Vilhelm Moberg SISTA BREVET TILL SVERIGE
Vilhelm Moberg
SISTA BREVET TILL SVERIGE
Återberättad av Johan Werkmäster
ll -förlaget
D el 1
D el 2
D el 3
el 4 KARTAN
O r D PÅ SMÅ l ÄNDSK a 183
P er SON er i ber Ä ttel S e N 184
P lat S er i ber Ä ttel S e N
arta
iN bör D e SK rig
Det här är sista delen av en berättelse om några människor som lämnade sina hem i Ljuders socken i Småland.
De utvandrade till Nordamerika och byggde nya hem i en dal i Minnesota. Tidigare var dalen indianernas land.
1858 blev Minnesota en ny delstat i USA.
Svenskarna som bodde där blev amerikanska medborgare.
De byggde kyrka och skolhus, anställde präster och lärare.
Nybyggarna skapade ett nytt samhälle där alla skulle ha samma rättigheter.
Men de kunde inte vara säkra på att få leva i fred.
Ett inbördeskrig hotade landet.
Karl Oskar Nilsson var ägare till gården Nya Duvemåla, det äldsta nybygget i Chisago Township, ett samhälle som växt fram vid sjön Chisago Lake.
Där hade han bott med sin hustru Kristina och sina barn i mer än tio år.
En måndag i april år 1861 var Karl Oskar ute
och plöjde åkern. Han skulle så vete.
Två hästar drog den tunga plogen.
Karl Oskar haltade lite när han gick.
Det var en gammal skada
från hans första år som invandrare.
Den äldsta sonen, Johan, var femton år.
Karl Oskar hade skickat honom i ett ärende
till Klas Alberts handelsbod i Center City.
De flesta kallade affären för Person’s store.
Klas Albert Persson hade också utvandrat
från Ljuder i Småland, men många år senare
än Karl Oskar och Kristina. De kände honom
från förr som kyrkvärdens pojke.
För några år sedan öppnade Klas Albert
sin affär i Center City, den nya staden
som hade byggts nära Chisago Township.
Karl Oskar tittade neråt vägen.
Johan hade varit borta så länge
att Karl Oskar började bli orolig.
Men där kom pojken äntligen!
När han fick syn på sin far började han springa.
– Dä ä krig! ropade Johan.
Andfådd berättade han vad han hört i Person’s store. Där var mycket folk och alla pratade om inbördeskriget som nyss hade brutit ut.
Trupper från sydstaterna hade gått till attack mot ett militärt fort och skjutit sönder den amerikanska flaggan. De ville lämna Förenta staterna och bli ett eget land. Kriget mellan sydstaterna och nordstaterna hade börjat. Det var inbördeskrig mellan södern och norden.
Karl Oskar var inte förvånad över att kriget börjat. I flera månader hade han varit rädd för att det skulle sätta igång. I höstas hade han varit en av många som hade röstat fram Abraham Lincoln till Förenta staternas president.
President Lincoln ville förbjuda slaveriet i hela USA. I sydstaterna fanns många slavar, svarta afrikaner som arbetade på bomullsfälten utan lön. I södern ville folk ha kvar slaveriet.
Därför startade de kriget mot norden. Elva sydstater gjorde uppror mot Lincoln. De övriga tjugofem staterna i norr stödde presidenten och ville förbjuda slaveriet.
Karl Oskar visste att Lincoln inte ville ha krig. Han skulle nog snart se till att det blev fred i landet. Det bästa för både norden och södern
var att de höll ihop och fortsatte vara en union, Amerikas förenta stater.
Men just nu var det krig. Slavstaterna hade gått till anfall mot nordstaterna. De hade skjutit sönder flaggan!
Vad skulle president Lincoln göra nu?
Vad skulle de alla göra?
När de hade ätit middag satt Kristina och Karl Oskar kvar vid bordet. De pratade om kriget.
– Kriget ä ett straff för våra synder, sa Kristina. Vi kan bara be Gud att han förlåter oss och inte straffar mänskorna för hårt.
– Här uppe i Minnesota klarar vi oss säkert, sa Karl Oskar. Upprorsmännen från södern kommer allri så långt norrut. Innan dom hunnit halva vägen kommer dom att va döda. Dom stupar på slagfälten.
– En mänska får inte döda nåen annan mänska, svarade Kristina. Dä ä bara Gud som kan bestämma över liv och död.
– Men vi måste ju försvara oss, protesterade Karl Oskar. Dä ä slavstaterna som har tagit te våld och gått te anfall. Dom får skylla sej själva om vi dödar dom.
