Page 1

SYDSVENSKA Åtta pärlor skyddade för framtiden

MARTIN BORG

OLA KARLSSON


Copyright © 2019 Votum Förlag, Karlstad Bilder: Martin Borg & Ola Karlsson. Detaljerad bildinformation på sidan 190. Texter: Ola Karlsson (naturtyper och bildtexter), Martin Borg (nationalparkshistoria och bildtexter). Grafisk form: Martin Borg/Tre små grisar Mediaproduktion Papper: Magno Natural 150 g Tryckt i Lettland 2019 ISBN 978-91-88435-81-1 www.votumforlag.se

Tack till Stiftelsen Längmanska kulturfonden för ekonomiskt bidrag till tryckningen av denna bok. 4


INNEHÅLL

6 9 21 29 51 71 91 111 121 131 141 151 161 171 181 190

Karta Förord Nationalparkshistoria

Naturtyperna

 

skog

havskust

kulturlandskap

vatten

Parkerna

söderåsen

gotska sandön

blå jungfrun

åsnen

dalby söderskog

stenshuvud

store mosse

norra kvill

Bildinformation

5


linköping

jönköping

göteborg

D

vimmerby

E värnamo

 varberg

 Växjö

 halmstad F

karlshamn

helsingborg

G

I

 6

malmö

 kristianstad

H simrishamn


y

B

västervik

  visby

oskarshamn

kalmar

C byxelkrok

SYDSVENSKA

NATIONALPARKER

B C D E F G H I

Gotska Sandön Blå Jungfrun Norra Kvill Store Mosse Åsnen Söderåsen Stenshuvud Dalby Söderskog

7


8


ÅTTA PÄRLOR SKYDDADE FÖR FRAMTIDEN

Eftertanken kommer först med det tilltagande förståndet, och en sådan eftertanke måste ovillkorligen säga människan, att det ej kan vara riktigt och klokt att i all oändlighet plundra moder-natur på hennes tillgångar, krafter och skönhet, och att äfven hon, den starka och mäktiga, på visst sätt är i behof af människans skydd och omvårdnad. Thor Högdahl

Sveriges Naturs årsbok (1910)

V

i ser dagligen rapporter från världens alla hörn om tillståndet i naturen. Den vacklar under trycket från en ökande befolkning och alla belastningar och utmaningar som en sådan utveckling medför. Men det finns också en växande medvetenhet om att det måste till krafttag för att hejda det pågående överutnyttjandet och styra om utvecklingen mot en uthållig och långvarigt stabil tillvaro i samklang med jordens tillgångar. Kan det finnas ett viktigare åtagande för mänskligheten? Som fotografer och skribenter tillbringar vi mycket tid och långa perioder nära naturen och märker att de negativa förändringarna accelererar och att omställningen inte går fort nog. Ett sätt att tackla sådana insikter är att vifta med en röd flagga och höja rösten för att bli hörd, men att nå igenom bruset och sälla sig till ytterligare en larmrapport om sakernas tillstånd är inte den väg vi valde. Det måste gå att berätta om och njuta av

all fantastisk natur utan att få dåligt samvete och istället skapa en medvetenhet om systemens ömtålighet och vad som står på spel. Vi har valt att berätta om de åtta sydsvenska nationalparkerna som de ser ut idag. Bilderna är vårt verkliga vapen – utan att förvanska är det med dem vi bäst kan visa vilka värden det finns att bevara. Tillsammans med reflekterande texter som sätter det uppenbart vackra i perspektiv hoppas vi öka intresset och katalysera nyfikenhet för att besöka dessa naturpärlor. Om det i förlängningen innebär att fler av oss engagerar sig i förvaltandet av vår gemensamma natur och att viljan till att bidra ökar är syftet med en sådan här bok uppfyllt med råge. Att säkerställa möjligheterna för framtida generationer att uppleva frisk och välmående natur borde vara en av ett samhälles huvuduppgifter. Den folkrörelse med naturskydd på agendan som i Sverige startade för mer än hundra år sedan är idag lika aktuell som någonsin. Vi hoppas att du som håller denna bok i din hand läser de texter som faller dig i smaken och tittar på de bilder som på något vis drar till sig din uppmärksamhet. Men framförallt hoppas vi att du blir inspirerad till att själv, och tillsammans med andra, ge dig ut på äventyr i skog och mark. Kastlösa och Nedra Wannborga, Öland, september 2019

 ÅSNEN. En av hundratals små, skogklädda och namnlösa öar som ligger utspridda i Åsnens ibland labyrintliknande vattenvärld. Nyisen lyser ljusblå i fågelperspektivet och ger miljön en nästan tropisk touch. 9


10


11


12


13


20


HISTORIEN OM DE SYDSVENSKA NATIONALPARKERNA

Med en bokstafligen rasande fart omdanar den moderna kulturen i grund jordklotets yta. Urskogen är slut, sumpmarkerna gå med jättesteg i jordbrukets och industriens tjänst, den högre djurvärlden är sprängd. Vi stå inför en så omfattande förstörelse af vårt vidt omfattande fosterlands ursprungliga natur, att endast spridda rester finnas kvar. Rutger Sernander Ord och bild (1908)

