G Ö T E B O R G S 4 0 0 - Å R I G A H I STO R I A
BARN I EN STAD VID HAVET
Klistras mot pärm
Kersti Westin
SPEJA
FÖRORD För två år sedan firade jag Alingsås 400-årsjubileum genom att skriva en bok om stadens historia utifrån åtta barns berättelser, alltifrån Anna 1619 till Shirin 2019. När jag nu sätter mig vid datorn för att skriva en bok om Göteborg inför 400-års jubileet så står plötsligt åtta nya barn bakom mig och knackar mig på axeln. Gretchen, Örjan, Tilda, Evert, Bitten, Oskar, Ritva och Glenn heter de. De är inte särskilt gamla och inte särskilt rika eller berömda. De är alldeles vanliga barn i en stad vid havet. Ur historiens dimmor träder de fram och med hjälp av deras berättelser blir bilden av Göteborg från 1621 fram till våra dagar tydligare … och förhoppningsvis roligare!
Som ”Fröken Frågvis” har jag forskat, faktagranskat, förundrats och ibland fnissat mig fram genom Göteborgs historia – som en inspirationskälla för alla andra finurliga funderare. För jag har ju bara skummat på ytan – det finns så klart hur mycket mer som helst att berätta och ta reda på. Men de som läser boken ska ju också ha en uppgift! Alla barnen i boken – utom en – finns bara i min fantasi. Men allteftersom jag hittat på historier om dem har de blivit lika levande som mina egna barn och barnbarn. Nu överlämnar jag dem till dig att lära känna. Jag hoppas att du ska tycka lika mycket om dem som jag gör.
Västra Bodarna oktober 2020 Kersti Westin
5
G ÖTEBORG 1621
G
rande är i livet, är hon inte dummare än att hon förstår att kvinnan framför henne har ett barn i sin mage. Ett barn som att döma av magens storlek skulle kunna komma när som helst. ”Hon borde stannat hemma och fött barn i stället för att stå här och skymma sikten”, tänker Gretchen och skäms samtidigt för att hon känner sig så elak. Det är en strålande försommardag i juni 1621. Mängder av människor har samlats här i Rådhuset i Nya Lödöse. Den nya staden Göteborg har precis fått sitt privilegiebrev av kungen själv, Gustav II Adolf. Nu gäller det att få alla med på noterna och se till att de flyttar in i stadskärnan, där man bättre kan försvara stadens medborgare från fiender från norr och söder. En del är nog bara här för att de är nyfikna på mannen där framme i den stora svarta
Gretchen ser ingenting. Mannen som tornar upp sig framför henne är minst dubbelt så stor som hon. Dessutom är han klädd i en slags mantel med så mycket tyg i ärmarna att det är omöjligt att kika fram under dem. En sur stank av svett och öl letar sig bakåt och får Gretchen att vilja hålla ena flätan för näsan. Bredvid honom står en kvinna. Det är antagligen hans fru, eftersom han håller sin ena arm skyddande över hennes axlar. Också hon luktar svett och något sötaktigt. Kanske rosenvatten som stått för länge och ruttnat. Hon håller en hand i korsryggen och masserar hela tiden upp och ner, samtidigt som hon med den andra stryker över en jättelik mage. Gretchen suckar och rynkar på näsan. Eftersom hon själv är storasyster till inte mindre än sju små bröder och systrar, varav tre fortfa6
rocken med guldbroderierna. Johan Adler Salvius, kungens byggherre. Se så han struttar fram och tillbaka, ordnar med de tre stora urnorna, snurrar sina mustascher och stryker pipskägget. Gretchen tycker att han ser orolig ut. Kanske är han rädd att det ska uppstå kala balik. Många som samlats här idag har varit högljutt missnöjda med den nya staden och tvånget att flytta. Gretchen kan förstå det. Hon tyckte själv att det var jobbigt när pappa kom hem och talade om att deras flyttlass skulle gå från Holland till Sverige. Nu händer plötsligt något på det uppbyggda podiet. Gretchen sträcker på ryggen och balanserar på tårna för att försöka få en skymt av sin pappa där framme. Tydligen är det tänkt att tomterna i staden ska fördelas med hjälp av lottdragning. Det har bildats en rad av karlar, både fina herrar i pråliga rockar och enklare män i grå vardagskläder, som nu ringlar upp mot urnorna. Mannen som skymt sikten går med stora kliv fram och rättar in sig i ledet, ivrigt påhejad av sin hustru. ”Dra från mitten-urnan, Olof ”, hojtar hon högt och ljudligt. ”Jag vill ha hus vid kanalen och vi har minsann råd med stengavel.” Hon vilar händerna på magen och ser sig triumferande omkring på både grannar och okända så att ingen ska ha missat att höra hennes önskemål.
