Ett eget hem
Det var höst i den lilla staden Highbury, några mil sydväst om London. Emma Woodhouse satt och drack te med sin gamla pappa.
– Stackars fröken Taylor! utbrast han.
Det är så tråkigt att hon har gift sig med herr Weston. Jag önskar att hon fortfarande bodde kvar här.
– Hur kan pappa säga så? frågade Emma. Herr Weston är mycket snäll och trevlig.
Han behöver en bra hustru och fröken Taylor kan ju inte bo hos oss för alltid. Hon vill förstås ha ett eget hem.
– Varför ska hon ha ett eget hem? undrade herr Woodhouse.
Hon har haft det utmärkt här på Hartfield. Vårt hus är tre gånger så stort som herr Westons.
Fröken Taylor hade bott och arbetat hos familjen Woodhouse i 16 år, ända sen Emmas mamma dog.
Då var Emma bara fem år gammal, hon mindes knappt sin mor.
Men fröken Taylor hade blivit som en mamma för både Emma och den äldre systern Isabella.
Fröken Taylor hade tagit hand om och uppfostrat flickorna och samtidigt varit deras privata lärare, deras guvernant.
Hon undervisade dem i hemmet.
Hon tyckte mycket om de två systrarna men var särskilt förtjust i Emma.
För sju år sen gifte sig Isabella och flyttade med sin man till London.
Efter det hade fröken Taylor och Emma kommit varandra ännu närmare.
De var inte längre bara lärare och elev, de hade blivit bästa väninnor och kunde prata om nästan allt.
Just denna höstdag när Emma satt och drack te med sin pappa hade fröken Taylor gift sig.
Bröllopet hade ägt rum några timmar tidigare.
Fröken Taylor hade lämnat Hartfield och flyttat till sitt nya hem som kallades Randalls.
Där skulle hon bo med herr Weston.
Från och med nu var hon fru Weston.
Emma drack en klunk te och tittade sen på sin pappa.
– Jag kommer att sakna henne, sa hon.
Men vi ska hälsa på varandra ofta. Randalls ligger ju så nära.
– Jag tycker i alla fall synd om fröken Taylor, sa herr Woodhouse igen.
Hon borde inte ha gift sig.
Hon skulle ha bott kvar hos oss på Hartfield.
Här hade hon ju det så bra!
Emma Woodhouse skulle snart fylla 21 år.
Hon var vacker, klok och glad för det mesta.
Kanske var hon den mest beundrade personen i Highbury. Familjen Woodhouse ansågs vara den finaste familjen i staden, alla såg upp till dem.
Herr Woodhouse blev älskad och uppskattad vart han än kom. Han hade ett så gott hjärta och var alltid artig och trevlig mot alla.
Men egentligen tyckte han inte om att träffa nya människor.
Han satt helst hemma och pratade med sina gamla vänner.
– Jag själv tänker aldrig gifta mig, svarade Emma.
Men jag älskar verkligen att para ihop andra människor. Det är det roligaste jag vet.
Att se till att de blir förälskade i varandra.
George Knightley log.
– Även om du ville att herr Weston och fröken Taylor skulle gifta sig så var det inte din förtjänst att det blev så, sa han.
Emma, du har för höga tankar om dig själv.
Du kan inte påverka andra människors liv på det sättet.
Emma var bortskämd och inte van vid att någon sa emot henne. Nästan alltid fick hon sin vilja fram och alla verkade tycka att hon hade rätt i det mesta hon sa.
Varken hennes far eller fröken Taylor brukade protestera mot hennes åsikter.
Det var egentligen bara herr Knightley som ibland vågade påpeka att Emma kunde ha fel.
– Jag vill i alla fall inte att du ska försöka få fler människor att gifta sig, sa herr Woodhouse. Det är bara dumt, allt blir så krångligt.
– Men jag måste ju åtminstone se till att prästen, herr Elton, blir gift, sa Emma allvarligt.
Stackars herr Elton! Jag tänker leta upp en bra hustru åt honom. Han har redan bott här i staden ett år och ordnat det så trevligt i sitt hem. Visst borde han gifta sig! Men jag vet inte om det finns någon kvinna i Highbury som är god nog åt honom.