D

et var först när industrialiseringen under andra halvan av 1800-talet planterade rykande skorstenar i städerna och kastade ut industrianläggningar vid åmynningar och kuster som den svenska naturskyddstanken fick ett bredare fäste. Den vårdslösa framfarten hade börjat skapa sår i landskapet i form av stenbrott, sågverk och kalhyggen och synpunkten att människan trots allt hade moraliska förpliktelser mot naturen började höras. Tidigare var synen på naturen en annan: den var något övermäktigt och farligt som borde bekämpas, inte skyddas. Där fanns vilda djur som blev mindre farliga när man högg ner träden och höll mörkret på avstånd, men hur mycket man än röjde och sågade och öppnade upp tog naturen alltid tillbaka. Den var en hotande kraft av mytologiska dimensioner som man gjorde klokt i att hålla sig vän med. Istället var parklandskapet, där växterna var odlade och djuren tama, länge ett ideal och den mark som med möda kultiverats och tyglats beundrades på ett helt annat sätt än den vilda. Vildmark fanns det så gott om ändå – svenskarna såg bokstavligt talat inte skogen för alla träd.

Tanken på ett fungerande naturskydd där såväl estetiska som vetenskapliga och sociala intressen kunde få gehör diskuterades i inflytelserika kretsar från mitten av 1870-talet. Kunskaperna om vad som egentligen fanns i den svenska naturen var fortfarande ganska svag, inte minst hos allmänheten, och frågan drevs därför per automatik av en naturvetenskapligt skolad elit. Något som liknade en folkrörelse skulle inte komma förrän åtskilliga decennier senare. Den tidigaste formella åtgärden för någon form av naturskydd skedde i USA när nationalparken Yellowstone, lika stor som Skåne och Blekinge tillsammans, inrättades redan 1872 efter ett kongressbeslut. Händelsen gav eko i initierade grupper över hela västvärlden, även i Sverige. 1880 skrev den berömde forskningsresanden Adolf Erik Nordenskiöld, som samma vår i triumf kommit tillbaka till Stockholm efter sin lyckade upptäckt av Nordostpassagen genom Berings sund, en artikel där han föreslog att så kallade riksparker skulle inrättas även i de nordiska länderna. Han betonade särskilt den fara som det moderna jord- och skogsbruket utgjorde för det naturliga svenska landskapet och talade sig varm för statliga parker på kronojord där skog och mark och sjö skulle få stå alldeles orörda, där träd ej finge fällas, snår ej röjas, gräs ej avmejas, och där alla djur, som ej vore verkliga skadedjur, året om kunde gå trygga för jägarens lod. Många sympatiserade med Nordenskiölds tankar om att skapa ett slags fridlyst naturmuseum men utspelet ledde inte till några konkreta åtgärder. Det fanns mycket annat som ansågs viktigare och mer angeläget att ta itu med och fortfarande hade de allra flesta, trots att flyttströmmarna i allt högre grad gick mot städerna, daglig kontakt med naturen som man inte upplevde som särskilt hotad eller annorlunda jämfört med tidigare. Det skulle dröja ytterligare drygt 20 år innan frågan på allvar aktualiserades igen – av en tysk botanikprofessor. På fredagskvällen den 22 januari 1904 hade Svenska sällskapet för antropologi och geografi månadsmöte i 21


lokalerna på Klara Östra kyrkogata 10 i Stockholm. En imponerande skara uppburna medborgare – uteslutande män och många av dem själva aktiva upptäcktsresanden – hade mött upp för att lyssna till kvällens föredrag. Prins Eugen och Oscar II hade tänkt närvara men båda två tvingades anmäla förhinder. Stämningen var förväntansfull och en angelägen fråga stod på dagordningen: det hotade svenska naturlandskapet. Riksantikvarie Oscar Montelius öppnade mötet och började med att särskilt välkomna Otto Nordenskjöld som just kommit tillbaka till Sverige efter tre strapatsfyllda och framgångsrika forskarår i Antarktis isvidder. Därefter presenterade han kvällens huvudtalare, den

 Hugo Conwentz 22

 Karl Starbäck

GOTSKA SANDÖN 1897. Tidvis har Gotska Sandön varit en enda stor, vandrande sanddyn. Under hela 1800-talet avverkade man dessutom skog i jakt på raka och höga tallar som kunde användas till skeppsbygge, men man sörjde också för återväxten. I bakgrunden syns prydliga rader med nysatta tallplantor.

tyske professorn Hugo Conwentz. Conwentz hade av det preussiska kulturministeriet flera år tidigare fått uppdraget att skriva ett betänkande angående naturminnesmärkenas bevarande och för att studera frågan hade han sedan slutet av 1880-talet gjort åtskilliga studieresor till Sverige och kunde därför illustrera sitt föredrag med skioptikonbilder från svenska landskap, en detalj som säkert hjälpte till att höja församlingens intresse ytterligare. Conwentz intog det lilla podiet och inledde sitt anförande: Det är en allmän erfarenhet, att kulturen gör oafbrutna framsteg öfver så godt som hela jorden och att naturen allt mera tvingas att blifva människans tjänare. Från ekonomisk synpunkt är ju detta synnerligen glädjande, och det vore önskvärdt, att naturkrafternas användande i kulturens tjänst ytterligare ökades. Men i andra afseenden är det mycket beklagligt, att på samma gång viktiga delar af den ursprungliga naturen, hela landskap


