LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga vuxna och vuxna. Läs mer på www.ll-forlaget.se Mejla oss på ll-forlaget@mtm.se
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se
Lättlästnivå: 1 – Lättast
Lättlästnivå: 2 – Lättare
Lättlästnivå: 3 – Lätt
Copyright © Sara Lövestam (text) Sara Lövestam (bearbetare), 2017 Grafisk form: Vendela & Valentin
Tryck: Bulls Graphics, 2020 Första utgåvan, andra tryckningen
ISBN 978-91-88073-32-7
LL-förlaget
Kouplan är en man utan ett riktigt liv.
Utan uppehållstillstånd, utan bror och utan busskort.
I Iran var han en journalist och en kämpe.
I Sverige får han inte ens finnas.
Han föddes i Iran som en flicka. Han fick en flickas namn men han visste alltid att han var en pojke.
Han jobbade på en tidning i Iran, tillsammans med sin bror.
En tidning som regeringen inte gillade. En dag var hans bror försvunnen.
Alla förstod att det var regeringen som hade tagit honom.
Kouplan visste att han också levde farligt. Han bestämde sig för att fly.
Han flydde till Sverige. Här kände han ingen, men han träffade en tjej som hette Siri och han lärde sig svenska.
Han trodde att han skulle få stanna här.
Han sökte asyl i Sverige.
Men svaret från Migrationsverket var inte som han hade tänkt.
De sa ”nej”.
Han måste åka tillbaka till Iran
men det var omöjligt.
Därför gick han under jorden.
Nu lever han papperslös.
Han har ett nytt namn nu: Kouplan, och han tar hormoner för att hans kropp ska passa för en man.
Han önskar att han kunde vara en fri man.
Han önskar att han inte behövde vara rädd.
Kouplan fryser.
Det är natt och han har inget hem.
Han ligger under en bro.
Uppe på bron åker tunnelbanan.
Det mullrar när tågen åker över honom.
Igår flyttade han från lägenheten.
Han fick inte bo kvar.
Regina behövde hans rum.
Han har många kontakter i Stockholm.
Han har frågat alla om hjälp:
Han frågade Jenny.
Han frågade Pernilla.
Han frågade Siri, som bor i Jönköping.
Men alla svarade: nej, tyvärr.
Ingen har ett hem till honom.
Nu ligger han under en bro vid Gullmarsplan.
Han har sina saker i en ryggsäck: Några kläder.
Sex hundra kronor.
Hormonmedicinen som han måste ta.
En skrivbok.
Mobiltelefonen.
Om en månad får han gå till Migrationsverket.
Då har fyra år gått, och han får söka asyl.
Han längtar efter att göra det.
Han längtar efter att inte gömma sig från polisen mer.
Det är svårt att sova.
Han har hittat ett smutsigt täcke men han fryser ändå.
Under bron finns skräp.
Några kartonger och cigarettfimpar.
Det luktar illa.
Han känner sig ensam, rädd och frusen. Det är en kall sommar.
Mitt i natten kommer två personer.
En kvinna och en man.
De petar på honom, och säger:
– Hallå! Det här är vårt ställe!
– Gå härifrån!
Kvinnan har rödfärgat hår.
Hon är minst femtio år, kanske sextio.
Hon luktar cigaretter och öl.
Mannen är lång och väldigt smal.
– Snälla, säger Kouplan. Får jag sova här i natt?
– Hm, svarar kvinnan.
Jag känner inte igen dig. Vem är du?
– Jag heter Kouplan. Jag blev hemlös igår.
Kvinnan grymtar.
Hon funderar en stund.
– Okej. Du får sova här, om du betalar trettio kronor.
Hon skrattar, och säger:
– Stans billigaste hotellrum!
Hennes skratt slutar med hosta.
Kouplan har inte mycket pengar, men han vill gärna sova.
Han ger kvinnan trettio kronor.
Hon stoppar in pengarna under sin tröja.
– Jag heter Rosmarie, säger hon.
Men jag kallas Mormor.
Hon pekar på den smale mannen.
– Och han heter Will.
Mormor och Will tar täcket från Kouplan.
Nu ligger han utan täcke i mörkret.
Han tänker på sin bror.
Han tänker på sin mamma och pappa som han inte har pratat med på många år.
Betongen under honom är kall.
Tågen mullrar ovanför.
Han har ont i kroppen när han vaknar.
Han är stel och öm.
Och kissnödig.
Bakom honom sitter Mormor.
Hon har öppnat hans ryggsäck och letar igenom den.
