bara dra
LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga vuxna och vuxna.
Läs mer på ll-forlaget.se
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på mtm.se
Har du frågor eller tankar om lättläst?
Kontakta oss!
ll-forlaget@mtm.se
MTM/LL-förlaget
Box 51, 201 20 Malmö
Lättlästnivå: 4
(1 är lättast och 6 är svårast)
© Ann-Helén Laestadius, 2018
Omslag: Sofia Scheutz Design
Sättning: Richard Persson, RPform
Första utgåvan, tredje tryckningen
Tryckt i Sverige genom Bulls Graphics 2025
Första utgåvan, tredje tryckningen
ISBN: 978-91-88073-53-2
Johannes sväljer det sista av pizzan.
Han torkar sig om munnen.
Gnider med servetten över handflatan.
Händerna är solbrända och ser smutsiga ut.
Han tänker aldrig på sina händer, men nu skäms han lite.
Vill inte att någon ska se.
Han är inte smutsig.
Men det blir så när man jobbar med renarna, mekar med crossen och är ute i skogen.
Och just i dag vill han inte att det ska synas.
Inte vem han är och vad han gör.
För han har ett viktigt möte. En arbetsintervju.
Hos ett företag som gör jobb i gruvan.
Johannes är renskötare.
Det har han varit i hela sitt liv.
Han är nitton år och har aldrig gjort något annat.
Renarna är det viktigaste som finns, men det är inte så enkelt längre.
Han vill bort från renskötseln.
Eller egentligen vill han inte det. Det är svårt att vara renskötare, men lika svårt att lämna det.
Lämnar han renarna så överger han också familjen.
Men han vet att det är dags att välja nu.
Hur ont det än gör.
Johannes tittar ut genom fönstret och ser gruvan torna upp sig.
Det knyter sig i magen.
Gruvberget är stort, grått och ser ut som en örn med utbredda vingar.
Johannes tycker inte om örnar.
Från sin fönsterplats på pizzerian ser han Folkets hus.
Hans bil står parkerad vid ingången till den stora kantiga byggnaden.
Mötet på företaget börjar snart, men han kan inte gå till bilen nu.
Utanför Folkets hus har det samlats säkert hundra personer.
De håller i plakat. Nästan alla har koltar.
Det lyser av blått, rött och gult.
Ett samiskt demonstrationståg ska gå genom Kiruna.
Liknande demonstrationer har genomförts i hela Sápmi.
De protesterar mot att staten låter gruvbolag förstöra markerna.
Och att samiska rättigheter inte erkänns.
Johannes har på sig solglasögon inomhus.
Han hukar lite för att inte synas.
Här sitter han och ska snart söka jobb.
Hos ett företag som anlitas av just gruvor.
Men vad ska han göra?
Renarna dör.
Vänner tar livet av sig.
Marker försvinner.
Han orkar inte kämpa längre.
Det måste vara enklare att ha ett vanligt jobb.
Johannes känner igen många som står där ute.
Han tänker inte gå i tåget.
Han har ju sitt viktiga möte.
Klockan på väggen tickar och stressar.
Kanske är det ett tecken?
Det är inte meningen att han ska åka till intervjun.
Han borde sätta sig i bilen och köra hem till byn.
Hem till familjen som förväntar sig
att han ska vara med dem.
För alltid.
Han är den äldsta av tre bröder.
Han är den som ska se till att renskötseln lever kvar i familjen.
Johannes gnider med servetten över händerna igen, fast han vet att det inte hjälper.
Någon jojkar.
Det hörs in genom fönstret.
Johannes vill hålla för öronen.
Så kommer ilskan.
Den bubblar och fräser i magen.
Han reser sig. Har bestämt sig.
Trycker upp dörren och går ut från pizzerian.
Gråa regntunga moln skymmer plötsligt solen och parkeringen blir mörk.
Johannes skyndar fram mot bilen.
Tittar inte åt något håll.
Låtsas inte höra samiskan. Absolut inte jojken.
Fort in i bilen och på med motorn.
Men just då väller folkmassan ut på gatan.
De ställer sig på en lång rad.