Kristina ruskade på huvudet. Hon höll inte med Karl Oskar.
– Ska männen här oppe i norr gå ut i krig nu? frågade hon.
Karl Oskar svarade inte. Han satt tyst och såg ner på sin tallrik.
Kristina hade något mer att säga men hon fick inte fram det.
Hon ville fråga sin man om han också skulle ut i kriget.
Nästa dag åkte Karl Oskar in till Center City.
Utanför rådhuset mötte han mister Thorn, den nya sheriffen. Han var lång och kraftig och kom från Skottland.
Mister Thorn pekade på en affisch som han just hade hängt upp på rådhusets vägg. Det var Abraham Lincoln som skickat ut affischen till alla städer i nordstaterna.
Karl Oskar läste affischens text. Den var skriven på engelska, men Karl Oskar hade lärt sig språket så pass bra att han förstod det mesta. Förenta staternas president ville att frivilliga män som kunde gå ut i kriget skulle anmäla sig. Det behövdes minst 75 000 män som kunde bekämpa söderns angrepp.
På hemvägen funderade Karl Oskar på om han borde anmäla sig som frivillig. Amerika hade tagit emot honom och hans familj och gett dem ett nytt hem.
Då måste han väl försvara unionen, se till att Förenta staterna höll ihop?
Men när Karl Oskar kom tillbaka till sitt nybygge och såg ut över åkrarna förstod han att han behövdes här.
Här låg hans jord och väntade på utsäde. Han måste så grödorna nu i vår.
Annars skulle det inte växa någon säd på åkrarna när det blev höst.
Och människor måste ha mat, både i vinter och nästa år.
Karl Oskar var helt enkelt tvungen att vänta med att gå ut i kriget.
Han gjorde större nytta om han stannade på sin gård.
f rivillig SO l D at
Det blev sommar.
I trakten kring Chisago Lake var allt fortfarande lugnt och fredligt. Inbördeskriget utkämpades långt från Minnesota.
Kriget gick mycket illa för norden. Unionens trupper förlorade den ena striden efter den andra.
Många soldater från nordstaterna hade stupat. Deras lik låg i stora högar på slagfälten. De kämpade hårt men hade dåliga vapen.
Och de nya frivilliga soldaterna hade inte hunnit öva och träna tillräckligt innan de skickades ut i kriget.
I augusti kom ett nytt meddelande från president Lincoln. Det behövdes fler frivilliga soldater. Presidenten ville att minst 300 000 män skulle anmäla sig före den första oktober. Annars skulle männen tvingas ut i kriget.
I Hemlandet, en amerikansk tidning på svenska, läste Karl Oskar en uppmaning till de svenska nybyggarna i Minnesota. Alla som kunde borde gå ut i kriget och frivilligt försvara sitt land. Det var dags! Det var hög tid!
Ja, dä ä dags, tänkte Karl Oskar för sig själv.
Den natten sov han dåligt. På morgonen hade han bestämt sig. Han skulle fara till arméns kontor i Stillwater och anmäla sig till kriget.
Det var en varm dag i början av september.
Kristina satt och sydde skjortor åt Karl Oskar på sin symaskin. Hon hade fått den i julklapp. Med hjälp av symaskinen kunde hon sy tio gånger fortare än när hon sydde för hand.
Karl Oskar kom och satte sig bredvid henne.
– Dä ä dags, sa han. Jag kan inte vänta längre.
Jag tänker anmäla mej te kriget.
Kristina tittade på honom.
Hon var inte förvånad. Hon hade anat att Karl Oskar snart skulle anmäla sig som frivillig.
– Du ä inte tvongen än, sa hon lugnt.
– Nää, men jag kan snart bli, svarade han. Första oktober kan dä bli tvång.
Då kan dom börja drafta folk.
– Vänta te dess, sa Kristina.
– Dä ä bättre att gå ut av fri vilja, svarade Karl Oskar.
Kristina tittade undrande på honom.
– Kal Oska, tänker du gå ut i kriget av fri vilja? frågade hon.
Han ruskade på huvudet.
Egentligen ville han inte gå ut i något krig, inte om han på ett ärligt sätt kunde slippa.
Men han ville inte smita undan.
Det kändes fel att begära att andra skulle offra sina liv för att försvara landet.
– Jag ä tvongen att göra dä, sa han.
Jag får inte svika.
– Ä dä för samvetets skull du tänker gå ut i kriget? frågade Kristina.
– Ja, dä ä right, svarade Karl Oskar. Jag vill inte ha dåligt samvete.
– Men ditt samvete borde säja dej att du inte får döda, sa Kristina.
