JOHN AJVIDE LINDQVIST
Återberättad av Klara Lindell
Pianot
Jag mutade min son
för att han skulle börja spela piano.
Jag skäms för att erkänna det.
Idén fick jag när jag hörde honom spela
på leksakssynten.
Han hade tagit en paus i tevespelandet.
Frivilligt.
Robin var bara elva år.
I den åldern kan det inte vara sunt
att spela tevespel i sex, sju timmar om dagen.
Något måste förändras, så jag mutade honom.
Jag såg ingen annan utväg.
Jag gick in till honom.
– Vill du ta pianolektioner? frågade jag.
– Aldrig i livet.
– Du kan få högre veckopeng, sa jag.
Åttio kronor istället för femtio.
– Jag gör det bara om jag får hundra kronor.
Jag gav efter. Han fick hundra kronor.
Det började bra. Robin var duktig på piano.
Efter några dagar tog han sitt första ackord.
Själv är jag en musikalisk idiot.
Jag har aldrig sjungit
eller spelat något instrument.
Robin måste ha fått musikgenen från sin mamma, Annelie.
Annelie dog i en bilolycka.
Hon hade varit död i två år
när Robin började ta pianolektioner.
Efter Annelies död flyttade vi från villan i Linköping till ett fallfärdigt gammalt hus i skogen.
Huset låg utanför en stad där jag inte kände en människa.
Men det var billigt.
Här hoppades jag kunna börja om.
För Robins skull om inte annat.
Jag hade rensat ut alla minnen efter Annelie.
Köksbordet, där jag fortfarande kunde se henne sitta med sin kaffekopp.
Lampan, som fortsatte att belysa hennes ansikte och kastade skuggor.
Hennes kudde, som hon brukade hålla över magen.
Hennes hårspännen,
där några hårstrån ännu satt kvar.
Det enda som jag hade behållit var hennes piano.
Robin ville vara ensam när han övade.
Så medan han spelade brukade jag sitta och läsa tidningen.
Med tiden blev klinkandet mer och mer säkert.
Vi hade bott i huset i två månader när det hände.
Som vanligt satt jag och läste tidningen i köket medan Robin övade i sitt rum.
Efter en stund började jag känna mig orolig.
Jag lyfte blicken och lyssnade.
Robin spelade på pianot.
Men vad var det han spelade?
Jag försökte uppfatta en melodi, någonting som jag kände igen.
Ibland hängde vissa toner ihop, men sedan föll de isär.
Jag tänkte att Robin lekte med tangenterna.
Men jag kunde inte skaka av mig den märkliga oron.
Jag hade aldrig hört tonerna förut och de lät inte som någon melodi.
Jag kände ändå igen dem.
Som när man vet någonting, men inte kan säga vad det är.
Den känslan. Den oron.
Jag satte händerna för öronen och försökte koncentrera mig på tidningen.
Men jag kunde inte läsa ett enda ord.
Det enda som gick in i huvudet var de svaga tonerna.
Då bestämde jag mig för att gå in till Robin.
I samma stund började han spela
Bjällerklang istället.
Jag andades ut och fortsatte att läsa.
Samma natt drömde jag en obehaglig dröm.
Jag befann mig i en tät barrskog.
En gnutta månljus trängde ner mellan träden.
I fjärran hörde jag en sång.
Jag såg ner på mina händer
och i händerna höll jag ett järnspett.
Sången förvandlades till ett skrik.
Jag vaknade. Det smakade rost i min mun.
Rösterna
Det var i slutet av november.
Ändå hade det inte kommit någon snö.
Robin övade på melodier till julkonserten i skolan – sånger om muntra flingor och slädar.
Morgnarna var mörka och kvällarna långa.
Den fuktiga luften doftade ruttna löv.
Granarna runt huset knakade i vinden.
En kväll satt jag med min dator och skrev en jobbansökan.
Jag arbetade på Ica men min dröm var att äga en egen butik.
Nu hade jag hittat en butik att ta över.
Robin började spela på pianot.
Mina fingrar stannade till.
Trots vinden hörde jag melodin tydligt.
