AXEL HELLBY
DON QUIJOTE Fritt efter Miguel Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha
INNEHÅLL 1. EN VERKLIG RIDDARE 4 2. PÅ VÄG MED ROSINANTE 9 3. VAKTHÅLLNING 16 4. STRIDEN MOT JÄTTARNA 23 5. MOT NYA ÄVENTYR 30 6. DON QUIJOTE KÄMPAR MOT FÅRARMÉN 40
Var snäll, alltid.
7. DON QUIJOTE VINNER MAMBRINOS GULDHJÄLM 48
Utgiven av NA Förlag AB, Malmö www.naforlag.se
8. SANCHO PANZA PISKAR SIG SJÄLV OCH DON QUIJOTE HAMNAR I BUR 55
© NA Förlag AB Första upplagan, första tryckningen
9. LEJONRIDDAREN 63
Produktion: NA Förlag Författare: Axel Hellby Redaktör: Johan Eriksson
10. SANCHO PANZA BLIR STÅTHÅLLARE 70 11. DEN NYA VÄPNAREN 78
Grafisk form & layout: Karolina Schéle & Nikki Schmidt Illustratör: Sebastian Dahl Omslag: Nikki Schmidt
12. HEMFÄRD 86 EFTERORD: GALNING ELLER VARDAGSHJÄLTE? 96
ISBN: 978-91-88229-81-6 Tryck: Print Best, Estland 2021 NOR DI
Printed matter 4041 0982
BEL
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk, är förbjuden.
N SWA ECO LA
C
KAPITEL 1
EN VERKLIG RIDDARE För mycket länge sen, i La Mancha i Spanien, levde en fattig adelsman, som kallade sig Don Quijote. Det här är hans berättelse och den liknar ingen annan. Don Quijote bodde tillsammans med sin hushållerska i en sömnig by på landet. När han inte arbetade (och det gjorde han nästan aldrig) satt han i biblioteket, omgiven av höga boktravar. Han älskade de gamla berättelserna om modiga riddare, sköna damer och hemska skurkar. – Lyssna här! ropade Don Quijote till hushållerskan. Jag läser om riddar Garcia, tjurryttaren. Det är historien om hans allra farligaste strid! Hushållerskan höll på att tända i spisen i rummet bredvid. – Inte har jag tid att lyssna till dina drömmerier, sa hushållerskan. Jag ska koka tvättvatten och köpa köttben. – Men det är spännande! Don Quijote läste vidare. Han höjde rösten och skrek ut genom dörren: – Blodet strömmade från såret i riddar Garcias panna. Hans ögon grumlades av en varm, röd dimma. Men vad nu!
4
5
Där i fjärran. Var det inte kentauren som vaktade Montalbans grottor?
Han hamnade i en förfärlig soppa med kentauren. Lyssnade du inte när jag läste?
Pang! Dörren slog igen. Det var tydligen hushållerskan
Hushållerskan stirrade i bordet. Hon slevade i sig av maten.
som gick. Don Quijote vände blad och läste vidare för sig själv.
– Sagor, strunt och överdrifter! Om du köpte färre böcker
– Den ädle Garcias framtid såg mörk ut! Kentauren kastade ner honom från en klippa. Don Quijote for upp ur sin knarrande fåtölj, fäktade med armarna, och skrek i högan sky. – Känn min vrede, kentaur! Don Quijote gick av och an i biblioteket, uppslukad av
hade vi kanske råd med några morötter i soppan. Men ta gärna en brödkant – limpan är bara två veckor gammal! Don Quijote orkade inte lyssna på hushållerskans tjat. Han var i fantasin tillbaka i Montalbans mörka grottor. – Det var förstås rustningen som räddade Garcia. En riddare måste ha ett rejält pansar – inte några jädrans
berättelsen. Först efter ett par timmar kunde han pusta ut.
morötter! – men sånt begriper väl inte din lilla hjärna! En
Kentauren var dräpt. Ännu en jungfru hade räddats. Don
verklig riddare …
Quijote klättrade upp på en liten stege och la historien om Garcia överst i en väldig trave med utlästa böcker. – Nu ska det smaka med lite mat! Don Quijote gick till köket. På bordet stod en mycket välkänd anrättning: kosoppa. Don Quijote såg ner i skålen. Några sega köttstycken simmade i den tunna buljongen tillsammans med stora lökbitar. – Det var en förfärlig soppa! sa Don Quijote. – Det är ju samma som igår! sa hushållerskan. Och i förrgår! Vi äter alltid kosoppa! – Nej, nej, jag menar Garcia, tjurryttaren!