STORE MOSSE 1918. Det har brunnit i mossen vid Forsheda och ett arbetslag i blandade åldrar tar igen sig med en kopp kaffe mellan planteringspassen. Bränder i torven, som snabbt blev snustorr när man dikade ut och grävde upp, var inte ovanligt. Ofta var det gnistor från torvmaskinerna som var orsaken.

såväl som enstaka arter inom växt- och djurriket, utsättas för inkräktning, omgestaltning eller förstöring. Inom alla kulturländer hotar den allvarliga faran, att märkliga bevis på naturens utvecklingsgång komma att försvinna från jordens yta, såvida åtgärder icke snart vidtagas för att hindra detta. Det var verkligen inget insmickrande hyllningstal som Conwentz levererade. Han betonade att det fanns mycket att oroa sig för och på punkt efter punkt berättade han detaljerat om de oersättliga värden som höll på att gå förlorade nu när det moderna svenska samhället med full kraft bröt fram över orörda marker. Han visade foton på de tämjda Trollhättefallen och menade att den nyligen genomförda inventeringen av landets vattenfall och forsar ofrånkomligen skulle leda till en kraftig utbyggnad av nya vattenkraftverk. Han oroade sig för följderna av den systematiska sjösänkningen och uppodlingen av våtmarker och pekade på de fula sår som den livaktiga stenbrytningsindustrin orsakade på långa kuststräckor

i Småland, Blekinge och Bohuslän där graniten fraktades iväg för att bli gatubeläggning eller gravstenar i Stockholm och på kontinenten. I Danmark och delar av Tyskland var de stora ekskogarna redan borta och nu såg Conwentz att samma sak höll på att hända i Sverige. Han gav exempel på hur många djur- och växtarter hade minskat kraftigt på grund av människans ingrepp och riskerade att helt utrotas. Allteftersom föredraget gick trycktes åhörarna djupare och djupare ner i sina stolar. Hoten mot den svenska naturen verkade finnas överallt och det var människan som var den huvudsakliga boven. När skioptikonapparaten släcktes och belysningen i salen tändes gav Hugo Conwentz sina råd. Han tryckte särskilt på vikten av att det svenska naturskyddet borde ha en stark förankring i lagstiftningen på samma sätt som de förhistoriska minnesmärkena, fåglarna och skogen redan hade. Han föreslog att Sverige till att börja med skulle göra en noggrann inventering av intressanta miljöer, jordformationer och växt- och djursamhällen. Var inte markägaren intresserad av att bevara och sköta området borde en kommun eller ännu hellre staten köpa in eller arrendera det. Conwentz var fullt medveten om vilka inflytelserika och i många fall förmögna personer som fanns bland åhörarna och smidde medan järnet var varmt. Han menade att det för mecenater borde vara lika attraktivt att bevara en vacker bit levande natur som att skänka inköpta konst- eller naturaliesamlingar till 23


28


SKOG

Gotska sandön Blå JunGfrun norra kvill store Mosse åsnen söderåsen stenshuvud dalBy söderskoG

29


30


Jag gick till skogen för att jag ville leva med avsikt och bara bry mig om livets grundläggande frågor. Jag ville se om jag kunde lära mig vad den berättade, och inte, när jag skulle dö, upptäcka att jag aldrig hade levt. Henry David Thoreau

Skogsliv vid Walden (1854)

F

ör att verkligen veta vad en skog är behöver man uppleva den under natten. Först då förstår man vad evolutionen gjort med oss människor. Mellan solens ned- och uppgång är skogen en plats som kräver skärpta sinnen och uppmärksamhet. Människan är ett rovdjur med ögonen riktade framåt för att – under dagtid – kunna fånga våra byten men under natten är det med öronen som vi uppfattar faror. Knäcks det en kvist? Var kommer stegen ifrån? Kan jag vila här utan att bli uppäten av rovdjur eller överfallen av neandertalare? Vår hörsel hjälpte oss att undkomma faror och fiender. Det visar sig att när man i dagens samhälle försöker bygga det optimala rummet ur ett akustiskt perspektiv är det inget som slår en vanlig, hederlig bokskog. Himlen är en oändlig absorbent och trädstammarna lagom utspridda reflektorer som hjälper oss med riktningsangivelser och orientering. Det var här som vi utvecklades och formades. I skogen är vi ett med naturen. Skog är fortfarande Sveriges dominerande naturtyp och täcker ungefär två tredjedelar av landets totala yta. Den är också Sveriges mest artrika naturtyp. Skogen och skogsbruket är sedan länge ryggraden i den svenska

