Vilhelm Moberg
INVANDRARNA
inVA n DRAR n A
Vilhelm Moberg INVANDRARNA
Återberättad av Cecilia Davidsson
LL-fö RLA get
INVANDRARNA
i nnehå LL
De L 1
SÖKARE AV NYA HEM
Sidan 9
De L 2
BOSÄTTNINGEN
Sidan 101
De L 3
ATT KLARA LIVET ÖVER VINTERN
Sidan 201
FÖRKLARINGAR
ORD PÅ SMÅLÄNDSKA
Sidan 280
PERSONER I BERÄTTELSEN
Sidan 281
PLATSER I BERÄTTELSEN
Sidan 283
KARTA
Sidan 284
D e L 1 SÖKARE AV NYA HEM
f RAMM e i ne W YORK
Skeppet Charlotta kom fram till New York
den 23 juni 1850.
På skeppet fanns 70 utvandrare från Sverige.
Nästan alla var bönder och deras familjer.
De hade lämnat sin hembygd
för att söka sig ett bättre liv i Nordamerika.
En av familjerna var Karl Oskar och Kristina Nilsson och deras tre barn.
De kom från Ljuder socken i Småland.
New York var Nordamerikas största stad.
Den låg på Manhattan, en långsmal ö i Hudsonfloden.
Här bodde redan en halv miljon människor.
Skeppet var försenat flera veckor.
Det hade seglat i motvind och svåra stormar.
Men nu var resan över.
Äntligen skulle utvandrarna få slippa det trånga skeppet.
Äntligen skulle de få gå på fasta marken igen.
Men när skeppet lade till i hamnen
fick utvandrarna inte gå i land.
Det berodde på koleran, den dödliga sjukdomen som fanns i staden.
Myndigheterna i New York försökte stoppa smittan.
De trodde att den kommit till Amerika med fartygen från Europa.
Alla skepp måste undersökas innan passagerarna fick gå i land.
I tre dagar skulle utvandrarna hållas kvar på skeppet.
En man från myndigheterna kom till Charlotta.
Han frågade kapten Lorentz om det varit kolera ombord. Kapten Lorentz visade fram listan på passagerare. Åtta namn var strukna.
Så många hade dött under resan, men ingen av dem dog i kolera.
Det kunde kapten Lorentz lova.
Han hade haft sjukdomen på sitt skepp en gång, och han visste hur den såg ut: våldsamma diarréer, ännu våldsammare kräkningar och en törst som var som eld i halsen.
Kroppen torkade ut, och efter bara ett par dagar var den sjuke död.
Tjänstemannen tittade på dem som ännu var sjuka för att vara säker på att de inte hade kolera.
SV en SKA P eng AR BL i R AM e R i KA n SKA
Under resan hade kapten Lorentz samlat in utvandrarnas pengar.
Han hade dem i en liten läderpåse.
Nu steg han i land för att växla pengarna.
Han gick till en bank på affärsgatan Wall Street.
Där bytte han svenska riksdaler mot amerikanska dollar och cent.
Flämtande i hettan kom han tillbaka till skeppet.
I hamnen fläktade det lite från havet, men under däck var luften instängd och svår att andas.
Nere i sin hytt tog kapten Lorentz fram en lista med namnen på utvandrarna.
Han skulle räkna ut hur mycket var och en skulle få tillbaka i amerikanska mynt.
Det var ett tråkigt arbete.
Lorentz var sjöman och ville segla ute på havet.
Han ville inte sitta stilla vid ett skrivbord och räkna och skriva.
För varje person drog han av en avgift, två och en halv dollar.
Det var pengar som varje skeppare måste betala till myndigheterna i New York.
Pengarna gick till fattigkassan i staden.
Varje år kom det utfattiga människor till New York.
De som inte kunde försörja sig kunde få hjälp från fattigkassan.
Kapten Lorentz var inte känd som en snäll man, men han kände ansvar för de svenska bönderna. Han visste att de kunde bli lurade.
