Ett dårhus
Det är en dimmig och kall novemberdag.
Vinden sveper som en kvast över heden, och marken är frusen.
Snart kommer det att falla snö.
Jag har bestämt mig för att stanna inomhus i brasvärmen och läsa.
Men när Nelly kommer med skurhinken blir jag irriterad och går ut.
Hur ska jag kunna koncentrera mig på läsning när en människa kryper omkring med skurtrasa kring fåtöljen?
Då tar jag hellre en stärkande promenad.
Jag lämnar hästen hemma och vandrar över heden i blåsten, utan att riktigt veta vart jag är på väg.
Plötsligt kommer jag att tänka på Heathcliff.
Det är tre veckor sedan vi senast sågs.
Jag vill egentligen inte tänka på honom, men jag kan inte låta bli.
Det är ju intressant med en karl som är så otrevlig, till och med värre än jag själv.
Heathcliff är en gåta, ett mysterium, som jag plötsligt får lust att lösa.
Jag bestämmer mig för att göra ett nytt besök på Svindlande höjder.
Det blir en lång promenad över den blåsiga heden. Vinden är isande kall och blöt, letar sig in under kläderna och får min kropp att skaka. När jag äntligen kommer fram till Heathcliffs hus är det nästan kväll och de första flingorna faller.
Jag springer den sista biten fram till dörren och knackar på.
– Det är Lockwood, er hyresgäst, skriker jag. Var nu så vänlig och släpp in mig.
En snöstorm är på väg och jag fryser snart ihjäl härute.
Inte en människa kommer till min hjälp.
Jag rycker i dörrhandtaget och förbannar den satans Heathcliff. Eländiga människa, hur kan man vara så jävlig och snål?
Det skulle inte förvåna mig om han sitter där inne i värmen, gottar sig vid brasan och njuter av min olycka.
Plötsligt hörs en röst från ladan: – Vad gäller saken? Vad vill ni oss?
Jag vänder mig om och ser Heathcliffs dräng sticka ut huvudet genom ladufönster.
– Herr Heathcliff är nere i fårhuset, ropar gubben irriterat.
Om ni vill prata med honom får ni gå dit.
– Det måste väl finnas en piga i huset som kan släppa in mig, ropar jag tillbaka.
– Den enda som är hemma är frun och hon öppnar inte för främlingar.
– Vilken fru, vem pratar du om?
– Frun i huset, naturligtvis!
Jag skrattar till av förvåning. Är Heathcliff gift?
Tänk, det visste jag inte. Vilken märklig karl, som inte har presenterat mig för sin fru.
– Då får ni förklara för frun att jag inte är en främling utan den närmaste grannen, ropar jag till drängen.
– Aldrig! Jag är anställd som dräng, inte som barnflicka åt vilsna hyresgäster, svarar gubben och drar snabbt in huvudet och slår igen fönstret med en skräll.
Vilken otrevlig människa.
Finns det då ingen i detta hus som vet hur man behandlar en gäst?
Jo, snart kommer en yngre man ut ur ladan med en spade i handen och vinkar mig till sig.
– Det finns en annan väg in i huset, säger han. Kom, jag ska visa er.
Jag följer tacksamt efter den unge mannen, förbi vedboden, in genom en grönmålad dörr som leder till husets källare.
Vi går genom en tvättstuga, upp för en mörk trappa och kommer till sist in i den varma salen.
Det är härligt att komma in och få av sig den blöta rocken.
En brasa brinner i den öppna spisen och lyser upp rummet med ett milt, fint ljus.
Kvällsmaten har dukats fram på ett bord.
Skinkan, brödet och osten frestar mig.
Jag har inte ätit på hela dagen och vill helst kasta mig över maten och stoppa munnen full.
I en fåtölj framför brasan sitter en ung kvinna med en bok i knät och stirrar in i lågorna.
Jag gissar att det är Heathcliffs fru som drängen pratade om nyss.
Hon sitter mycket rak i ryggen och är yngre och vackrare än jag trott. Hennes hy ser ut som vitt porslin mot den svarta klänningen.
Det ljusa håret är krusigt och uppsatt med två kammar. Några lockar har lossnat och hänger löst vid öronen.
Vid hennes fötter ligger Heathcliffs hundar i en stor hög och slumrar.
Jag presenterar mig artigt, bugar och väntar mig att kvinnan ska be mig sitta ned. Men hon stirrar in i lågorna och låtsas som om jag inte finns.