 NORRA KVILL. Det område i de sydliga nationalparkerna som utan tvekan mest liknar en storskog är Norra Kvill. Området är inte alls vidsträckt, mindre än en kvadratkilometer, men har tack vare sitt otillgängliga läge och besvärliga topografi i alla tider skonats från skogsbruk och därför kunnat utvecklas fritt. Idag utgör de båda skogssjöarna Stora och Lilla Idgölen nationalparkens medelpunkter som två blanka speglar mitt i allt grönt. De omges av branta sluttningar fyllda med stenblock och barrträd av imponerande dimensioner, lågor, rotvältor och ett allmänt storskogigt virrvarr.

ekonomin och stora delar av landets skogar har brukats målmedvetet och intensivt under sekler varför andelen opåverkad naturskog idag är mycket liten. Många biotoper som är viktiga för floran och faunan har krympt och fragmenterats, dels till följd av skogsbrukets intensitet och dels till följd av det moderna jordbrukssamhällets framväxt. Huvudparten av den svenska skogen ingår i det barrskogsbälte som sträcker sig runt hela norra halvklotet med tall och gran i växlande proportioner. Barrskog finns också i södra Sverige men här är det ändå ädellövskogar, ofta med ett stort inslag av bok, som är det typiska. Nästan den enda huvudsakliga naturtyp som finns ordentligt representerad i alla de åtta sydsvenska nationalparkerna är just skog. I någon form finns den nästan överallt. I södra Sverige, där stora arealer är reserverade för spannmålsproduktion eller virkesskördar, står många av de någorlunda orörda, sammanhängande skogarna som öar i ett landskap som domineras av mänsklig aktivitet. Urskogar är ett i princip oanvändbart begrepp i södra Sverige; i bästa fall finns små områden som undgått mänsklig påverkan i ett par hundra år. De får lätt karaktären av museiliknande rekreationsområden men är egentligen ekologiska tidsspeglar från svunna tider. Ett av syftena med att bilda nationalparker är självklart att bevara typiska och värdefulla miljöer, inte minst skogar. Det garanterar att nationalparksskogarna kommer att förbli orörda, även över tid. I ett högindustriellt samhälle där skogen traditionellt räknas som kubikmeter per år och mäts in med avseende på mängden vilt som kan jagas är det nödvändigt att lagfästa skyddet. Det går inte längre att ta skogen för given, allra minst längst 31


i söder. I nationalparkernas skyddade miljöer kan man i alla fall få en känsla av hur det kunde ha varit om vi inte hade odlat upp landet och använt resterande mark till att plantera gran. Bokskogarna i de tre skånska nationalparkerna Dalby Söderskog, Stenshuvud och Söderåsen samt småländska Åsnen är alla rester av den stora paneuropeiska lövskogen. Den täckte 80 till 90 procent av Europa redan innan människan vandrade in. Intrycket av dessa skogar påminner mycket om det som vi upplever i en sydsvensk ädellövskog idag: Gles undervegetation med gott om blommande vårblommor följs av en skir lövsprickning där småfåglar som nötväcka och bofink spelar på var och varannan gren, sommarmånaderna för med sig ett heltäckande lövtak som ger dunklare dagar och under hösten exploderar träden i en kaskad av gula och röda färger som i skönhet och uppskattning tävlar med vårens prunkande blomsterprakt. Granskog hittar man i Åsnen, Norra Kvill och Store mosse men då inte i formen av urskog. Dessa marker bär tydliga tecken av skogs- och torvbruk över långa tider. Tallskog finns på Gotska Sandön planterad i räta rader men helt vild i Norra Kvill som utan tvekan är den nationalpark som mest liknar en verklig naturskog. Området är inte stort men kuperat – det är därför träden har undkommit sågen – och längs stigarna stöter man på dimensioner i stammarna som man annars bara hittar betydligt längre norrut i landet. På Blå Jungfrun, en annan svårtillgänglig nationalpark, växer den till synes vilda och orörda Sydskogen. Det är en blandskog med totalt över 25 trädarter med en klar dominans av ädellöv. Bortsett från återkommande historiska skogsbränder har avverkningen varit minimal och att gå de jämförelsevis blygsamma 500 metrarna tvärsigenom den djungelliknande, blockrika terrängen är betydligt besvärligare än man kan tro. Vintern i de sydsvenska skogarna innebär återhämtning och vila. För djurlivet är tempot betydligt lägre och förflyttningarna mindre. Man bidar sin tid, betar det som går att hitta under snön och lever av förråden. Långt innan människan klarade av den kalla och mörka nordiska vintern fanns djuren här, anpassade till klimatet och de ofta tuffa förutsättningarna. Utan dem hade människan inte kunnat komma hit, även om många av 32

våra tidiga förfäder säkert levde på gränsen för vad de klarade, inte minst under vintermånaderna. Det är därför, såklart, som våren är en så fantastiskt uppskattad årstid i Sverige. Livet och ljuset återvänder och människor söker sig ut till våra nationalparker för att uppleva lövsprickning och vårblomning. Skogarna fylls av gamla som unga, barnvagnar får hänga med ut på stigarna och äldre barn springer på lätta ben över vitsippsmattor. Man ler och nickar och kanske är det här som den svenska folksjälen bottnar och kanske är det också här som framtidens natur kan börja formas. Ett bevarande av skogsmiljöer som ett instrument för att tillfredsställa våra uråldriga och absolut grundläggande behov av att se, höra, vara i och känna dem. Naturskogar med dess artrikedom och skönhet är högst nödvändiga delar av ett hållbart samhälle.