6
Don Quijote sprang upp från bordet så häftigt att soppan for ut på köksgolvet. – Vad håller du på med!? tjöt hushållerskan. Tur att vi inte har råd med dukar här i köket. Nu får jag hämta skurhinken igen. – Tänk om! ropade Don Quijote och rusade nedför källartrappan. En verklig riddare …! – Vad ska du leta efter där nere? skrek hushållerskan. Ditt förlorade förstånd, kanske? Tok! I den fuktiga källaren stod travar med stora trälådor. Det var saker som Don Quijote hade ärvt i sin ungdom.
7
Han sopade av damm och spindelväv och började flytta runt de tunga lådorna. Don Quijote var visserligen inte ung längre, men heller inte lastgammal. Hans långa seniga kropp var fortfarande stark. Skägget på den spetsiga hakan
KAPITEL 2
PÅ VÄG MED ROSINANTE
hade bara några få grå strån. – Mina bästa dagar ligger ännu framför mig, ropade Don Quijote, medan han rev i lådorna. Kakfat, kalsonger och kappsäckar flög över det kalla
Don Quijote betraktade rustningen, som genom ett trollslag hade förvandlat honom till en verklig riddare. I kistan fanns ett harnesk för att skydda bröstet, några armskenor och ett
jordgolvet. Så fick han äntligen syn på lådan han sökte.
par axelstycken. Läderremmarna var i dåligt skick, men
Längst ner i bråten låg en murken sjömanskista. Don
kunde nog lagas.
Quijote fingrade ivrigt på locket. – Vid Malchiors kranium! Kistan är låst!
– Men var tusan är hjälmen? Don Quijote rev runt i kistan, men hittade bara en gammal svart stormhatt av filt.
Han sparkade och slog på kistan så att flisorna rök.
– Den får duga!
– Ha! Mig står du inte emot!
Don Quijote lyfte upp allt i famnen. Han bar sakerna till
Med hjälp av spade och spett lyckades han till slut
biblioteket och stängde dörrarna noggrant efter sig.
knäcka låset. Ett brett leende lyste upp Don Quijotes smala ansikte när locket öppnades. Han blundade och såg
Först efter tre långa dagar visade sig Don Quijote på nytt.
i fantasin sina idoler storma fram på slagfältet. Först kom
Hushållerskan staplade ved på gården när han stormade
den envise Tjurryttaren, sedan den elegante Solriddaren
ut med rustningen i famnen. Blicken svepte vildsint åt alla
och slutligen: den mäktige Campeadoren! Nu skulle Don
håll, innan den fastnade på hushållerskan.
Quijote äntligen bli en av dem. Han lyfte upp lådan och
– Där är du ju! Hjälp mig!
kysste den.
– Vad är det för bråte? frågade hushållerskan.
– En verklig riddare behöver ju en rustning!
8
9
– Är du blind, kvinna! Känner du inte igen en riddares rustning?
– Ska du ha hatten också? – Det är en hjälm, kära du. Den tar jag på mig själv, tack!
Don Quijote hade sytt och lagat. Hans verk var äntligen fullbordat.
Don Quijote hade förstärkt den gamla stormhatten med ståltråd, för att skydda mot spikklubbor och andra
– Nu behöver jag inte böcker för att träda in i riddarnas värld. Bara jag får på mig rustningen, så kommer jag själv att bli en verklig riddare!
tillhyggen. Dessutom hade han tillverkat ett litet visir av papp, snöre och pinnar. – Vakta mina egendomar, goda fru, medan jag är på
– Och det tror du? Hushållerskan petade misstroget på de lappade läderremmarna. Kom hit ska jag hjälpa dig, din stackare.