Så fort det kom in ett skepp i hamnen samlades karlar på kajen.
De var som glupska hundar, tyckte Lorentz.
De sa att de ville hjälpa utvandrarna, men var bara ute efter deras pengar.
Kapten Lorentz satte alltid ut vakter vid landgången.
Vakterna höll borta karlarna från skeppet så att de inte skulle stjäla något.
Tjuvarna kom från alla möjliga länder, och de lurade helst sina egna landsmän.
Engelsmän tog hand om engelsmän, irländare tog hand om irländare, och svenskar valde svenskar till byte.
Papperet klibbade i kapten Lorentz händer, som var blöta av svett.
Han längtade efter att dricka kall öl.
På kvällen skulle ha gå till ett känt värdshus och äta.
Maten var inte lika god som i Frankrike, men den dög.
Amerikanerna hade bott så kort tid i sitt land, att de ännu inte hunnit lära sig att laga mat.
De hade sysslat med annat, som att bygga kyrkor.
Lorentz hade hört att det fanns 115 kyrkor bara i New York.
Landet svämmade över av religiösa tokar, menade kapten Lorentz.
Han ogillade hur folk betedde sig i Nordamerika.
Det var ingen ordning alls.
De många olika folkslagen bildade en enda stor röra.
Man kunde knappt skilja på herrskap och enkelt folk.
Pigor och drängar förvandlades när de kom till Amerika.
De trodde de var jämlika med fint folk.
De blev olydiga och fräcka mot överheten.
en
L ång KARL M e D S t OR n ÄSA
Utvandrarna kom för att hämta sina växlade pengar.
En lång karl slog huvudet i taket när han gick nerför trappan till hytten.
– Akta skallen! Den kommer du att behöva i Amerika, sa kapten Lorentz.
Han kände igen mannen, det var Karl Oskar Nilsson, den unge bonden med den stora näsan.
En stormig natt var bondens hustru nära att dö.
Hon hade förlorat mycket blod.
Kapten Lorentz lyckades få stopp på blödningen.
Efteråt sa bonden att han räddade hustruns liv.
Karl Oskar hade lämnat ifrån sig 515 riksdaler.
Det blev 206 amerikanska dollar.
Sedan måste han betala avgiften för hustrun, sin bror Robert och de tre barnen, totalt 37 dollar.
Lorentz räknade upp summan i silvermynt.
Karl Oskar räknade därefter själv pengarna, långsamt och noggrant.
Sedan stoppade han ner mynten i sin penningpåse.
Påsen satt fast i ett bälte som han hade runt magen.
Karl Oskar dröjde kvar.
Han ville inte gå från hytten än.
– Tror du att jag har lurat dig? undrade kaptenen.
– Nä, visst inte. Men jag vill fråga kaptenen om nåenting.
Karl Oskar berättade att han reste tillsammans med femton andra personer från samma socken.
Det ville nu resa vidare inåt landet, till Minnesota.
Där borta skulle det finnas god jord.
Karl Oskar tog fram en fläckig papperslapp.
På lappen stod en adress:
Mister Anders Månsson
Taylors falls Post Office
Minnesota Territory
North America
– Vem har du fått adressen av? frågade kaptenen.
– En gammal kvinna på skeppet, Fina-Kajsa.
Anders Månsson ä hennes son.
Hon ska fara te honom, och nu följer alla mä.
– Den gamla käringen, som är sjuk? undrade kaptenen.
– Hon har kvicknat te nu, sa Karl Oskar.
Det var goda nyheter för kapten Lorentz. Alla sjuka passagerare var nämligen hans ansvar.
Om de inte kunde klara sig själva
måste han betala för deras vård.
– Kan kaptenen hjälpa oss mä resan inåt landet?
frågade Karl Oskar.
Kaptenen lovade att hjälpa Karl Oskar.
Han var nöjd med att bli av med Fina-Kajsa.