– Herr Elton är verkligen en trevlig ung man, sa herr Woodhouse. Be honom komma hit och äta middag med oss någon dag.
– Ja, Emma, bjud herr Elton på middag, sa herr Knightley. Men låt honom själv välja hustru. Det är han tillräckligt gammal för att göra.
Emma nickade. Hon sa inte emot.
Men nog skulle hon se till att herr Elton träffade en lämplig kvinna.
Det är faktiskt min uppgift, tänkte hon tyst.
Emmas nya väninna
Herr Woodhouse tyckte mycket om att få besök av sina vänner.
Men han gillade inte att lämna Hartfield, inte ens för några timmar.
Ibland promenerade han en stund i den stora trädgården, men längre än så ville han helst inte gå.
Det var i hemmet han kände sig trygg. Under många år hade herr Woodhouse varit sjuklig och klen.
Han blev bara orolig om han var tvungen att åka iväg från Hartfield.
George Knightley var nog den vän som herr Woodhouse tyckte bäst om.
Men han blev också förtjust när paret Weston kom på besök. De tre damerna fru och fröken Bates samt fru Goddard var ofta bjudna till Hartfield. På senare tid hade även den unga prästen, herr Elton, börjat komma. Kanske var det Emmas vackra leenden som lockade honom till familjen Woodhouse hem.
Fru Bates var änka sen länge.
Hon var en mycket gammal dam som levde ett enkelt liv tillsammans med sin dotter, fröken Bates.
Dottern var varken ung, vacker, rik eller gift men alla tyckte om henne ändå, även om vissa ansåg att hon pratade för mycket.
Hon var vänlig och glad och kunde prata hur länge som helst om nästan vad som helst.
Fru Goddard var rektor för en skola för flickor, en internatskola. Eleverna fick inte bara sin undervisning på skolan, de bodde där också.
En morgon fick Emma ett brev från fru Goddard som undrade om hon fick ta med sig fröken Harriet Smith till Hartfield.
Harriet var 17 år gammal. Emma visste hur hon såg ut. Hon hade lagt märke till flickan eftersom hon var så vacker. Emma svarade att Harriet var mycket välkommen.
Ingen visste vilka Harriets föräldrar var. Men någon hade i alla fall betalat för att hon skulle få gå i fru Goddards skola. Och när hon var klar med skolan hade samma person sett till att hon blev betalande gäst där.
På kvällen tog fru Goddard med sig Harriet Smith till bjudningen på Hartfield.
Fru och fröken Bates var också där, liksom herr Elton och George Knightley. Men Emma pratade mest med Harriet.
Hon tyckte inte att den unga kvinnan verkade särskilt intelligent eller klok men hon var trevlig och behaglig.
Och så var hon ju så vacker med sina blå ögon och det blonda håret.
Harriet berättade att hon under sommaren hade bott en månad på en bondgård hos familjen Martin. Tidigare hade hon gått i skolan med de två döttrarna och blivit god vän med dem. Deras mor var änka. Sonen i familjen, Robert Martin, tog hand om djuren och jordbruket.
– Jag tycker mycket om herr Martin, sa Harriet.
Han är verkligen en snäll och vänlig ung man.
Emma hade hört talas om familjen Martin eftersom herr Knightley ägde deras gård. De hyrde den av honom.
Emma trodde nog att familjen var bra och skötsam. Men de var förstås enkla
och obildade människor. Det passade inte alls att Harriet var nära vän med familjens döttrar.
Det tänkte Emma se till att ändra på.
Dessutom blev hon orolig när Harriet pratade så varmt och uppskattande om herr Martin.
Jag hoppas verkligen att hon inte vill gifta sig med honom, tänkte Emma för sig själv. Hon skulle ta hand om Harriet och presentera henne för stadens finare människor. Hon tänkte också lära henne hur en fin dam uppför sig.
Harriet besökte ofta familjen Woodhouse. Hon och Emma blev snart goda vänner.
Emma saknade fröken Taylor, eller fru Weston som hon hette nu, men det var nästan lika trevligt att träffa Harriet.
De tog långa promenader tillsammans och Harriet var lycklig över att en så fin ung dam som Emma ville vara hennes vän.