 SÖDERÅSEN. I lövsprickningstid sjuder det av växtkraft och liv i Söderåsens bokskogar. Nu är det också tydligt att enstaka individer bland träden har olika egenskaper: när en bok fortfarande kan stå nästan bar och med hårt knutna knoppar är den precis intill redan fullt utslagen. Tittar man uppåt i de här högstammiga skogarna ser man några av de mest universella livsmönstren som finns – en trädkronas komplexa grenverk. När månen tittar fram förstärks känslan av urtid. Det är en syn som människor har kunnat förundras över i tusentals år.


33


 STENSHUVUD / SÖDERÅSEN  SÖDERÅSEN. Boken hör Sydsverige till. Den bildar stora, lummiga skogar i Skåne, Blekinge och Halland men uppträder bara mycket sparsamt så fort man närmar sig mitten av Småland. Inte mycket kan mäta sig med en nyutslagen, ren bokskog där också de släta stammarna ger ett mäktigt intryck. Och det är ett träd som om höstarna med rätt förutsättningar kan skifta i de mest sprakande gula och röda nyanser. Historiskt har bokträ använts vid båtbyggen och till redskap som utsattes för mycket vatten. Och numera ofta till glasspinnar, men där är det avsaknaden av smak och den goda hållfastheten som uppskattas.

34


35


 SÖDERÅSEN. Skäralids djupa och vilda sprickdal är helt täckt av lövskog, till stor del högvuxen bok. Från en utsiktspunkt på stupkanten blir intrycket regnskogsaktigt: en närmast oändlig grönska vältrar sig fram genom dalen och skapar nästan en illusion av att storleksförhållandena löses upp.

 DALBY SÖDERSKOG. Dalby är som populärast i april och maj när vit- och gulsipporna ställvis bildar ett enda mjukt, gulvitt marktäcke. Innan lövsprickningen tagit fart på allvar och krontaket slutit sig når solstrålarna ända ner till marken. Fast nu väntar ett par dunklare månader. Fåglarna trivs i Söderskogen med sina många och gamla träd, inte minst hålbyggare som kattugglan.

 NÄSTA UPPSLAG: NORRA KVILL. Snöiga vinterdagar är inte trängseln runt Stora Idgölen särskilt besvärande. Intrycket av storskog blir påtagligt när snön suddat ut detaljerna i landskapet och tallarnas rödbruna stammar står där som eviga statyer. Fast föryngringen verkar granen stå för.

36


37


38


39


50


HAVSKUST

Gotska sandön Blå JunGfrun norra kvill store Mosse åsnen söderåsen stenshuvud dalBy söderskoG

51


52


Vi skyndade oss till stranden, styrandes båten rätt åt Blåkulla, ett berg som syntes 2 mil ifrån oss stiga helt blått, likt en halv glob upp ur vattnet och tycktes liksom löpa undan för våre flitige roddare. CARL VON LINNÉ

Öländska och gotländska resa 1741 (1745)

O

m vatten är en förutsättning för allt liv vi idag känner till är det i övergången mellan hav och land som mycket av vår historia finns. I kustlinjen möts himmel, hav och land och det var här som de första landlevande varelserna lyckades ta steget från vattnet och det var i floderna av smältvattnet efter den flyende inlandsisen som människor vandrade in till våra breddgrader. Vid kusten är ljuset intensivt och vädret kan vara dramatiskt hårt och snabbt växlande. Som i alla gränszoner är livsvillkoren hårda och artrikedomen hög. Båda sidor om kustlinjen, såväl till havs som lands, har alltid varit viktiga handelsrutter och dagens samhälle fortsätter att expandera i denna för oss så attraktiva miljö. Ungefär 40 procent av Sveriges befolkning bor vid kusten och det är också där som den största befolkningsökningen sker. Många strandområden har exploaterats eller fyllts ut till nya kajer eller småbåtshamnar. Det är samtidigt vid kusten som vi ser de tydligaste tecknen på ett allt varmare klimat – högt vatten och stormar leder till att framförallt sandstränder förstörs av erosion och översvämningar. Ändå vill vi flytta dit. Behovet av att slå vakt om kustmiljöerna är uppen-

 BLÅ JUNGFRUN. Hela den drygt 3,3 kilometer långa kuststräckan på Blå Jungfrun består uteslutande av sten. Öns kännetecken, de röda klipphällarna som stupar brant ner i havet, är som störst och mäktigast på den nordöstra sidan, in mot Öland, men finns under fötterna nästan vart man än vänder sig. Dessa storskaliga, mjuka former är ett resultat av inlandsisens rörelser över graniten men på en ett par hundra meter lång sträcka mitt på västsidan finns något annat: här trängs miljontals mindre, underbart skönt vattenslipade stenar av alla färger och schatteringar i det som träffande kallas för Stensliperiet.

