Vilhelm Moberg NYBYGGARNA
Återberättad av Johan Werkmäster
L aget
LL-för
L 1
e L 3
EN KVINNAS BÖN
O r D PÅ SMÅLÄNDSK a
P er SON er I ber Ä tte LS e N
PL at S er I ber Ä tte LS e N
D e L 1
GRUNDEN TILL BYGGET
y x H ugg I
Det här är fortsättningen på en berättelse om några människor som lämnade sina hem i Ljuders socken i Småland.
De utvandrade till Nordamerika.
Från New York åkte de inåt landet.
De reste med tåg och flodbåtar i flera veckor.
Till sist kom de fram till Minnesota, det stora landområdet som var känt för sin bördiga jord och sina många sjöar.
Den sista biten gick de till fots.
De byggde sina nya hem i en dal mellan floderna Mississippi och Saint Croix. Tidigare hade det varit indianernas land.
Nu kom invandrarna dit.
Invandrarna var bönder som inte hade någon jord.
De kom till ett land med jord som inte hade några bönder.
En dag i maj 1853 var Karl Oskar Nilsson ute och högg ner några träd på den mark han ägde.
Han började bli hungrig.
Det var dags att gå hem till nybygget och äta.
Kristina hade kanske redan maten klar.
Med yxan under armen gick han
på stigen längs sjön Ki-Chi-Saga.
Han hade själv röjt och trampat upp stigen.
Ute på vattnet låg fåglar och guppade: änder, svanar och vilda gäss.
Ki-Chi-Saga var den största sjön i dalen. Över stränderna reste sig en hög klippa.
Invandrarna tyckte att den bruna klippan av sandsten liknade huvudet på en indian.
Ansiktet med de djupa, mörka ögonhålorna var vänt mot sjön.
Det såg ut som om indianen spejade ut över vattnet.
Klippan kallades Indianhuvudet.
Indianerna som levde i området
tillhörde stammen Chippewa.
På deras språk betydde Ki-Chi-Saga vacker sjö.
Karl Oskar fortsatte att gå längs stigen, men plötsligt stannade han till.
Han hörde yxhugg.
Någon höll på att fälla träd en bit bort.
Han förstod att det inte var en indian som högg.
Indianerna fällde inte träd med yxa.
Det måste vara en vit man.
Det hade kommit en inkräktare
som högg ner och stal träd i Karl Oskars skog.
Han hade papper på att han ägde marken här.
Gränserna var tydliga.
Här i skogen skulle bara hans egna yxhugg höras.
Karl Oskar började gå åt det håll
som yxhuggen kom från.
Men främlingen var längre bort
än han först hade trott.
Han kom fram till gränsträden med de inhuggna märkena.
Där tog hans ägor slut.
Främlingen hade inte fällt träd i Karl Oskars skog.
Men han tänkte ändå ta reda på vem mannen var.
Karl Oskar fortsatte gå.
Snart såg han mannen
som höll på att hugga ner en hög tall en bit från sjöns strand.
Han högg med yxan några gånger till och sedan föll trädet med ett väldigt brak.
Med handen torkade mannen svetten ur pannan.
Det var en kraftig karl, klädd i rutig flanellskjorta och gula, slitna skinnbyxor.
Han fick syn på Karl Oskar, som gick fram till främlingen.
– Jag gissar att du är svensk, precis som jag, sa mannen.
Karl Oskar glodde tyst tillbaka.
Mitt inne i vildmarken hade han träffat på en okänd man som pratade svenska.
Mannen räckte fram handen åt Karl Oskar.
– Jag heter Petrus Olausson, sa han.
Jag är bonde från Hälsingland.
Karl Oskar presenterade sig.
– Hur kunde du veta att jag ä svensk? frågade han.
– Dina träskor, svarade Petrus Olausson och pekade på Karl Oskars fötter.
Det är bara svenska people som har wooden shoes.
På fötterna hade Karl Oskar träskor som han själv hade gjort.
De båda nybyggarna satte sig ner på stubben och fortsatte att tala med varandra.
Olausson var fyrtio år gammal, tio år äldre än Karl Oskar.