Inte ens Harriet visste vilka hennes föräldrar var, men Emma var säker på att hennes pappa var en fin herre, en riktig gentleman. Just därför måste hon träffa rätt sorts folk, ansedda och viktiga personer som kom från fina familjer.
Hon borde inte vara vän med bönder som familjen Martin och andra enkla, obetydliga människor.
– Du ska bara umgås med bättre folk, sa hon till Harriet.
Under en av flickornas promenader mötte de herr Martin. Emma hälsade inte på den unga mannen. Hon gick och ställde sig en bit bort medan han pratade med Harriet. Hon tyckte i alla fall att han såg prydlig ut, han var välklädd för att vara bonde.
Efter några minuter gick Robert Martin vidare.
– Tänk att vi mötte honom! Så underligt! sa Harriet glatt till Emma. Vad tyckte du? Visst ser han ganska bra ut?
– Vacker är han absolut inte, svarade Emma. Men det gör kanske inte så mycket. Det är värre att man genast märker att han inte är någon fin herre. Han saknar ju helt stil, han är en riktig bondlurk.
– Nej, någon riktig gentleman är han kanske inte, sa Harriet och rodnade.
Det märktes att hon skämdes.
– Sen du blev bekant med mig har du mött
flera bildade och väluppfostrade herrar, sa Emma.
Herr Knightley och herr Elton är ju helt
överlägsna en drummel som herr Martin.
Det måste du väl hålla med om?
Märkte du inte hur klumpigt han uppträdde nyss?
– Ja, jämfört med herr Knightley är han förstås en enkel man, svarade Harriet.
– Jämfört med herr Elton också, sa Emma.
Visst är prästen god, glad och vänlig?
Jag har märkt att han är riktigt förtjust i dig!
Harriet rodnade igen.
Emma tyckte att herr Elton
och Harriet skulle passa bra ihop.
De kunde bli ett vackert par.
Om de en dag bestämde sig för att gifta sig tänkte Emma ta åt sig äran av att ha fört dem samman. Hon hade redan börjat planera för deras äktenskap.
George Knightley var på besök hos fru Weston.
Herr Weston var inte hemma, han hade åkt till London i affärer.
Fru Weston berättade att hon hade fått ett brev från sin mans son, Frank Churchill.
– Han skriver så vänligt och kallar mig sin nya mor, sa hon. Han lovar att snart komma och hälsa på oss.
– Det var trevligt, sa herr Knightley. Jag ser fram mot att träffa den unga mannen.
Fru Weston hällde upp te.
– Vad tycker ni om att Emma och Harriet Smith har blivit så goda vänner? frågade herr Knightley.
Jag tror inte att det är nyttigt för någon av dem.
Fru Weston såg förvånad ut.
– Jag tycker det är bra att det finns en flicka här i Highbury som Emma kan umgås med, sa hon. Hon behöver en väninna.
– Men kanske inte just Harriet Smith, svarade George Knightley.
Hon är obildad och okunnig och ser upp till Emma som om hon vet allt.
Det är klart att Emma blir smickrad, men vad kan hon egentligen lära sig av Harriet?
– Jag tycker att det är viktigast att flickorna trivs med varandra, sa fru Weston.
– Jag tror inte att Harriet har något att vinna på att vara vän med Emma, fortsatte herr Knightley. Emma kommer att lära henne att hon är för fin för att umgås med vanliga människor, folk som hon har varit van att träffa.
– Jag håller inte med er, svarade fru Weston. Jag är säker på att det är bra för Emma att hon har hittat en ny vän.
Det är säkert bra både för henne och för Harriet.
– Jag hoppas att ni har rätt, sa George Knightley.
Porträttet
Emma var säker på att herr Elton höll på att bli förälskad i Harriet.
Han pratade om henne med allt större beundran.
– Hon har blivit så trevlig och behaglig, sa han.
Jag tycker bara bättre och bättre om Harriet.
Det är säkert er förtjänst.
I ert sällskap har hon blivit en riktig dam.
– Jag har försökt att hjälpa Harriet till rätta, svarade Emma. Men jag har inte gjort särskilt mycket. Hon har en naturlig charm.
