AMBRA
Ambra Vinter är reporter på tidningen Aftonbladet.
– Ambra, lyssnar du? frågar hennes chef, Grace.
– Kan du inte skicka någon annan? frågar Ambra.
– Jag vill att du gör det här jobbet.
Ambra suckar.
– Vart var det jag skulle åka? frågar hon.
– Norrland, svarar Grace.
– Men vart i Norrland?
Grace bläddrar bland några papper.
Hon läser på en lapp. Sedan säger hon:
– Kiruna.
Kiruna.
Ambra blir yr i huvudet.
Jag åker vart som helst, tänker hon. Men inte till Kiruna.
Ambra sväljer. Hon måste vara stark nu. Hon måste göra sitt jobb.
– Och vad ska jag göra i Kiruna? frågar hon.
– Du ska prata med en gammal dam som heter Elsa.
Hon är nittiotvå år gammal. Här är hennes nummer.
Grace fortsätter:
– Elsa Svensson hade ett kärleksförhållande
med Sveriges statsminister.
Hon fick ett hemligt barn med honom.
– När då? frågar Ambra.
– För väldigt länge sedan. Hon har aldrig pratat med någon tidning om det.
Det kan bli en bra historia.
– Vilken statsminister var hon ihop med?
– Jag vet inte. Han är död nu. Du får kolla upp det.
Elsa vill att just du skriver om henne.
Jag vet inte varför.
Ambra vill inte åka till Kiruna.
Men hennes jobb är viktigt för henne.
– Har ni ordnat någon fotograf? frågar hon.
– Ja, en kille som bor i Kiruna.
Du får ringa honom när du kommer dit.
Ambra nickar.
– Och du, fortsätter Grace.
Jag vet ju att du vill ha det där jobbet på grävredaktionen. Jag har inte glömt det.
Jag ska säga bra saker om dig till Dan Persson.
Tom Lexington slänger in ett vedträ i den öppna spisen.
Det är iskallt ute och snöar mycket.
Som alltid på vintern i Kiruna.
Han tittar in i elden. Då ringer hans telefon.
Lodestar Säkerhet står det. Jobbet.
Det kan vara viktigt. Men han orkar inte svara idag heller.
Han går ut i köket. Han stirrar ut på snön och skogen.
Då hörs ett skott. Det kommer från radion.
Det är ett program som handlar om jakt.
Toms händer börjar skaka. Sedan låren.
Han får svårt att andas. Han lutar sig mot diskbänken.
Hans hjärta slår hårt.
Tom minns: han är i öknen. I hettan. Han är i en källare.
De förhör honom i den källaren.
Marken skakar under honom. Det är som en film.
Han försöker andas lugnt, men det går inte.
Det känns precis som om han är där. I kriget.
Fast han står i sitt eget kök.
Tom slår handen hårt i diskbänken. Det gör ont.
Det hjälper. Ångestattacken tar slut och Tom
är tillbaka i huset igen. Han tar ett djupt andetag.
Han är blöt av svett. Han går till skafferiet.
Hans ben darrar. Han tar fram en flaska whisky.
Han häller upp ett glas och dricker.
Då ringer telefonen igen.
Tom tar med sig flaskan och glaset till vardagsrummet.
Han tittar på telefonen. Mattias Ceder.
Nu igen. Mattias ringer hela tiden. Tom svarar inte.
Inte den här gången heller. Han häller upp en whisky till.
Efter två sekunder ringer det igen. Tom svarar inte.
Mattias är en envis jävel.
Telefonen är tyst en stund. Sedan plingar den till.
Det är ett mess från Mattias:
Kan du svara någon jävla gång?
Tom går in i vardagsrummet igen.
Han tänker på ångestattacken han hade nyss.
Det var inte första gången. Han lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Han är soldat.
Han har varit i strid, har sett kamrater dö, blivit skadad.
Därför får han ibland attacker av ångest.
Den här attacken var ovanligt stark.
Ett ljud eller en lukt kan utlösa en attack.
Plötsligt är det som om han är där, i fångenskapen igen.
Han kan inte kontrollera det.
Förr i tiden kunde han prata med Mattias om det. Mattias är också soldat. Han förstår.
Men det går inte nu längre.
Inte sedan Mattias svek honom.
Tom tömmer glaset med whisky. Det snurrar i hans huvud.
Han tar upp telefonen och skriver ett mess till Mattias:
Dra åt helvete.
