speja
Det var en gång en gran. Den hade vuxit i många år. Den hade friska grenar, var aningen rund och knubbig och inte så hög och ståtlig som många av de andra träden. Granen såg sig om. Bara träd så långt den kunde se. Träd och träd och träd.
Det ryckte i en gren. En älg hade klivit fram och knaprade i sig några färska granskott. – Mumsig middag, sa älgen och bajsade några pluttar. – Visst, sa granen. Varsågod. Så gick älgen vidare med sina långa kliv. Som det kittlade i barren! En ekorre hoppade från gren till gren, tog sig en kotte och smaskade. – Goda kottar du har, sa ekorren. – Säger du det, sa granen. Ekorren tackade och hoppade iväg från träd till träd och försvann ur sikte.
– Visst är det tråkigt, sa granen till sina grannar. Bara stå här dag ut och dag in och inte se något annat än skog. Jag vill skutta iväg som ekorren, kliva iväg som älgen. – Var inte dum. Granar står. Det är det vi gör, sa de andra träden. – Men jag är för kort. Jag ser inte över en enda trädtopp, sa granen. – Du bara gnäller. Var glad att du står där du står och att du är för liten för att bli uppäten av barkborrarna, hummade de andra träden.
En fågel satte sig på en gren, putsade sina vingar och kvittrade trivsamt. Så lyfte den igen. – Vart är du på väg? frågade granen. – Jag ska flyga långt bort till ett varmare land, sa fågeln. – Då får du se mycket, sa granen. – Vill du följa med? frågade fågeln. – Det går ju inte, mina rötter, du vet. – Så sant, så sant, så särdeles sant, kvittrade fågeln. Vi ses när jag kommer tillbaka.
– Vart ska du vind? frågade granen. – Jag ska ut i världen och virvla runt, svarade vinden. – Ta mig med, sa granen. Fäll mig och låt mig följa dig! – Vill du verkligen det? frågade vinden. – Ja, jag vill se världen, sa granen. Granen som längtade är en vacker bilderbokssaga om att längta bort – och om att hitta sin plats i livet.