Gretchen tittar efter pappa. Han och de andra holländarna har tagit ett steg tillbaka från kön, de pratar sinsemellan och ruskar på huvudena. Byggherre Salvius närmar sig, det diskuteras upprört och stämningen blir alltmer spänd. Samtidigt har lottdragningen börjat. Det ser ut som att nästan alla vill ha lotter från mitten-urnan. När urnan snabbt töms och inga lotter finns kvar blir det bråk. Mamma hade säkert gärna varit med här idag och upplevt spektaklet. Men precis som kvinnan framför Gretchen är det dags för henne att föda vilken dag som helst nu. Plus att det ständigt hänger en klase av klängande, gnyende, diande småttingar i hennes kjolar och vid bröstet. ”Du får berätta för mig om allt som händer, Gretchen!” pustade mamma i morse medan hon gjorde två hårda flätor av dotterns trassliga lockar, samtidigt som hon rörde i grötgrytan på eldstaden. ”Och om du ser kungen så glöm inte att niga!” Så nu står Gretchen här i folkmassan och försöker lägga allt på minnet för att kunna berätta om det hemma. Kungen, nej, han är inte här, så det behöver mamma inte vara ledsen att missa. Och att pappa inte är med i lottdragningen, ja, det är ingen överraskning. Gretchen har nog hört tongångarna hemma sista veckan.
7
”Över min döda kropp att jag betalar”, har pappa fnyst och slagit näven i bordet så att trätallrikarna hoppat. ”Har dom lockat hit oss från Holland för att visa svenskarna hur man bygger en stad på lerig sankmark så får dom allt se till att vi har någonstans att bo också.”
sig ju till att bli betydligt mer livat än någon kunnat drömma om! Framme på podiet slåss bonden Olof med två vakter. Han vrålar av ilska och näsblodet sprutar vida omkring. Gretchens pappa och en annan holländare hjälper Salvius att borsta av den fina rocken och torka bort blod från manschetterna. Folk skriker och ojar sig, men några skrattar och applåderar – båda sidor har sin hejarklack. Plötsligt ropar bondmoran igen, om möjligt ännu högre och med lite panik i rösten: ”Olof, nu gick vattnet!” Himmel! Gretchen sneglar åt sidan och jo, nog har det bildats en pöl på marken mitt under hennes granne. Det här var inte bra. Van som hon är med alla småsyskon så vet Gretchen att nu är det absolut dags. Nu ska ungen ut. Vilket tillfälle den valt! Kvinnan lutar sig tungt mot Gretchen som har fullt sjå att hålla sig upprätt. Kvinnan stönar högt och sjunker ner på knä. ”Gode tid, jag känner att den kommer! Snälla rara, ta emot!” Och så får Gretchen bläddra sig in genom tre lager av plaskblöta kjolar. Som tur är har en kvinna i publiken förbarmat sig och kommer skyndande till hjälp. Tillsammans hjälps de åt att lägga barnaföderskan på rygg, men det är Gretchen som får det skrikiga, skrynkliga knytet rakt i famnen!
Nu är det tumult där framme. Den gravida kvinnans man har nu kommit fram, bara för att upptäcka att lotterna i mittenurnan är slut. Allt som återstår är tomter långt från både hav och kanaler. Inte vill han hamna i ett ynkligt litet trähus högt uppe på berget långt från vattnet. Och dessutom måste de betala för det, medan holländarna visst både får bestämma var de vill bo och dess utom får tomter gratis! Gretchen ser hur han hytter med näven, kastar lömska blickar på hennes pappa och de andra holländarna. Plötsligt tar han sikte på den stackars Salvius och går till attack, som en uppretad tjur, vilt brölande. Vilket skådespel! Salvius söker skydd bakom urnorna, mustascherna står rätt ut av skräck. ”På honom bara, Olof ”, tjuter bondmoran framför Gretchen och hoppar upp och ner av upphetsning. Gretchen får ta ett steg åt sidan för att inte bli nedtrampad av den arga kvinnan. Tänk ändå om mamma varit här! Det här utvecklar 8
Fröken Frågvis Förfäras över Forna tiders barnadödlighet ... Bara ett av paret Gathenhielms fem barn överlevde sitt första år. Ofattbart sorgligt, men förmodligen inte särskilt överraskande för 1700-talets familjer. Barnadödligheten var väldigt hög på den tiden – ungefär 20 procent av barnen nådde aldrig fem års ålder. Förlossningarna var för det första betydligt mer osäkra och hygienen var bristfällig. Epidemierna avlöste varandra och något vaccin eller någon antibiotika fanns inte. Dessutom var kosten enahanda – om det ens fanns något att äta. Husen var dragiga, man bodde trångt och barnen fick klara sig mycket på egen hand eftersom de vuxna var tvungna att arbeta långa dagar. Det var alltså rätt så eländigt i Sverige på den tiden! Idag har vi tvärtom världens lägsta barnadödlighet, 0,3 procent. Något att vara väldigt tacksam över. Men låt oss inte glömma att på andra ställen på vår jord brottas man med samma problem som vi gjorde då. Det finns verkligen anledning att räcka ut en hjälpande hand (eller peng) till de som behöver!