ELLINOR
Tom är berusad nu. Han vet att han inte borde ringa, men han gör det ändå. Han slår telefonnumret.
– Hallå? svarar Ellinor.
– Hej, det är jag, sluddrar Tom.
– Tom.
Ellinor låter ledsen.
– Jag ville bara höra din röst, säger Tom.
– Du måste sluta ringa mig. Du plågar bara dig själv.
– Jag vet.
Han vet. Han borde duscha. Raka sig, skärpa sig.
Han borde inte ringa sin före detta flickvän hela tiden.
– Men jag saknar dig, mumlar han.
– Jag måste lägga på, säger Ellinor.
Tom hör svaga ljud i telefonen.
– Är han där? frågar han.
– Hej då, Tom. Ta hand om dig.
Ellinor lägger på luren.
Tom stirrar rätt ut i luften.
Det var ett misstag att ringa henne.
Men hur ska han orka fortsätta utan henne?
Han lägger sig i soffan och tittar upp i taket.
Minnena från fångenskapen kommer igen.
Tankarna på Ellinor hjälpte honom att överleva.
Varför ringde han henne? Det var idiotiskt.
Han var full och tänkte inte klart.
Men det var rätt att komma hit till Kiruna.
Ellinor är i Kiruna och han vill vara nära henne.
Han ska göra allt för att få tillbaka henne.
KIRUNA
Det är verkligen kallt i Kiruna, tänker Ambra.
Hon fryser när hon går från planet till flygplatsen.
Det blåser och är mörkt. Ambra skyndar mot bussen. Snön är djup. Hon halkar i sina tunna stövlar.
Hon stiger på bussen, köper en biljett och sätter sig vid ett fönster. Snö, snö, snö. Hon vill inte vara här.
Första gången Ambra kom till Kiruna var hon tio år. Det var några dagar före jul, precis som nu. Kanske är det därför allt känns extra jobbigt.
Ambra minns att hon åkte buss med sin nalle och lådan. Lådan var det enda minnet av mamma och pappa.
Ambra var rädd när hon steg ut ur bussen. Vad skulle hon göra om ingen mötte henne?
Hon hade aldrig sett så mycket snö förut. Då hörde hon en röst.
– Är du fosterbarnet?
Redan då visste Ambra att det inte skulle bli bra i den nya familjen.
– Ska du av här? frågar busschauffören.
Ambra rycker till. Hon är tillbaka i nutiden. Bussen står still vid en hållplats. Ambra tar sin väska och stiger av. Hon går i snön till hotellet där hon ska bo.
Hennes rum på hotellet är iskallt. Värmen är trasig.
Ambra tar sin dator och går ner till hotellets restaurang.
Hon tänker jobba där. Där är det varmare än på rummet.
Ambra sitter vid ett bord med datorn framför sig.
Restaurangen är full av folk som äter lunch.
Ambra tittar sig omkring. Hon är rädd.
Tänk om hon ser någon från förr.
Hon tänker på tiden i Kiruna.
Hon skulle bo hos Esaias och Rakel Sventin.
Esaias var lång och sträng. Rakel var blek och tyst.
De hade fem söner.
– Sätt dig där bak, sa Esaias.
Han pekade på en gammal bil.
Ambra satte sig i baksätet med Nalle i knät.
Då sträckte sig Esaias bakåt.
Han tog Nalle, och kastade honom i en papperskorg.
Ambra börjar nästan gråta när hon tänker på Nalle.
Men hon sväljer gråten och dricker av sitt kaffe.
Hon är vuxen nu. Och det finns många barn som har det värre än hon hade det.
Snart kan hon lämna Kiruna, då blir allting lättare.
Ambra läser nyheterna på sin datorskärm.
Hon läser några mejl och kollar Facebook och Twitter.
Då hör hon en röst.
– Är du Ambra Vinter?
Hon tittar upp och ser en man.
Han är ung, smal och väldigt snygg.
Han har bruna ögon och manlig, sexig mun.
Han har en stor kamera i en rem över axeln.
– Jag heter Tareq. Jag är fotograf.
Du och jag ska arbeta tillsammans.
Ambra och Tareq skakar hand.
– Hur går det? frågar Tareq.
Får du tag i Elsa Svensson?
– Tyvärr. Hon svarar inte.
– Vad vill du göra?
– Jag går ut en sväng, säger han.
Ring om du får tag i Elsa.
Ambras telefon surrar till.
Det är ett mess från Grace.
Hört något mer?
Ambra svarar:
Nej. Ska jag vänta?