– Men det är långt till Minnesota, 1500 engelska mil, sa kaptenen.
Karl Oskar blev förskräckt.
– Ä dä … så … långt?
– Det blir bara 250 svenska mil, förstås, skyndade sig kaptenen att säga.
250 mil var också väldigt långt.
Längre än Karl Oskar hade räknat med.
Kaptenen lovade att ordna med biljetter åt sällskapet.
De skulle fara med ångbåtar på floderna inåt landet.
Sedan vidare med tåg på järnbanan.
Det fanns en ärlig svensk man i New York, som skulle hjälpa dem.
Han skulle bli deras vägvisare och tolk.
Mannen hette Landberg, han hade tidigare arbetat på skeppet Charlotta.
– Hur dyr ä han? frågade Karl Oskar, som inte ville slösa bort sina pengar i onödan.
– Han tar tre dollar för varje vuxen person till Chicago, sa kapten Lorentz.
– Jaha, sa Karl Oskar. Ja, vi klarar ju inte oss själva.
Vi kan ju inte tala språket.
– Och den gamla gumman kan åka med? undrade kaptenen.
– Hon påstår dä. Hon ä oppe och går på benen i dag, sa Karl Oskar.
Märkligt, tänkte kapten Lorentz.
För två dagar sedan låg gumman och skakade av frossa. Men sådana mirakel hade hänt förr.
Amerika var som en trolldom på människorna.
Det hände att folk som låg dödssjuka piggnade till så fort de fick se New York.
SKA D e BL i SLAVAR?
Karl Oskar gick upp på däck igen.
Han hade nu 187 dollar i skinnbältet.
Silvermynten var allt hans familj hade kvar. De var deras enda trygghet i världen.
Karl Oskar mötte Jonas Petter, den äldste i sällskapet från Ljuder.
– Ulrika har skrämt upp kvinnorna på skeppet, sa Jonas Petter.
Mitt i en grupp av kvinnor stod ogifta Ulrika i Västergöhl och fäktade med armarna. Hon pratade med hög röst.
Vad har Ulrika nu ställt till med? tänkte Karl Oskar.
Han hade länge väntat på att Gladan skulle göra något dumt.
– Hon påstår att vår kapten ä en slavdrivare, sa Jonas Petter.
Karl Oskar gick fram till Ulrika. Hon var alldeles rödfläckig om kinderna.
– Bra att du kom, Kal Oska! Nu har jag fått veta sanningen. Nu vet jag varför dom inte släpper oss i land, sa Ulrika.
– Dä ä för koleran. Dom vill hindra smittan, sa Karl Oskar.
– Nää. Dä ä kaptenen som håller hos fångade.
Han ska sälja oss på auktion.
Vi ska bli slavar åt amerikanarna, sa Ulrika.
Kvinnorna runt Ulrika såg rädda ut.
En av dem knäppte händerna över bröstet, som om hon bad en bön till Gud.
Karl Oskar tog Ulrika i armen:
– Kom! Jag vill prata mä dej.
Han drog i väg med henne, bort från de andra.
– Sprid inte ut såna lögner, sa Karl Oskar.
Dä kan gå dej illa!
– Dä ä sanning. Vi ska säljas nu när vi ä framme, sa Ulrika.
Ulrika såg vild ut i ögonen.
Hon blev såld en gång hemma i Sverige, som liten flicka.
Hon var fyra år gammal och föräldralös.
Den rike bonden i Ålarum köpte henne.
Han våldtog henne när hon hade fyllt fjorton år.
Det glömde hon aldrig.
– Jag har åkt från det djävla Sverige för att bli fri, inte för att bli slav! sa Ulrika.
– Men dä ä lögner! sa Karl Oskar.
– Fråga din bror, om du inte tror mej.
Han har sagt dä te min dotter, sa Ulrika.
– Robert? Nää, sa Karl Oskar.
Ulrika gick och hämtade både sin dotter Elin och Robert.
– Tala nu om va du hört, flicka! sa Ulrika.
– Robert sa att vi ska stanna på skeppet tills kaptenen får sälja oss te amerikanarna, sa Elin.
Robert såg lite argt på Elin:
– Jag sa bara att en av sjömännen hade sagt så.
– Tala nu om sanningen! sa Karl Oskar.
Robert såg ner på skeppets golvplankor.
Han vågade inte möta sin brors ögon.
Sedan berättade han att en av sjömännen sagt att de skulle säljas på auktion.
På förra resan sålde kaptenen utvandrare för tio tusen dollar.
Han lyckades sälja allihop, utom två gamla käringar.
Sjömannen sa att kaptenen inte delat med sig av pengarna.
Han var mycket arg på kaptenen för det.
Därför ville han varna passagerarna den här gången, så att de skulle hinna rymma från skeppet.
– Jag begrep förstås att karln ljög, sa Robert.
– Men du sa allri att dä va lögn, sa Elin.
– Du begrep väl att dä inte va på riktigt, sa Robert.
De två ungdomarna hade varit goda vänner.
Nu var de arga på varandra:
Robert var arg på Elin för att hon hade skvallrat, Elin var arg på Robert som hade lurat henne.
– Ingen på skeppet ska säljas som slav.
Kapten ä en god mänska. Han har lovat hjälpa oss mä resan te Minnesota, sa Karl Oskar.
Ulrika pekade ilsket på Robert: – Dä ä hans fel! Håll reda på din bror, Kal Oska!
Karl Oskar skällde på Robert: – Tänk om kapten får höra alltihop. Då råkar du illa ut.
Nu ska jag leta upp sjömannen, som sprider såna hemska lögner.
– Han ä inte kvar på skeppet.
Dom säjer att han rymt, sa Robert snabbt.
Karl Oskar såg på sin bror.
Det gick inte att lita på Robert.
Han misstänkte nu att sjömannen inte fanns, att hans bror hade hittat på alltihop.
Han varnade Robert strängt:
– Om du inte håller dej till sanningen kommer du att hamna i olycka.
Du ä inget barn längre, du ä sjutton år och måste lära dej ta ansvar. *
Den 26 juni på morgonen hade tre dygn gått.
Äntligen fick utvandrarna stiga i land i Amerika.
De var inte längre utvandrare, de var invandrare.
in VA n DRAR e i D en g R ön A PARK en
I närheten av hamnen låg Battery Park, en park med lummiga träd och stora gräsmattor.
Här samlades invandrare från hela Europa.
Parken var deras första rastställe på Nordamerikas jord.
De slog sig ner i skuggan från träden, omgivna av sina saker:
kistor, bylten, säckar och kastruller.
Grova bönder stod med händerna på ryggen och tittade sig omkring i det nya landet.
De var klädda i tjocka yllekläder, som var blöta av svett.
Mödrar satt lutade mot trädstammar och ammade sina barn.
De tömde sina magra bröst utan att barnen blev mätta.
En femårig pojke satt i gräset och åt på en rågkringla.
Kringlan hade fläckar av mögel.
Den var bakad för länge sedan.
Den kom från en gammal ugn i ett stenigt land i norra Europa.
Pojken tuggade ivrigt och svalde glupskt.
Snart var det bara smulor kvar.
Han kastade smulorna i munnen.
Kringlan var slut, men inte hungern.
Även invandrarna från Ljuder samlades i parken.
En av dem var Danjel Andreasson, Kristinas morbror.
Han satt lite för sig själv och läste i sin psalmbok.
Boken var uppslagen vid psalmen Vid en makas död.
Danjel kunde psalmen utantill.
I Sverige hade Danjel predikat Guds ord utan att vara präst.
Det var förbjudet. Han hade straffats med böter.
Danjel kände sig förföljd i hemlandet.
I en dröm hade Gud sagt åt honom att resa till Amerika.
Där skulle han få predika fritt.
Men resan hade varit svår.
Danjel kom till det nya landet med fyra små barn.
Inga-Lena, hans hustru, kom aldrig fram.
Hon dog av skeppssjukan på havet.
Danjel kände sig som en dålig människa.
Hans synd hade varit stor, och nu hade Herren Gud straffat honom.
Danjel hade trott att han var bättre än andra människor, att han skulle kunna tala det främmande språket när han steg i land.
Den Heliga Ande skulle få hans tunga att tala engelska.
Men så blev det inte.
Han kände inte igen orden.
Han kunde inte predika på det nya språket.
Danjel kom till Nordamerika utan att kunna tala.
Han var en främling bland främlingar.
Överallt omkring honom hörde han olika språk.
Han förstod inget av dem.
Danjel lade ifrån sig psalmboken.
Han kröp nära sin Amerika-kista, lade sina knäppta händer på locket och bad till Gud.
Kristina låg utsträckt i gräset och vilade.
Hon var mycket trött efter sin sjukdom, matt och svag i hela kroppen.
Hon önskade att hon kunde få ligga så här länge, alldeles stilla, utan att behöva röra ett finger.
Men hon visste att hon snart måste stiga upp.
Det var bråttom att åka vidare.
I närheten av Kristina vilade en annan kvinna:
Fina-Kajsa från Öland.
Hon var gammal och kanske tröttast av alla.
Fina-Kajsa snarkade genom sin tandlösa mun, som öppnade sig som ett svart hål.
Hennes kläder var fläckiga och trasiga.
Hon höll ett litet skrin hårt i famnen.
I skrinet fanns hennes pengar.
Kristina höll noga reda på familjens saker.
Där stod deras kista, lång och hög.
Den hade klarat färden över Atlanten.
Bara ett hörn av locket var skadat.
På framsidan av kistan lyste de röda bokstäverna:
Hemmansägaren Karl Oskar Nilsson, Nordamerika.
Och där stod deras säck och låda med mat.
Närmast hade Kristina ett litet knyte, där sov lille Harald, deras minsta barn.
Karl Oskar hade gått tillbaka till skeppet
för att hämta något han glömt.
Han hade de två andra barnen med sig.
Kristina var orolig när de var skilda åt.
Hon var rädd att de skulle komma ifrån varandra.
Kristina var hungrig igen.
På skeppet mådde hon så illa att hon inte kunde äta.
Hon behövde äta mycket mat, för två personer.
Kristina kände med handen på sin mage.
Det rörde sig därinne.
Hon hade inte känt något på flera dagar.
Kristina blev glad. Fostret var fortfarande vid liv.
Även barnet hade piggnat till när de kom i land.
När skulle hon föda?
Hon räknade månaderna på fingrarna.
Hon blev med barn i mitten av februari.
Det betydde att hon var i femte månaden.
I mitten av november skulle barnet komma.
MJ ö LK OC h V ete BULLAR
Karl Oskar kom tillbaka till parken.
– Sover du, Krestina? frågade han.
Han stod bredvid henne, svettig i ansiktet.
Johan och Lill-Märta kom fram till sin mor, ivriga och glada.
– Far har nåenting! Gissa va far har! ropade barnen.
I ena handen hade Karl Oskar en påse, i den andra deras stora mjölkkanna.
Han satte påsen framför näsan på Kristina: – Lukta, så får du känna!
– Glo, mor! skrek Johan. Far har handlat söter mjölk och vetebrö!
Kristina kände en lukt, som hon inte känt på länge.
Hon stack ner handen i påsen och fick tag i något mjukt: en färsk vetebulle!
– Kal Oska … Dä ä inte sanning!
– Glo i kannan! sa Karl Oskar.
Karl Oskar höll fram kannan.
Den var full av mjölk.
– Akta så du inte spiller! sa Kristina.
– Nu ska du äta å dricka, Krestina, sa Karl Oskar.
– Jag tror inte mina ögon, hur kunde du köpa allt detta?
– Styrmannen hjälpte mej. Ät nu och drick!
Vi har smakat redan.
Kristina tog kannan med båda händer, försiktigt.
Hon fick inte spilla. Varje droppe var dyrbar.
Hon tittade ner i kannan.
Mjölken var gulvit, tjock och fet.
Hon fick tårar i ögonen.
Karl Oskar tog fram en mugg.
Han hällde den full av mjölk, räckte fram den åt hustrun.
– Drick nu så möcke du tyar. Du behöver dä för hälsan.
– Men ungarna? Har dom fått?
Karl Oskar förklarade att Johan och Lill-Märta hade både ätit och druckit sig mätta.
Kristina drack. Hon tömde muggen.
Karl Oskar hällde upp en ny.
Hon drack mjölk tills hon inte orkade mer.
Det var underbart gott.
I Sverige hade Kristina mjölkat kor varje dag.
Barnen hade fått mjölk morgon, middag och kväll.
Aldrig hade hon saknat mjölk förrän hon gav sig ut på resan till Amerika.
Nu tog hon emot mjölken som en gåva från Gud.
Kristina tog upp en bulle ur påsen och undersökte den.
Bullen var lika stor som en vanlig limpa.
Hon tänkte på rågkakorna, som de fått på skeppet.
De både smakade och luktade illa.
På slutet var det maskar i kakorna.
Folk blötte dem i vatten och stekte dem i flott för att kunna äta dem.
Så härligt det var att i stället få bita i en färsk vetebulle!
– Dom bakar präktigt vetebrö i Amerika, sa Kristina.
– Här äter dom vetebrö varje dag, sa Karl Oskar.
– Ä dä sanning? sa Kristina.
Harald vaknade nu och började skrika.
Kristina tog honom till sig.
Hon hällde lite mjölk i hans mun.
Den lille blev tyst av förvåning.
Han svalde den ovana drycken och teg.
Det gjorde ont i Kristina när hon såg hur magra barnen var. Kinderna var insjukna, läpparna bleka och ögonen matta. Den långa resan hade satt tydliga spår.
När hon låg sjuk orkade hon inte sköta om dem.
Deras stackars bleka barn behövde verkligen Amerikas söta mjölk och färska bullar!
Johan blev otålig och sa:
– Far glömmer äpplet! Äpplet te mor!
Johan tog fram ett rött äpple ur sin fars ficka.
Stolt räckte han det åt sin mor.
– Har du sett ett så stort äpple förr? undrade Karl Oskar.
– Kal Oska … Du ä snäll, sa Kristina.
Kristina bad Karl Oskar att skära upp frukten i fyra delar.
Alla fick varsin del.
Äpplet kändes friskt och läskande i munnen.
– Ä dä ett färskt äpple? sa Kristina förvånat.
– Ja, dä känner du väl? sa Karl Oskar.
Här i Amerika ä äpplena mogna redan före midsommar.
Midsommar var redan över, tänkte Kristina.
Men de hade inte firat helgen.
De hade varit instängda på skeppet.
Snart skulle det segla tillbaka igen.
Skeppet skulle ta sig fram över det oroliga vattnet, det skulle komma hem till Sverige igen.
Ordet hemma fick det att värka i hjärtat på Kristina.
Hon tänkte på hur de brukade fira midsommar i Duvemåla.
Hon såg allt tydligt framför sig:
Far satte björkbuskar utanför husdörren.
Mor satte fram kaffe på bordet, som de flyttat ut och ställt under den gamla lönnen.
Kristinas systrar hade plockat syrener och gjort sig fina till logdansen.
Det luktade nyskurat, det luktade syren och björklöv.
Och de var alla samlade runt bordet under trädet.
Så var det alltid hemma vid midsommar.
Kristina visste hur det var hemma, men hennes familj visste inte hur det var här hos henne. Ett stort hav skiljde Kristina från hemlandet.
Aldrig mer skulle hon fira midsommar i Duvemåla.
Det var först nu som hon började förstå: Hon skulle aldrig vara hemma mer.
Men ville hon verkligen åka hem igen?
Åka med skeppet tillbaka?
Nej, aldrig i livet.
Ändå ville tårarna komma.
Hon förstod det inte.
Karl Oskar satte sig ner.
Han torkade bort svett ur pannan med sin skjortärm.
Det var varmt även i skuggan.
– Vi får stiga på en båt och åka på floden i kväll, sa han.
Karl Oskar tänkte på hur de skulle resa vidare, han planerade för framtiden.
Han ville snabbt hitta en boplats.
Kristina tänkte på resan som varit, och på det gamla livet i Sverige.
Hon vände bort ansiktet från maken.
Hon ville inte visa tårarna i ögonen.
– Jag tror att Amerika ä ett gott land.
Jag tror inte vi behöver ångra oss.
Kristina satt tyst. Karl Oskar såg på henne.
Något hade gjort henne ledsen, men han ville inte fråga vad.
Han förstod att en fråga skulle göra henne mer ledsen.
Han höll fram påsen med brödet: – Ät mera, Krestina!
Kristina tog en vetebulle till och åt. Smaken skulle alltid påminna henne om den allra första dagen i Amerika.
fö RS t A BR e V et ti LL SV e R ige
Karl Oskar hade suttit i tre hela kvällar och skrivit på ett brev till föräldrarna.
Nu skulle han skriva färdigt brevet, så att det kunde följa med skeppet tillbaka till Sverige.
Det skulle bli september, innan brevet kom fram till föräldrarna i Korpamoen.
Karl Oskar använde kistlocket som skrivbord.
Han skrev:
Midsommarafton nådde det svenska skeppet lyckligen Amerikas strand. Det blev en stor glädje bland oss när vi såg det Nya Landet.
Han berättade inte så mycket om resan, det tyckte han skulle ta för lång tid.
Han berättade hellre om allt det nya han sett:
New York är en stor stad och husen är stora och höga. Här vimlar det av alla slags folkslag, som är både svarta och bruna och röda i skinnet.
Men de är likväl människor.
Alla vi har mött har varit vänliga mot oss.
Amerikanarna äter vetebröd till nästan varje mål och äter ordentlig mat.
Äpplena här är mycket stora och det finns frukter som icke planteras i Sverige.
Dom påstår att tiden i Nordamerika skiljer sex timmar från tiden i Sverige. Därför har dom ställt tillbaka alla klockor sex timmar.
Var inte oroliga för oss, mina snälla föräldrar.
Jag skildes nöjd från mitt hemland.
Om jag får ha hälsan kommer det att gå mig väl.
Våra älskade barn är raska och pigga, de talar mycket om Er.
Hälsa så gott till Kristinas älskade föräldrar och syskon.
Säg dem att deras dotter har kommit hel till Amerika.
Ingenting i världen saknas eller fattas oss.
Hälsningar från Er ömme Son
Karl Oskar Nilsson
Nordamerika i mitten av 1800-talet.
Varje år invandrar hundratusentals fattiga människor.
Den 23 juni år 1850 kommer ett skepp från Sverige fram till hamnen i New York.
Ombord finns Karl Oskar, Kristina, deras tre barn och många fler.
Men invandrarnas resa är inte slut.
Sexton svenskar fortsätter tillsammans till Minnesota, där den bästa marken ska finnas.
Vägen till Minnesota kostar både pengar och liv.
Och när invandrarna äntligen kommer fram är det inte långt kvar till den hårda vintern.
Cecilia Davidsson har återberättat
Vilhelm Mobergs klassiker på lättläst svenska.
Invandrarna är del två i en serie.
Den första delen heter Utvandrarna.
ISBN 978-91-8807-310-5
ISBN: 978-91-8807-310-5