… och Filosoferar över liv och död Ni som någon gång promenerat i parken bakom Nääs slott har säkert snubblat över det här minneskorset. ”Till minne av sju syskon” lyder den halvt avskavda texten. I stenen under sitter en liten metallplatta som berättar den sorgliga historien om hur de dåvarande ägarna till Nääs, Peter Wilhelm Berg och hans hustru Johanna Gustava, förlorade inte mindre än sju av sina barn innan de nått vuxen ålder, många av dem redan vid födseln eller som småbarn. Peter Wilhelm, August, Laura, Nancy Elisabeth, Carl Oscar, Ivar Gottfrid och Carl G Oscar – födda mellan 1807 och 1831. Deras tid på jorden blev kort, alltför kort. Men ett par hundra år senare stannar Fröken Frågvis upp en stund på sin promenad, putsar lite på den bleknade skylten och tänker på dem.
21
Fröken Frågvis i Farten
DAVID I GATAN En solig höstsöndag gör Fröken Frågvis en utflykt till Onsala. Onsala kyrka lyser nästan bländande vit i eftermiddagsljuset. Där ligger Lars och Ingela Gathenhielm begravda i ståtliga sarkofager och det Gathenhielmska adelsvapnet tronar på väggen. När hon ändå är här passar hon på att fortsätta ner mot Gottskär och svänga förbi Lars Gathenhielms barndomshem – gården Gatan – som är bevarad ända sedan 1600-talet och som fortfarande fungerar som privatbostad. Här träffar hon åttaårige David Dahlgren som tillsammans med mamma Marianne och farmor Lisbeth guidar henne runt i den gamla huslängan. Det var Lisbeths morfars föräldrar som köpte gården 1911. Den hade då stått tom länge. Slutet på 1800-talet och början av 1900-talet var svåra tider i Gottskär och Onsala. Skördarna slog fel och fisket gick dåligt. Mängder av människor bestämde sig för att söka lyckan på andra sidan Atlanten och emigrerade. De nya ägarna fällde träd i skogen och klädde om fasaden med virket. Samma brädor håller fortfarande så det var god kvalitet på de träden! Däremot är fönstren utbytta, men i gammal stil. Många av rummen har kakelugnar och i farmor Lisbeths kök finns fortfarande den gamla sättugnsplattan av gjutjärn med kung Fredrik IV av Danmark i relief som dekor och den sprider fortfarande värme i rummet. Häftigast är ändå taket i salen! Fram till någon gång på 1960-talet var det ett alldeles vanligt vitt trätak med schablonmålningar runt om och i mitten. Men så började det flaga – små målarfärgsbitar föll ner i sopptallrikarna på bordet nedanför. Till slut mer eller mindre regnade det flagor, dessutom i olika färger! Konservator Truedsson tillkallades, tittade på taket och åtog sig uppdraget på villkor att han fick ta med sig hela familjen och tälta i trädgården under semestern. Tänk om man varit med där den sommaren! Herr och fru Truedsson stod på stegar och skrapade med stämjärn bort målarfärgen, flera lager, försiktigt, försiktigt för att inte skada det som fanns under. De bodde i tält, de tog en paus mitt på dagen och tog med barnen till badstranden och så kom de tillbaka och fortsatte till långt in på kvällen. Och fram växte en kulturskatt, en takmålning från Gathen-
22
hielms tid, med de fyra evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes i de fyra hörnen och med den heliga familjen i mitten. Plus en hel del detaljer som syftade på familjen Gathe, till exempel fisket och fyren vid Nidingen där pappa Gathe var fyrmästare. När Fröken Frågvis nästan vrider nacken ur led för att titta upp på detta fantastiska gamla tak så upptäcker hon dessutom en annan märklig detalj – alla brädor är olika breda. På 1600-talet slösade man sannerligen inte med virket – hela bredden skulle användas! Någon gång i mitten av 1900-talet uppläts gården till barnkoloniverksamhet under sommaren, ett sätt att dryga ut kassan. Gården har varit i samma familjs ägo i mer än hundra år och fungerar idag som ett generationsboende. Men om det var tomt och öde och långt mellan gårdarna då i början på 1900-talet så är det nu desto trängre. Gården Gatan med mangårdsbyggnad och uthus ligger inklämd mellan villor av betydligt modernare snitt. Ett litet stycke historiska vingslag mitt i 2000-talet. Idag heter barnen i huset inte Lars och Kristian utan Gabriel och David. Fröken Frågvis får fram sin kamera och ber David posera för ett foto framför Gatan. Han ställer upp på sin cykel och gör glada grimaser i linsen. Undrar just om han också tänker bli kaparkapten när han blir stor?
23