Ja. Vänta.
Ambra tittar bort mot kassan. Där står en ensam man.
Han har på sig en tjock vinterjacka som är uppknäppt, en rutig skjorta som är öppen och en tröja under.
Mannen är stor och kraftig med breda axlar.
Han har långt hår och skägg. Han ser ut som en buse.
När mannen går förbi Ambras bord med sin kaffekopp råkar Ambra se hans tröja. Det står något på tröjan.
Hon läser: KKK. Och med mindre bokstäver står det
Kontrollant av kvinnokroppar.
Ambra gör en äcklad grimas och säger:
– Trevlig tröja.
– Va?
Mannen stannar upp. Hans röst är mörk och hes.
Han ser på Ambra som om han just har vaknat.
Hans ögon är svarta och allvarliga.
Han ser läskig ut, tänker Ambra.
– Sa du något till mig? frågar han.
Ambra förstår att tröjan är på skoj.
Men hon tycker inte att det är roligt.
Hon är feminist. Hon har skrivit många artiklar som handlar om kvinnors rättigheter.
Tröjan är hemsk, även om den är ett skämt.
– Du är inte rolig, om du tror det, säger hon.
Mannen stelnar till. Ambra blir rädd. Han ser farlig ut. Men han skakar bara på huvudet och går vidare. Ambra vågar inte titta efter honom. Fan, vad hon hatar den här stan.
EN CHANS TILL
Tom tittar på den arga kvinnan.
Hon sitter vid ett bord en bit bort.
Han ser bara några mörka lockar mellan halsduken och mössan. Varför var hon arg?
Hon arbetar på sin dator och kollar sin telefon hela tiden.
Ibland dricker hon en klunk kaffe.
Allt hon gör går fort.
Det är två dagar före julafton. Många turister är i Kiruna.
De åker hundspann, tittar på norrsken och åker skidor eller snöskoter. Men kvinnan med det mörka håret och de lysande ögonen är ingen turist.
Det är Tom säker på.
Varför kan han inte sluta titta på henne?
Hon var arg och otrevlig mot honom. Ändå kan han inte släppa henne.
Han undrar vad hon arbetar med.
Hon slår hårt på datorns tangenter. Är hon författare?
Nej, författare är inte så där arga.
Kvinnan tittar på sin telefon igen. Då förstår Tom.
Hon är journalist! Från någon stor tidning i någon stor stad. Säkert Stockholm. Men vad gör hon här i Kiruna två dagar före jul? Det spelar ingen roll, tänker Tom.
Han gillar inte journalister. De är okänsliga och oärliga.
Nu reser sig journalisten upp.
Tom tittar på henne. Ska hon gå?
Då kommer HON in i restaurangen. Ellinor.
Herregud, det är faktiskt hon.
Var det därför han gick hit?
För att han hoppades att Ellinor skulle komma?
Han vet inte längre. Ibland undrar han om han är galen.
Det enda han vet är att han saknar Ellinor.
Han tittar på henne. Hon står vid kassan.
Hon är ljus och hennes rygg är rak. Hon är frisk och glad.
En sportig tjej som älskar att åka skidor och simma.
Hon älskar också ungdomar och djur.
Hon älskar hela världen.
Utom honom. Tom Lexington.
Ellinor köper en kopp te. Tom sitter alldeles stilla.
Då ser hon honom. Hon stannar och tittar på honom.
Han tittar på henne. Han ser bara henne.
Allt annat är borta.
Snälla, gå inte.
Ge mig en chans till.
Han vet att han borde vara arg.
Han och Ellinor var tillsammans i fyra år.
De var förlovade. De skulle gifta sig.
Men en dag i juni förra året
berättade Ellinor att hon hade legat
med en annan man. Hon gjorde slut
med Tom och flyttade till Kiruna.
Till den andra mannen. Till Nilas.
Ambra är journalist på Aftonbladet.
Tom är före detta elitsoldat.
Några dagar före jul får Ambra ett uppdrag som hon helst hade sluppit.
Hon åker till kylan, snön och mörkret i Kiruna.
Resan väcker svåra minnen från hennes barndom.
Efter att ha överlevt en helikopterkrasch och fångenskap hos terrorister sitter Tom ensam i ett hus i skogen i Norrbotten.
De träffas av en slump och kan sedan inte sluta tänka på varandra.
Men hur ska två personer som inte litar på någon kunna lita på kärleken?
ISBN: 978-91-88073-42-6