Viftar med samiska flaggor och höjer plakaten.
Johannes kommer ingenstans.
Tåget med människor börjar äntligen gå nerför gatan.
De ropar på samiska och svenska.
De är sammanbitna.
Johannes svettas under armarna.
Han vill trycka på gasen och köra förbi dem med bilen.
Men han måste vänta.
Det kryper i hela kroppen.
Han vrider upp volymen på stereon.
Snabb samisk rapmusik dånar i bilen.
Det känns genast lite bättre.
Då knackar det på rutan till passagerarplatsen.
Först känner han inte igen henne.
Det långa mörka håret är borta.
Hon har rakat huvudet.
Hon öppnar bildörren och sätter sig.
Bara så där.
Han är inte förvånad.
Det är sådan hon är.
Han sänker volymen.
Hjärtat studsar okontrollerat i bröstet.
Johannes vill säga att han är sen. Att han måste åka.
– Varför går du inte i tåget? frågar hon.
De tittar på folkmassan som rör sig ner mot stora vägen.
– Jag har inte tid, säger han.
Han sneglar på henne.
Kan inte sluta titta på öronen som står ut.
De korta stråna på huvudet skapar en mörk skugga.
Han saknar det långa håret
som han en gång dragit händerna genom.
Hon har en ful näsring också.
En silverkedja går från näsringen till ett stort örhänge.
Kedjan glittrar på hennes kind.
Den drar hon i nu.
– Minns du ens mitt namn? frågar hon.
Han blir irriterad.
På allt.
Frågan. Håret. Näsringen.
Johannes fnyser. Det bara kommer.
Hennes ögon smalnar.
Han har träffat henne en gång förut.
På Jokkmokks marknad i februari.
Han var full då. Hon också.
Då hade de båda koltar på sig.
Hennes hår var långt och lent.
De hade kysst varandra.
Mitt på dansgolvet.
De hade fortsatt att kyssa varandra i en lägenhet.
I en säng också.
Han hade aldrig mått så bra som då.
Han hade sett henne och vågat gå fram.
Han hade vågat kyssa henne.
Nu sitter de i hans bil.
Och nu är det sommar.
Han har inte glömt hennes namn.
Han har inte glömt något alls av henne.
Sanningen är att han tänkt på henne ofta.
Men inte vågade han hoppas på mer.
Han hade ju bara lämnat lägenheten tidigt på morgonen.
Snubblat fram i snön och huttrat i kylan.
– Minna-Linna, säger Johannes.
Du heter Minna-Linna.
Hon rycker till och spärrar upp ögonen.
Sedan öppnar hon dörren och glider smidigt ut ur bilen.
Vinden tar tag i den klarblåa kolten.
– Fast din pappa är den enda som kallar dig det, ropar han efter henne. Du heter Minna.
Johannes är inte säker på att hon hör eftersom vinden blåser bort det han säger.
Så känns det ganska ofta. Som om ingen lyssnar.
Han ser henne skynda efter tåget.
Hon småspringer lite för att hinna ikapp.
Kolten fladdrar runt benen
och näbbskorna ser för stora ut.
Han vet att broscherna klirrar mot bröstet
när hon springer.
Silvret som håller ihop sjalen.
Samma röda sjal som hon hade på sig i februari.
Plötsligt stannar hon, och kommer gående tillbaka mot bilen.
Han vevar ner rutan.
– Jag har varit gravid, säger hon.
Johannes stirrar på näsringen.
– Det var ditt, fortsätter hon.
Sedan vänder hon sig om och går.
Johannes följer henne med blicken.
Fingrarna griper hårt om ratten. Knogarna vitnar.
Johannes är tillbaka i byn.
Efter jobbintervjun körde han hem.
Tolv mil på drygt en timme.
Han kör alltid fort mellan Kiruna och Övre Soppero.
Nu har han parkerat bilen på gården vid familjens villa.
Regnet smattrar mot biltaket.
Han fäller ner backspegeln och möter sin blick.
Han är brun i ansiktet men kritvit runt ögonen, efter skoterglasögonen som han haft på sig hela våren.
Ärret nedanför underläppen lyser vitt.