Han hade varit länge i Nordamerika. Det hördes när han pratade.
Han blandade svenska och engelska ord.
Han hade kommit med sin familj till det nya landet för sju år sedan.
De hade hittills bott i staten Illinois, längre söderut.
Men Olausson tyckte inte om landskapet där, allt var prärie, platta och torra grässlätter.
– Det är bättre här i Minnesota, sa han.
Det ser mer ut som hemma i Hälsingland. Här finns skog och sjöar och berg.
– Och det finns gott om plats, svarade Karl Oskar. Dä ä bra om fler svenskar bosätter sej här vid sjön.
Olausson hade byggt en liten koja som han bodde i. Han hade just börjat fälla träd som skulle bli timmer till det hus han tänkte bygga.
När huset var färdigt
skulle hans hustru och tre barn komma.
Och det fanns fler svenskar i Illinois som tänkte flytta till Minnesota.
– Hustrun min har nog middagen klar, sa Karl Oskar. Vill du följa mä hem och äta?
– All right, svarade Olausson.
Jag vill gärna se hur du och din familj bor.
De började gå.
Karl Oskar kände sig på gott humör.
Han var på väg hem till Kristina med glada nyheter:
Efter tre år i ensamheten
skulle de äntligen få grannar.
Pa NNK a KO r t ILL MIDD ag
När de närmade sig huset stannade Olausson och tittade sig omkring.
Han såg tallskogen i väster, lövskogen i norr och i öster, Ki-Chi-Sagas vatten i söder.
I mitten bredde en stor grässlätt ut sig.
Delar av den hade plöjts till åker.
– Här bor du bra, sa Olausson.
– Ja, jag hade tur när jag hittade den här platsen, svarade Karl Oskar. Jag har döpt mitt nybygge till Nya Duvemåla. Min hustrus hemby i Småland hette Duvemåla.
Barnen lekte utanför huset.
De fick syn på sin far och sprang mot honom. Först kom Johan, det äldsta barnet.
Sedan kom Lill-Märta och efter henne Harald.
Sist sprang lilla Dan på osäkra ben.
Han var bara två och ett halvt år gammal.
– Han ä döpt te Danjel, berättade Karl Oskar samtidigt som han lyfte upp pojken.
Men vi kallar honom Dan,
dä passar bättre åt en amerikan.
Dan ä den enda i familjen som ä amerikansk medborgare.
Dä ä bara han som ä född i Amerika.
Olausson klappade den lilla amerikanska pojken på huvudet. En bit bort stod Harald och glodde på den främmande karlen.
Han hade inga byxor på sig, bara en gammal trasig skjorta som var för kort.
Den slutade ungefär vid naveln.
När Olausson såg den lilla pojkens penis ryckte han till och tittade åt ett annat håll. Karl Oskar tyckte det var konstigt.
Tålde inte den nya grannen att se en naken fyraåring?
Samtidigt skämdes Karl Oskar för att hans barn knappt hade några hela kläder.
Karl Oskar gick fram till huset och öppnade dörren.
– Du har varit borta länge, sa Kristina. Jag trodde att dä hänt nåenting.
– Ja, Krestina, svarade Karl Oskar högtidligt. Dä har hänt att vi har fått en granne.
Olausson steg fram.
– Yes, det är jag som är grannen, sa han.
– Ä du svensk? frågade Kristina och såg både glad och förvånad ut.
Bonden från Hälsingland nickade. Sedan sträckte han fram sin hand och presenterade sig ordentligt.
De gick in i stugan.
Kristina började steka pannkakor. Smeten var redan färdig.
De skulle äta pannkakor med sylt som hon hade gjort av tranbär.
Men barnen fick inte vara med.
Kristina hade gett dem varsin sockerbit och kört ut dem.
Karl Oskar tänkte just sätta sig vid bordet när han såg att Olausson ställde sig bakom sin stol.
Han böjde huvudet, knäppte händerna och bad med hög röst en bön:
I Jesu namn går vi till bords, äter, dricker på Guds ord, Gud till ära, oss till gagn, får vi mat i Jesu namn!
Kristina stod borta vid spisen och mumlade med i bönen.
Hon skämdes när hon tänkte på att hon och Karl Oskar aldrig bad bordsbön nu för tiden. Det hade de inte gjort på flera år. De var som svin, de bara rusade fram till bordet för att bli mätta.
När alla tre satt vid bordet och åt frågade Olausson hur de hade haft det under de tre första åren på nybygget.
Karl Oskar svarade att den första vintern var svårast. De hade inte tillräckligt med mat.
Han hade inte hunnit så några grödor i jorden och kunde därför inte skörda någonting.
Men sedan hade det gått bättre.
De fick så mycket från jorden att de varken saknade bröd eller potatis.
Men kölden var besvärlig.
Den senaste vintern hade det ofta varit snöstorm och riktigt kallt.
Kristina menade att vädret i Amerika alltid var överdrivet åt det ena eller andra hållet.
Värmen var hetare, kölden kallare, regnet blötare och vinden starkare än i Sverige.
Och det var likadant med djuren, stora som små.
Ormarna var giftigare, råttorna hungrigare, gräshopporna skadligare och myggen argare.
– Indianerna är farligare än dom vilda djuren, sa Olausson.
Kristina höll inte med.
De indianer hon mött hade varit fredliga.
När det var kallt ute kom de ibland in i köket och värmde sig vid spisen.
Då gav hon dem mat och dryck.
Hon försökte att inte visa för indianerna att hon var rädd. Fast det var hon egentligen.
– Men dä värsta har varken varit oväder, vilddjur eller indianer, sa Kristina.
Dä värsta har varit ensamheten!
Va jag ä glad att vi äntligen får nära grannar.
Allri trodde jag att nåen annan än vi ville bo så här långt bort.
Någon gång kom en jägare eller en man från skogsbolaget förbi stugan.
Men Kristina kunde inte prata med dem. Hon förstod knappt ett ord engelska.
Det var sällan de fick besök av någon svensk.
Kristina tyckte att det var svårt att inte ha någon annan än sin make och sina barn att prata med.
– Krestina, jag trodde att du vant dej vid att bo ensligt och ensamt, sa Karl Oskar.
– Dä vänjer man sej allri vid, svarade hon och fick tårar i ögonen.
Hon vände snabbt bort ansiktet.
– Det är tråkigt, missis Nelson, att du känner dej alone i Amerika, sa Olausson.
– Kalla mej inte missis Nelson, sa Kristina.
Jag ä inte nåen amerikansk fru utan en enkel svensk bondkvinna.
Kalla mej Krestina.
Kristina reste sig för att sätta på kaffe.
Olausson reste sig också.
Han tackade Gud för maten med en bön.
Med händerna knäppta kring kaffepannan stod Kristina vid spisen och sa efter i bönen.
För henne kändes det som helgdag i stugan i dag.
Petrus Olausson ville veta hur många svenskar
som bodde i dalen. Karl Oskar räknade efter och kom fram till arton stycken.
Han kände inte alla. Han och Kristina hade mest kontakt med dem som bodde närmast,
Danjel Andreasson och Jonas Petter Albrektsson.
Danjel var Kristinas morbror.
Hans hustru hade dött under resan till Amerika.
Han bodde tillsammans med sina tre barn på gården Nya Kärragärde.
Som granne hade han Jonas Petter, en annan bonde från Ljuder.
Olausson visste att två svenska familjer till tänkte flytta till dalen, en från Hälsingland och en från Östergötland.
– Vi blir över tretti svenska people! utbrast han. Vi kan bilda en egen församling, en kristen församling. Vi ska bygga en kyrka!
– Bygga en körka! utbrast Kristina och drog häftigt efter andan.
Ä dä verkligen möjligt?
Karl Oskar tittade förvånat på sin gäst.
Nybyggarna här ute hade inte hunnit bygga riktiga hus åt sig själva och sina djur.
Varför skulle de då bygga en kyrka?
Det var inget de hade tid med än.
Och de hade inte råd att betala lön åt en präst.
Men Olausson menade att det var viktigt att bygga en kyrka så snart som möjligt. Människor behövde sin Gud.
Han hade träffat många goda kristna män som plötsligt struntade i det andliga.
De hade övergett sin tro och i stället gett sig av till guldfälten i Kalifornien för att söka rikedom.
– En yngre bror, Robert, va mä mej hit, sa Karl Oskar. För två år sen gick han mä en kamrat te Kalifornien.
Karl Oskar såg allvarlig ut.
Han tittade på Roberts gamla säng som stod kvar i ett hörn i stugan.
– Ingen vet om min bror fortfarande ä i livet, sa han sorgset.
Karl Oskar och Olausson gick ut för att titta på djuren.
Norr om stugan hade Karl Oskar byggt ett fähus åt djuren.
Men han hade en del arbete kvar med att inreda det.
I varsitt bås stod två kor.
Det fanns också fem får och två grisar i fähuset. I ett av hörnen skulle hönsen vara, men där var det fortfarande tomt.
Han hade ännu inte råd att köpa hönor.
P L a N ta N
De lämnade fähuset och gick ut och tittade på åkern.
Den kunde ha varit dubbelt så stor om han hade haft två oxar och en riktig plog att plöja med.
– Jag har inte tillräckligt mä kontanter, sa Karl Oskar. Dä fattas cash. Dä ä mitt stora problem.
Jag kan inte köpa allt jag behöver.
Hittills hade han bara odlat potatis och råg, men i år skulle han också så vete.
Det hade han aldrig odlat hemma i Småland, men här vid Ki-Chi-Saga skulle det växa bra.
– Dä ska bli gott att äta vetebröd av egna grödan, sa han.
– Du borde hellre odla majs, corn, sa Olausson. Det är bra mat, både för mänskor och djur.
– Dä kanske jag odlar nästa år, svarade Karl Oskar.
Han tog med sig gästen in mellan några lövträd. Där hade han lagt ut timmer som skulle bli grunden till hans nya bygge.
– Här ska jag bygga vårt nästa hus, sa Karl Oskar. Dä ska va tolv meter långt, sex meter brett och ha två våningar. Dä ska bli flera gånger större än stockstugan vi bor i nu.
I fantasin kunde han redan se det nya huset framför sig: hur rummen såg ut och utsikten genom fönstren.
– Men jag hinner nog inte bygga förrän nästa vår, fortsatte han.
Sedan pekade han på en liten trädplanta. Den var ungefär tjugo centimeter hög och fastbunden vid en pinne.
– Glo! Där växer nåenting från Sverige, sa Karl Oskar. Den ä kommen hemifrån. Plantan ska växa opp och bli ett äppelträd, en astrakan.
Karl Oskar hade skrivit ett brev till Kristinas föräldrar i Småland. Han bad dem skicka kärnor från äpplen som växte i hennes barndomshem.
Sedan hade han planterat kärnorna och den lilla plantan växte upp.
Det var Kristinas äppelträd, hon skötte om det. De hade flyttat över något levande från sitt gamla hemland.
De båda männen gick tillbaka till stugan. Kristina ville bjuda på mer kaffe, men Olausson hade inte tid att stanna längre. Han måste fortsätta fälla träd till sitt nybygge.
Kristina och Karl Oskar tog farväl av den nya grannen.
När Karl Oskar och Kristina hade gått till sängs på kvällen, låg de och pratade om Olausson.
– Jag töcker bra om honom, sa Kristina. Han verkar va möcke religiös. Han pratade nästan som en präst.
Och bordsbön bad han. Dä borde vi också göra. Dä gjorde vi hemma i Sverige.
Kristina tänkte att här i Amerika gick hon och syndade varje dag. I Sverige hade hon varje månad befriats från synden genom att ta nattvard. Men här hade hon inte gjort det på tre år.
– Kal Oska, minns du när vi tog nattvarden senast? frågade hon.
– Dä va sista söndagen innan vi utvandrade, svarade han förvånat. Varför ligger du och tänker på nattvarden?
– Jag tänker på all synd vi har samlat på oss medan vi har bott i Amerika, svarade hon.
– Men vi lever ju i vildmarken, sa han.
Här finns varken präst eller körka.
Hur skulle vi kunna ta nattvard?
Nu töcker jag vi ska sova.
Dä ä en ny arbetsdag i morgon.
Snart började han andas djupt.
Kristina förstod att Karl Oskar hade somnat.
Själv låg hon vaken och tänkte på sina synder. Hon bad en bön till Gud.
Hon ville att Gud skulle svara på en fråga.
Vad skulle hon och Karl Oskar göra
för att rädda sina själar?
Hur skulle de få syndernas förlåtelse?
uL r IK a
Kristina hade bara en nära vän i Amerika.
Ulrika i Västergöhl hade hon kallats
när de bodde i Småland.
Ibland kallades hon Gladan. Hon var hora.
Hon sålde sin kropp till karlarna i Ljuder.
När Kristina mötte Ulrika där hemma brukade hon inte ens hälsa.
Men de hade utvandrat tillsammans, först åkt i flera månader över det stora havet och sedan färdats i många veckor för att komma till Minnesota.
Under resan hade Kristina lärt känna Ulrika och börjat tycka om henne.
Till sist blev de goda vänner.
Ulrika hade haft ett svårt liv.
När hon var fyra år gammal blev hon föräldralös och såldes till en rik bonde.
Han våldtog henne när hon hade fyllt fjorton. Han skrämde henne till att hålla tyst.
Sedan tvingade han sig på henne så fort han fick lust.
När Kristina förstod hur svårt Ulrika hade haft det försvann hennes ilska över att Ulrika hade levt som hora i Ljuder.
Det första året i Minnesota bodde Ulrika och hennes dotter Elin tillsammans med Kristinas morbror Danjel. Då hade de träffats ibland.
Men för två år sedan flyttade Ulrika ända till Stillwater.
Hon hade gift sig med stadens baptistpastor, Henry O Jackson. Hon var inte längre Gladan eller Ulrika i Västergöhl.
Numera var hon missis Jackson.
Pastor Jackson var den första goda människan som Kristina träffade i Amerika.
När invandrarna steg av ångbåten i Stillwater i juli 1850 visste de inte vart de skulle ta vägen. Men pastor Jackson förde dem till sitt hem, lagade mat åt dem och bäddade deras sängar.
Och två år senare hade en av kvinnorna i sällskapet blivit hans hustru!
Kristina saknade Ulrika.
Hon var nästan alltid på gott humör.
Hon var inte den som klagade och gnällde.
Kristina tänkte äntligen åka till Stillwater och hälsa på henne.
Hon hade slutat amma lilla Dan och kunde stanna över natten.
Karl Oskar skulle ge barnen mat när hon inte var hemma.
Nebra SK a Ka LI f O r NI e N
LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna.
Mer information finns på www.ll-forlaget.se
LL-förlaget MTM
Box 5113
121 17 Johanneshov *
Text © Vilhelm Mobergs arvingar, Johan Werkmäster, 2019
Utgiven av LL-förlaget, 2019
Omslag och form Sebastian Wadsted
Redaktör Cecilia Davidsson
Papper Munken Premium Cream, 90 g
Typsnitt MT Grotesque, Baskerville 10
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt av Stibo Complete, Horsens, 2019
ISBN 978-91-88073-69-3
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se
Nordamerika i mitten av 1800-talet.
Karl Oskar och Kristina
är två fattiga bönder från Småland. De har lämnat sitt hem och bosatt sig i en dal i Minnesota med sina barn.
Fler och fler människor kommer till dalen.
Tillsammans börjar de bygga upp ett nytt samhälle med skola, kyrka och begravningsplats.
Men Kristina har svårt att vänja sig vid livet i det främmande landet.
Hon känner sig ensam och plågas av hemlängtan.
Karl Oskar oroar sig för sin bror Robert som har gett sig i väg för att gräva guld i Kalifornien.
Ingen har hört från honom. Kan han vara död?
Johan Werkmäster har återberättat
Vilhelm Mobergs klassiker på lättläst svenska.
Nybyggarna är den tredje delen i en serie på fyra delar.
ISBN 978-91-88073-69-3
ISBN: 978-91-88073-69-3