bart. I Stenshuvuds, Gotska Sandöns och Blå Jungfruns nationalparker finns havskusten bevarad, inte helt orörd av människan men nästan, och är skyddad från framtida exploatering. Miljöförstöring tar dock sällan hänsyn till geografiska gränser och hoten mot kustmiljöer är många; direkta utsläpp och föroreningar slår hårt mot grunda vatten där fiskar och fåglar har sina uppväxtområden, ökade mängder av alger leder till syrebrist och en växande kustbefolkning och turism skapar fysiska påfrestningar som riskerar att komma i konflikt med olika naturvårdshänsyn. Balansgången är delikat. Förändringarna i kustlinjen är i ett långt tidsperspektiv alltid stora. Sedan den senaste istiden har till exempel landhöjningen varit mellan 30 och 60 meter vilket skapar helt nya miljöer. De sydsvenska nationalparkernas stränder är sinsemellan olika. Här finns branta klippkuster, öppna sandstränder och olika, oftast steniga, varianter däremellan. Längre inåt land följer sanddynsområden, strandängar, alkärr, hedar och skogspartier som tillsammans med havet bildar en för människan svåremotståndlig helhet. Att blicka ut över det lite hotoch gåtfulla havet från en relativt sett trygg tillvaro på fasta land har i alla tider tilltalat människor. Vatten lockar och fascinerar, nu som då. Beroende på vattnets salthalt och hur utsatt stranden är för väder och vind ser växt- och djurlivet olika ut. Där det finns långgrunda stränder och vikar fungerar de som matplats för vadare, andfåglar och stora fiskar, som barnkammare för småfisk och sovplats för sälar. I kustlandskapet är havsörn en karaktärsfågel som varit försvunnen men kommit tillbaka. Jakt och sedan miljögifter höll på att knäcka populationen men tack vare sto53


ra naturvårdsinsatser kan vi nu på många håll dagligen se dessa ståtliga fåglar patrullera våra kuster. Flera helt nytillkomna medlemmar i den svenska faunan är inflyttade söderifrån, ofta som en effekt av varmare klimat. Röd glada kan regelbundet ses över Stenshuvud och så kallade invasiva arter som storskarv och svartmunnad smörbult förekommer nu flitigt längs kusterna till de sydsvenska nationalparkerna. Av de tre sydsvenska nationalparkerna som överhuvudtaget ligger vid kusten är Stenshuvud den enda på fastlandet. Såväl Blå Jungfrun som Gotska Sandön har väldigt speciella förutsättningar med extremt homogena stränder, klippor respektive sand. Stenshuvud är mer varierad, även om sanden dominerar även här. Bland de blottade stenarna där finare sediment ofta blivit bortspolat hittas arter som strandkål och strandglim tillsammans med trift och enar. Tång och alger finns av många slag och under vattenytan trivs specifika arter på olika djup, beroende på vilka våglängder av ljuset de använder sig av. Generellt växer grönalger på grundare vatten och rödalger på djupare. I Östersjön är bandtång vanligt, även kallad ålgräs. Den växer på ned till tio meters djup och bildar stora ängar på bottnen. Ålgräset är värdefullt då det fungerar som yngelkammare för flera fiskarter och betas av bland annat svanar. Tång är till stor nytta även för landlevande fåglar då de kan hitta flugor och andra småkryp i de tångvallar som havet kastar upp på stranden. På Gotska Sandön är det svårt för växter att slå rot eftersom sanden ständigt är i rörelse. När vinden ligger på mot land lyfter de översta sandkornen och när de stöter på någon ojämnhet i marken samlas de och lägger grunden till en ny dyn. De som ligger närmast vattnet är de yngsta. Saltarv och marviol är två arter som trotsar flygsanden och biter sig fast så nära havet som det går. För att hushålla med vatten har de tjocka och saftiga blad och ett krypande växtsätt som minimerar vindfånget. Andra växter nära sanddynerna är sandrör och strandråg som effektivt bidrar till att binda sanden och stoppa den vidare framfarten. Längre inåt land finns äldre, numera skogsklädda dyner som böljar tvärs över hela ön. Här har andra växter, som ljung, kunnat få fäste i den jordmån som hunnit bildas sedan målmedvetna planteringar mot sandflykten inleddes. 54

Kustlandskapet rymmer en mängd inneboende kontraster som skapar dynamik och intresse. Det är ett gränsland där elementen möts och bryts mot varandra och i sådana uppstår alltid spännande miljöer. Havets vida vyer och, för samtliga dessa tre sydsvenska nationalparkerna, åtminstone delvis obrutna horisontlinje skänker oss människor ett lugn och en känsla av samhörighet som formats inom oss i tusentals generationer. Vi söker oss till kusten för att få njuta av vackra vyer, känna närheten till vattnet och lyssna till havets brus eller till tystnaden. Det speciella, skiftande ljuset som ofta uppstår vid kusten har alltid inspirerat och lockat konstnärer och fotografer. Havskusten finns inlagrad någonstans djupt inom oss.

