Födelsedagen
Marjaneh Bakhtiari
LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna.
Mer information finns på www.ll-forlaget.se
LL-förlaget MTM
Box 5113
121 17 Johanneshov
Text © Marjaneh Bakhtiari, 2018
Utgiven av LL-förlaget, 2018
Omslag Paulin Elm
Sättning Oskar Degard, Kapish produktion
Redaktör Laura Mendez Edkvist
Papper Munken Premium Cream 13, 100 g
Typsnitt Indigo och Mathlete
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt av Stibo Complete, Horsens, 2018
ISBN 978-91-88073-73-0
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se
Födelsedagen
Marjaneh Bakhtiari
DAWOD
Dawod Nabizadeh ska snart fira
ännu en födelsedag i Sverige.
Han är egentligen för gammal för att göra en grej av det.
Men han kan inte låta bli att sucka
när han tänker på att ingen annan vet att han fyller år.
Han har jobbat på många olika restauranger runtom i Skåne.
Men nu har han gett upp tanken på
att någon ska fråga honom varför han är så glad på den speciella dagen.
Det spelar ingen roll
hur extra vänligt han ler och bugar när han tar emot gästernas beställningar.
Eller hur tålmodigt han
än hjälper dem med att uttala namnen på olika maträtter från Mellanöstern.
Eller alla tips han ger om hur de ska komma ihåg namnen.
Inte ens att han lugnt försäkrar dem
att det inte finns några starka kryddor i maten och får dem att våga testa nya rätter.
Nej, inget av det där spelar någon roll eftersom det aldrig leder någonstans.
Ingen lär känna honom bättre.
Ingen ställer frågor om annat än maten.
Flera arbetskamrater har sagt till Dawod att inte slösa bort tid vid varje bord.
–Det här är en restaurang och inte ett vardagsrum, brukar de säga till Dawod.
Folk ska äta, betala och lämna plats åt nya gäster.
Ensamma födelsedagar är kanske inte lika vanliga i större städer?
Dawod hoppades i alla fall det när han flyttade från Helsingborg till Malmö.
Han jobbar på en finare restaurang nu.
Med maträtter som också är nya för honom och där folk betalar vid sina bord.
Det ger Dawod mer tid att prata med dem.
Det är en stor restaurang med många bord.
Dukarna är lila och gröna och på väggarna hänger det guldfärgade dekorationer, tavlor med elefanter och thailändska mytologiska figurer.
Förutom på en vägg där en svensk flagga
är hopknuten med en thailändsk flagga.
Men väldigt få av kunderna är thailändare,
märkte Dawod redan under första veckan på jobbet.
Då och då betalar folk mer än det som står på deras nota.
Det finns kunder som avrundar beloppet uppåt.
Men det är nästan alltid med mindre än trettio kronor.
Det måste sedan delas lika bland alla som jobbar på restaurangen, till och med kökspersonalen.
För Dawods del innebär det i slutändan bara ett par extra kronor.
– Tänk så här, brukar Amir,
som också är från Afghanistan, säga.
Om de hade haft två lösa enkronor i fickan hade de inte ens märkt det.
Men i din hand kommer mynten inte längre att leva i glömska!
Förutom på en vägg där en svensk flagga
är hopknuten med en thailändsk flagga.
Men väldigt få av kunderna är thailändare,
märkte Dawod redan under första veckan på jobbet.
Då och då betalar folk mer än det som står på deras nota.
Det finns kunder som avrundar beloppet uppåt.
Men det är nästan alltid med mindre än trettio kronor.
Det måste sedan delas lika bland alla som jobbar på restaurangen, till och med kökspersonalen.
För Dawods del innebär det i slutändan bara ett par extra kronor.
– Tänk så här, brukar Amir,
som också är från Afghanistan, säga.
Om de hade haft två lösa enkronor i fickan hade de inte ens märkt det.
Men i din hand kommer mynten inte längre att leva i glömska!
