LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga vuxna och vuxna.
Läs mer på www.ll-forlaget.se Mejla oss på ll-forlaget@mtm.se
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se
Lättlästnivå: 1 – Lättast
Lättlästnivå: 2 – Lättare
Lättlästnivå: 3 – Lätt
Copyright © Torsten Bengtsson (text) 2016
Grafisk form: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt i Polen 2021 via Printpool Första utgåvan, andra tryckningen
ISBN 978-91-8807-300-6
Bilen ökar farten.
Jag vänder mig om och ser huset, ladugården och åkrarna försvinna bakom en backe.
I över ett år har jag bott hos familjen Jönsson.
De har tagit hand om mig.
Jag har fått äta mig mätt, lära mig prata svenska och gått i skolan här i Sverige.
Nu ska jag åka hem till min familj i Tyskland.
Min hemstad heter Köln. Där har det varit krig.
I sex långa år rasade andra världskriget.
Det är herr Jönsson själv som kör bilen.
Han tutar på några gäss som springer över den smala grusvägen.
– Flytta på er, skriker han.
Jag sitter i baksätet med Maria.
Hon är dotter till Jönsson.
Vi är lika gamla och vi är ihop. Nu ska vi skiljas åt.
Jag håller hennes hand, men vågar inte titta på henne.
Då börjar jag gråta igen.
Ute på landsvägen kör Jönsson lite fortare.
Han har tagit ner taket på den gamla bilen.
Den varma sommarvinden rufsar om i håret.
Vi är på väg till Malmö. Där finns en flygplats.
– Vi har tur med vädret, skriker han från framsätet.
Men långt borta ser jag mörka moln.
Kanske blir det åska.
– Ska det bli kul att flyga? skriker Jönsson och vänder sig om.
– Jag har aldrig flugit, svarar jag.
Jag hatar flygplan och ljudet av deras motorer.
När jag bodde i Köln under kriget blev staden bombad av tusentals bombplan.
När jag åkte därifrån för ett år sen var hus, skolor, kyrkor och sjukhus sönderbombade.
Jag vet inte om jag vill leva och bo i Köln.
Men jag längtar efter min familj.
Min mor, min mormor och mina syskon väntar på mig där hemma.
Liksom min bästa vän Max.
Min far är försvunnen.
Han var soldat i den tyska armén.
Nu vet ingen om han lever eller är död.
Från början var det tänkt att jag skulle åka båt hem till Tyskland.
Men Jönsson är medlem i Röda korset.
Han har fixat plats på ett plan som ska flyga med mediciner, mat och kläder till Köln.
Bilen börjar plötsligt slira.
Vi är på väg ner i diket. Vi är nära att välta.
– Helvete! skriker Jönsson.
I sista stund lyckas han styra upp bilen på vägen igen.
Han bromsar och rullar in till sidan.
– Vad är det? undrar Maria.
– Punktering, men varför just nu? svarar Jönsson och ser på klockan.
– Hoppas att du missar flyget, säger Maria till mig.
Hon kramar min hand och
lägger huvudet mot min axel.
– Hjälp till! skriker Jönsson.
Jag och Maria hoppar ur bilen.
Jag hjälper honom med att hissa upp bilen.
Reservhjulet hänger på utsidan av dörren. Det tar tid.
Jönsson svär innan reservhjulet är på plats.
– Nu blir det åka av, säger han och hoppar in bakom ratten.
Det är minst fyra mil kvar till Malmö.
Jönsson gasar på så fort det går.
Han kör om en lastbil och krockar nästan
med ett hölass.
Under tiden går solen i moln.
Det börjar blåsa upp till oväder. Då ser vi flygfältet.
Där finns ett högt torn och flera stora byggnader med plats för flygplanen.
– Framme, säger Jönsson och parkerar.
Bulltofta flygfält står det på en skylt.
Det är härifrån jag ska lämna Sverige och Maria.
Just nu känns allt så fel.
