Resväskan
Anna Fredriksson
Titelsida_Resväskan.indd
Säga hej då
Klockan är kvart över åtta på morgonen.
Disa står i hallen med sin tekopp i handen.
Hon ser på när hennes dotter Mirjam sätter på sig sin tunna sommarjacka fast det är minusgrader ute.
Mirjam visslar för sig själv
medan hon drar åt ryggsäckens olika remmar.
Hon verkar lycklig. Naturligtvis.
Hon har sett fram emot den här resan hela hösten. Asien i tre månader.
Vilket äventyr det kommer att bli.
– Hej då, mamma.
Mirjam är färdig med ryggsäcken.
Disa ställer ifrån sig koppen på hallbyrån och kramar om Mirjam.
Hennes ljusa hår är nytvättat och doftar rosor.
– Var försiktig, säger Disa.
Håll dig till upplysta gator i städerna.
Gå inte in på mörka smågator.
– Varför skulle jag göra det? frågar Mirjam.
Hon gör sig fri från Disas famn.
– Förresten är Oskar med, säger Mirjam.
Det är ingen fara.
– Ja, håll ihop hela tiden.
Disa drar åt skärpet i morgonrocken och tar koppen igen.
Hon andas djupt och försöker hitta lugnet.
Oskar, Mirjams pojkvän, är en bra kille.
Snäll och trygg, och verkar ha gott omdöme.
Men ändå.
Ungdomarna är bara tjugo år gamla.
– Akta er för brännmaneter
när ni badar, säger Disa.
Och se upp för giftiga sjöborrar.
– Mamma. Jag vet redan allt det där.
Disa dricker sitt te. Nu blev hon tjatig igen.
Fast hon lovat sig själv att inte bli det.
Vissa saker måste hennes dotter
få upptäcka på egen hand.
Och tjat är det värsta Mirjam vet.
Alla bråk de haft de senaste åren
måste de lämna bakom sig nu.
Dörren till hissen slår igen ute i trapphuset.
Mirjam lyfter upp ryggsäcken och hänger den över axeln.
– Jag ringer när vi är framme i Bangkok,
säger hon. När det blir rätt läge.
Dörrsignalen hörs och Mirjam öppnar.
Där ute står Oskar med ett lyckligt leende över hela ansiktet.
Mirjam ger honom en kram.
Han säger hej till Disa.
– Då hörs vi snart, säger Disa. Trevlig resa.
– Ha det så bra, säger Mirjam.
Och god jul i förskott.
Hälsa mormor och morfar och de andra.
– Det ska jag.
En sista hård kram med näsan i Mirjams hår.
Så stängs dörren.
Disa står kvar med sitt ljumma te.
Lyssnar till slamret från hissdörren och sedan suset när hissen sänker sig.
Därefter blir det knäpptyst.
Det är dags att gå till jobbet.
På jobbet
Bebisens rynkiga ansikte sticker upp ur filten som Disa håller i.
Hon känner glädjen sprida sig i kroppen när hon tittar på det nyfödda barnet.
Som alltid.
Hon har varit barnmorska i många år men känslan är fortfarande likadan.
Bebisen skriker och skriker, men när Disa lägger honom i hans mammas famn tystnar han tvärt.
– Vilken fin pojke, säger Disa.
Gratulerar.
Pojken tittar på sin mamma
med mörka djupa ögon.
Pappan lutar sig fram och ger sin son en puss på huvudet.
Mamman ler medan tårarna rinner.
Disa drar sig mot dörren.
– Jag lämnar er i fred en stund.
Så får ni snart te och smörgåsar.
– Tack snälla du, säger mamman.
För allt.
– Det var du som gjorde jobbet, säger Disa.
Ha nu en underbar jul.
Hon går ut i korridoren.
Bara några dagar kvar till julafton.
Den första utan Mirjam.
Hennes enda barn.
Men Disa är fyrtioåtta år.
Det är dags att hon klarar sig själv.
Var någonstans kan Mirjam vara nu?
Högt uppe i luften. Långt borta.
Men så skjuter Disa undan sin oro.
Hon måste försöka se det positiva med resan.
Hennes dotter får uppleva äventyr och se världen.
Men det kommer förstås att vara tomt
utan Mirjam på julafton.
De firar alltid jul med Disas föräldrar i deras
övermöblerade vardagsrum.
Disas bror och hans fru är också där varje år.
De skryter jämt om dyra saker de köpt och om alla sina resor.
Det brukar vara skönt att åka hem
när julfirandet är över.
En larmsignal hörs.
Någon av de andra barnmorskorna behöver hjälp. Hon skyndar iväg.
Kvinnan på bussen
Det är sent på kvällen när hon stiger på bussen för att åka hem.
Varenda muskel i kroppen känns öm efter att hon stått och gått i timmar.
Disa sätter sig på en plats vid fönstret och ser ut i mörkret.
Stadens gator glimmar där ute.
Som i alla städer över hela jorden.
En kvinna sätter sig på sätet bredvid.
Hon har sin telefon mot örat.
Kvinnan är yngre än Disa, kanske runt fyrtio år.
Hon har långt mörkt hår
och hennes breda mun
är målad med rött läppstift.
Kvinnan är fnissig och pratar högt i telefonen.
Disa kan höra precis varje ord.
– Jag älskar dig, säger kvinnan.
Och jag har något att berätta.
Hon blir tyst ett par sekunder.
Så ler hon stort.
– Okej. Vi väntar barn!
Leendet blir ännu större.
– Ja! Jag gjorde ett test.
Hon skrattar.
– Det var därför jag ville träffa dig direkt efter ditt kvällspass. Vi ska ut och fira!
Utan alkohol, förstås.
Hon snyftar till, nästan som om hon
är på väg att börja gråta.
Men hennes ansikte är ett enda leende.
– Du ska bli pappa.
Svårt att fatta, eller hur?
Kvinnan avslutar samtalet.
Hon ser drömmande framför sig.
Sedan upptäcker hon att hon ska av och trycker på stoppknappen.
När bussen stannar vid hållplatsen flyger hon upp
och kastar sig ut på trottoaren.
Disa ser hur kvinnan springer mot en man
som står i ett gathörn en bit bort.
Hon landar i hans famn.
De kysser varandra.
Mannen har ljusbrunt, lockigt hår.
Kvinnan flätar in sina händer i hans lockar.
De verkar ha glömt världen omkring.
Disa vänder sig bort, låter blicken vila på sätet framför.
Hon tänker på hur det kommer att bli på julafton.
Förra året sa hennes bror och hans fru att hon borde skaffa katt.
För att inte bli så ensam när Mirjam reste iväg.
De verkade inte lyssna när Disa förklarade
att hon inte längtar efter någon katt.
Ingen hund heller.
Bussen brummar vidare.
Disa ser ut genom fönstret igen.
Faktum är att hon hellre hade jobbat än åkt hem till sina föräldrar.
Men om hon tackade ja till ett arbetspass
på självaste julafton skulle de bli djupt besvikna.
Disa sluter ögonen
och låter sig vaggas av bussens rörelser.
Några dagar före julafton
hittar barnmorskan Disa en resväska på bussen.
Väskan innehåller bara tre saker: en skinnjacka, en julklapp och en lapp där det står FÖRLÅT.
Hon bestämmer sig för att hitta väskans ägare.
Men det visar sig att hon ska hitta mycket mer än så.
Resväskan är en berättelse om att stå upp för sig själv och att hitta kärlek på de mest oväntade ställen.
LÄTTPOCKET FEELGOOD