Dä står i Bibeln!
Dä ä Guds femte bud.
– Men dä gäller inte i krig, sa Karl Oskar. Krestina, man måste få försvara sej. Ä du alldeles emot att jag går ut i kriget?
Hon satt tyst en stund.
– Jag vill bara att du ska vänta te dess du blir tvongen, svarade hon.
Jag vill inte att du ska gå ut och ha ihjäl mänskor.
Du får inte ta livet av nåen, Kal Oska!
Då kommer du allri te himlen, du kommer te helvetet i stället.
Jag ä rädd om ditt eviga liv!
Karl Oskar var förvånad. Han hade trott att Kristina skulle protestera mot att han av fri vilja tänkte lämna hem, hustru och barn, jorden och gården.
Att han skulle lämna familjen ensam med allt arbete som fanns att göra.
Tänkte Kristina inte på
att hon kunde bli änka och att barnen kunde bli utan far?
Men hon sa inget om sig själv, barnen och gården.
Hon sa bara:
Jag ä rädd om ditt eviga liv.
Kristina var inte rädd för att bli lämnad ensam. Här hemma skulle hon och barnen leva under skydd av Gud.
Nästa dag åkte Karl Oskar till Stillwater
för att anmäla sig som frivillig soldat på arméns kontor.
Kristina hoppades att han skulle vara hemma igen till kvällsmaten.
Men Karl Oskar dröjde.
Kristina och barnen åt utan honom.
Hon hade gjort pannkaka av majsmjöl.
Maten som blev över satte hon in i ugnen för att hålla den varm.
Det var redan läggdags när Karl Oskar kom.
Han hängde upp hatten på en spik på väggen och satte sig tyst vid matbordet.
Kristina dukade fram majspannkaka, mjölk och bröd. Hon tyckte att Karl Oskar verkade dyster och besviken.
Men hon ville inte fråga vad som hänt. Han skulle snart berätta själv.
Karl Oskar var hungrig. Han hade bara hunnit äta några smörgåsar i Stillwater.
Han åt med god aptit av majspannkakan.
– Krestina, vill du höra? sa han sedan.
Jag ska inte gå ut i kriget.
– Ångrade du dej te sist? frågade hon.
Väntar du te dess du blir tvongen?
– Nää, inte ångrade jag mej, svarade han.
Dom kasserade mej i Stillwater.
Jag duger inte att gå ut i kriget
för det onda benets skull.
Jag är inte duglig eftersom jag haltar.
Han tittade besviket ner i golvet.
Kristina kände en ilning av glädje i hjärtat när hon hörde detta.
Men hon förstod att han kände sig skamsen och misslyckad. Han dög inte till att bli soldat.
Karl Oskar berättade om besöket
på arméns kontor i Stillwater.
Först blev han undersökt av en läkare.
Han fick ta av sig alla kläder.
Läkaren tittade noga på hans nakna kropp, kände och klämde på alla möjliga ställen, till och med på det han hade mellan benen.
Vad nu det skulle vara bra för.
Han undersökte hörsel och syn, lyssnade på lungor och hjärta.
Läkaren verkade nöjd med allt, ända tills det var dags för Karl Oskar att springa några varv runt golvet.
Då såg läkaren att han haltade.
En soldat fick inte halta.
Han måste kunna springa ordentligt.
Karl Oskar blev kasserad.
– Nu kan du stanna hemma
utan att skämmas, sa Kristina.
Du har i alla fall anmält dej som frivillig.
Ingen kan säja att du inte har gjort din plikt.
– Men dä ä tråkigt att inte duga, svarade han.
Dä ä som om jag inte va en riktig man.
– Du ska inte skämmas för att du inte duger te att slakta mänskor, sa Kristina.
Dä ska du va stolt över!
Karl Oskar reste sig långsamt från matbordet.
– Vi behöver inte tala om dä mer, sa han.
Nu får du ha mej kvar här hemma så länge kriget räcker.
He M l ÄN gta N
Det var kväll. Kristina skötte om sitt äppelträd, en astrakan. Den hade växt upp ur kärnor från hennes barndomshem, Duvemåla i Småland.
Hon ryckte upp ogräs runt trädets stam och la dit svart matjord med en spade.
Astrakanen hade blommat tre vårar.
Men trädet hade ännu inte fått någon frukt. Blommorna frös sönder under kalla nätter med frost.
Men trädet skulle säkert få äpplen ett annat år.
Kristina rätade på ryggen.
Det var snart dags att mjölka korna.