AmIR
Amir har alltid en åsikt
och en kommentar att leverera.
Han får ofta Dawod att skratta åt sådant som han inte trodde man kunde skratta åt.
Det här gör att Dawod tänker mer med värme på Amir
än på någon annan arbetskamrat
som han någonsin jobbat med.
För bara en omtänksam människa
vill få andra att skratta
och få dem på bättre humör, tycker Dawod.
Men Dawod har ändå svårt att avgöra om Amir verkligen menar det han säger eller om han bara är ironisk.
Det verkar som om Amir ibland inte förväntar sig ett svar även om han formulerar en mening som en fråga.
Dawod undrar då om ett skratt är det enda Amir är ute efter.
Det finns dagar då Dawod undrar om Amir vill få honom att skratta av omtanke eller om det bara är av gammal vana.
Att skratten kanske betyder mer för Amir än för Dawod.
Amir träffar ju inte lika många människor som Dawod gör.
När gästerna kommer är Amir alltid i köket.
Han har ingen att berätta något för då. Ingen att roa.
De började jobba ungefär samtidigt
på restaurangen
och känner inte varandra så väl än.
Dawod tycker att han är duktig på att läsa av människors ansikten.
Om han själv får säga det tycker Dawod att han är väldigt duktig på
att se på någons ögon om den personen är snäll eller inte.
Han kan framför allt se om folk är hederliga.
Om det går att lita på dem eller om han bör vara försiktig i deras närhet.
Han har helt enkelt en talang för att veta saker om människor bara genom att titta på dem.
Det var en talang som kom väl till pass
under hans långa resa från staden Ghazni till Helsingborg i Sverige och sedan från Helsingborg till Malmö.
Amir har ett ansikte som är svårt att läsa av.
Dawod börjar tro att det kanske är omöjligt
att se på Amirs ansikte
vilken sorts människa han är.
Amir har smala läppar som nästan försvinner när han ler.
Som om de gömmer sig.
Hans ögon är så runda att han ser ut som ett oskyldigt barn eller en hundvalp.
Kindbenen är så markerade
att de påminner om fotomodellerna på de stora reklamaffischerna i staden.
För varje kroppsdel som gör
att Amir ser snäll ut, finns det någon annan del som får Dawod att tvivla på det.
Och ingenting blir tydligare eller enklare att avgöra när Amir pratar.
Det är som om hans mun säger en sak och ögonen en helt annan.
Till och med när Amir skrattar ser ögonen allvarliga ut.
Andra gånger kan han dra de roligaste skämten utan att det finns minsta spår av leende på läpparna.
Kort sagt: Amir är en gåta.
Nu hjälper Dawod honom att ta ner stolarna från borden.
Tillsammans börjar de sedan duka dem. Restaurangen öppnar om en timme.
Dawod sopade golvet kvällen innan.
När de har dukat klart hjälper de personalen i köket.
De dagar när Amir är på extra bra humör
sjunger han för Dawod under den här stunden de har tillsammans innan restaurangen öppnar.
Detta är en sådan dag.
De beundrar båda sångaren Farhad Darya och de brukar skämta om att Amir är den av dem som låter mest som sångaren.
Medan Dawod är den
som liknar Farhad Darya mest.
– Om man slår ihop oss kunde vi åka på turné och tjäna mer pengar på en kväll än vad vi tjänar här på ett år!
säger Amir plötsligt.
Och Dawod tycker återigen att det är svårt att se om Amir skämtar eller menar allvar.
Dawod gör som han brukar göra i sådana situationer.
Han ler försiktigt och undviker att se Amir i ögonen.
Snart är det Dawods födelsedag.
Men det är ingen i hans närhet som vet om det.
Dawod är inte den som berättar sådant,
han är väl inget barn heller.
Och dessutom får han inte ledigt
från jobbet på restaurangen.
Han har frågat. Och chefen sa nej.
Det blir ändå inget firande som i Afghanistan. Eller?
LÄTTPOCKET FEELGOOD
