huvudet för att se om det var mamma eller pappa. Jag hoppades verkligen 24
att de skulle komma och hämta mig så att jag fick åka hem och ta på mig nya kläder och strumpor och bli varm igen. Nicholas pappa kom. Nicholas klättrade över mig och hans pappa lyfte honom över de andra barnen på vår bänk. Sedan kramade han honom länge, även om han säkert fick kräks på sin skjorta också. Till slut öppnades dörren igen med ett nytt svisch-knarr och mamma kom in. Jag ställde mig upp så att hon skulle se mig och sedan blev jag generad, för mamma kom springande och ropade ”min älskade lilla unge” så att alla andra hörde det. Jag klättrade över dem för att komma fram till henne och hon fångade upp mig och vaggade mig fram och tillbaka och hon var kall och blöt av regnet utanför. Sedan började mamma titta sig omkring och så sa hon: ”Zach, var är din bror?”
“Hisnande om sorg och återhämtning.”
”En häpnadsväckande debutroman.”
WASHINGTON POST
PUBLISHERS WEEKLY
SEXÅRIGE ZACH TAYLOR SITTER INTRYCKT I EN GARDEROB tillsammans med sina klasskompisar och sin lärare. En ung man går genom skolans korridorer och skjuter. Zach räknar skotten – pang, pang, pang – men anar inte att ett av dem just har dödat hans storebror Andy.
RHIANNON NAVIN växte upp i Bremen
ENSAM KVAR är en stark skildring, berättad ur ett barns perspektiv, om de omedelbara och bestående effekter som en skolskjutning har på en familj och ett samhälle. Det är en gripande roman om kärlek, sorg och hur man efter en stor tragedi ändå kan få sitt lyckliga slut.
”En rörande berättelse som greppar tag om läsaren redan från första meningen.” MARIE CLAIRE
SKOLDÅDET SPLITTRAR HANS FAMILJ. HANS UPPGIFT BLIR ATT ENA DEN.
RHIANNON NAVIN
i Tyskland i en familj av bokälskande kvinnor. Hennes arbete i reklambranschen förde henne till New York, där hon arbetade på flera stora reklambyråer innan hon blev mamma och författare på heltid. Nu bor hon utanför New York med sin man, tre barn, två katter och en hund. Ensam kvar är hennes första roman.
Händelsen får familjen att falla isär. Zachs mamma tar ut sin förtvivlan på gärningsmannens föräldrar, som hon ställer till svars för dådet. Pappan distanserar sig alltmer, och Zach själv tar sin tillflykt till böckernas värld. Slutligen inser Zach, med ett barns osvikliga optimism och envishet, att det bara finns ett sätt att rädda sin mamma: att få henne att förlåta.
IS B N 978-91-88545-34-3
Omslagsdesign: www.designstudioe.com Bilder: Trevillion Images & Shutterstock Författarfoto: Michael Lionstar
9 789188 545343
RHIANNON NAVIN
“Jag sköt upp Andys dörr och gick in i hans rum med små pyttesteg. Först ville jag inte titta upp i översängen. Jag tänkte att jag kanske hade drömt en mardröm och att Andy skulle ligga i sin säng. Men om översängen var tom så hade det hänt på riktigt, att Andy dog, för Andy stiger aldrig upp först, aldrig före mig. Han har jättesvårt att vakna på morgnarna.”