LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna. Mer information finns på www.ll-forlaget.se.
LL-förlaget
MTM
Box 5113 121 17 Johanneshov
Form Oskar Degard/Kapish produktion
Typsnitt Indigo och Britannic Bold
Tryckt av Stibo Complete, Horsens, 2018
ISBN: 978-91-88073-64-8
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se.
Återberättad av Cecilia Davidsson
Stockholm, den 29 september år 1907
Inget blir som man tänkt sig!
Om någon sagt att jag skulle arbeta på kontor, skulle jag ha skrattat.
Men nu gör jag det.
Jag är en yrkeskvinna, utan man och barn.
Detta trodde jag inte för tio år sedan, när jag skulle konfirmera mig, fick min första långa klänning och köpte mitt första paket hårnålar.
Nålarna ramlade förresten ur håret nästan genast.
För fem år sedan trodde jag det ännu mindre. Jag var tjugo år och djupt förälskad.
Det var i min hemstad.
Jag minns när jag smög ut till det första mötet en kväll.
Jag kände mig som en brottsling, men jag var lycklig.
Jag stannade vid varje lyktstolpe för att se på klockan, medan han väntade i en park.
Jag trodde på kärleken.
Jag trodde på honom.
Vi träffades under en tid.
Jag hoppades på ett liv med honom. Så blev det inte.
Han hade bara lekt med mig.
Han var inte kär i mig på riktigt.
Nu tror jag inte längre på kärleken.
Jag kan inte tro på den, och försöker låta bli att tänka på den.
Jag vill inte slita som kontorist i Stockholm. Men jag har inget val.
Det är nöden som tvingar mig till skrivmaskinen.
Vi måste ändå leva, Putte och jag, framför allt min älskade lillebror Putte.
Han är tretton år
och går i skola i Stockholm.
Båda våra föräldrar är döda.
Putte bor hos en änkefru på Östermalm.
Jag själv delar rum med tre andra flickor i en lägenhet i Vasastan.
Min lön är åttio kronor i månaden.
Om jag jobbar extra får jag femtio öre i timmen.
För att få ihop tillräckligt med pengar
måste jag jobba många extratimmar.
Alla säger att jag ska vara glad, som fått jobb utan att ha någon utbildning.
Och när jag är så gammal.
Gammal?
Jag är tjugofem år.
Cheferna vill tydligen ha småflickor, eller flickor med pappor som kan försörja dem.
Sådana flickor kostar lite i lön.
De behöver inte arbeta för att få pengar till mat och hyra.
Aldrig kunde jag ana att mitt liv skulle bli så här!
Jag kom med tåget från Linköping. Klockan sju på morgonen var jag framme i Stockholm.
Ingen mötte mig.
Det hade jag förstås inte väntat mig heller.
Jag ville helst ta en taxi, men tog spårvagnen i stället.
Egentligen har jag bara råd att promenera.
En enda biljett kostar lika mycket som bröd för en hel dag.
Vagnen var full av bleka och frusna människor.
De var på väg till sina arbeten.
För att trösta mig själv tänkte jag:
Jag har det bättre än dem.
De börjar sina arbeten klockan sju,
jag behöver inte vara på kontoret förrän klockan nio.
Men jag blev inte gladare av att tänka så.
Den röda vagnen skramlade när den åkte uppför Upplandsgatan.
Den gick förbi hus efter hus.
Jag steg av på Norrtullsgatan.
Huset, där jag nu ska bo, är stort och ganska nytt.
Lägenheten ligger fyra trappor upp, hiss finns inte.
Det var tungt att gå med väskorna i trapporna.
Ingen hörde när jag knackade på köksdörren.
Då började jag banka så att hela huset vaknade.
– Är det Elisabeth? hörde jag någon säga.
– Ja, visst är det Elisabeth, sa jag, öppna!
Elisabeth är mitt namn, men jag kallas nästan alltid för Pegg.
Äntligen öppnades dörren.
Inne i köket stod flickorna jag ska bo med:
Eva, Baby och Emmy.
De var klädda i nattlinnen och hade papiljotter i håret.
Jag måste skratta.
Detta var alltså flickorna i den glada och berömda Norrtullsligan!
Jag kände genast att jag skulle trivas med dem.