äventyr. Jag återvänder med guld och ära, när Spanien åter är säkert och alla fiender besegrade. Hushållerskan lyfte försiktigt på det hemgjorda visiret.
– Tack, utmärkt! En riddare behöver också sina
Hon såg med sorgsna ögon på sin husbonde.
undersåtar, sa Don Quijote. Simpelt folk som du, såna som
– Kom nu inte hem alldeles död, sa hushållerskan.
tjänar och lyder riddarens påbud. Som tack ska jag skydda
– Frukta icke! sa Don Quijote. Nu ska vi se, är allt
dig mot världens ondska!
klart? Han räknade på fingrarna. Rustning… men en riktig
Hushållerskan drog åt remmarna på harnesket med sina grova skurnävar.
riddare behöver bestämt något mer. Javisst! En springare! I stallet stod hans gamla hästkrake, Rosinante. En gång i
– Sa du ondska?
tiden hade de arbetat tillsammans på åkrarna.
– Huh, aj! Ja, du vet nog: Trollkarlar och – aj, oj! spöken, bestar med väldiga klor, lurviga barbarer, gastar och djävulsandar!
– Själve El Cid skulle kunna rida på dig! sa Don Quijote när han öppnade dörren till spiltan. – Stig ut, käre springare. Låt oss åter tjäna världen
Hon klev runt Don Quijote, fäste alla remmar och
tillsammans.
drog också åt de små snören som han använt för att laga axelstyckena.
Den heta julisolen stekte landskapet där Don Quijote red
10
11
ut denna tidiga förmiddag. Rosinante var en ljusbrun hingst med gles svans. Han var lika mager som sin ägare
herre låter oss vila här inför natten. På gårdsplanen framför husen samlades en grupp
och ryggen var så nedsutten att Don Quijotes fötter nästan
människor. De hade tagit med sina djur för att vattna dem
släpade i marken.
vid brunnen. Just som Don Quijote red in på gården blåste
De närmade sig grannbyn Toboso, vars röda tegeltak dallrade i värmen. Hit hade Don Quijote ofta vandrat i sin ungdom.
en svinaherde i sin pipa. Han gjorde det för att driva på grisarna, men Don Quijotes öron hörde något annat. – Ah, trumpetfanfarer! Borgens herre vill hälsa mig
– Jag minns en flicka, hon bodde här. Den sköna … sköna, tusan också!
välkommen! Don Quijote manade på Rosinante. De red fram till en
Don Quijote kunde inte riktigt minnas vad hon hette. Något vackert måste det ha varit, så han bestämde sig för Dulcinea.
kraftigt byggd man med svart skägg. – Var hälsad! sa Don Quijote. Är ni herre över denna borg? Vill ni öppna era portar för en vandrande riddare?
– Dulcinea av Toboso! utropade Don Quijote. Ja, för din skull ska jag utmana ondskan.
Den skäggige mannen, som i själva verket ägde värdshuset i byn, svarade med ett leende på läpparna.
Därmed hade Don Quijote också utsett sin jungfru. Alla
– Riddare, minsann. Det är inte var dag vi får finbesök.
riddare i sagorna hade nämligen en ung vacker kvinna, vars
Vi ordnar genast med något ridderligt att äta! Sitt av, så tar
ära och heder de skulle försvara.
mina tjänare hand om din ståtliga häst.
Dagen övergick i eftermiddag, som förvandlades till kväll. När solen låg som en tung apelsin vid horisonten kom Don Quijote och Rosinante till en liten by vid ett vägskäl. – Vad är det jag skådar, muttrade han och klappade
– Du har min eviga tacksamhet, sa Don Quijote med en bugning. Han slog sig ner vid ett bord, i svalkan under ett stort olivträd. Där började han genast att pilla med snörena som
Rosinante på halsen. En borg! Detta måste vara sista
höll fast hjälmen, som tidigare var en stormhatt. Knutarna
utposten innan vildmarken. Låt oss hoppas att borgens
ville inte lossna.
12
13