Snedbenan är perfekt.
Familjens hus blir suddigt framför honom.
Tänk om huset inte fanns överhuvudtaget?
Då hade han inte behövt gå in.
Han skulle kunna backa ut från gården.
Köra därifrån och aldrig komma tillbaka.
Det smäller till i sidofönstret och Johannes hoppar till.
Hans yngre bror Henrik gör en grimas och skrattar.
Han rycker upp bildörren och sätter sig.
Och så kan inte Johannes backa och köra ut från gården och försvinna.
– Har du varit i stan? Vad gjorde du där? frågar Henrik.
– Inget.
Henrik är blöt i håret och det luktar lätt av avgaser. Från motocrossen.
Johannes kan inte längre känna Minnas doft.
Avgaserna suddar bort henne.
Han blir arg igen.
– Gick du med i demonstrationen? frågar Henrik och flinar.
Johannes skakar på huvudet.
Bröderna är lika varandra till utseendet.
Ganska ljushåriga, breda axlar, starka.
Men Henrik har alltid nära till skratt.
Det har inte Johannes.
Henrik pratar med alla, skojar, får andra att må bra.
Tjejerna hänger efter honom.
Johannes är för tjurig.
Henrik går på gymnasiet i Kiruna, men nu har han sommarlov.
Hans händer är fläckade av färg.
Han har målat igen. Säkert en ny tavla.
Johannes vill ruska om honom. Hårt.
Henrik fattar ingenting. Han är bra på allt han gör.
Allt kommer liksom naturligt för honom.
Han är vass på skotern. Missar aldrig med lassot.
Han kan jojka.
Han drog upp den största laxen i älven förra sommaren.
Inte ens på fotbollsplanen fick Johannes vara bäst.
När Henrik fyllde fjorton var han både snabbare och bättre än sin storebror.
De tävlade alltid, i allt.
De slogs också.
Johannes känner med tungspetsen på ärret under läppen.
Minns hockeyklubban som Henrik slog honom med.
Men Henrik kommer alltid undan med allt.
Lillebror som han är.
Henrik fick åka till Kiruna och gå på gymnasiet.
Han åker dit med sina penslar och sitt staffli.
Estetiska programmet. Löjligt.
Några år tidigare åkte Johannes också till Kiruna.
Även han började på gymnasiet. Fordonsteknisk.
Han kom hem när det var dags för slakten.
Och sedan åkte han aldrig tillbaka till stan och gymnasiet.
Alla förväntar sig att Johannes ska vara renskötare.
När pappa blir för gammal ska någon av sönerna ta över.
Johannes önskar att han inte var äldst.
Att han fick välja.
Smita undan som Henrik.
Henrik har sagt att han ska flytta till Stockholm efter gymnasiet.
Om Henrik försvinner har Johannes inget val.
Då måste han stanna.
Det måste ju bli så.
Hur ska det annars gå?
Bröderna kliver ur bilen.
Henrik springer in, men Johannes tar god tid på sig.
Han tycker om att känna regndropparna mot ansiktet.
Axlarna blir blöta
och det droppar från luggen.
Han går till garaget och hämtar haspelspöet.
Han slänger in det i bilens bagageutrymme.
När bilmotorn startar igen öppnas ytterdörren till huset.
Mamma ropar.
Han vet vad hon säger. Hon vill ha bilen.
Han låtsas inte höra och backar ut från gården.
Mamma slår ut med armarna och försvinner in.
Mobiltelefonen börjar ringa.
Det är mamma.
Johannes svarar inte.
Han svänger ut på landsvägen, mot Nedre Soppero.
Det har slutat regna.
Hans mobil ringer. Igen. Och igen.
Johannes är nitton år och bor med sin familj i Övre Soppero.
Han har hoppat av gymnasiet eftersom föräldrarna behöver honom i renskötseln.
Men Johannes vill någonting annat.
Kanske söka ett jobb, plugga, flytta långt hemifrån.
Men om han gör det sviker han sin familj.
Så träffar han Minna.
Hon går sin egen väg, låter ingen bestämma över henne.
Vågar Johannes göra samma sak?