Johan och Harald, de två äldsta sönerna, hade redan föst samman korna i hagen utanför fähuset.
Kristina tittade ut över åkrarna.
Luften var kylig.
Kanske skulle det bli frost i natt.
Vintern var på väg, Kristinas tolfte vinter i Nordamerika. Hon undrade om hon fortfarande skulle leva nästa gång snön smälte och det blev vår.
För två och ett halvt år sedan
fick Kristina missfall. Hon födde ett dött barn. Efter det hade hon inte känt sig frisk.
Hälsan hade blivit sämre. Hon var trött nästan jämt och orkade inte alls arbeta så mycket som förr. På mornarna ville hon helst bara ligga kvar i sängen och somna om igen.
Hon var inte rädd för döden, men hon visste att Karl Oskar och barnen skulle ha svårt att klara sig utan henne.
Hon bad Gud att ge henne krafter att leva några år till.
Gör inte mina barn moderlösa än!
Varje kväll tackade Kristina Gud
för att hon fått leva en dag till med Karl Oskar och barnen. *
Karl Oskar hade åkt till Taylors Falls för att göra några ärenden. Han hade fortfarande inte kommit hem. Kristina undrade varför han dröjde. Hon hade skickat med honom två kannor mjölk, som han skulle ge till Anders Månsson.
Medan Kristina satt på pallen i fähuset och mjölkade korna, tänkte hon på Månsson. De lärde känna hans gamla mor, Fina-Kajsa, under båtresan till Amerika. Hon var från Öland.
Efter att ha stigit i land i New York färdades de svenska utvandrarna från Ljuder tillsammans med Fina-Kajsa.
De reste till hennes son i Minnesota.
De första veckorna i sina nya hemtrakter bodde de hos Anders Månsson.
När det blev vinter fick Kristina och Karl Oskar låna en ko av Månsson. Mjölken från kon räddade nog livet på barnen den där första vintern.
Då hade de nästan ingenting att äta.
Kristina visste att Månsson nyligen hade sålt sin sista ko. Nu var det han och Fina-Kajsa som inte hade någon mjölk. Han söp bort alla pengar. Kristina förstod att Anders Månsson var olycklig.
Han längtade hem till Sverige precis som hon själv hade gjort.
Men Gud hade hjälpt henne, botat henne från hemlängtan.
Månsson sökte tröst på annat håll.
Han drack brännvin, men det blev han bara sjuk och fattig av.
Kristina var nästan färdig med mjölkningen
när hon hörde ljudet från Karl Oskars vagn.
Efter en stund kom han in i fähuset.
Han var sig inte lik i ansiktet.
Munnen var spänd och blicken allvarlig.
– Har dä hänt nåenting? frågade hon.
Kommer du mä olycksbud?
– Va inte orolig, svarade han.
Dä har inte hänt mej nåen olycka.
Men när jag kom te Månssons nybygge
tidigare idag, förstod jag att nået va fel.
M O r D i N ligger D ö D i PO tati S la ND et
Efter kvällsmaten berättade Karl Oskar
för Kristina om besöket hos Anders Månsson.
När han kom dit verkade gården nästan övergiven.
Den var förfallen och misskött.
Ingen människa syntes till.
Dörren till stugan var låst.
Karl Oskar knackade hårt, men ingen kom och öppnade.
Han försökte titta genom fönstren men gardinerna var fördragna.
Karl Oskar började gå runt stugan.
Han såg någonting i potatislandet, en liten grå hög. Han gick närmare.
Det var gamla Fina-Kajsa som låg där, alldeles stilla. Bredvid henne låg en hacka. Hon hade hållit på att ta upp potatis.
Men nu var Fina-Kajsa död, det förstod Karl-Oskar.
Hennes tandlösa mun var öppen.
Ansiktet var magert och huden rynkig. Ögonvitorna lyste som vitsippor i visset gräs på våren.
Plötsligt hördes buller från stugan.
Dörren öppnades och Anders Månsson kom ut. Kanske hade han vaknat av knackningarna nyss.
Han vinglade iväg några meter
och ställde sig sedan och pinkade.
Karl Oskar gick bort mot honom.
Månsson vände sig om och tittade förvånat på besökaren.
– Mor din ligger död i potatislandet, sa Karl Oskar.
Månsson var tyst. Han bara stirrade på Karl Oskar som om han ingenting förstod.
Karl Oskar tog tag i hans arm och ledde bort honom till åkern.
Anders Månsson var fortfarande tyst.
Han såg på sin döda mor samtidigt som han kliade sig i skägget.
Han stank av whisky. Karl Oskar grep tag i hans axel och ruskade om honom.