Det är så lätt att tycka om henne.
Jag funderar på att måla av henne, göra ett porträtt av Harriet.
Herr Elton blev förtjust.
– Är ni bra på att måla? frågade han.
– För några år sen var jag mycket intresserad av att måla, svarade hon.
Jag målade av några av mina vänner.
De tyckte faktiskt att jag var ganska duktig, att jag har talang.
– Men gör det! utbrast herr Elton. Måla av Harriet Smith!
Det skulle vara underbart.
– Jag vill gärna försöka, sa Emma.
Men Harriet har så fina drag att det blir svårt att göra ett porträtt.
Det är något särskilt med ögonens form och linjerna kring munnen som jag gärna vill fånga.
– Jag är säker på att ni kommer att lyckas, svarade herr Elton.
– Men först måste vi fråga om Harriet vill sitta modell, sa Emma.
Jag är inte säker på det.
Hon vet inte själv hur vacker hon är.
Harriet kom in i rummet.
– Har du någon gång suttit modell för en målare? frågade Emma.
– Nej, varför skulle jag ha gjort det? sa Harriet förvånat.
– Jag vill i alla fall måla ditt porträtt, sa Emma.
– Det blir säkert fantastiskt vackert! utbrast herr Elton.
Harriet var först tveksam, men efter en stund lät hon sig övertalas att sitta modell. Emma bestämde att det skulle bli ett stort porträtt.
Hon skulle måla med vattenfärger, måla en akvarell. Men först tänkte hon göra en skiss med penna.
Harriet satte sig till rätta, rak i ryggen.
Hon log och rodnade, kände sig generad.
Herr Elton gick omkring bakom Emma och tittade på varje streck hon drog med pennan.
Hon blev irriterad på honom, ville att han skulle sätta sig.
– Kan inte herr Elton läsa högt för oss medan jag arbetar? frågade Emma.
Det gjorde han gärna. Han slog upp en bok och började läsa högt. Harriet lyssnade och Emma fick arbeta i fred.
Efter ett par timmar orkade Harriet inte sitta still längre. Emma var också trött.
Så långt var hon nöjd med porträttet.
Hon skulle arbeta vidare med det nästa dag.
– Får jag också komma hit då? frågade herr Elton.
Jag kan ju fortsätta att läsa högt för er.
– Javisst, svarade Emma. Det är bara trevligt om ni kommer och håller oss sällskap.
Efter några dagar var porträttet färdigt.
Alla som såg det var mycket nöjda.
– Jag tycker att det är perfekt, sa herr Elton. Precis så där ser fröken Smith ut.
– Ja det är mycket vackert, sa Emmas far. Men det ser ut som om hon sitter utomhus med bara en liten sjal över axlarna.
Det tycker jag inte om. Hon kan ju bli förkyld!
– Kära pappa, sa Emma. Det är meningen att det ska vara en varm sommardag.
– Det är alltid farligt att sitta utomhus, svarade herr Woodhouse.
– Porträttet måste ramas in, sa herr Elton.
Det måste få en vacker ram.
– Det finns ingen här i Highbury som kan göra det, svarade Emma. Målningen måste nog ramas in i London.
Herr Elton påstod att han skulle till London om tre dagar och göra några ärenden.
Då kunde han ta med sig porträttet och se till att det fick en vacker ram.
Samma dag som herr Elton åkte till London kom Harriet som vanligt till Hartfield.
Men hon kom tidigare än vad hon och Emma hade bestämt. Det syntes att hon var ivrig att berätta något.
– Det har hänt något märkligt, sa hon.
Harriet var ute och handlade när Robert Martin kom till skolan och lämnade ett brev till fru Goddard. Brevet var till Harriet.
– Han har friat! utbrast hon och räckte fram brevet till Emma. Han vill gifta sig med mig. Det är ett mycket fint brev.
Han verkar vara så förtjust i mig, men jag vet inte vad jag ska tycka. Jag skyndade mig hit för att fråga dig om råd.
Emma läste brevet och blev förvånad över att herr Martin skrev så väl.
Språket var visserligen enkelt men samtidigt fint, nästan klokt.
– Det är verkligen ett bra brev, sa Emma.