 STENSHUVUD. Stränderna längs östra Skåne möter nästan utan undantag Östersjöns vågor med låglänt terräng. Bara på enstaka ställen står klippor på vakt en bit ut i havet och bryter bränningarna, annars är det sandstränder eller låga gräs- och stenmarker som omärkligt försvinner ner i havet. Vid Stenshuvud börjar en flera kilometer lång promenadoch strövvänlig strand som man kan följa söderut till fiskelägena Vik och Baskemölla. Kustlinjen vaktas till en början av alar under vars krokiga grenverk ett par åar springer fram och gräver slingrande kanaler i sanden. Krivareboden, som en gång uppfördes av ålfiskare, ligger alldeles nedanför nationalparkens Naturum och är på gammalt vis placerad med gaveln mot havet.


55


56


 STENSHUVUD / BLÅ JUNGFRUN  BLÅ JUNGFRUN. Blå Jungfruns kupol från norr över Lervik och bort mot Norra hällmarksskogen. De kala granithällarna slipade av istider, väder och vind övergår med stigande höjd över havet i gles skog. Toppen på 86 meter över Kalmarsund erbjuder ett fantastiskt 360 graders panorama över stora delar av nordvästra Öland och Smålandskusten från Mönsterås i söder till kärnkraftverket i Simpevarp i norr. Avskildheten och otillgängligheten gör Blå Jungfrun till ett fängslande utflyktsmål. Sommartid går det dagsturer från Oskarshamn och Byxelkrok till Blå Jungfrun och sedan 2017 går det att övernatta i vindskydd på ön.

57


58


 GOTSKA SANDÖN. På nordvästspetsen av Gotska Sandön, bara ett par hundra meter från fyrbyn och lägerplatsen, ligger det stora, flacka sanddynsområde som utgör sinnebilden för hela ön – Bredsand. Här härskar vinden och havet över marker som är vana att översvämmas och omformas: laguner bildas och ombildas, kustlinjer förskjuts och förändras av kraften i det nötande vattnet och enorma sandmängder flyttas runt för att bygga upp nya revlar och bankar. Stora bestånd av kraftiga sandrör skapar mer permanenta strukturer men annars är detta ett rent sandlandskap, och ett fågelparadis.

 ATT artbestämma fjädrar i snö är endast för experter. I Sverige häckar cirka 245 fågelarter årligen och de flesta flyttar under vinterhalvåret till varmare regioner. De snabba förändringar som inträffar i exempelvis tropikerna gör att svenska fåglar som övervintrar där kan minska i antal oberoende av vad som händer i deras svenska häckningsområden. I Medelhavet och andra områden längs flyttvägarna är trycket på flyttande fåglar hårt men jakt är bara en del av ekvationen. Enligt ArtDatabanken har antalet hotade fågelarter i Sverige ökat från 38 arter år 2010 till 52 år 2015.

 EN långflyttande småsnäppa söker föda på Gotska Sandön. Den pickar upp och äter små ryggradslösa djur för att kunna slutföra resan från häckningen i arktiska områden till övervintringslokalerna i Afrika och södra Asien. Småsnäppan har ett stort utbredningsområde och en stor population men antalet fåglar är kopplat till beståndet av lämlar eftersom labbar och fjälluggla tar häckande vadarfåglar de år då lämmelpopulationen är liten.

59


88


89


120


GOTSKA SANDÖN

Läge: Ö mitt ute i Östersjön tillhörande Gotlands län, 40 kilometer norr om Fårö. Skyddsstatus: Nationalpark (inrättad 1909). Yta: 6,5 x 9,5 km. Högsta punkt: 42 m ö h. på den mäktiga sanddynen Höga Åsen mitt på ön. Kustlinjens längd: 25 km. Väder: Utpräglat maritimt klimat med låg nederbörd och många soltimmar. Ofta blåsigt. Naturtyp: Ön är helt uppbyggd av sand där de inre delarna är helt bevuxna med öppen och bitvis gammal tallskog, en gång planterad för att hindra sandflykten som tidvis varit ett stort bekymmer. Längs det smala kustbandet har vind och vatten byggt upp höga sanddyner som hålls på plats av växtlighet. Mindre bestånd av lövskog finns och på ett fåtal ställen små hävdade ängsmarker, kring gammal bebyggelse. Längst i söder, vid Högaland, går moränunderlaget i dagen. Framkomlighet: Ett väl utvecklat stigsystem leder runt hela ön. Cykling är tillåten men kan vara besvärlig på grund av sandunderlaget. Det är bitvis ganska kuperat men aldrig ogenomträngligt, även om man lämnar stigarna.