– Vad gör du? säger Kouplan. Ge tillbaka min väska!
Mormor håller upp händerna.
– Så ja! Lugna ner dig!
Kouplan rycker tillbaka sin ryggsäck.
Han kontrollerar att hans pengar ligger kvar.
Han vill aldrig komma tillbaka hit.
Han går upp till tunnelbanan.
Uppe i vänthallen finns en toalett.
Det kostar fem kronor att gå in.
Inne på toaletten tvättar han sig.
Han kissar och byter kalsonger.
Han fixar frisyren.
Ser sig i spegeln
och funderar på sitt liv.
Hur kunde det bli så här?
Plötsligt ringer hans mobiltelefon.
– Hallå? säger en röst.
Han känner inte igen den.
– Hej, svarar Kouplan. Vem är det?
– Jag heter Erika. Jag söker detektiven Kouplan.
Jag fick ditt nummer av Jesús.
Kouplan minns Jesús.
Han åkte buss med honom en gång.
De bytte telefonnummer.
Tänk att Jesús kom ihåg honom!
Kouplan svarar:
– Självklart. Jag är detektiv.
Vad behöver du hjälp med?
Erika säger:
– Jag vill inte säga något på telefon.
Kan du komma till Bromma?
– Ja. Jag kan komma nu direkt.
Kouplan tittar i spegeln en sista gång.
Vem ser han i spegeln?
En hemlös flykting?
En skicklig detektiv?
Kanske både och?
Han köper en biljett till tunnelbanan.
Den kostar tjugofem kronor.
Han har så lite pengar kvar, men det är farligt att planka på tunnelbanan.
Polisen kan ta honom, om han inte har biljett.
Om polisen tar honom, kan han bli utvisad ur Sverige.
Det är bättre att betala.
Han tar tunnelbanan mot Bromma för att träffa Erika.
Vem är hon?
Och varför behöver hon en detektiv?
Erika bor i ett gult hus i Bromma.
Kouplan ringer på dörren.
Han undrar hur hon ser ut.
Han tror att hon är blond, med blåa ögon.
Men Erika ser inte ut så.
Hon har svart hår och bruna ögon.
Hon är en kort kvinna med liten kropp och intelligenta ögon.
– Välkommen. Kom in.
Hon visar honom runt i huset.
Köket, sovrummen, gästrummet, tv-rummet och vardagsrummet.
Det är ett stort hus.
I vardagsrummet står ett piano.
Erika går fram till pianot och visar ett fotografi som står där.
Det är en bild på hennes familj.
– Det här är våra barn, Joakim och Jonathan.
Joakim är fjorton år.
Han spelar piano och går på fäktning.
Jonathan är sex. Han spelar fiol.
Och det här är min man.
Han heter Håkan.
Kouplan tittar på fotografiet.
Han lyssnar på Erikas röst.
Hon låter glad, när hon pratar om barnen.
Men hon låter spänd, när hon pratar om Håkan.
– Var är Håkan nu? frågar Kouplan.
– Han säger att han är på jobbet, svarar Erika.
Han jobbar som advokat.
Vill du ha te?
När Erika går med tekopparna, vinglar hon till.
Kouplan tar tag i hennes arm
och hjälper henne att få balans.
De sätter sig i soffan.
Erika dricker lite te.
– Du undrar nog varför jag har bjudit hit dig.
Det är så här:
Min man har varit så konstig på senaste tiden.
Ibland åker han bort över helgen.
Och han känns annorlunda.
Han pratar inte med mig så mycket.
Jag tror att han är otrogen.
Jag vill att du ska följa efter honom.
Se vad han gör och vem han träffar.
Jag vill veta.
Kouplan nickar.
Han antecknar det hon säger.
– Jag är sjuk, säger Erika.
Jag har en sjukdom som heter MS.
Den gör mig trött.
Jag får ont och har dålig balans.
Jag tror att Håkan har träffat någon annan.
Någon frisk och pigg.
Jag förstår om han vill lämna mig.
Kouplan säger:
– Ge mig ett foto av Håkan.
Jag ska följa efter honom.
Du ska få veta vad han gör.
Men kanske är han inte otrogen.
Kanske gör han något annat.
Kanske är han bara upptagen.
Försök att tänka positivt!
Erikas man Håkan jobbar som advokat på en advokatbyrå som heter Klinth-Zetter.
Det ligger vid Karlaplan i Stockholm.
Kouplan har fått adressen av Erika.
Han åker till Karlaplan.
Det är ett fint område med gamla, stora hus.