Den unge mannen pekar på en stol.
– Sätt er där, säger han ovänligt. Heathcliff kommer snart.
Jag gör som jag blir tillsagd och känner mig illa mods. Kvinnans tystnad gör mig nervös.
Den unge mannen är inte heller pratsam.
Han sträcker ut sig på golvet framför elden med en kudde under huvudet.
Vad är det för karl?
Han ser ut som en dräng i enkla kläder, men han beter sig som om han ägde huset.
Heathcliff kommer in i rummet och glor surt på mig.
– Jag tog en promenad och fick lust att titta in, säger jag och försöker låta munter.
– Så ni ger er ut på promenad mitt i en snöstorm?
Vilken idiot ni är, svarar Heathcliff och borstar snön från kläderna. Ni kunde ha gått vilse på heden och frusit ihjäl.
– Det skulle vara mycket vänligt om jag kunde stanna här i er halvtimme eller så, tills stormen har lagt sig.
– En halvtimme? Vilket skitprat! Den här stormen kommer att pågå hela natten, säger Heathcliff.
Han vänder sig till kvinnan.
– Blir det något te ikväll? frågar han.
– Ska den där människan också ha? frågar kvinnan och pekar på mig.
– Ja, ja, låt gå, suckar Heathcliff. Ge honom en stol och en kopp.
Det buttra sällskapet samlas kring bordet. Vi äter under tystnad. Jag undrar om det är mitt fel att stämningen är så fientlig och försöker muntra upp mitt värdfolk med lite prat.
– Herr Heathcliff, ni lever ett avundsvärt liv, försöker jag. Tänk, att leva så nära naturen, i ett så vackert hem omgiven av er älskvärda familj.
Heathcliff skrattar till.
– Min älskvärda familj. Var ser ni den någonstans?
– Jag sitter ju här bredvid fru Heathcliff, er förtjusande hustru.
– Idiot, fräser Heathcliff. Min hustru är död. Hon där är min svärdotter, gift med min son.
Heathcliff ser på kvinnan med hat i blicken.
Den unge mannen sörplar sitt te.
– Å, jag förstår, stammar jag och känner ansiktet hetta av skam. Då är det alltså den unge herrn som har turen att vara gift med vår vackra värdinna, vår goda fe.
– Ni har otur med era gissningar, säger Heathcliff. Låt mig förklara hur det ligger till innan ni gör bort er igen.
Er goda fe är inte gift med någon här. Hennes man, som var min son, är död.
– Så den unge mannen här är inte…
– Han är inte min son. Det kan ni vara säker på.
– Mitt namn är Hareton Earnshaw, säger den unge mannen med förnäm röst. Det är ett namn som ni ska respektera.
Jag får bita mig i tungan för att inte skratta högt. Det låter så löjligt när pojkspolingen försöker låta viktig och förnäm.
Aldrig förut har jag mött så underliga människor.
Jag är nyfiken men vågar inte fråga mer, jag dricker mitt te under tystnad.
När jag har ätit färdigt
har jag fått nog av mitt underliga värdfolk och bestämmer mig för att gå hem.
Utanför fönstret är himlen mörk och snön blåser över kullarna.
– Vägarna är igensnöade, säger jag till Heathcliff.
Ni får låna ut en dräng som kan visa mig vägen över heden.
Drängen kan sova hos mig i natt, imorgon skickar jag tillbaka honom hit.
– Jag har inga drängar att låna ut.
De har arbete som måste skötas, svarar Heathcliff.
– Då får jag stanna här i natt.
Ni har väl ett rum för gäster?
– Om ni ska sova här i natt får ni dela säng med Hareton eller någon av drängarna, säger Heathcliff.
Då är mitt tålamod slut. Jag sliter åt mig en fotogenlampa från bordet och skyndar emot dörren.
– Då får jag tacka för mig, säger jag. Jag skickar tillbaka lampan imorgon.
– Stjäl du lampan, din jävel, ropar Hareton.
Heathcliff vänder sig till hundarna.
– På honom, ropar han. Attack!
På ett ögonblick har hundarna kastat sig över mig och vräkt omkull mig på golvet. De trampar med tassarna på mitt bröst, morrar och nafsar i mina kläder. Jag försöker att ställa mig upp men bestarna håller mig nere. Min näsa blöder.
Männen skrattar högt.
