En perfekt gentleman
I.
Frågan är: Kan Madame någonsin komma att älska en annan man än Monsieur? Madame finner det orimligt omöjligt! Monsieur finner det om möjligt ännu mera orimligt omöjligt! Monsieur har varit en av Paris’ vackraste och mest outrerat eleganta unga dandies innan han gifte sig med Madame. Hans lilla markisinna är inte stort mer än ett barn. Kanske är det just hennes ungdom, som lockat honom in i äktenskapsfällan. Men barn bli i längden tröttsamma. Tycker Monsieur le marquis Robert de Luny de Tour d’Ivrogne. Och han har redan varit gift med markisinnan Hortense i flera, flera veckor – för att inte säga månader! I trots härav är det första gången monsieur skall beträda sitt hem, eller rättare sagt sin hustrus. Ty hela det charmanta hotel de Luny är en bröllopsgåva av markisinnans mor, en ståtlig kreolska, och före detta handelsidkerska, och mycket, mycket rik. Madame Ponson är ett hurtigt fruntimmer av parisisk småborgartyp, som ingalunda saknar ”sätt”, men det händer henne dock i känslomättade ögonblick att hon gör höfterfäst med ena handen under det att hon med den andras baksida stryker sig om näsan. För ögonblicket är hon som bäst i färd med att visa det 5
magnifika husets härligheter för sin syster Rosalie, en äldre mager dam av synnerligen landsortsaktigt snitt, en småstadslärarinna med blodbrist, principer och lösgom. – Här ser du min dotter markisinnans sovrum, demonstrerar hon, bara sängen har kostat 77,000 francs med 5 % kassarabatt! Men vad är det mot stora hallen! Där kostar inredningen en halv million! Och här ser du min svärson markisens privata salong! Kubansk sockerkist med elfenbensinläggningar. Äkta förstår du, trehundratusen francs! Madame Ponson är patetisk och själv imponerad, nästan överväldigad av stolthet över sin egen frikostighet. Syster Rosalie från landsorten är helt överväldigad. Hon stannar i beundran framför en tavla, föreställande ett gammalt slott. Med utomordentlig stolthet säger madame: – Det där är Chateau Tour d’lvrogne, min svärson markisens stamgods. En ruin förstår du, en äkta antik ruin! En hovmästare passerar damerna och madame passar på att förevisa också honom: – Det där är markisens hovmästare Marcel, ett sånt där äkta gammalt inventarium till tvåtusen francs i månaden! Förutom det han stjäl! Hon ger trotjänaren en liten vänskaplig knuff, som han besvarar med en liten bugning, och damerna fortsätta in i nästa rum. – Det här är markisens sovrum! Mattorna äkta! Möblerna äkta! Allting äkta! Här skall markisen sova när han inte sover hos Hortense! Det hela med badrum och alla moderniteter trehundratusen francs! Syster Rosalie har nu svalt så många feta siffror, att magsyran börjar kittla henne i halsen. Hon säger hemlighetsfullt med handen kattförtroligt lagd på madame Ponsons arm: 6
– Man kan bli grön av avund, kära du. Men säg mig nu bara en sak, vad kostar dig markisen själv? Madame Ponson höjer på de feta axlarna: – Åh min vän, vad kostar oss våra svärsöner? Våra döttrar skulle jag tro – – – Utanför hotel de Luny står en lastbil från vilken tjänarna bära in den ena kofferten efter den andra, alla med hotelllappar från Egypten, Indien, Amerika. Strax efter kommer en magnifik limousine och kör fram till stora trappan. Chauffören håller upp dörren och Hortense hoppar ur. Leende, livlig, vacker och snabb, ropar hon redan på trappan: – Mamma! Mamma! Hon springer uppför de få stegen, en tjänare håller upp porten och i hallen smaska mor och dotter samman i en sydländskt livlig omfamning, kyssas, gråta, skratta, smekas och virvla bort i riktning mot markisinnans våning under ett brusande pladderfall. Markisen ger sig god tid med att stiga in. Han ger sig god tid att låta Marcel taga av sig rock och hatt, som Marcel i sin tur lämnar en betjänt. Han ger sig tid att tända en cigarrett och att blåsa ett rökmoln i Marcels ansikte innan han frågar hur den gamle vännen mår. Så snart det första mötet mellan mor och dotter är slutpladdrat, skyndar lilla markisinnan att visa sin älskade herre och man deras hem. Tyvärr lyckas hon inte slå en gnista av intresse ur den unge mannens själ. Mycket snart sjunker han ned i en bekväm stol, där han blir sittande. De långa ögonfransarna nästan släpa mot kinden, och ansiktet präglas av en nästan fullständig själsfrånvaro. Det enda, som tycks skilja honom från nirvana är cigarretten. När nu madame Ponson kommer fram till honom för att få höra hans syn på det dyrbara hemmet, klämmer han monokeln i ögonvrån, granskar henne kritiskt och säger: 7