Kouplan sätter sig på en bänk utanför Klinth-Zetter.
Sedan väntar han.
Många människor går in och ut ur huset.
Kvinnor, män, unga och gamla.
En ser ut som en polis.
Det gör Kouplan livrädd.
Men mannen går bara förbi.
Ingen tänker på Kouplan som sitter ensam på en bänk.
Klockan tolv går alla advokaterna på lunch.
Alla utom Håkan.
Klockan fem åker advokaterna hem från jobbet. Men Håkan kommer inte.
Kouplan sitter där hela dagen.
Han tittar hela tiden på dörren till advokatbyrån.
Det är Håkans arbetsplats, säger Erika.
Men Håkan är inte där.
Om Håkan inte är på sin arbetsplats, var är han då?
Han säger till sin fru att han åker till jobbet på morgonen.
Men han åker inte dit.
Kouplan måste följa efter Håkan på morgonen.
Han vill se vart Håkan går.
Men om han ska följa efter Håkan så tidigt, måste han sova nära hans hus.
Han sover i Erika och Håkans trädgård.
Deras barn har en lekstuga där han kan sova.
Kouplan får låna en sovsäck av Erika.
Hon säger åt honom att vara försiktig.
Håkan får inte upptäcka honom!
Lekstugan är ett litet hus.
Inte ens två meter.
Det luktar trä där inne.
Kouplan ligger i sovsäcken.
Den är varm och mjuk.
Bättre än under bron vid Gullmarsplan.
Det är tyst också.
Inte som inne i stan.
Man hör bara vinden som blåser i träden.
Kouplan vaknar tidigt.
Luften är kall, men solen lyser in.
Han tittar försiktigt ut genom fönstret.
Tittar på Erika och Håkans hus.
Klockan sju kommer en kvinna till huset.
Hon ringer på dörren och väntar.
Ett barn kommer ut.
Erikas yngste son, Jonathan.
Han har en ryggsäck på sig.
Kvinnan går iväg med barnet.
Klockan åtta kommer Håkan ut.
Kouplan tittar noga på honom.
Det är första gången han ser Håkan i verkligheten.
Håkan går till bilen.
Bilen är en grön Audi.
Den ser ny ut.
Allt går på en minut.
Nu sitter Håkan i bilen.
Nu kör han ut på vägen.
Nu är han borta.
Kouplan suckar.
Han har ingen bil.
Hur ska han följa efter Håkan?
Han tänker ut en plan.
Först ringer Kouplan till advokatbyrån
Klinth-Zetter.
Han vill veta om Håkan är på jobbet.
Men han använder inte sitt riktiga namn.
En röst svarar i telefonen.
– Klinth-Zetter.
– Hej, jag heter Anders, säger Kouplan.
Jag söker Håkan Malm.
– Håkan Malm jobbar inte här, svarar rösten.
Han har slutat.
Han har inte jobbat här på flera månader.
Det är mystiskt.
Håkan säger till sin fru att han åker till jobbet på Klinth-Zetter.
Men han jobbar inte ens där!
Kouplan måste ta reda på var Håkan är.
Han har en plan,
men han behöver en liten grej.
En liten, dyr, elektronisk grej.
Problemet är pengarna.
Han har fått lön av Erika, och han har nu 1 200 kronor.
Men han behöver pengarna till mat och kanske en sovsäck.
Han åker tillbaka till Gullmarsplan.
Där träffar han Mormor och Will.
Han frågar dem:
– Vet ni var man kan köpa billiga saker?
Mormor frågar:
– Vad menar du med saker? Droger? Heroin?
– Nej, inte droger. GPS.
– Vad är det?
– En grej som kan spåra bilar.
Mormor tittar på Will.
– Vi känner en kille. Han heter Kjelle.
Han säljer allt möjligt.
Han kanske har en GPS.
Kouplan har blivit hemlös.
Han är också papperslös och får inte vara i Sverige. Nu sover han under en bro och har allt han äger i sin ryggsäck.
Pengarna börjar ta slut.
Men så får Kouplan ett nytt fall. En kvinna vill att han tar reda på om hennes man är otrogen.
Kouplan spanar på mannen. Det är något som inte stämmer.
Snart är Kouplan något mycket större, och mycket farligare, än en otrohet på spåren.
Om en månad får Kouplan söka asyl igen.
Till dess måste han hålla sig undan från polisen.
Sara Lövestam har återberättat sin egen bok Luften är fri till lättläst.
Det här är del tre i serien om Kouplan. Del ett heter Flicka försvunnen. Del två heter Bedragaren.