Jag vill inte skiljas från Maria.
Jag är kär i henne.
Jag vill vara kvar.
I bilen har jag två stora resväskor.
De är fyllda med kläder, skor, rökt skinka, ostar och annat som inte finns hemma i Tyskland.
Där är det brist på det mesta.
Det har mor skrivit i sina brev till mig.
Jag har också ett kuvert fullt med pengar.
Det är pengar som jag arbetat ihop hemma hos Jönsson.
Det ska bli en fin present till min familj.
Jönsson tar båda väskorna och går i förväg.
Jag och Maria går bakom honom in i en väntsal.
Medan Jönsson lämnar in väskorna kramar jag om Maria.
Det gör ont att skiljas.
Vi gråter och håller hårt om varandra.
– Planet väntar, säger Jönsson och pekar.
Jag kan inte släppa taget om Maria.
Det är som om vi sitter ihop.
Jag andas in hennes doft av nytvättat hår.
– När ses vi igen? snyftar Maria.
Ingen av oss vet. Men vi har lovat att göra det.
– Jag ska skriva ett brev om dagen, säger jag.
Vi kysser varandra en sista gång.
Sen släpper jag taget och rusar bort till Jönsson.
– Här är din biljett, säger han.
Han har också tårar i ögonen.
– Tack för den här tiden. Lycka till i livet, säger han.
– Jag kommer att sakna er, svarar jag.
Han kramar min hand med sin grova näve.
På flygfältet står flera flygplan.
Ett av dem är ett gammalt tyskt propellerplan.
Jag vet att det är en Junker 52.
Den har en motor i nosen och två under vingarna.
Till och med Adolf Hitler brukade flyga
med en Junker 52 på sina resor.
Nu är nazisternas hakkors övermålade med röda kors.
Det är flera andra som ska flyga med planet.
Vi klättrar in i planet med hjälp av en smal stege
som finns bakom ena vingen.
Där inne finns ett tiotal säten att sitta på.
Längst fram i planet sitter kaptenen och hans styrman.
Jag hör hur de pratar tyska med varandra.
Det låter overkligt att höra mitt hemspråk.
Som om jag har glömt bort det.
– Du grabben! Du måste spänna fast dig, säger en ung man som sitter bredvid mig.
Han är välklädd med kostym, slips och hatt.
Jag tycker att jag känner igen honom.
– Har du inte flugit förut? fortsätter mannen.
Jag skakar på huvudet.
– Det ser ut att bli dåligt väder.
Då kan det bli guppigt i luften.
Det finns påsar där, säger han och pekar på en liten ficka i sätet framför mig.
– Påsar? undrar jag.
– När du ska kräkas.
– Kräkas?
– Tömma magens innehåll genom munnen, fortsätter han och bläddrar i en fotbollstidning.
Jag sneglar på tidningen.
Jag är också intresserad av fotboll och har spelat i ett lag i Sverige.
– Spelar du fotboll? frågar jag.
Den unge mannen bläddrar fram en bild i tidningen.
Det är det svenska landslaget i fotboll.
Sen säger han med ett leende:
– Känner du igen killen längst ner till höger?
Nu vet jag vem det är som sitter bredvid mig.
Han är en känd fotbollsspelare.
Han spelar allsvensk fotboll och han är med i det svenska landslaget.
– För fyra år sen flög jag med det svenska landslaget till Berlin.
Det var i september 1942, mitt under kriget.
Vi skulle spela landskamp i fotboll mot Tyskland, säger han.
Den matchen minns jag.
Då bodde jag i Köln och var tolv år gammal.
Jag läste om matchen i en tidning.
Tyskland förlorade mot Sverige.
Det blev två mål mot tre inför 90 000 åskådare i Berlin.
– Den gången flög tyska jaktplan vid vår sida för att hindra engelska plan att skjuta ner oss, fortsätter den unge mannen.
I samma stund hörs ljud från planets motorer.
Propellrarna börjar sakta snurra.
Det kommer svart rök ur avgasrören.
Sen startar de.
Det låter så högt att vi knappt kan prata med varandra.
En stund senare rullar planet ut på ett gräsfält.
Farten ökar och planet skakar.
Jag ser ut på vingen.
Från motorns avgasrör slår det ut långa eldslågor.
– Titta! Det brinner i motorn, säger jag och pekar ut genom fönstret.
– Det är normalt, säger fotbollsspelaren och fortsätter läsa i sin tidning.
Planet hoppar fram på tuvorna i gräset.
Och så lyfter vi. Vi stiger uppåt.
Det kittlar i magen.
Jag ser ut över staden Malmö.
Hus och bilar blir till små leksaker.
Jag vet att Maria står där nere och vinkar.
Jag kan inte se henne, men jag vinkar ändå tillbaka.
Motorerna bullrar och planet stiger långsamt uppåt.
Mot mörka moln. Regnet piskar mot rutorna.
– Oväder! säger fotbollsspelaren.
Planet svänger hit och dit.
Ibland känns det som om vi ska störta.
Jag känner hur rädslan kommer krypande.
Jag håller hårt om armstödet.
Sen räknar jag tyst för mig själv.
Det brukar jag göra när jag är rädd.
När jag kommer till sextio har det gått en minut.
Då börjar jag om.
– Gud! Jag mår illa, säger fotbollsspelaren.
Han lossar på slipsen.
I pannan syns små droppar av svett.
Han får tag i en påse och kräks.
Först en gång och sen en gång till.
– Detta är det värsta jag har varit med om, stönar han.
Planet fortsätter att dansa runt i luften.
Ibland känns det som om vi flyger upp och ner.
Men efter en stund lugnar det sig.
Vi lämnar de mörka molnen bakom oss.
Solen tittar fram och jag kan se ner.
Vi flyger över vatten. Det måste vara Östersjön.
Då börjar motorn på vänster vinge att låta konstigt.
Det smäller och det kommer svart rök.
Efter ett tag snurrar propellern långsammare tills den stannar.
– Vad är detta? säger fotbollsspelaren.
En stund senare händer samma sak med motorn på höger vinge. Först rök och sen några kraftiga smällar innan den också stannar.
Motorn längst fram i nosen går nu på högsta varv.
Men den orkar inte hålla planet i luften.
Vi tappar höjd. Under oss finns bara hav.
– Jag kan inte simma, viskar jag.
Jag har aldrig lärt mig. Under min uppväxt var det krig.
Badplatsen vid floden var full av minor och vid strandkanten låg hundratals meter med taggtråd.
Jag får svårt att andas. Jag vill ut ur planet.
Det är samma känsla som när jag satt inspärrad i ett skyddsrum i Köln under kriget och bomberna regnade över oss.
– Vi kommer att krascha mot vattnet.
Vi måste få på oss flytvästar, säger fotbollsspelaren.
Han hittar gula flytvästar under sätet.
Han kastar en till mig.
Den har en svart slang av gummi.
Med slangen kan man blåsa upp flytvästen.
Jag trär den över huvudet och tittar ut.
Vattenytan kommer närmare och närmare.
Jag ser ett par fiskebåtar.
Kanske kan de rädda oss om vi överlever kraschen.
Snart kommer hjulen att nudda vid vattnet.
Jag tänker på mor som väntar där hemma och på Maria som jag redan saknar.
– Jag vill inte dö, säger fotbollsspelaren och kryper ihop i sätet.
I samma stund flyger vi in över land.
Istället för att hamna i vattnet landar vi på en åker.
Planet hoppar till när hjulen når marken.
Sen stannar det framför en bondgård. Kaptenen säger att vi har nödlandat.
Vi är nu i Tyskland. Han ber om ursäkt för förseningen.
Vi ska flyga vidare så fort motorerna är lagade.
Han ber oss lämna planet under tiden.
– Jävla skrothög, säger fotbollsspelaren när vi klättrar ur planet.
Det känns underbart med fast mark under fötterna.
Men vi hinner inte njuta någon längre stund.
En lastbil kör mot oss i hög fart. På flaket sitter soldater. På deras uniformer ser jag att de är ryssar.
Jag har hört på radio att nu efter kriget är Tyskland indelat i olika delar.
I en del bestämmer amerikaner, i en annan del engelsmän
och nu verkar det som om vi har nödlandat i den delen där ryssarna har makten.
De ryska soldaterna skriker åt oss.
Vi måste ställa oss på led. De vill se våra pass.
Sen börjar de tömma planet på last.
De öppnar väskor, lådor och tar saker.
Från mina väskor tar de mat, kläder och ett kuvert med pengar.
Pengar som jag själv arbetat ihop.
Pengar som jag har sparat för att ge till mor och min familj.
– Vad gör ni! skriker jag på tyska.
Då får jag ett slag i ansiktet av en rysk soldat.
Jag känner smak av blod i munnen.
Sen kallar han mig för tysksvin, nazist och en massa andra hemska saker.
Jag känner mig förnedrad.
Jag var ett barn under kriget.
Min bror blev mördad av nazisterna.
Min far tvingades att bli soldat i Hitlers armé.
Nu har ryssarna segrat i kriget.
Nu verkar de göra som de vill.
Till slut får vi gå in och vänta inne i huset.
Runt oss står ryska soldater med gevär.
Det är som om vi måste vaktas.
Jag sätter mig på en bänk.
Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jag tänker på pengarna som var till mor.
Och all mat som Jönssons fru skickat med.
Det är flera andra passagerare som också har blivit bestulna på pengar och värdesaker. Men ingen vågar säga eller göra något.
Det är bara den svenske fotbollsspelaren som får behålla sina saker.
Utanför fönstret ser vi hur kaptenen och en man klädd i en blå overall meckar med planets motorer.
– Aldrig att jag sätter min fot i det planet igen, säger fotbollsspelaren.
Han ber att få låna en telefon.
Efter en stund kommer en taxi.
– Jag skiter i det här.
Jag ska ta båten tillbaka till Sverige.
Någon som ska med? frågar han.
När ingen svarar går han själv till taxin.
Jag känner mig vilsen.
Jag vill också åka båt tillbaka, men jag har en flygbiljett till Köln. Jag vet inget annat.
Efter ett par timmar kommer kaptenen in i rummet.
Han säger att planet är lagat.
Nu kan vi flyga vidare mot Köln.
Det är skönt att lämna de ryska soldaterna, men jobbigt att kliva in i planet igen.
Jag hinner inte tänka så mycket.
Så fort vi är på plats startar motorerna.
Nu verkar de fungera igen och planet rör sig framåt.
Snart är vi i luften.
Solen skiner och luftfärden blir lugn.
Under oss ser jag Tyskland för första gången på över ett år.
Jag har hemlängtan.
Jag längtar efter min familj.
Och efter att få träffa Max igen.
Han är min bästa kompis.
Vi gick i samma klass
och var jämt tillsammans efter skolan.
Nu är det mer än ett år sen vi träffades.
När vi ska landa flyger vi på låg höjd över Köln.
Staden är helt sönderbombad.
Jag ser gator, men bara rester av det som en gång var vackra hus, kyrkor eller skolor.
Till och med den stora domen, kyrkan mitt i staden, är bombad till en ruin.
Vi landar mjukt på landningsbanan.
Nu får jag visa mitt pass igen.
Men den här gången är det inga problem.
När det är klart hämtar jag mina väskor.
De är nästa tomma.
De ryska soldaterna har stulit det mesta.
I ankomsthallen står en ensam kvinna.
Hon är klädd i slitna kläder. Jag känner igen henne.
Det är min mor.
Hon håller en skylt i handen. På den står det: ”Hans! Välkommen hem!”