En i ligan, Gunhild, hade gift sig och flyttat.
Det var tur för mig.
Jag kunde få hennes plats i våningen.
Det var Eva som tipsade mig.
Henne känner jag sedan tidigare.
Allesammans kramade om mig.
De hjälpte mig av med ytterkläderna, och det blev mycket prat och skratt.
Sedan skrek Eva högt:
– Notarien!
Notarien är son till tanten vi hyr av.
Han är nybliven jurist
och den enda karlen i våningen.
Vi hade hört en dörr öppnas ute i korridoren.
Flickorna trodde att notarien var på väg ut.
På en sekund försvann de från köket.
De ville inte visa sig i sina nattlinnen.
Men notarien kom aldrig.
Strax var flickorna tillbaka.
Men så skrek Eva igen:
– Flickor, klockan är tjugo minuter över åtta!
Det blev ett förfärligt oväsen.
Kaffekoppar och sockerskål, smör och bröd virvlade fram.
Flickorna bredde sina smörgåsar i hög fart och brände sig på kaffet.
Samtidigt lyckades de på ett märkligt sätt prova sina hattar framför speglarna.
Sedan skyndade de sig i väg med handskar, väskor och smörgåspåsar i händerna.
När de hade gått blev det så tyst, att jag nästan fick en chock.
Flyttfirman skulle snart komma med mina saker.
Medan jag väntade värmde jag vatten på spisen och ställde mig att diska kaffekopparna.
Och nu kom notarien verkligen ut från sitt rum.
Jag stängde försiktigt köksdörren.
Sedan klev jag upp på vedlådan.
Det finns en glasruta i dörren.
Genom den kunde jag kika på honom.
Jag ville se vad han skulle göra.
Han gick inte direkt till hallen för att gå till arbetet.
I stället smög han in i vår del av lägenheten.
Han trodde ju att alla flickor var borta, att det var fritt fram.
Men han hade inte räknat med mig.
Jag klev ner från lådan, öppnade dörren och gick efter honom.
Jag kom precis lagom för att se honom rota i Babys bokhylla.
Han flydde fegt och presenterade sig inte.
Han var lång och såg tråkig ut.
Verkligen inte min typ.
Den 30 september
Senare på dagen besökte jag advokatbyrån
där jag ska arbeta.
Jag presenterade mig för chefen.
Det var första gången vi sågs.
Han hade bara sett mig på ett fotografi.
Det var väl så jag fick jobbet:
på grund av mitt utseende.
Efteråt ställde jag i ordning mina saker i våningen.
Jag delar rum med Eva.
Vi har varsitt fönster och varsin långvägg.
Eva har en härlig, bred bäddsoffa.
Hon sparade i flera månader
för att ha råd att köpa den.
På väggen över soffan
hänger en skylt som är typisk för Eva och hennes uppfriskande humor.
Det står:
Män får icke taga plats i damkupé!
Förbjudet för män, alltså.
Men nog tänker hon på män.
Hon har flera vågade tavlor och skulpturer på nakna män och kvinnor som omfamnar varandra.
Vid fönstret har hon ett stort skrivbord
där hon sitter och syr eller stryker.
Hon gör allt vid skrivbordet utom att skriva.
Vid min vägg har jag ställt den röda soffan som mina föräldrar hade
i vardagsrummet hemma.
Den är gammal och omodern.
Jag har också hängt upp ett par tavlor.
Det är mina föräldrars porträtt i ovala ramar.
Stackars pappa!
Han var lärare och mycket gammalmodig.
Det var nog bra att han fick dö innan kvinnorna fick rätt att arbeta som lärare.
Tänk om han fått en kvinna som arbetskamrat!
I det andra rummet med dörr direkt in till oss
bor de andra flickorna, Baby och Emmy.
Baby är ligans yngsta medlem, Emmy är den äldsta.
De jobbar på samma kontor: Förenade Bolagen.
Baby är bara arton år.
I hennes fönster står hyacintlökar.
Och så har hon en liten skål med jord, som hon köpt på Hötorget.
Där har hon sått gräsfrön.
Baby är mycket romantisk.
Hon älskar att läsa dikter, särskilt av Oscar Levertin.
Emmy är äldst.