Tam, ti-dam, tam …
Kanske var det samma toner som förra gången – det mindes jag inte.
Men jag visste hela tiden
vilken ton som skulle komma härnäst.
Jag tappade koncentrationen
och mina tankar flöt iväg.
Jag fällde ihop datorn med en smäll
och ljudet fick mig att rycka till.
Klockan visade att en halvtimme hade gått.
En halvtimme som jag inte mindes.
Robin hade slutat spela.
Inifrån hans rum hörde jag ett mumlande.
Han pratade med någon kompis på Skype.
Jag bryggde en kopp kaffe
och satte mig vid köksbordet, stirrade ut mot barrskogen.
Plötsligt slocknade ljuset
och alla ljud i huset försvann.
Strömavbrott.
Jag satt kvar i mörkret
och lyssnade på tystnaden.
Efter en stund reste jag mig
för att hämta stearinljus.
Då hörde jag någonting som fick mig att stanna till.
Strömmen var borta
och inga maskiner fungerade.
Hur kom det sig då att Robin fortsatte
att prata inne på sitt rum?
Jag ansträngde mig för att lyssna.
Det jag hörde gav mig rysningar.
Jag tyckte verkligen att jag hörde andra röster, inte bara Robins.
Repliker som knappt gick att höra och sedan Robins svar, som jag inte heller kunde uppfatta.
Robin brukade inte prata med sig själv.
Kanske hade han somnat och pratade i sömnen?
Jag trevade fram till köksbänken.
Då kom strömmen oväntat tillbaka och jag skrek till när allt runtomkring blev synligt igen.
Rösterna i Robins rum tystnade.
Jag knackade på Robins dörr.
– Mmm? svarade han efter ett par sekunder.
Jag öppnade.
Han satt på pianopallen, fast med ryggen mot pianot.
– Hej? sa jag.
Han tittade på mig som om han inte kände igen mig.
– Det var strömavbrott, sa jag.
Jag svepte med blicken över hans rum, över de buckliga tapeterna som jag inte hade orkat byta.
– Jag märkte det, sa Robin.
Jag nickade.
– Pratade du med någon nyss?
Robin ryckte på axlarna.
– Ja, på Skype.
– Nej, när det var strömavbrott?
– När det var strömavbrott?
Jag hörde hur dumt det lät.
Av någon anledning tittade jag extra noga på garderoben.
Jag tyckte att det var ovanligt mycket smuts kring handtaget.
Snabbt stegade jag fram och slet upp dörren.
Robins kläder låg huller om buller därinne.
– Vad gör du? frågade Robin.
– Bara kollar att … du har T-shirtar och så.
Medan jag rotade kände jag
en kall fläkt.
Fönstret stod öppet.
– Varför har du fönstret öppet?
Robin himlade med ögonen.
–
För att jag glömde stänga det.
– Men varför öppnade du? Det blåser ju.
Jag drog igen fönstret och gick ut ur rummet.
Innan jag stängde dörren såg jag
att Robin satte igång datorn.
Efter några minuter hörde jag honom prata med någon på Skype.
Ute i köket satte jag en kastrull på spisen och började värma choklad.
Kvällschokladen var en ritual som vi hade sedan Robin var liten.
Vi hade samlats vid köksbordet alla tre, tänt ett ljus, druckit choklad och pratat.
Jag klarade inte av att släppa ritualen nu, trots att det bara var Robin och jag, och trots att vi mest satt tysta.
Men vi tände aldrig något ljus längre.
Vi försökte en gång, strax efter Annelies död.
Men det hade känts som en likvaka.
När Robin spelar piano
brukar hans pappa sitta i köket och lyssna.
En dag märker han
att Robin spelar en obehaglig melodi.
Robin säger att han hittat noterna bakom tapeten.
De tillhörde någon som bodde i huset tidigare.
Det är något ondskefullt över melodin.
Robin kan inte sluta spela den fast han vill.
Melodin får hans pappa att vilja göra saker.
Fasansfulla saker.
Vårt blod, våra ben är en bearbetning av John Ajvide Lindqvists
Våran hud, vårat blod, våra ben.
LÄTTPOCKET SKRÄCK
