Vän sökes
Emmy Abrahamson
LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna. Mer information finns på www.ll-forlaget.se
LL-förlaget MTM
Box 5113
121 17 Johanneshov
Text © Emmy Abrahamson, 2018
Utgiven av LL-förlaget, 2018
Omslag Paulin Elm
Sättning Oskar Degard, Kapish produktion
Redaktör Erika Johansson
Papper Munken Premium Cream 13, 100 g
Typsnitt Indigo och Mathlete
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt av Stibo Complete, Horsens, 2018
ISBN 978-91-88073-71-6
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se
Utan vänner
Hon hade inga vänner. Hur hade det hänt?
Sofia var 41 år gammal och hade inga vänner.
Hon hade en man som hon älskade och som älskade henne.
Hon hade två barn som hon skulle beskydda som en björnhona.
Men hon hade ingen att beklaga sig för över att hon numera hittade fler hårstrån under hakan än på benen.
Ingen som hon kunde erkänna för
att hon tyckte att vikarien Fahrat på skolan var ganska sexig.
Eller dricka röda drinkar med som i Sex and the City.
Eller fåna sig i en fontän med som i början av varje Vänner-avsnitt.
(Fast fontänvatten var ganska äckligt.
Men hon kunde vara vännen som stod bredvid fontänen.
Och som sedan följde med till sjukhuset när vännerna började må dåligt.)
Sedan hon födde sitt första barn för åtta år sedan
hade hon nästan bara umgåtts med familjen och haft det mysigt.
Men nu när Julian och Måns börjat skolan ville hon umgås med andra igen.
Men då hade den otrevliga verkligheten visat sig. – Jag har inga vänner, sa hon till sin man Simon.
– Du har en massa vänner, sa Simon.
Du har ju alla de där kvinnorna från baby-klubben.
– Vi träffades bara eftersom vi råkade föda barn samtidigt, svarade Sofia.
Och det var en baby-klubb. Så fort barnen inte var småbarn hade vi inget att klaga på längre.
Ingen misär som band oss samman.
– Ann-Helen då? sa Simon.
– Ann-Helen är bara
en annan mamma på skolan.
Hon är den minst irriterande av dem.
Men vi är knappast vänner.
– Hon … Simon kämpade
för att komma ihåg någon.
Hon som var på vårt bröllop.
Som Erik försökte hångla med.
– Sandra?
– Hon, ja, svarade Simon lättat.
– Sedan hon blev vegan känns det som om
vi inte har något gemensamt längre, svarade Sofia.
– Inte för att vår vänskap byggde på
en gemensam kärlek till blodiga biffar, fortsatte Sofia.
Men det känns som ett förräderi att hon gått över till andra sidan.
Som när min kusin blev jättereligiös.
Sofia gjorde en grimas.
– Snart kan hon väl inte
äta gluten heller.
– En glutenfri vegan! sa Simon och låtsades bli förfärad.
Det värsta som finns!
– Jag vet, sa Sofia och log.
– Din syster då? sa Simon.
– Räknas inte, sa Sofia.
Men man kan säga att du och jag är vänner, eller hur?
– Helst inte, sa Simon och började samla ihop disken.
Jag kan fortfarande inte förlåta dig
för att du tvingade mig
att se The Hunger Games.
På bio.
Jag var den enda mannen i hela salongen.
Alla andra var femtonåriga flickor.
Tvinga mig inte att bli din vän.
Sofia tänkte efter.
– Du har rätt, sa hon sedan.
För om jag måste låtsas vara din vän
kommer jag att behöva lyssna på riktigt när du pratar om rymden eller vad du gör på jobbet.
– Vi har barn och sex ihop, sa Simon och hällde diskmedel på en tvättsvamp.
Bra att vi klarade upp det.
Sofia bestämmer sig
När barnen var i säng
satte sig Sofia framför sin dator.
Hon gick in på Facebook där hon hade 335 vänner.
Men vad skulle hon skriva egentligen?
Sofia ville inte skriva något utpressande
där hennes vänner på Facebook tvingades att läsa en lång text och sedan svara på vilken grönsak eller färg hon mest påminde om.
Men hon ville inte heller skriva sanningen:
”Jag har inga vänner.
Fast jag är så snäll och rolig. Finns det någon som vill träffa mig vid Möllan ikväll?
Vi kan prata om hur upprörande det är att män fortfarande tjänar mer än kvinnor för samma jobb och hur svårt det är att hitta en snygg kappa.”
Det kändes lite för pinsamt och blottande att skriva något sådant.
I några sekunder tittade Sofia på vad andra människor skrivit på Facebook. Sedan loggade hon ut och fällde ihop datorn med en smäll.
Med bestämda steg gick hon till vardagsrummet där Simon tittade på teve.
– Jag ska hitta nya vänner, sa hon bestämt.
Och jag måste göra det snart.
Innan jag blir en av de där konstiga människorna som pratar med soptunnor.
Eller som tror att de är bästa kompis med nyhetsuppläsarna på teve eftersom de ser dem varenda kväll.
De där konstiga människorna som sedan inte förstår varför
Claes Elfsberg anmäler dem för stalkning.
– Bra, sa Simon och gäspade. Sofia pekade mot fönstret. – Riktiga vänner, sa hon.
Ute i riktiga världen.
Simon lyfte blicken från teven
och tittade på Sofia.
Och sedan åt hållet som hon pekade mot.
– I Köpenhamn? sa han förvånat.
– Va? sa Sofia.
– Köpenhamn ligger ditåt, sa Simon.
Sofia tänkte efter.
– Ja, kanske i Köpenhamn, sa hon sedan.
Jag kanske kan träffa min helt nya bästa kompis i Köpenhamn. Jag är inte fördomsfull.
Jag är öppen för alla.
De kan vara danskar eller kineser.
Gamla eller unga. Hemlösa eller jätterika.
De jätterika skulle så klart få förtur.
– Så länge de inte är glutenfria veganer, sa Simon och vände blicken tillbaka mot teven.
– Precis, sa Sofia och nickade. Man måste ha gränser.
Sedan satte hon sig bredvid Simon i soffan, redan glad och förväntansfull över sitt nya sökande efter vänner.
Sofia har inga vänner.
Hon har en man och två barn och 335 kontakter på Facebook.
Men hon har ingen att dricka drinkar med eller berätta hemligheter för.
Sofia bestämmer sig.
Hon ska hitta nya vänner.
Hon letar på bussen. På jobbet. Kanske finns en vän där hon minst anar det?
LÄTTPOCKET FEELGOOD