– Bravo. Bravo, ropar de. Mycket underhållande!
– Era jävlar, flämtar jag. Vad är ni för sorts människor?
Ni är galna. Ni är onda.
Jag känner hudarnas käftar kring min hals och tror att min sista stund är kommen när dörren flyger upp och en kvinna i förkläde klampar in.
Hushållerskan har hört mina skrik ända ned i köket och vill veta vad som har hänt.
Tur att det finns någon vettig människa i detta dårhus.
– Vad är det här för dumheter, herr Earnshaw? ryter hushållerskan. Ska ni mörda folk i ert eget hus?
Hon vågar visst inte skälla ut Heathcliff som hon arbetar för. Men den unge mannen, Hareton, blir desto mer utskälld.
– Titta på den stackars herrn. Han är ju alldeles förskräckt. Vad har ni gjort med honom?
Se till att han får en konjak nu.
Heathcliff och Hareton ser skamsna ut och gör allt som hushållerskan säger till dem. Hon sjasar undan hundarna och hjälper mig upp igen.
– Så, så säger kvinnan. Var inte rädd. De där djuren är inte så farliga som de ser ut. Se, så snällt de viftar på svansen.
Hon trycker en näsduk mot min blödande näsa.
– Ni ska absolut sova här i natt, säger hon vänligt. Det är ett stort hus. Här finns gott om plats.
Släpp in mig!
Hushållerskan visar mig till ett rum på andra våningen. Vi smyger upp för en knarrande trappa.
– Gör inget väsen, uppmanar hon mig. Det är bäst om herr Heathcliff inte vet att ni sover i det här rummet. Ni förstår, han håller rummet låst och släpper inte in någon i det.
– Varför inte? undrar jag.
– Det kan jag inte svara på. Jag har bara arbetat i huset en kort tid och vet inte mycket om folket här, svarar hushållerskan.
Hon räcker mig ett ljus, säger god natt och lämnar mig.
Rummet är litet och enkelt möblerat. Det enda som finns är en stol, ett klädskåp och en säng, som liknar en stor låda med två dörrar.
Jag skjuter undan dörrarna och kryper in i sängen, och befinner mig som i ett litet rum.
Därinne finns ett bord där jag ställer ifrån mig ljuset.
I ljusskenet ser jag ord, som har ristats in med kniv i bordsskivan.
När jag tittar närmre ser jag att det är ett kvinnonamn som har ristats in gång på gång, ibland med små och ibland med stora bokstäver.
Det är samma förnamn, men efternamnen skiftar.
Catherine, läser jag. Catherine Earnshaw. Catherine Linton. Catherine Heathcliff.
På bordet ligger också en hög med gamla böcker och en Bibel som jag inte kan låta bli att titta i.
Tillhör Catherine Earnshaw står skrivet på pärmarna.
När jag lägger huvudet på kudden ser jag namnet
Catherine framför mig i vita lysande bokstäver.
Ordet svävar fritt i rummets mörker på ett spöklikt vis.
Jag måste vara utmattad och se i syne, tänker jag. Det har varit en tröttsam dag.
Jag behöver verkligen vila.
Jag somnar och drömmer märkliga drömmar om kvinnor som heter Catherine. I gryningen hör jag ett knackande ljud och tänker att det är en gren som blåser emot rutan.
Ljudet irriterar mig. Jag stiger upp och försöker öppna fönstret för att bryta av den retsamma grenen. Men fönstret sitter fast.
Utan att tänka knyter jag näven och slår sönder fönsterglaset. Jag bryr mig inte om att handen blöder. Fönstret måste öppnas till varje pris.
Jag sticker ut handen genom den trasiga rutan och griper om något litet och kallt.
Men det är inte en gren. Det är en hand!
– Släpp in mig, snyftar en olycklig röst.
Låt mig komma in.
– Vem är du? frågar jag skräckslagen.
– Jag är Catherine, svarar rösten.
Den lilla kalla handen klämmer hårt om mina fingrar.
– Är du Catherine Earnshaw, Catherine Linton eller Catherine Heathcliff? undrar jag.
– Jag är Catherine, upprepar rösten envist.
Jag ser en ett blekt kvinnoansikte sväva förbi utanför fönstret och lösas upp i dimma, som ett spöke.
Drömmer jag? Eller är jag vaken?
–
Jag gick vilse på heden för tjugo år sedan.