Därför skulle man kunna tro att hon vet mycket om livet.
Men det är tvärtom.
Det enda hon verkar ha upplevt är arbete och åter arbete.
Hon har en hemsk bonad på väggen:
Lär dig att lida utan att klaga!
Hon har broderat den själv.
Och hon har sytt flera likadana bonader. En gav hon bort till Gunhild, som bodde här förut.
Hon fick den i bröllopsgåva.
Gunhild blev alldeles förskräckt när hon tog emot den.
Emmy såg bara glad ut.
Hon hoppades att bonaden skulle passa fint i Gunhilds nya hem. *
Jag har varit på middag hos min rika morbror och hans familj.
De bor i en stor våning på Strandvägen, den flottaste gatan av alla.
Alla i familjen tycker synd om mig för att jag måste arbeta.
De sa:
– Stackars liten, kom hit ofta, så ska vi ta hand om dig.
Görel, min kusin, behöver inte arbeta.
Hon får pengar av sin pappa.
Hon köper parfymer, handskar och choklad för lika mycket som jag tjänar varje månad.
Men så är hon också tjock och parfymerad.
Görels mamma föreslog att jag skulle arbeta hos dem i stället.
Jag skulle få dela rum med hushållerskan och passa upp på Görel.
Jag sa nej.
När jag kom hem till Norrtullsgatan var allt mörkt och tyst i lägenheten.
Jag njöt av att sätta nyckeln i eget lås och gå omkring och känna mig hemma!
Så kom Baby och Emmy hem. Baby kvittrade som en fågel.
Emmy mumlade surt, som hon alltid gör.
Sedan kom Eva, pigg och röd om kinderna.
– Så fint du har fått det, Pegg! sa hon.
Hon öppnade en flaska öl och hällde upp.
– Varför dricker ni inte mjölk i stället?
frågade jag.
Det är ju nyttigare.
– Åh, vad du har mycket att lära dig! sa Eva. Tror du att det så enkelt?
Mjölken är dyr och svår att få tag i.
Drick ölen, det är bra mot illamåendet.
– Jag mår inte illa, sa jag.
– Gör du inte? Det gör du visst, sa Eva.
Man mår alltid illa av att komma till Stockholm, innan man blir van.
Du skulle sett mig för två veckor sen, när jag kom tillbaka från semestern.
Jag gick här alldeles matt och svor …
– Eva, då! sa Baby.
– Jo, Baby, jag använde svordomar, sa Eva.
Jag kände mig instängd.
De fula husen fick mig att må dåligt.
Jag ville ställa mig på Odenplan och kräkas.
Och jag ville spränga kontoret i luften.
Men nu har jag vant mig vid allt igen.
Baby gick ut i köket för att hämta smör.
När hon kom tillbaka var hon blek i ansiktet av besvikelse.
– Vi har inget smör hemma, viskade hon.
– Jag har smör! sa jag.
Jag plockade fram smör, bröd och ägg som jag haft med mig hemifrån.
Det var rörande att se hur glada de andra blev.
Vi hade en flott måltid tillsammans, stämningen blev hög.
Baby tog fram en bok av Levertin och läste dikter högt mellan smörgåsarna.
Sedan släckte vi lamporna, tände ett stearinljus och rökte tysta varsin cigarett.
Först klockan tio blev det lugnt.
Vi gjorde oss i ordning för natten.
När vi legat tysta en stund,
sa Baby högtidligt:
– Nu går överklassen på Operakällaren.
Sedan somnade vi.
Inget blir som man tänkt sig!
Så känner Pegg, en ung kvinna från Linköping. Hennes föräldrar har dött och hon måste flytta till Stockholm för att ta jobb på ett kontor.
Det är början av 1900-talet. Lönen är låg och många ser ner på kvinnor som arbetar. Men Pegg flyttar in hos tre andra kontorsflickor.
De kallas för Ligan och bor vid Norrtull.
Hos Ligan upplever Pegg glädje, bråk, kärlek och fattigdom.
Norrtullsligan är hennes dagbok.
I den berättar hon allt, med både humor och ilska.
Norrtullsligan från år 1908 var Elin Wägners första bok. Den har återberättats på lättläst av Cecilia Davidsson.