Det är så bra skrivet att jag är säker på att han måste ha fått hjälp med det.
När ni talade med varandra för några dagar sen, hörde jag ju hur han pratade.
Han kan inte ha skrivit det här alldeles själv.
Harriet såg förvirrad ut.
– Men vad ska jag göra? frågade hon.
– Du måste förstås svara på brevet så snart som möjligt, sa Emma.
– Men ge mig ett råd, sa Harriet otåligt. Vad ska jag svara?
– Det måste du bestämma själv, svarade Emma. Men du ska nog skriva ett artigt och vänligt brev och säga att du är ledsen att behöva göra honom besviken.
– Du tycker alltså att jag ska säga nej, sa Harriet och tittade ner i golvet.
– Vad menar du? frågade Emma förvånat.
Är du osäker på om du ska svara ja eller nej?
Det trodde jag verkligen inte.
Jag trodde att du ville ha hjälp
med att välja rätt ord för att säga nej.
Jag anade inte att du ens funderade på att tacka ja.
Harriet satt tyst en stund.
– Jag visste inte att han tyckte så bra om mig, sa hon sen. Men jag bör nog tacka nej.
– Jag kan inte ge dig något råd, sa Emma.
Du måste lyssna på vad ditt hjärta säger.
Om du tycker att herr Martin är den bästa och trevligaste man du någonsin har träffat, ska du förstås säga ja.
Harriet reste sig och gick bort till den öppna spisen där en brasa brann.
– Jag har nästan bestämt mig för säga nej till herr Martin, sa hon.
Tycker du att jag gör rätt?
– Alldeles rätt, svarade Emma.
Om du gifter dig med herr Martin kan vi inte träffas mer.
Då tar vår vänskap slut. Jag skulle aldrig kunna besöka dig på hans gård. Jag umgås inte med bönder.
Och du skulle aldrig mer kunna komma hit till Hartfield och hälsa på hos oss. Här träffas bara bättre folk.
– Hur kunde jag ens fundera på att säga ja till herr Martin! utbrast Harriet. Jag vill aldrig förlora dig som vän!
Emma och Harriet hjälptes åt att skriva ett brev till herr Martin. Artigt men bestämt tackade fröken Smith nej till den unga bondens frieri.
emma är vacker, smart och rik.
emma är vacker, smart och rik.
emma är vacker, smart och rik.
Hon älskar att lägga sig i andra människors liv.
Hon älskar att lägga sig i andra människors liv.
Hon älskar att lägga sig i andra människors liv.
Hon lurar folk att bli kära i varandra, utan att de märker det själva.
Hon lurar folk att bli kära i varandra, utan att de märker det själva.
Hon lurar folk att bli kära i varandra, utan att de märker det själva.
själv är hon inte alls intresserad av att gifta sig.
själv är hon inte alls intresserad av att gifta sig.
själv är hon inte alls intresserad av att gifta sig.
Men när hon försöker hitta en make till sin vän Harriet orsakar hon mer problem än lycka för alla inblandade, inte minst för sig själv.
Men när hon försöker hitta en make till sin vän Harriet orsakar hon mer problem än lycka för alla inblandade, inte minst för sig själv.
Men när hon försöker hitta en make till sin vän Harriet orsakar hon mer problem än lycka för alla inblandade, inte minst för sig själv.
”jag ville skriva en bok om en människa som bara jag själv gillar”, sa författaren jane austen om sin huvudperson.
”jag ville skriva en bok om en människa som bara jag själv gillar”, sa författaren jane austen om sin huvudperson.
”jag ville skriva en bok om en människa som bara jag själv gillar”, sa författaren jane austen om sin huvudperson. emma är en av hennes mest älskade böcker och den har gjorts som film och teveserie.
emma är en av hennes mest älskade böcker och den har gjorts som film och teveserie.
emma är en av hennes mest älskade böcker och den har gjorts som film och teveserie.
johan Werkmäster har återberättat den till lättläst. isbn 978-91-7053-772-1
johan Werkmäster har återberättat den till lättläst. isbn 978-91-88073-60-0
johan Werkmäster har återberättat den till lättläst.
isbn 978-91-7053-772-1