Men nu är jag tillbaka, viskar spökkvinnan.
Jag försöker att komma loss ur greppet, men den kalla handen håller hårt.
Skräcken gör mig grym.
Jag tvingar ned spökets handled mot den trasiga rutan och drar den fram och tillbaka.
Blodet rinner och snön gör lakanen genomblöta.
Men spöket släpper inte taget om min hand.
– Gå härifrån, skriker jag.
Jag släpper aldrig in dig, inte ens om du ber i tjugo år.
– I tjugo år har jag gått på heden. Tjugo år!
Spökkvinnan är otroligt stark. Det känns som om hon snart kommer att slita mig ut genom fönstret, ut i mörkret och in i döden.
Då slås dörren upp och Heathcliff kliver in i rummet med ett ljus i handen.
Genast släpper spöket taget om min hand och försvinner ut i natten. Jag gnuggar mig i ögonen och tänker att jag måste vakna ur denna vidriga dröm.
Men det hemska tar inte slut.
Vinden blåser genom det krossade fönstret och handen blöder kraftigt. Det är alltså ingen dröm.
– Är det någon där? säger Heathcliff med låg röst.
– Det är bara jag, er gäst, ropar jag tillbaka.
– Lockwood, stönar Heathcliff. Det borde jag ha förstått. Må fan ta er!
Det hörs på rösten att han är mycket rädd. Handen darrar så mycket att han blir tvungen att ställa ifrån sig ljuset på en stol.
– Vem har visat er hit? fortsätter Heathcliff. Var det min hushållerska?
Jag nickar.
– Satans kvinna, hon vet att ingen får komma hit in. Jag har god lust att avskeda henne.
– Det har hon sannerligen förtjänat, svarar jag.
Jag är säker på att er hushållerska känner till att det spökar här. Ändå visade hon mig hit.
– Spökar? Vilket skitprat.
Jag kliver ur sängen och börjar klä mig.
– Ni gör alldeles rätt som håller rummet låst. Era döda släktingar är våldsamma och farliga.
Å, den där Catherine. Hon måste ha varit en elak liten jävel när hon var i livet.
Det är inte mer än rätt att hon irrar omkring på heden och aldrig får ro i sin grav.
Heathcliff drar häftigt efter andan.
– Ni ska ge fan i Catherine, säger han långsamt. Lägg er ned och sov igen.
– Jag stannar inte i det här rummet en minut till.
– Gå och lägg er i mitt rum då.
Jag kan ändå inte sova, suckar Heathcliff. Ert skrik och bråk har förstört min sömn.
– Min också. Jag kan inte sova mer i natt.
– Ta ljuset och gå vart ni vill i huset, svarar Heathcliff. Men håll er inomhus. Gå inte nära gårdsplanen.
Där vaktar hundarna och de sliter er i stycken om ni går ut. Håll er till korridorerna och trappan. Gå nu. Jag kommer snart efter.
Han räcker mig ljuset och jag skyndar ut ur rummet.
När jag kommer ut i korridoren vet jag inte riktigt vart jag ska gå och blir stående en stund.
Dörren till rummet står på glänt.
Jag kikar försiktigt in genom springan och blir vittne till ännu en underlig scen.
Heathcliff står i sängen, gråter och rycker i fönstret.
– Kom in, snyftar han. Kära Catherine. Kom. Å, älskade. Gör som jag säger.
Min buttra granne är helt galen av smärta och sorg. Snön blåser in genom det trasiga fönstret och virvlar omkring Heathcliff.
– Älskade Catherine. Kom in, snyftar han.
Gör som jag säger denna enda gång.
En vindpust når fram till dörren och blåser ut mitt ljus.
Jag känner mig illa till mods av det jag har sett och smyger ned till köket. Där lyckas jag få några timmars sömn på soffan framför spisen.
Nästa morgon tackar jag nej till frukost och beger mig hemåt så snart det blir ljust.
Heathcliff kommer springande efter mig.
Jag blir verkligen förvånad när han erbjuder sig att göra mig sällskap över heden och visa vägen.
Det var inte precis vad jag väntat mig av den mannen.
Landskapet är täckt av snö men det blåser inte längre. Vi pulsar genom snön utan att säga så mycket till varandra.
När vi kommer fram till mitt hus bockar vi artigt och tar varann i hand.
Sedan skiljs vi åt och Heathcliff går tillbaka till Svindlande höjder.