– Kan du inte tala? frågade han.
Varför säjer du inte nået?
Ä du så berusad att du inte kan prata?
Du känner väl igen mor din?
Äntligen kom det några ord ur Månssons mun:
– Oh yes, mother, mother…
Karl Oskar gissade att Fina-Kajsa hade legat död i potatislandet flera timmar, ända sedan morgonen.
Anders Månsson hade sovit ruset av sig i sin säng, samtidigt som hans mor arbetade sig till döds.
Karl Oskar hade god lust att riktigt skälla ut drinkaren.
Samtidigt tyckte han synd om Månsson. Han hade just förlorat sin mor.
Det var inte rätt tillfälle att skälla på honom nu.
– Va te nåen hjälp, Månsson! sa han i stället.
Vi måste hjälpas åt att bära in din mor.
Anders Månsson böjde sig ner och tog tag i den döda kvinnans ben. Hans händer darrade som på en gammal man.
De la Fina-Kajsa på hennes säng.
Karl-Oskar bredde ett täcke över liket.
Han lovade att hjälpa till med begravningen så gott han kunde. På hemvägen skulle han åka förbi Jonas Petter Albrektssons nybygge.
– Jag tänker be hans hushållerska, Svenska Anna, att komma hit och tvätta din mor och göra i ordning henne för kistan, sa Karl Oskar. En likkista kan jag beställa av den irländska snickaren i Taylors Falls.
– Thanks, du är snäll och hjälpsam, sa Anders Månsson.
– Du hjälpte mej och min familj när vi först kom hit te Minnesota, svarade Karl Oskar.
Månsson började hosta, en rosslande och skrällande hosta.
– Jag är inte riktigt frisk, sa han. Jag känner mej inte kry.
– Du ä tvongen att sluta dricka, svarade Karl-Oskar. Du förstör allting mä ditt supande! Stop drinking!
Månsson skrattade till.
– Tror du det är enkelt? frågade han. Man slutar bara! No! No!
Du understand inte alls!
Jag har försökt sluta dricka nästan varje dag i tio år!
Men jag kan inte eftersom jag är rädd!
– Va ä du rädd för? undrade Karl Oskar.
Månsson satt tyst en stund.
Han såg sig skrämt omkring som om han var i fara.
– Jag är rädd för dårhuset! sa han sedan. The madhouse! Jag är rädd för att bli galen och bli inspärrad på dårhuset!
Därför dricker jag whisky tills jag somnar.
När jag vaknar och plågas av huvudvärk tänker jag på the madhouse igen.
Då dricker jag ännu mer whisky.
Det går inte att sluta!
Han gick fram till sin mors säng.
Under täcket stack det fram två gamla fötter i smutsiga strumpor. Månsson började gråta.
– Mother! snyftade han. *
Den svenska församlingen i dalen hade förlorat sin äldsta medlem.
Fina-Kajsa blev 77 år gammal.
Hon begravdes mellan silverlönnarna på kyrkogården vid Chisago Lake.
Kalif O r N ie N
Nebra SK a
Mi NN e SO ta
• Still W ater
• Sai N t Paul
• fO rt r i D gely
• Ne W yO r K
• Wa SH i N gt ON
LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna.
Mer information finns på www.ll-forlaget.se
LL-förlaget
MTM
Box 5113
121 17 Johanneshov *
Text © Vilhelm Mobergs arvingar, Johan Werkmäster, 2019
Utgiven av LL-förlaget, 2019
Redaktör Cecilia Davidsson
Omslag och form Sebastian Wadsted
Papper Munken Premium Cream, 90 g
Typsnitt MT Grotesque, Baskerville 10
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt av Stibo Complete, Horsens, 2019
ISBN 978-91-88073-70-9
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier.
Läs mer på www.mtm.se
Nordamerika i slutet av 1800-talet.
Karl Oskar och Kristina har bott länge i det nya landet.
Livet är bättre än när de var fattiga bönder i Ljuders socken i Småland.
Skördarna är stora och barnen är friska och kan hjälpa till.
Men Karl Oskar och Kristina möter också motgångar.
Siouxerna som hade marken först svälter och vill ha tillbaka sitt land.
Samtidigt är det inbördeskrig i Amerika.
Kristina blir allt sjukare och bara Karl Oskar kan rädda hennes liv.
Johan Werkmäster har återberättat
Vilhelm Mobergs klassiker på lättläst svenska.
Sista brevet till Sverige är den fjärde och avslutande delen i serien.
ISBN 978-91-88073-70-9
ISBN: 978-91-88073-70-9