Fornminnen: Få fasta fornminnen. En del historiska byggnader, bland annat Gottbergs lada och Madam Söderlunds stuga. Service: Båttrafik från Fårösund och Nynäshamn under sommarhalvåret. På ön kan man övernatta i tält eller stugor. Alla förnödenheter utom köksredskap får man själv ta med, det finns ingen kiosk eller affär. Turism: Omkring 4 000 besökare kommer med turbåtarna varje år och ungefär dubbelt så många med privata båtar.

 bredsand fyrbyn

säludden

höga åsen

Flora: Omkring 500 kärlväxter är kända. Flera orkidéarter växer på ön – röd skogslilja, purpurknipprot och kärrknipprot – och längs kusterna är martorn vanlig. Där växer också de typiska gräsen sandrör, strandråg och sandstarr. I tallskogen dominerar väggmossa, ljung, blåbär och lingon. Fauna: Skogshare och nordisk fladdermus är de enda däggdjuren på Gotska Sandön. Fler än 280 fågelarter är kända. Rik insektsfauna med bland annat 900 olika arter skalbaggar, sju av dem unika för Norden. En koloni gråsälar håller till vid Säluddden.

las palmas

arnagrop

kyrkudden gamla gården

hamnudden 0

500

1000

högaland 1500 m

tärnudden 121


122


123


 FÖREGÅENDE UPPSLAG: Förvillande lik sparvhök men en storlek större jagar duvhöken rastande vadare på stränderna vid Bredsand. Arten har ett mycket stort utbredningsområde och Gotska Sandön är en perfekt miljö med sina många äldre barrträd. Duvhöken hör till de rovfåglar som globalt sett uthärdat förföljelse från människan bäst men i Sverige minskade den kraftigt fram till mitten av 1900-talet på grund av jakt. Senare fortsatte miljögifterna att reducera stammen men efter förbud har duvhöken återhämtat sig. Omkring 5 000 par häckar årligen i Sverige.

 SKOGSHARE är det enda fyrbenta däggdjuret på ön. Att det saknas predatorer märks även på att döda kroppar får ligga orörda.

 EN liten bäck av insköljt havsvatten letar sig ut genom dynerna vid Bredsand. Sent på kvällarna dröjer sig himmelsljuset kvar länge och vågornas ständiga dån är de enda ljud som till slut hörs.

 HELA det inre av Gotska Sandön är bevuxen med tallskog. Från höjderna vid Arnagrop får man en av få utsikter och förstår att det bokstavligt talat bara är längs de smala strandremsorna som terrängen är öppen. Resten är skog.

124


125


126


 LINGON och blåbär dominerar tillsammans med renlav, väggmossa och ljung markvegetationen i skogen. En tur tvärsöver ön bjuder under hösten på en färgexplosion av röda bär och lila ljungfält.

 FYREN är från 1861 och erbjuder en spektakulär utsikt över öns norra stränder. När Sandön hade fast befolkning var det framförallt säljakt och fiske som genererade inkomster. Som mest bodde ett tiotal familjer i fyrbyn som fortfarande har kvar många av sina byggnader, till exempel ett kapell och en liten skola. Den mest kände invånaren är den för vrakplundring dömde sjörövaren Petter Gottberg som arrenderade ön i början av 1800-talet. Idag är det betydligt lugnare: Gotska Sandön är utan tvekan en av Sveriges mest fridfulla och avlägset belägna öar.

 GRÅSÄLEN är störst av Sveriges tre sälarter och en hanne kan väga över 300 kg. Antalet i Östersjön har ökat i antal men på grund av hårt jakttryck – det skjuts varje år bortåt tusen gråsälar – har ökningen avstannat. Andra faror är att de fastnar i fiskeredskap, olika miljögifter och den ökande bristen på is i Östersjön. Vill man se sälar på Gotska Sandön ska man bege sig till Säludden på öns nordsida där en större koloni håller till.

127


128


KVÄLLSVINDEN drar i gräsen i dynerna vid Bredsand. Det är så här man minns Sandön: de oändliga stränderna, kvällshimlen, de gräsklädda dynerna och ljudet av havet som oavbrutet slår mot sanden. Resan hit tar ett par timmar och då det inte finns någon hamn kör det specialbyggda fartyget upp stäven så långt det går direkt mot stranden. Därefter bildar man en langningskedja som lossar bagaget. När båten backar ut igen och försvinner mot horisonten får man klara sig på det som finns i packningen.

129


Gotska Sandön  Blå Jungfrun  Åsnen Norra Kvill  Söderåsen  Stenshuvud Dalby Söderskog  Store Mosse

Södra Sveriges åtta nationalparker bjuder på sinsemellan vitt skilda naturtyper. Här finns djupa lövskogar, fågelrika sjölandskap, vidsträckta myrmiljöer, enastående kustlandskap och två särpräglade öar som saknar motsvarighet i hela landet. Sydsvenska nationalparker – åtta pärlor skyddade för framtiden berättar om hur det svenska naturskyddet successivt lyckades freda värdefulla miljöer och visar på varje parks specifika egenskaper. Ett förstklassigt bildmaterial och generösa bildtexter gör boken till en läsupplevelse utöver det vanliga.

9 789188

435811

Profile for Smakprov Media AB

9789188435811  

9789188435811  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded