LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna. Mer information finns på www.ll-forlaget.se
LL-förlaget
MTM
Box 5113
121 17 Johanneshov
Text © Jack Werner, 2018
Utgiven av LL-förlaget, 2018
Omslag Moa Schulman
Sättning Richard Persson, RPform
Papper Munken Premium Cream 15, 100 g
Typsnitt Indigo, Rogue Serif och Myriad Pro
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt av Bulls Graphics, Halmstad, 2018
ISBN 978-91-88073-66-2
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se
JACK WERNER
Laban
När jag var yngre läste jag mycket på olika internetforum.
Särskilt gillade jag forum för urban exploration.
De anonyma användarna och deras berättelser var lockande för en nyfiken tonåring som jag.
Jag var inte så äventyrlig själv utan läste hellre om andra som utforskade.
Många trådar var spännande.
Men vissa minns jag extra tydligt.
Som tråden där användaren ”Skinn62” berättade hur han utforskade sjukhus, och hittade gamla sängar med bruna fläckar.
Det gick inte att veta om fläckarna var rost eller gammalt blod.
Och den mystiska användaren ”Anonym”, och det lilla hus hon hittade i skogen.
I en fåtölj hade hon hittat en man
som varit död så länge att hans hud börjat likna svart läder.
Jag minns bilderna som ”Anonym” tagit på den döde mannens kalender, där han beskrev hur han kände sig allt sjukare ända till den sista spretiga anteckningen: ”Känner mig skit. Kan inte äta.”
Men mest av allt minns jag Laban.
Laban och hans trådar om stationen Slussen i Stockholm.
Det var många som utforskade Slussen men ingen var lika noggrann som Laban.
Under Slussens tunnelbana var det fullt av tunnlar, gångar och salar.
Han skrev massor av inlägg
om vad han hittade där.
Hur han tog sig fram genom trånga gångar, fuktiga och kalla bergrum.
Hur han fortsatte genom små rum som värmts upp av bortglömda fläktar.
Laban beskrev rum fulla av klotter som plötsligt öppnade sig likt kyrkor under jorden.
Slussen var en legend för alla som höll på med urban exploration, men för Laban var det som hemma.
Han brukade hitta på egna smeknamn till rummen han hittade, och började alltid sina trådar med att skriva: ”Varit nere i grottan igen.”
Laban utforskade alltid ensam,
trots att det var farligt.
Han ville inte berätta varför.
Men andra användare på forumen
trodde att han en gång hade tagit med sig en kompis ner i ett bergrum.
När de utforskade ett djupt schakt hade vännen ramlat och fallit till sin död.
Laban hade aldrig kunnat släppa känslan att det hade varit hans fel.
Han ville aldrig riskera något liknande igen. Därför gick han ensam sedan dess.
Men det gick ju så mycket rykten på de där forumen.
Det enda man kunde lita på var vad de kända användarna skrev.
De hade ett gott rykte
som skulle förstöras om de ljög.
Laban hade gott rykte.
Hans trådar lästes som om de vore Bibeln.
Tills han en dag slutade skriva på forumet.
Plötsligt försvann han bara, och ingen förstod varför.
Labans försvinnande
Laban skrev sitt sista inlägg i mitten av mars 2005.
Han hade då varit borta ett tag, men dök plötsligt upp igen och skrev en kort uppdatering.
Den var ovanligt kort.
Jag minns att han klagade över en bula i kinden, som var svullen och gjorde ont. Och att det kändes som att hans hud ”torkade ut”.
Men han lovade oss bilder på någonting helt nytt som ingen av oss hade sett förut.
Han skulle bara hitta kameran, som han inte fått med sig upp igen.
”En gång till.
Sista.
Ner i grottan igen.”
Det var de sista bokstäver Laban skrev på det där forumet.
Det var det sista någon läste av honom, innan han försvann.
Den bästa gissningen jag hörde var att han fastnat någonstans och aldrig kommit upp.
Någon trodde att han blivit liggande med ett brutet ben på botten av ett schakt tills hans rop på hjälp tystnat.
Ett tag funderade jag på om han helt enkelt slutat utforska och blivit normal.
Men jag har fortsatt undra över
vad som hände med honom ända sedan dess.
Trots att det har gått nästan 15 år.
Ända till förra veckan.
Jag tror jag vet vad som hände med Laban nu.
Jag kanske hellre inte vetat det.
Jag letade efter ett mejl från mitt förra jobb
och loggade in på ett gammalt mejl-konto som jag inte använt på länge.
De flesta av mejlen var skräppost, men ett stack ut.
Det hade kommit för bara några dagar sedan.
Avsändaren var min kompis Clara, som jag hade lärt känna
på forumen för urban exploration.
Men det var länge sedan jag hade hört av henne.
Mejlet var väldigt kort.
kolla in det här.
labansbackup.weblogg.se.
användarnamn laban, pass grottan Bloggen var enkel, utan färger och grafik.
Besökarna behövde logga in för att kunna läsa den.
Men Clarahade fått tag på lösenordet.
Bloggens senaste inlägg var från i mars 2005.
Svart text mot vit bakgrund. Jag kände igen några av inläggen, men inte alla.
Jag förstod att Laban hade postat sina texter här först, och på forumen sedan.
Det var här det hade börjat.
Här hade Laban fört dagbok.
Jag hade alltid trott
att jag hade sett det sista av Laban, men här fanns det texter som var nya för mig.
De fanns inte på forumen.
Jag lade mitt jobb åt sidan och började läsa bakifrån
från den senaste texten jag hade läst.
När jag läste var det som att
flyttas tillbaka till tonåren.
Allt var där.
Slussen, smeknamnen, allt.
Någonting hände honom där nere, och det kostade honom livet.
Eller i alla fall livet som vi känner igen det.
Det går rykten om varelser som lever i gångarna under Slussen i Stockholm. Varelser som liknar människor, men ändå inte.
Jag trodde länge att det bara var fantasier, skrönor.
Men efter att ha läst Labans blogg vet jag bättre.
Mitt enda råd till dig som läser det här är:
Håll dig så långt därifrån du kan, annars kan du bli smittad. ISBN 978-91-88073-66-2
LÄTTPOCKET SKRÄCK