– Ni ger oss ett charmant hem chère madame, men av antikviteter finns endast en äkta – er dräkt! Den är från sjuttiotalet. – Och jag själv från fyrtio, replikerar madame Ponson och småler. Markisen fäller förskräckt sin monokel: – Och lever ännu? Vilket rekord i envishet! Bakom stolen står moster Rosalie och tjuvtittar på detta vuxna enfant terrible. Markisen känner ett visst obehag, hans fina nerver ana oråd. Så springer han upp och står ansikte mot ansikte med den grinande lilla gumman. Han stirrar på henne, gör en grimas som barn för ricinolja, dyker tillbaka ner i stolen och ropar: – Hortense! Marcel! Hjälp! Vatten! Whisky! Morfin! Ambulans! Hortense skyndar till sin älskade och bortskämde makes hjälp, smeker honom, drar honom i luggen, nyper honom i örat Hon har mycket svårt att inte ständig fingra på sin docka! Han försvarar sig med att säga: – Hur kunde jag veta att det var en moster! Jag tog henne för en feberhallucination! Madame Ponson tar illa upp. – Du gör klokast i att vara en smula hövlig mot mig och min släkt, säger hon, åtminstone så länge du inte fått ut Hortenses hemgift! Roberts ansikte skuggas ett ögonblick av ett högdraget allvar, men i nästa sekund har han rest sig och fattat mosters hand, som för att kyssa den. Men det blir ingen kyss. Han granskar handen genom monokeln, vänder sig till Hortense och säger: – Det är sällan man ser så oförfalskade landsortsnaglar! Att döma av myllans dunkelbruna färg är den från Provence. 8
Moster Rosalie går. Hortense blir sårad och madame Ponson blir arg. Icke för ty vill hon försöka att förströ denne svärson, som grinar åt hennes gammalmodiga finesser, beter sig ohöviskt mot familjen, blir halvt vansinnig av äckel inför en misslyckad möbel, och som slutligen på nytt sjunker ned i en stol nästan vanmäktig av ledsnad. Skulle det intressera honom att se sina rum? Nä då. Stallet, garaget, trädgården? O nä, nä då. Ja men nu vet i alla fall madame Ponson något som måste intressera honom: lilla markisinnans privata våning i äkta empire, ärvd efter den kreolska släktens napoleonida förfäder. Nu våndas markisen, han vägrar tro sina öron. Empire? Vet inte chère mère att en känslig människa får blåmärken över hela kroppen bara av att se på empire? Åh, var snäll och lämna mig i fred! Han vill inte se mer, han vill dö där han sitter. Nu. Av spleen. Barmhärtighet mot en döende! Madame har fått nog; med en knyck på nacken och hela gumgestalten skälvande av förakt, lämnar hon dem allena. Lilla hennes nåd vill nu använda sin metod, den enda hon förstår. Hon kryper upp i hans knä som en barnunge, hon smeker honom. Han måste vara god mot henne. Han måste älska henne. Ty – o fatalitet! – han är den ende man, hon älskat och skall älska och kan älska. Markisen besvarar inte nämnvärt smekningarna. Men väl tar han fram en liten notisbok och gör en anteckning. Hon blir nyfiken. Jo, förklarar hans nåd, han är intresserad av statistik. Under januari sade hon honom 1,236 gånger att hon älskade honom, under februari 1,235, men den månaden är ju också kortare, under mars 2,417, under april 13,311 och under förra hälften av maj redan över 14,000. En oroande stegring. Han vågar inte tänka på vad juni och juli skall medföra. 9
Det var stumfilmsregissören Victor Sjöström som med gestaltningen av Henrik Ibsens Terje Vigen 1916 väckte den då 33-årige Hjalmar Bergmans entusiasm till att skriva direkt för filmen. När filmen började etableras i Sverige yttrade Bergman att han visst aldrig skulle få dö om han skulle hinna skriva ner alla de filmer han hade ämne till. Han skulle dock bara hinna färdigställa 17 filmscenarion, varav 15 spelades in. Dessutom skrev han 14 filmnoveller. I denna volym presenteras ”En perfekt gentleman” samt ”Labyrinten”.